Den verkliga anledningen...

Kom på idag att jag egentligen har mörkat lite när det gäller anledningen till att jag har börjat blogga... Puuh, att jag inte kan låta bli att vara brutalt ärlig. Den 22:a januari 2009 var någon form av vändpunkt i mitt liv... Fast det förstod jag inte då... Vi hade just startat en typ av samtalsgrupp på jobbet som kallas vuxendialog. Vi var fem stycken som satt ostörda i två timmar och pratade om sådant som berörde oss just då. Utan att gå in på för mycket detaljer kan jag säga att något hände med mig där och då. Jag hade funderat länge över varför mitt liv har blivit som det har blivit och att jag alltid har kämpat hårt för att det skulle bli bra för alla. Känslan av att hur jag än kämpade så lyckades jag inte styra allt dit jag ville infann sig... Efter det här samtalet åkte jag upp till Lomma kapell för att förbereda en begravning och tankarna på samtalet tidigare på dagen lämnade mig inte. Jag insåg att jag inte längre orkade försöka styra och ställa i mitt liv...Och där och då tog jag ett viktigt beslut... Jag släppte taget...

Det går inte att styra livet, det går bara att göra det bästa av varje situation. Det kan låta som en självklarhet kanske, men det är inte alltid så lätt att leva efter... Ofta slår vi huvudet i väggen och motarbetar oss själva istället för att leva med livet..."Go with the flow..."

Det finns en annan anledning till att den här dagen har etsat sig fast i mitt minne... Senare på dagen ringde min mamma mig. Min mormor, min älskade mormor, låg för döden och ingen visste hur långt hon hade kvar. Jag åkte naturligtvis meddetsamma och fick sitta hos henne en lång stund och ta farväl. Hon sov hela tiden, men när jag sa orden:" jag älskar dig mormor, vi ses igen", öppnade hon ögonen och tittade rakt på mig. Jag väljer att tro att vi fick kontakt med varandra, men jag kommer aldrig att få veta...

Mycket annat hände de följande dagarna och sedan den dagen har jag ägnat mig åt soulsearching...Livet har levt med mig och jag har levt med livet och nu är jag här... Januari 2011, två år senare och oändligt mycket klokare(förhoppningsvis). Och resan fortsätter... Men nu också i bloggformat...

Födelsedagsfiesta på Ryet

Trött, trött, trött... Sent i säng och tidigt upp som vanligt... Får inte den skönhetssömn jag behöver, men det gör inget. Skönheten sitter ju som bekant inte på utsidan.


Igår var det dags för fest igen på backen hos våra grannar. Två av barnen fyllde år och alla släktingarna var samlade för att fira denna händelse. Ja, och så var vi där som grannar och lekkamrater till både barnen och de vuxna... Det är alltid lika roligt att bli halvt inräknad i klanen Sonesson- Jönsson. Klan kan man faktiskt med rätta kalla dem. De är en familj där alla pratar samtidígt, högt och tydligt och vid behov också fäktar med armar och ben för att klargöra vad man menar. Det är högt i tak och lika nära till skratt som gråt när man umgås med dem. Kort sagt, man känner att man lever....


Idag har vi bara softat hela dagen. En stund på eftermiddagen var vi ute förstås och lapade sol och promenerade hela familjen. 


Jag längtar till våren och sommaren och värmen och allt det gröna...

Varför och vad...

Just nu sitter jag och undrar vad jag har gett mig in på och framförallt varför jag har bestämt mig för att göra det... Och kommer fram till att jag har ingen aning egentligen... Det känns väl helt enkelt kul och rätt att göra det just nu.


Detta är mitt första inlägg i min blogg. En blogg som jag inte vet vad den ska handla om eller vilken avsikt jag har med den. Med risk för att låta pretentiös( och det gör jag ju ibland, det vet jag) så kan man kanske säga att jag tror mig om att ha något att förmedla till världen... Eller kanske det bara handlar om att Facebook inte ger mitt ego tillräckligt utrymme...


Nåja, jag behöver inte bry de få hjärnceller jag har med dessa funderingar... Allt kommer att uppenbaras när tiden är inne... Bloggen kommer att leva sitt liv med mig och jag med den... Och förhoppningsvis kommer det att vara intressant att läsa och ibland kanske något tankekorn som lever vidare...