Jag behöver en man jag kan dricka champagne med...

Så här i årets sista timmar kan jag bara konstatera att jag är en oerhört lyckligt lottad person som lever ett välsignat liv. Jag har två barn som jag älskar över allt annat på jorden( även om de driver mig till vansinne ibland) och en riktigt fin pappa( som också driver mig till vansinne ibland). Jag har ett arbete som känns en heder att få utföra. Sist men inte minst så äger jag mitt eget hus, har en egen trädgård(som inom sinom tid jag kommer att förvandla till ett paradis) och jag är markägare. Utöver allt detta är jag berikad med en stor mängd vänner av minst sagt olika slag och en stor spretig släkt...

Så jag kan inte annat än känna mig välsignad. Men ändå... Så här när tolvslaget närmar sig och det är nytt år om några timmar... Så känner jag att jag behöver en man jag kan dricka champagne med... 😉

Gott nytt år!

Jag tog ett beslut idag... eller kanske två...

Ja, jag bestämde mig idag... Jag ska inte jobba en minut längre än jag behöver i livet. Kan man gå i pension strax efter 60, när jag är i den åldern, ska jag definitivt göra det. En del blir nog väldigt överaskade över att läsa detta, eftersom jag ofta och innerligt uttrycker hur tacksam jag är över att ha ett sådant arbete som jag har. Det är verkligen sant... Jag känner mig välsignad som har förmånen att ha det yrke jag har... Men ändå, när man konfronteras med verkligheten ibland, är det inte utan att man tänker till. Människor i 60-årsåldern, som är nyblivna pensionärer eller står i begrepp att pensionera sig, går bort hastigt och lämnar barn och barnbarn i stor sorg. Och hur ofta är det inte vi tänker så... Det där ska jag göra sen, det finns tid att göra det jag vill,  det finns tid att tillbringa med dem vi älskar, tid att säga det som behövs sägas... Men ibland vill livet annorlunda och plötsligt finns det ingen tid kvar att göra allt som skulle göras och säga allt som skulle sägas...

Som sagt jag tog ett beslut idag, eller egentligen två... Min pappa påminner mig alltid om att man ska ha roligt här i livet. Jag tror att han gör det eftersom han alltid har tyckt att jag ställer för höga krav på mig själv och tar för mycket ansvar i för många situationer. Det förvånar säkert många. Många säger att jag är en sådan glad och positiv person och en del tycker att det verkar som om jag tar dagen som den kommer... Ja, glad och positiv försöker jag att vara, men tar dagen som den kommer det gör jag inte... Jag gör det sällan enkelt för mig, utan ställer snarare krav på mig själv på ett sätt så att det blir svårare för mig än det hade behövt bli... Det är väl det här som pappa har genomskådat, eftersom han envisas med att påminna mig om att man ska ha roligt här in livet också... Så det bestämde jag mig också för idag... Att ha så roligt jag kan resten av livet...

Så, gott folk, älska varandra i ord och handling och ha jäkligt kul under tiden!

Hur man än vänder sig har man rumpan back...

Vid det här laget vet jag att allt nästan handlar om hur man förhåller sig till vad som händer och att det gäller att se det positiva i situationen. Men ändå... Hur jag än vänder och vrider så är och förblir min önskan densamma... En stor bullrande familj och stor släkt... Den här längtan har jag burit med mig sen barnsben och bär den än... Det finns naturligtvis tusen och en skäl till varför jag bär på denna längtan, men det tänker jag inte gå in på nu...

Min  poäng är istället denna: Jag har vetat länge att denna julen skulle bli svår. Jag har gjort mitt bästa för att förbereda mig själv på detta och försökt att acceptera och förhålla mig till situationen. Men ändå... Trots allt... Sitter jag här nu på julaftonskvällen och dras med en känsla av ensamhet. Jag fick fira med mina barn och min pappa igår. Pappa sov över och åkte sen hem efter lite julmat tidigare ikväll. Så nu sitter jag här själv och känner mig ensam och såklart saknar min mamma...

Ibland hjälper det inte hur bra man är på att förhålla sig till det som händer och försöka se det positiva... Ibland längtar man helt enkelt efter något annat än det man har och hur man än gör så blir det inte så...

Värsta julnörden... Guilty as charged...

Det är bara att erkänna det... Jag är värsta julnörden... Jag älskar allt med julen... Ljusen, pyntet, blommorna, maten, kakorna, godiset, tomtarna, änglarna, sångerna, Lucia... För att inte tala om julklapparna och julgranen... Jag är bokstavligt som ett barn på julafton... Fast jag är det redan i mitten av november och fram till i mitten av januari... Finns nästan inget som gör mig så lycklig som när jag får sätta fram adventsljusstakarna... Låter det nördigt??? Ja, det är inget mot vad det är...

Men en sak jag inte gillar, är när människor stressar för mycket kring julen och beklagar sig över hur jobbigt och stressigt det är med julen... Och då tänker jag alltid: Men så skit i det då! Allt som känns som måsten och krav, bara dumpa det... Vill du inte baka, skit i det... Vill du inte asa in en julgran, skit i det... Vill du inte ens fira jul, skit i det... Brutala ord kanske, men vi har faktiskt alltid ett val...

Julen handlar för oss som är kristna om att fira Kristi födelse och det är en glädjens fest. Det är inte menat att vara en tid fylld av press och stress. Förutom att detta ska vara en tid av glädje ska det också vara en tid av avkoppling och njutning. Vi har möjlighet att vara tillsammans med nära och kära och verkligen njuta av varandras sällskap.

Så varför förstöra allt detta med press och stress? Ta istället tillfället i akt att ta vara på varandra, njut av de fina stunderna tillsammans och ladda batterierna inför ett nytt härligt 2014...

Jag måste minnas...

Ibland slår den bistra verkligheten emot mig... Min mamma är död. Lika verkligt som det är för mig eftersom jag höll hennes hand när hon dog, lika overkligt är det för mig att hon är död, när jag tänker på att hon bara sex veckor innan sin död badade i havet i Helsingborg, åt en grekisk sallad och drack två glas vitt vin. Och hon njöt i fulla drag av alltihop. Njuta kunde min mamma när hon tillät sig det...

Ibland tänker jag att jag måste minnas... Jag måste ta till vara de senaste årens fina stunder med mamma... Bevara dem som guldkorn i minnet... Hennes oförställda glädje när något gick bra för mig, hennes goa mysiga kramar när hon tröstade mig om jag var ledsen, hennes glada röst i telefonen när hon hörde att det var jag... Och de sista dagarna... Hur hon kramade min hand hårt, när hon inte längre orkade prata...

Och jag tänker, när det slår mig att jag inte kommer att träffa henne igen, åtminstone inte på denna jorden, att jag måste minnas... Jag får inte glömma...

 

Inte visste jag att min pappa är en superhjälte...

Min fina pappa fyller 77 bast nästa år och ser ut och beter sig som om han är i 60-årsåldern. Han är skärpt, alert och snabbtänkt. När han jobbar med någonting ger han järnet oavsett om det gäller vedhuggning eller finsnickeri. Han är stark som en oxe och alltid hjälpsam. När det väl gäller och det krisar till sig i livet, kan man alltid lita på att han finns där och pallar trycket.

Med andra ord så är han en superhjälte... Åtminstone min superhjälte...

Det blir en svår jul i år.

Varenda jul jag har firat sen jag föddes har min mamma funnits omkring mig. Denna julen blir den första utan mamma och det känns... Ja, det känns pissjobbigt faktiskt... Min mamma har alltid funnits där i vått och torrt. Hon har varit som en varginna och hade gett sitt liv för mig om det hade krävts. Vad som än har hänt har hon lyssnat, stöttat och varit beredd att hjälpa. Hon var godheten personifierad.

En vis person sa en gång att hon trodde att alla behövde någon som idiotälskade dem. Att idiotälska någon innebär att älska dem oavsett vad de gör. Jag vet vem som idiotälskade mig... Det gjorde mamma...

Det finns fler anledningar till att det blir en svår jul i år. Under veckorna kring jul kommer mina barn bara att vara hos mig en dag... Så det blir ensamt i jul, men som tur är ska jag jobba en del...

Så hur mycket jag än älskar julen och hur jag än vänder och vrider på det, så kommer det att bli en svår jul i år...

I lördags kväll hann min själ ifatt mig.

I lördags kväll hade jag förmånen att sitta ner i den kyrka jag normalt sett  tjänstgör i, och bara lyssna på fantastisk musik framförd av fantastiska musiker. En utvald skara fick möjligheten att i en mycket informell atmosfär åtnjuta ett varierat konsertprogram. Jag hade äran att vara en av de utvalda. Efter att ha suttit i kyrkan cirka en halvtimme kände jag  hur lugnet infann sig inom mig på ett sätt som det inte har gjort på många månader. Det kändes som om min själ kom flygande och plötsligt landade hos mig... "Som jag har letat, där är du ju..." Jag kunde nästan höra de orden i mitt huvud.

Ibland när man lever sitt liv för fort och för mycket, och man inte riktigt kan stanna upp så behövs kanske en sådan här upplevelse för att man ska få kontakt med själen igen...

Vilt främmande falafelförsäljare vill krama mig...

Jag måste har varit sjuk eller nåt... I fredags eftermiddag skulle jag som vanligt när jag är i Malmö äta falafel i Rosengård. Ovanligt kallt och rått var det. Jag frös ända in i märgen när jag stod och väntade på min falafel. Den supersnygge flirtige falafelförsäljaren såg att jag frös och huttrade och beklagade att han inte kunde göra något åt det... Jag skojade och sa att jag funderade på att gå in i hans falafelvagn och värma mig, men avhöll mig från det eftersom det nog inte var tillåtet med kunder i vagnen. Döm om min förvåning då falafelförsäljaren replikerar med att säga att det enda jag kan göra är att ge dig en kram. Jag blev alldeles paff. Jag brukar inte vara speciellt nödbedd när det gäller att kramas. Jag kramar gärna såväl begravningsentreprenörer som kyrkvaktmästare, falafelförsäljare som dörrvakter på nattklubbar. Men när den här snygge unge falafelförsäljaren ville krama mig stod jag helt förstenad och bara svamlade... Inte likt mig alls... Att inte ta tillfället i akt alltså... Så den enda förklaringen måste vara antingen tillfällig sinnesförvirring eller feber. Finns ingen annan rimlig förklaring till ett sådant beteende... Men en sak är säker... Nästa gång jag ska köpa falafel kommer jag att frysa ännu värre, och då ska jag inte missa tillfället om det uppstår igen!!!

Finns det verkligen en mening med det som sker?

Jag har ju alltid velat tro att det finns en mening med allt som sker. Men i mina mörkaste stunder så tvivlar jag. Ibland kan något kännas så rätt, men ändå blir det inte som man vill. Då kommer frågan som ett brev på posten. Varför hände det, alternativt hände inte? Vad finns det för mening med det som sker, och det som inte sker? Ibland när man står mitt i det kan det vara svårt att se varför något sker, men i backspegeln syns allt tydligare... Ibland önskar jag inget annat än att tiden ska läka alla sår, och att när jag en gång blickar tillbaka, ska allt uppenbaras för mig. Men tills uppenbarelsernas tid är här och allt är förklarat och tydligt,  bidar jag min tid. Jag sätter min tillit till Gud och förtröstar på honom och hans plan för mitt liv...

Det måste ju trots allt finnas en mening med det som sker...

The art of slow living.

För inte så längesen tyckte jag att jag var ganska bra på att leva... Förmätet tycker jag nu... Sedan mamma lämnade oss i september har livet både stannat upp på ett sätt, men samtidigt har jag aldrig känt mig så stressad som just nu. Jag lyckas inte hellre lugna ner mig riktigt... Det är precis som om jag måste återerövra förmåga att leva lugnt och innerligt. Jag har funderat på om jag försöker springa ifrån sorgen eller om det kanske är ett desperat försök att få kontroll i den okontrollerbara, otrygga tillvaro som uppstår när någon som alltid har funnits där lämnar en... Hursomhelst, vad min stress än beror på, och det är kanske inte ens så viktigt vad den beror på, så måste jag sakta ner på tempot... Lugna ner mig, leva innerligt och leva här och nu och njuta av stunden... Helt enkelt praktisera "The art of slow living".

Tänk att man kan sakna att gå i kyrkan så mycket...

Igår var första gången på många år som jag inte firade första advent i kyrkan... Sedan flera år tillbaka sjunger jag varje första advent på ett vårdhem i Eslöv och det är en härlig känsla att tillsammans med dessa gamla få sjunga in advent. Jag ser dem dricka sitt kaffe, äta sina lussebullar, luta sig tillbaka och njuta av sångerna de känner igen sen många år tillbaka... Men trots denna fina stund med de gamla och en mysig adventsfika med mina barn var det något som saknades igår... Att fira första advent i kyrkan och sjunga och spela "Bereden väg för Herran" ger en extra dimension såklart åt den första adventssöndagen. För en kyrkomusiker är det naturligtvis en självklarhet att tillbringa första advent i kyrkan och jag kan bara konstatera att jag saknade att gå i kyrkan igår...

 

Mycket snack och lite verkstad...

Ibland tänker jag att det är lätt att ta stora ord i sin mun, men värre att verkligen leva upp till vad man utlovat. Och vilket är viktigast??? Är det tanken som räknas eller de handlingar vi gör som är viktiga??? Personligen är jag trött på ord. Att människor bedyrar mig att jag är viktig för dom och att de bryr sig så mycket om hur jag mår betyder inte ett skit om deras handlingar säger något annat.

Och vad kan man egentligen förvänta sig av andra? Det som kvinnor ofta ägnar sig åt... Att ringa och älta i telefon hur tråkigt livet är, hur knäppa deras män är eller hur jobbiga ungar dom har... Det är något som knappt intresserar mig sen ett antal år tillbaka... Jag behöver annat från människor... Jag har heller inget behov av att människor ömkar mig... Jag har inget behov av att höra hur synd de tycker om mig eller att de förstår hur jobbigt jag har det... Jag uppskattar reflekterande samtal med ett ömsesidigt givande och tagande. Det är ibland svårt att få att fungera... 

Alla de här tankarna har lett till att jag på senaste tiden har börjat att omvärdera mina relationer... Detta har gjort att jag helt krasst har börjat fråga mig vad jag egentligen får ut av en del relationer... Jag är inte färdig ännu, men jag kan säga som så...

Jag gillar inte allt jag ser...

Är ensamhet frihetens pris?

Just nu känns det som om det inte finns något mer befriande än att vara för mig själv... Missförstå mig inte... Jag älskar att umgås med människor och blir oftast glad av det. Men lika mycket som jag behöver vara tillsammans med människor jag trivs med, lika stort behov har jag av enskildhet. Tid att tänka mina egna tankar, ladda batterierna och bara vara... Låter det som en klyscha? Ja, det gör det kanske... Men det är sant likaväl.

På sista tiden har jag dessutom kommit att börja omvärdera mitt förhållningssätt till andra människor. Jag ser saker i ett nytt ljus och ibland måste jag erkänna att jag gillar inte det jag ser... Jag har börjat fundera över vad jag egentligen får ut av en del relationer jag har... Låter det egoistiskt??? Ja, det kanske det är... Men då får det vara det... Jag har många fantastiska vänner, nya som gamla, och en härlig familj och släkt... Men jag har bestämt mig för en sak... I fortsättningen måste jag värna mig själv bättre och inte tro att jag har oceaner av kraft att ge åt andra... Inte alla kommer att acceptera detta. Det vet jag.

Jag vill leva ett liv utan att känna mig tvungen att infria människors krav och förväntningar på mig, och om jag då blir ensam... Ja, då får det bli så...

Kom inte hit om du vill bli buren...

...du ser väl att jag är tung nog som det är... Så sjunger Melissa Horn i en av sina senaste låtar. Den inledningsfrasen slår an en sträng hos mig och får mig återigen att fundera över gränssättning. Hur mycket ska man egentligen finnas till för andra och vad innebär det när man tänker efter??? Alla vill nog vara en god vän som ställer upp i vått och torrt och finns där när det behövs som mest... Men hur mycket får det kosta en själv och hur mycket ska man ställa upp? 

Hade jag ställt de här frågorna till var och en av er som läser hade jag säkerligen fått lika många olika svar som antalet läsare. Det finns helt enkelt inga entydiga svar och var och en måste söka sina egna svar. 

Hursomhelst är det intressanta frågeställningar och den springande punkten är nog den att hur mycket vi än gör för andra så kan vi inte bära dem genom livet. Vi kan lyssna, vi kan stötta och ibland kanske till och med säga något klokt, men när allt kommer till kritan måste var och en bära sina egna bördor.

Jag har oändligt med tid...

Ok, det har iallafall inte jag tänker du säkert nu... Men om man tänker efter riktigt noga så har vi alla oändligt med tid.  Det som skiljer oss åt är vad vi väljer att lägga vår tid på. En del människor väljer att arbeta mycket, andra att städa mycket. En del prioriterar att träna, vara aktiva i föreningar eller att läsa böcker eller något annat. Listan kan göras lång med förslag på vad man kan lägga sin tid på. Det spelar ingen roll. Min poäng är att vi alla har ett val när det gäller vad vi prioriterar att lägga vår tid på. De här valen gör vi själva och måste ta konsekvenserna av. 

Så nästa gång du säger att du inte har tid... Fundera en gång till på vad du prioriterar eller prioriterar bort..

Dags för champagne???

I cirka två år har jag haft en flaska champagne liggande i kylskåpet i väntan på att bli uppdrucken. För ganska längesen bestämde jag mig för att den skulle korkas upp när mitt gamla hus var sålt och jag hade fått pengarna från det... Men så blev det inte... Dagen efter att husförsäljningen var slutförd efter över två års väntan började min mamma att försämras kraftigt och en vecka senare var hon död. Så flaskan ligger där den ligger... Välkyld och bara väntar på att korkas upp... Men vem känner för att dricka champagne nu??? Pengar på banken, ja, det har jag, men ingen mamma... Och en sak är säker... Jag hade gett allt jag äger och har för att få henne tillbaka frisk och kry...

Jag har två fantastiska barn, en härlig pappa och massor med släktingar och vänner, men just ikväll känner jag mig lite ensam...

Jag tände ett ljus i kyrkan idag...

Jag tände ett ljus i kyrkan idag för mamma... Jag kommer att tända många ljus för henne många år framöver... Som så många andra fredagar spelade jag på begravning idag. Ibland blir jag ombedd att sjunga solo och idag var en sådan dag. "Jag har hört om en stad ovan molnen" var önskad och den har jag självklart sjungit fler gånger än jag kan räkna. Men idag grep den mig på ett annat sätt än den brukar... "Ett land, där ingen av sjukdom mer lider", den textfrasen fick mig såklart att tänka på mamma och hennes sjukdom och min tacksamhet över att hennes lidande är över... Eftersom jag hade förmånen att vara där när hon gick över så vet jag också att hon mot slutet längtade hem till Gud. "Jag kan höra den himmelska sången, och det sliter i jordiska banden, ty jag vet, jag skall snart vara där."

Jag vet att min mamma är med mig varje dag och jag kommer att fortsätta tända ett ljus för henne så länge jag lever...

Tanken är svindlande...

Tanken att jag aldrig mer kommer att få prata i telefon med min mamma, aldrig mer krama henne, aldrig mer fira jul med henne är svindlande... Svindlande och overklig och orättvis... Det finns så många gnällspikar på jorden som piper så fort det skaver någonstans, som aldrig ler och som aldrig är nöjda med något. Varför ska de leva och min fina, ödmjuka, försynta mamma lämna oss? Hon bar sina sjukdomar och sina kroppsliga vedermödor med tapperhet och mod och tog alldeles för lite utrymme för egen del. Det känns inte rättvist och kommer förmodligen aldrig att göra det. Därför kan jag bara sörja och sakna lite i taget. Att ta in verkligheten helt och fullt och inse konsekvenserna av det som hänt är alldeles för jobbigt.

Men jag vet att tiden kommer att göra sitt... De öppna såren kommer att läka och lämna fina ärr som påminnelse om det som har varit...

Ibland finns det skäl att vara motvalls...

Jag vill egentligen inte vara motvallskärring, men ibland känns det inte som om jag har något val. Man har ju såklart alltid ett val när det gäller hur man ska förhålla sig till en situation. Men om jag inte ska svika mig själv och det jag tror på och känner i mitt hjärta är rätt, har jag inget annat val än att vara motvalls i  vissa situationer. Det innebär ibland att jag kan bli lite obekväm i en del sammanhang. Men det får jag ta. Det är längesen jag tog beslutet att stå upp för det jag tror på och jag gör det med stolthet. Ibland finns det skäl att vara motvalls...

Den jag kunde va...

Idag har jag tagit avsked av mamma... Min vackra, starka, glada mamma som inte finns längre... Jag, min pappa, mina barn och många med oss har delat en fin stund i Västra Torups kyrka, där vi fick tillfälle att ta farväl av mamma och hedra hennes minne.

På en dag som den här känner jag mer än vanligt hur viktigt det är för mig med familj, släkt och vänner. Att känna kärlek och omtanke från alla gör mig varm om hjärtat och omsluten av ljus...

Min saknad är enorm och jag får lära  mig leva med den. Min mamma var en enastående person... Glad, vänlig, ödmjuk, omtänksam... Hon är min förebild och jag kan bara hoppas att jag klarar av att gå i hennes fotspår...

Med inspiration från min yngsta kusin kommer här en sång till min mamma...

 

Livet är till för de levande...

En mig närstående person sa så för något år sedan. Det är ett mycket krasst men sant konstaterande... I varje steg jag tar, i varje andetag jag andas finns min mamma med mig trots att jag vet att hon inte finns mer. Åtminstone inte på jorden... Men livet går vidare trots allt... Idag har jag planterat ett nytt hallonland i min trädgård och jag VET att hon hade glatt sig åt det. Jag kommer alltid att bära saknaden med mig, men jag vet en sak... Livet är till för de levande...

Jag kan inte säga att jag sörjer...

Många blir säkert förvånade och tror att jag har tappat förståndet... Inte sörja sin mamma, är hon inte klok??? Nej, jag sörjer faktiskt inte hennes död, däremot saknar jag henne ofattbart mycket. Det sista året har inte livet varit gott för min mamma. Att inte kunna se, att vara beroende av syrgastuber och att inte orka göra någonting har nästan tagit knäcken på henne... Och vem hade orkat leva så... Så när hon nu fick två lunginflammationer på kort tid orkade kroppen helt enkelt inte längre. Så jag kan inte säga att jag sörjer hennes död. Hon har det bättre nu... Men... Livet kommer aldrig att bli detsamma igen... Jag får aldrig mer höra hennes röst i telefonen, aldrig mer känna hennes armar om mig, aldrig mer dela mina tankar med henne... Allt detta måste jag lära mig leva med. Jag har inget annat val... Saknaden är ofantligt stor.

Vintern kom tidigt i år...

Ja, kanske inte så många har märkt det... Men vintern är redan här... Åtminstone för mig...

Det blev kallare och kallare, löven började falla och så kom den första frosten... Och i tisdags frös allt till is... 

Åtminstone i mitt hjärta... 

En av de personer som är mig kärast lämnade jordelivet efter ett långt och kämpigt liv och mitt hjärta frös sönder... 

Jag vet att livet går vidare och att mitt hjärta kommer att tina, men en sak är säker... Livet kommer aldrig mer att bli detsamma...

Gräset är grönare än grönt...

Idag är gräset grönare än grönt och himlen blåare än blått... Ok, tänker du, så är det inte hemma hos mig... Men jag försäkrar att där jag sitter är det så...

Jag sitter i solen med ett glas rose i min hand och ser ut över mina lånefår. Dottern ligger i hammocken och jag mår bra. Bättre än på länge faktiskt. Det ljusnar i livets horisont och allt omkring mig får allt tydligare linjer och färger. Just nu känns det som om allt är möjligt...

Jag vet ju förstås att solen när som helst kan gå i moln utan minsta förvarning. Men jag väljer att leva här och nu och att njuta den stund som är inne. 

Och jag lovar... Gräset är grönare än grönt...

Egentligen finns det bara två vägar att gå...

Det sägs att vi handlar ursprungligen utifrån två känslor. Vi handlar utifrån rädsla eller utifrån kärlek. Konstigt kan man tycka när man hör det för första gången, men tänker man efter är det sant. Vi vet oftast själva när vi handlar av kärlek, men kan vi identifiera när vi handlar av rädsla? När vi blir arga, sårade, kränkta... Handlar det verkligen om rädsla? Ja, i grund och botten gör det faktiskt det. Många av de känslorna grundar sig i rädslan att inte bli sedd och att inte bli älskad för den man är...

Så egentligen har vi bara två val att göra när det gäller att förhålla sig till livet. Vågar vi nalkas livet med kärlek eller är vi rädda?

Jag valde för många år sen kärlekens väg... Det innebär inte att jag aldrig är rädd. Det innebär inte hellre att jag alltid lyckas välja ett kärleksfullt förhållningssätt i en situation. Det innebär bara att jag tänker försöka göra mitt bästa för att föra in mer kärlek i världen för mina medmänniskor och mig själv och att jag försöker tolka varje händelse i mitt liv med kärlek. 

Så hur väljer du? Väljer du rädslans eller kärlekens väg?

Alea iacta est...

Nu är det gjort. Tärningen är kastad. Kontraktet är påskrivet och det finns ingen väg tillbaka. Mitt paradis är inte längre i min ägo. Hjärtat är sorgset, men också lättat. Äntligen kan jag gå vidare i livet och en ny tid stundar. Länge har det känts som om jag har stått och stampat på samma plats... Mellan två världar, mellan två liv... Och jag vet ju att livet levs framåt...

Det nya livet är här nu och åt det gamla ska vi binda vackra kransar...

Alea iacta est...

Åt det gamla ska vi binda vackra kransar...

Så skriver Olle Adolphsson i sin visa "Trubbel"... Så är det väl också man gör när man har sörjt klart det som har varit. Om några veckor kommer en annan familj att äga vår gård och jag kommer att bli tvungen att lämna ifrån mig nycklarna till mitt paradis. Det är inte utan ett visst vemod jag tänker på det. 

I visan sjunger Olle Adolphsson också: "Jag går omkring i mitt Pompeiji, bland ruiner. Jag trampar  runt i resterna utav vårt liv." Så är det också att besöka vårt gamla hem. Ingen har bott där på länge. Trädgården har förfallit, växter har dött och byggnaderna behöver omsorg. Där är ödsligt och tomt, utan liv... Huset och trädgården behöver en familj...

Och.. Om bara några veckor finns där en ny familj som ska bygga sitt liv där... Barn kommer på nytt att springa i trädgården och leka och gården kommer återigen att fyllas av liv...

Åt det gamla ska vi binda vackra kransar...

Nu är tacksamhetens tid...

De senaste dagarnas händelser kan inte annat än att få mig att känna tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Det som man tar för givet och tror ska bestå kan förändras i ett ögonblick och tas ifrån en. I veckan som gick fick jag uppleva sorgen i att kanske mista något mycket kärt och glädjen i att återfå detsamma. 

Så... Nu i mognadens månad... Böjer jag mig inför Gud och inför livet i ödmjukhet och tacksamhet...

Flashbacks from the past...

Det krävs inte mycket. En doft så är jag där... I känslan från förr... På sista tiden är det inte minnesbilder som kommer för mig, utan just känslan av något... Doften av nyslaget hö, doften av hav och tång... Smaken av jordgubbar eller musik som är förknippad med någon speciell period av mitt liv... Utan förvarning kan alla de här sinnesintrycken slunga mig bakåt i tiden, och det är inte minnen från särskilda händelser som kommer, utan känslorna jag kände då återkommer med oväntad styrka. Ärligt talat vet jag inte varför det här händer... Kanske är det så att jag nu börjar att slappna av efter allt som har hänt och vågar äntligen släppa taget lite grann... Under väldigt lång tid har jag gjort det jag har behövt göra och inte vågat eller unnat mig lyxen att känna efter så mycket. Och nu tänker jag... Och nu känner jag... Och låter känslan leda tanken... Tanken som så småningom blir till handling... Ett litet steg i taget räcker gott för mig. Jag har ju resten av mitt liv på mig...

Det viktigaste är inte målet för resan utan vägen...

Sorgen är en bottenlös brunn.

Tänk att den aldrig kan ta slut??? Sorgen som jag känner inom mig alltså. För ett tag sen upplevde jag att jag hade kommit en bra bit på väg, men sen husförsäljningen kom påtagligt nära är det som om sorgen har kommit över mig igen med förnyad kraft. Det kom helt oväntat och tidvis är jag så ledsen, så ledsen... Och vad gör man åt det??? Ingenting... En klok person sa till mig för något år sen att det måste väl helt enkelt värka ut. Precis så tror jag att det är i vissa fall. Känslorna måste helt enkelt ha sitt flöde och i mitt fall så måste jag nog helt enkelt få sörja klart. Sörja familjen som gick sönder, relationen som brast och paradiset jag var tvungen att lämna.

Ibland känns det som om sorgen är en bottenlös brunn att ösa ur...

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans...

Jag har fått många goda råd genom åren... Du kommer att må bra när du själv tillåter dig det... Allt handlar om din inställning... Man måste ansvara för sin egen lycka... 

Det stämmer säkert alltihop... MEN för att må riktigt bra inuti och inte bara dra sig upp med lite positivt tänkande, måste man låta insidan tala. Vad menar jag med det då? Jo, något så enkelt som att erkänna sina känslor och låta dom ha sitt flöde. Om man inte vågar erkänna sina känslor och accepterar dom, kan man aldrig bearbeta det man känner och därmed bli fri från sin emotionella svårigheter. 

Allt har sin tid... Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, sjunger man i en psalm. Så jag avslutar med ett bibelcitat: 

Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.

Det blev en dag på stranden...

Igår var en särdeles ljuvlig dag. Mina fina föräldrar som oftast numera hänger hemmavid fick den ljusa idéen att åka till stranden och jag bestämde mig för att hänga på. Sällan har jag väl fattat ett klokare beslut... Det var alldeles underbart att lägga sig i sanden, höra vågornas ljud och känna värmen från solen på kroppen. Inga mail att läsa, ingen telefon som ringde och inga sms att besvara... Total avkoppling för kropp och själ blev det. Som vanligt naturligtvis också när vi Jönssons kommer samman en massa traggande i munnen på varandra och en massa skratt. Vanligtvis lyckas vi också locka de som är i närheten av oss och som hör våra konversationer till skratt, då vi nog ofta framstår som något märkliga...

Höjdpunkten under dagen var när min 76-åriga pappa lyckades bli uppraggad på stranden... En något yngre dam erkände villigt att hon gärna hade gått i och badat med min pappa om hon inte hade haft sitt barnbarn med sig... Något märkligt tyckte jag eftersom min mamma satt precis i närheten, men enligt pappa var det något som hände allt som oftast bara han höll in magen ordentligt. Visserligen brukade damerna gå när han inte orkade hålla in den längre, så flirtarna brukade bli ganska kortvariga.

Jaja, hursomhelst var det en dag med guldkant, och jag kan bara konstatera att sådana behöver jag fler...

Me, myself and I...

Ikväll har jag tillbringat lite kvalitetstid med mig själv. Ja, faktiskt på en fredagskväll. Helt utmattad av för mycket arbete på för kort tid under en lång period så orkade jag inte mycket mer. Så efter att ha lullat omkring lite här hemma bestämde jag mig för att trycka i mig hämtpizza, cocacola och glass och till det "Sex and the City-the Movie".

Sen istället för att gå och lägga mig i tid som jag borde, så sitter jag och sjunger gamla Björn Afzelius-låtar och spelar gitarr till mitt i natten. Jaja, jag borde väl ha accepterat mig själv vid det här laget... Ibland är det helt enkelt så att jag inte gör det som är bäst för mig... Eller är det kanske det jag gör???

Om sommaren är det alltid skitigt hemma hos mig.

Det är mycket märkligt, men när jag ska städa hemma hos mig, så finns det alltid så många andra saker som är högre prioriterade än att städa. Visst är det konstigt? Jag förstår faktiskt inte alls hur det kan bli så... Att just jag har så många viktiga saker som måste göras innan jag kan börja städa alltså. För det mesta blir det inte städat alls, eftersom allt det andra tar sån tid. Många andra verkar inte alls ha lika stora problem med detta...

Nu på sommaren är det värre än någonsin och jag går konstant omkring och har ångest över att någon ska komma på oväntat besök och se skiten och röran... Men vad är det som löser alla problem vid oväntat besök? Är det Zoegas eller? Jag får kanske köpa hem lite kaffe att ha som nödlösning...

Men tillbaka till städningen... Det är verkligen skittradigt att städa. På sommaren finns det ju så mycket annat kul man kan göra, och som självklart också är mycket viktigare än att städa... ;-)

Jag önskar ibland att jag hade varit typen som städade lite mer, men med åren har jag resignerat inför faktum. Jag prioriterar helt enkelt inte att städa och det får jag lära mig att leva med...

Vem är du, vem är jag...

Ja, det kan man fråga sig... Vem är jag och vad gör jag till jag? Ibland funderar jag över vad som definierar en människa och vad man identifierar sig med. Själv vet jag ganska väl vad som gör mig till den jag är. Eller så tror jag det i alla fall... Musiken, familjen, vännerna, växterna, vinet, matlagningen, simningen, marmeladkokningen, bakningen, växterna igen... Dikterna, dansen, dofterna... Och kärleken såklart...

Ikväll har jag gjort något jag inte gjort på säkert två somrar... Jag har cyklat... Något som sedan många år har tillhört mitt sommarliv är långa cykelturer på grusvägar varma, doftrika sommarkvällar. Ikväll cyklade jag över 1,5 mil och jag kan bara säga att jag mår bra... Ytterligare ett område i mitt liv som jag har återerövrat och nyskapat. Här där jag bor nu hittar jag nya rundor att utforska på cykel...

Jag kan bara konstatera ännu en gång att livet levs framåt och hur gärna man än vill ibland så kan man inte vrida tiden tillbaka...

Paradis på rea...

Mitt gamla hem ligger sen ett par månader ute till försäljning. Många som känner mig tänker såklart, så skönt att det äntligen händer. Och så tänker min hjärna också... Men mitt hjärta sörjer, är i chock och vill inte, vill inte släppa taget...

När vi köpte gården 1994 minns jag att jag tänkte att här ska jag leva mitt liv. Här ska jag bli gammal. Utifrån den förställningen har jag sen levt där och byggt upp mitt liv. Sakta men säkert har jag förverkligat mina drömmar och tyckt att jag lever i mitt eget paradis...Jag kan varenda skrymsle i det huset, varenda vrå i trädgården och på markerna och jag vet hur det luktar överallt... Min själ är kvar där och jag väntar på att den ska flytta hit till mitt nya hus.

Sorgen är mig övermäktig, men ilskan mot de personer som har bidragit till att omständigheterna blev som de nu är, är större. På grund av omständigheterna kommer gården att säljas vid sämsta möjliga tidpunkt och till ett löjligt lågt pris... Jag vet, pengar är inte allt, men det är inte det som är det svåra. Att inte få ut så mycket pengar alltså. Det är att all energi, kärlek och själ jag har lagt ner på det huset och trädgården visade sig vara ingenting värt nu. Men för mig är det mycket värt och det krossar mitt hjärta att mitt paradis ska säljas för en spottstyver.

Just nu skulle jag kunna tänka mig att ställa upp de personer som har bidragit till att det blev så här mot ett plank och arkebusera dem en efter en...

Den sommar som av nåd jag får...

Sommaren är till för njutning anser jag. Att äta gott, dricka gott, sola, bada, vara tillsammans med nära och kära och mycket annat. Att leva genom sina sinnen är lätt på sommaren. Att stanna upp och låta en doft fylla lungorna, hålla andan en sekund och låta sig svepas med av upplevelsen. Att smaka på något, låta smaken fylla gommen och koncentrera sig på komplexiteten i upplevelsen kan vara mycket njutningsfullt. För att inte tala om njutningen i att lyssna till fågelsång... 

Men sommaren kan vara mer än en tid för njutning. Den kan också vara en tid av komtemplation. Man har tid att begrunda sitt liv. Varför blev det som det blev, varför är det som det är och hur vill jag egentligen leva?

Så rådet från mig till dig blir... Ta vara på sommaren... Den är en tid för njutning såväl som en tid för komtemplation.

Idag är min hud florstunn.

Jag vet inte vad det är som gör det...Att det känns som om det inte finns någon skyddande zon mellan mitt inre och mitt yttre liv... Kanske kan det vara de senaste veckornas påfrestningar såväl privat som professionellt... Jag vet inte...

Den senaste månaden har det varit många händelser i familjen och vänkretsen som har varit väldigt känslomässigt omvälvande. Även om det har varit händelser som har medfört positiva upplevelser, så rör det om på djupet i min själ. Att träffa familjemedlemmar som inte finns i mitt liv dagligdags och känna kärleken, värmen och samhörigheten med dem är fantastiskt. På ett bitterljuvt sätt blir man påmind om det som har varit och att livet går vidare oavsett vad som händer...

Så... Kanske är det inte så konstigt att min hud är florstunn idag...

Vild av längtan efter skog...

Nu är de där igen... Dofterna som berusar och förför och fullständigt får mig på fall. På väg till tåget lurpassar de på mig bland regnvåta buskar och träd och när jag minst anar det slår de mot mig. Och jag slungas hit och dit inombords... Dåtid, nutid, framtid... Minnen från förr blandas med förhoppningar inför framtiden och mitt i allt detta finns jag... Här och nu... Och det enda jag känner är en vild längtan efter skog...

Mitt hjärta, det stod vidöppet...

...och tog emot allt vad natten gav... Så sjunger Cajsa-Stina Åkerström i en av sina sånger. Den som läser min blogg regelbundet har säkert märkt hur mycket musiken betyder för mig. Den är inte bara en födkrok, utan jag andas, lever och känner musiken ständigt. Den finns alltid där... Vackra melodier, sorgsna melodier, glada melodier... Alla har de sin funktion i mitt liv. För att inte tala om orden i sångerna. De talar till mig och väcker känslor till liv på ett sätt som inget annat gör... Dörren till min själ står på full gavel och mitt hjärta är vidöppet...

Så när Cajsa-Stina sjunger om sitt vidöppna hjärta, som tog emot allt vad natten gav, kan jag inte annat än känna livslust och ta ett par danssteg...

Lyssna...(Och glöm bort den taskiga ljudkvalitén).

 

Doften av grillat...

Det finns inget som kan få mig på fall som dofter... Vanligtvis på ett positivt sätt, men ibland kan doften av något göra att sorgen slår till på nytt. Så var det ikväll... Doften av mitt nyklippta gräs, doften av de nyss utslagna schersminbuskarna, doften av en nytänd grill någonstans i närheten... Allt påminde mig om ett familjeliv jag inte längre har... 

Barnen är hos sin pappa nu och jag ska leva singelliv några veckor tills de är hos mig igen. Låter kanske lyxigt för er som dignar under föräldraskapets bördor, men jag lovar... Jag hade bytt bort de här veckorna på en sekund mot tid med mina barn...

Jag har en längtan som aldrig vill gå över...

Ja, så sjunger Melissa Horn i en av sina sånger och jag kan verkligen känna igen mig i den meningen. Ibland känns det som om jag har längtat hela mitt liv efter något som jag inte kan greppa om. Att det finns ett tomrum inom mig som väntar på att fyllas. Med risk för att låta platt, så handlar det om något så enkelt som gemenskap med någon annan, en själslig gemenskap som sträcker sig utöver familj- och vänskapsband. Vid ett par tillfällen i livet har jag funnit det jag söker, men det har inte varit beständigt... Men, trots det finns längtan kvar och jag är säker på att någonstans finns en person hos vilken jag kan finna just det jag söker... Så det finns inget annat att göra än att vila och vänta i den förvissningen... Jag avslutar med ännu ett citat ur sången ovan:

"Det finns en fara i att aldrig hitta vägen, och det finns något vackert med att vandra den ändå..."

Är jag redo eller inte???

 

Nu har jag snart varit ensam i två år... Alltså inte helt ensam, utan vänner eller familj. Jag menar singel...Under hela den här tiden har jag tyckt att det har känts bra. Det har känts som om jag har haft behov av att slicka mina sår, hela min själ och helt enkelt läka mig själv. Under den här perioden har jag inte haft ork eller lust till att ha någon närmre relation med någon annan än min familj och mina vänner. Men samtidigt tär det att vara ensam. Att inte ha någon som undrar hur min dag har varit när jag kommer hem, och som har en axel jag kan luta mig mot när livet känns svårt. Ja, jag vet, det är inte alla förhållanden som fungerar så varenda dag... Men i en bra relation bör det ju göra det åtminstone för det mesta, tänker jag... Och på sistone har jag börjat känna en längtan stundtals efter den där tvåsamheten... Och kanske, men bara kanske, är jag redo för något nytt...

En sista flyttrunda...

Idag har jag hämtat det sista som fanns kvar i mitt gamla hem. Nu ska det slutligen säljas och mitt hjärta brister. Såren som var på väg att läkas går upp igen och smärtan är på nytt där. Drömmar som gick i kras, förhoppningar som aldrig kommer att bli verklighet och hjärtat är fyllt av sorg. Egentligen borde jag kanske bara känna mig lättad, men banden till den gården och det livet är fortfarande så starka. Känslan av sorg överskuggar allt just nu och jag kan inte se ljuset som jag vet finns bortom mörkret. Som tur var hade jag en trygg och lugn person till min hjälp idag. En person som förutom att vara bärhjälp också stöttade emotionellt utan att ens veta om det.

Dagen idag har varit ännu ett steg på vägen mot det slutgiltiga avslutet och det är svårt, mycket svårt.

Jag är hemligt förälskad i Jamie Oliver.

Egentligen vill jag inte erkänna det, men det är faktiskt sant... När jag ser honom laga mat på tv blir jag alldeles salig... Hans passion inför maten han lagar, hans okomplicerade sätt att laga mat och hans pojkaktiga charm får mig fullständigt på fall. Och jag tänker: Anytime, anywhere I´ll marry you... Det är inte många som har lyckats med att få mig att vilja gifta mig. Men genom tv-rutan kan magi uppstå... Och jag är övertygad att J.O. hade känt detsamma bara han hade fått möjlighet att träffa mig. Men jag är ju i grund och botten en sansad kvinna... (Jo, det finns faktiskt de som tycker det.) Jag vill ju verkligen inte att han ska lämna sin fru och sina barn, så därför blir min lott i livet att fortsätta vara hemligt förälskad i Jamie Oliver och framleva mina dagar trånande framför tv-rutan.

Jag var i himlen i veckan...

Spännande tänker säkert många... Nu får vi nog höra någon smaskig historia om någon man... Nej, tyvärr, jag måste göra er besvikna...Vad som fick mig att känna mig som om jag var i himlen var helt enkelt ett besök på Plantagen. Jaha, tänker ni, hur kul kan där vara egentligen??? Himmelskt, svarar jag... I veckan som gick kom nämligen fuchsia- och pelargonsticklingarna till försäljning inför våren. För en stund glömde jag livets alla vedermödor och befann mig i växtrikets himmel...

Behöver jag tillägga att ett antal nya pelargoner och fuchsior fick följa med hem? Det kanske finns ett liv efter detta trots allt?

Jag vill inte vara Stålkvinnan...

Hur jag än gör i mitt liv verkar jag framstå som Stålkvinnan herself... Jag får jämt höra att jag utstrålar sådan styrka och är så lugn och så säker på mig själv och så klok... Ja, jag vet, verkar som värsta skrytinlägget, eller hur? Men jag försäkrar, det är verkligen inte min mening. Jag anstränger mig inte för att framstå som varken stark eller säker, utan behöver i allra högsta grad hjälp och stöd från alla möjliga håll. Däremot är jag kanske inte alltid så bra på att visa att jag behöver hjälp... Jag är så van att klara mig själv att jag inte ens själv fattar att jag behöver stöd och hjälp... Hur ska då andra förstå det, när jag inte själv fattar?

Jag brukar tänka att jag är rätt bra på att ta plats... Jag pratar mycket, skrattar högt och säger ofta vad jag tycker...Men det är när jag mår bra. Mår jag inte bra vill jag oftast inte belasta andra med hur jag mår och följden blir att jag drar mig inom mig själv. Säger inte så mycket, hör inte av mig till människor, stannar hemma... Det får såklart till följd att jag mår ännu sämre...

Så ibland vet jag faktiskt inte vad jag ska göra... Jag har inget större behov av att prata om allt, men jag mår ändå inte bra av att vara för mycket ensam. Och om jag är tillsammans med människor och alla bara pratar på om sitt eget, mår jag ännu sämre. Så hur jag än vrider och vänder på det hela, så blir det inte bra. Kanske bara att vänta ut och hoppas på bättre tider...

Somliga dagar är man bara ledsen...

Ja, tyvärr är det så... Somliga dagar är man bara ledsen... Senaste tiden har jag lagt mycket tid och energi på att få rätsida på allt härhemma. I det ligger naturligtvis också att sortera, sortera, sortera alla gamla pärmar och högar och lådor med allt möjligt i. Skönt tänker ni alla såklart att röja ut all gammal skit. Jag kan inte annat än att hålla med förstås, men det finns en baksida också i att rota runt i allt gammalt. Utan att man vill det trillar man ju över saker som påminner om det förflutna. Fotoalbum, presenter, kort... Listan kan göras lång på ting som kan väcka gamla minnen och känslor till liv. Att se foton från en svunnen tid, då allt var gott och oskuldsfullt, och våra ögon var fulla av glädje och kärlek är svårt. Mycket svårt. Hur det än är så kommer man inte förbi de svåra känslorna, man måste bara gå igenom dem. Somliga dagar är man bara ledsen.

Finns det en högre plan med våra liv och kan den isåfall gå fel?

Personligen tror jag inte att våra liv är förutbestämda. Möjligtvis kan det finnas en högre plan för oss. Jag tror att vi skapar våra liv efterhand med våra drömmar, våra känslor och våra tankar. På så sätt är vi arkitekter av vårt eget livsöde. Men ibland i livet blir det inte som vi har drömt och tänkt och något händer som tvingar oss att ändra riktning. De flesta gånger kan vi kanske titta tillbaka och tänka att det var nog bäst som skedde. Men ibland kommer man aldrig dithän, utan är tvungen att gå vidare i livet med en känsla av att något blev fel och att det borde blivit på ett annat sätt.

Så... Kan "ödet" göra fel? Eller ser man meningen med allt så småningom, fast det i vissa fall kan dröja år innan insikten kommer?

För långhåriga musiker faller jag pladask.

Det är inte många som vet att jag bär på en mörk hemlighet... Jag gör vad jag kan för att dölja den och undvika att den blottas för omvärlden. Men ikväll tänkte jag att nu får det bära eller brista... Den måste outas...

Sen jag började intressera mig för det andra könet har jag upptäckt en svaghet hos mig själv... Det finns en del egenskaper män kan besitta som omedelbart får mig på fall. Det första är långt mörkt hår och det andra är om de är musiker. Så vid det här laget kan alla räkna ut att en man med långt mörkt hår som dessutom är musiker får mig på fall direkt. Börjar han sen spela också så är det kört och jag börjar höra bröllopsmarscher spelas i mitt huvud... Nåja, innan det går så långt och jag har ropat ett rungande JA vid altaret brukar jag sansa mig och låta förståndet råda.

Så har det åtminstone varit hittills i mitt liv, men det har egentligen varit rätt tråkigt. Så därför överväger jag att byta taktik och strunta i förståndet och se vad som händer...

SÅ, när vi ses nästa gång, bli inte förvånade om jag vid min sida har en mörk långhårig basist i skinnbyxor vid min sida...

Mamma, jag vill lära mig tjuvkoppla en bil.

Häromkvällen höll jag på att sätta i halsen vid kvällsmaten. Mitt i alltihop säger sonen helt lugnt till mig: "Mamma, jag vill lära mig tjuvkoppla en bil". Jag blir ju mer än lite chockad över detta uttalande och innan jag hinner fråga varför, så kommer nästa utsaga... "Jag vill också lära mig att pilla upp handklovar". Efter detta hade jag nästan trillat av stolen och fick sansa mig lite innan jag fick mål i munnen. När jag väl hade gjort detta började jag skratta och var tvungen att fråga vilken karriär han hade tänkt satsa på som vuxen... Om han hade täntk bli tjuv...Skrattande svarar han:" Ja, jag vet, men jag vill faktiskt bara lära mig de här grejerna".

Kul hade vi åt detta och inte vet jag var han har fått de här idéerna ifrån. Men det är nog föga troligt att han väljer en bana som inbrottstjuv. Åtminstone är det vad jag försöker inbilla mig... Får väl hoppas att han inte blir som Charles Ingvar Jönsson i alla fall...

Män med många tatueringar är skumma...

Häromdagen sa min dotter till mig så här: "Vet du mamma, jag tycker män med många tatueringar är skumma. De liksom bara står där och säger 'Mmm' och försöker verka coola." Jag blev såklart full i skratt och kunde inte dölja det. Barn har så många härliga funderingar ibland och det är så roligt ibland att då ta del av världen från deras synvinkel... Vi diskuterade det där ett tag, om det var så eller inte, att män med många tatueringar var mer skumma än män utan tatueringar. Jag försökte förklara, att de tycker nog bara att det är snyggt med många tatueringar. Efter ett tag accepterade hon mina argument och diskussionen tog slut.

Det är inte alltid lätt att vara förälder... Men en viktig uppgift är i alla fall att försöka uppfostra sina barn till fördomsfria individer.

Det gör ont att minnas det som var gott.

Ibland när jag tänker tillbaka, slår de goda minnena mot mig som en våg och jag kan inte värja mig mot dem. Sorgen slår till med samma kraft och jag önskar att man hade kunnat åka tillbaka i tiden och slå en stor bubbla kring det goda. En skyddande bubbla som inget hade kunnat ta sig igenom. Men nu finns det inga tidsmaskiner. Jag får väl lyssna till mitt intellekt och som vanligt tänka att det var väl bäst som skedde. Men en dag som idag, när jag minns det goda, är det svårt att tänka så... Idag gör det bara ont att minnas det som var gott.

Jag vill helt enkelt inte förlåta...

För några år sedan var jag med om något som sårade mig djupt och som jag sedan inte har kunnat förmå mig att förlåta. Jag blev sviken av en person som stod mig väldigt nära och som hade lovat att aldrig såra mig. För den här människan hade jag blottat halsen

fullständigt och visat min allra sköraste, mest sårbara sida. Jag hade talat om min största rädsla, som inte är att bli lämnad och övergiven, utan snarare handlar om att bli behandlad som om jag inte finns eller betyder någonting. Att bli nonchalerad, att inte få sms och epost besvarat eller ens bli bevärdigad med en blick känns oerhört kränkande och sårande tycker jag. När vår vänskap sattes på prov och allt ställdes på sin spets utsattes jag för just det som jag fruktar mest. Att en person som stod mig väldigt nära stängde ute mig totalt från sitt liv och behandlade mig som om jag inte fanns. Att få uppleva det man fruktar mest, från en person man litar totalt på och som dessutom vet om de rädslor man bär på, är fruktansvärt.

Under åren som gått sedan detta hände har jag vänt in och ut på mig själv för att ursäkta detta beteende och kunna förlåta. Men hur jag än tänker, så går det inte. Jag har verkligen försökt, men tycker att det hela var fegt och egoistiskt agerat. Den springande punkten är kanske också den att personen i fråga aldrig någonsin har bett om min förlåtelse och vem finns då att förlåta?

Eller är det kanske så att jag helt enkelt inte vill förlåta...

Fredagsfeeling...

Idag har jag en sån go´ fredagsfeeling inom mig... Efter en vecka med en högmässa, ett dop och fyra begravningar känns det gott att åka hem och veta att nu är det freeedag!!!

Med ett glas vin i handen ska jag nu diska efter gårdagens gäster. Även om de inte är mina släktingar genom blodsband står de mitt hjärta mycket nära och jag är tacksam över att de vill vara i mitt liv. Jag kommer ju aldrig att bli varken moster eller faster till någon, så jag får nöja mig med att vara en "mosterwannabe". Men det är inte det sämsta det. Idag återstår disken... Men med ett glas vitt vin så löser sig allt...Dessutom har jag kvällens middag med en gammal god vän att se fram emot...

Vart tog alla vilda kvinnor vägen?

 

 

Ja, vart tog de vägen egentligen??? Ja, en sak är säker i alla fall... De finns lite här och var ute i bygderna... En och annan bor också i stan... De vilda kvinnorna finns där de får ha sin frihet och leva ut sin vilda sida. Där ingen försöker kedja fast, trycka ner eller kontrollera dem. Där ingen kränker gränser, slår eller förminskar med ord.

 

Alla kvinnor har en urkraft inom sig som de kan få kontakt med om de får leva fria från kränkningar och kontroll, och om de vågar ta kontakt med den. Många kvinnor tror jag väljer att tygla sin kraft av rädsla för omvärldens reaktioner. För många män och för en del kvinnor finns det inget mer hotfullt än en kvinna som visar sitt mod och sin kraft och vågar gå mot normer och traditioner.

 

Så till alla vilda kvinnor ute i skogarna... Ta plats, lev... Det är er tur nu...



Här hör jag hemma...

 



 

Det händer någonting med mig när jag kommer in i en kyrka. Oavsett hur stessad jag är eller hur jag mår inombords så infinner sig en speciell frid inom mig. Känslan av tillhörighet är stark och det känns som om jag är hemma och precis där jag är menad att vara. Vetskapen om att jag är den del av en 2000-årig tradition fyller mig med vördnad och respekt och jag kan inte annat än att känna tacksamhet över förmånen att få arbeta i Guds hus. Att vara en bland många som har som ansvar att föra ut budskapet om Jesus Kristus och att få göra det genom musiken är en förmån.

 

Speciellt stark är känslan ibland i riktigt gamla kyrkor... Tanken på att människor redan på 1100-talet trampade samma golv som jag står på och bad till samma Gud är svindlande. Att vara en del av ett större sammanhang berör mig oerhört mycket.

 

Känslan är stark... Här hör jag hemma...