För långhåriga musiker faller jag pladask.

Det är inte många som vet att jag bär på en mörk hemlighet... Jag gör vad jag kan för att dölja den och undvika att den blottas för omvärlden. Men ikväll tänkte jag att nu får det bära eller brista... Den måste outas...

Sen jag började intressera mig för det andra könet har jag upptäckt en svaghet hos mig själv... Det finns en del egenskaper män kan besitta som omedelbart får mig på fall. Det första är långt mörkt hår och det andra är om de är musiker. Så vid det här laget kan alla räkna ut att en man med långt mörkt hår som dessutom är musiker får mig på fall direkt. Börjar han sen spela också så är det kört och jag börjar höra bröllopsmarscher spelas i mitt huvud... Nåja, innan det går så långt och jag har ropat ett rungande JA vid altaret brukar jag sansa mig och låta förståndet råda.

Så har det åtminstone varit hittills i mitt liv, men det har egentligen varit rätt tråkigt. Så därför överväger jag att byta taktik och strunta i förståndet och se vad som händer...

SÅ, när vi ses nästa gång, bli inte förvånade om jag vid min sida har en mörk långhårig basist i skinnbyxor vid min sida...

Mamma, jag vill lära mig tjuvkoppla en bil.

Häromkvällen höll jag på att sätta i halsen vid kvällsmaten. Mitt i alltihop säger sonen helt lugnt till mig: "Mamma, jag vill lära mig tjuvkoppla en bil". Jag blir ju mer än lite chockad över detta uttalande och innan jag hinner fråga varför, så kommer nästa utsaga... "Jag vill också lära mig att pilla upp handklovar". Efter detta hade jag nästan trillat av stolen och fick sansa mig lite innan jag fick mål i munnen. När jag väl hade gjort detta började jag skratta och var tvungen att fråga vilken karriär han hade tänkt satsa på som vuxen... Om han hade täntk bli tjuv...Skrattande svarar han:" Ja, jag vet, men jag vill faktiskt bara lära mig de här grejerna".

Kul hade vi åt detta och inte vet jag var han har fått de här idéerna ifrån. Men det är nog föga troligt att han väljer en bana som inbrottstjuv. Åtminstone är det vad jag försöker inbilla mig... Får väl hoppas att han inte blir som Charles Ingvar Jönsson i alla fall...

Män med många tatueringar är skumma...

Häromdagen sa min dotter till mig så här: "Vet du mamma, jag tycker män med många tatueringar är skumma. De liksom bara står där och säger 'Mmm' och försöker verka coola." Jag blev såklart full i skratt och kunde inte dölja det. Barn har så många härliga funderingar ibland och det är så roligt ibland att då ta del av världen från deras synvinkel... Vi diskuterade det där ett tag, om det var så eller inte, att män med många tatueringar var mer skumma än män utan tatueringar. Jag försökte förklara, att de tycker nog bara att det är snyggt med många tatueringar. Efter ett tag accepterade hon mina argument och diskussionen tog slut.

Det är inte alltid lätt att vara förälder... Men en viktig uppgift är i alla fall att försöka uppfostra sina barn till fördomsfria individer.

Det gör ont att minnas det som var gott.

Ibland när jag tänker tillbaka, slår de goda minnena mot mig som en våg och jag kan inte värja mig mot dem. Sorgen slår till med samma kraft och jag önskar att man hade kunnat åka tillbaka i tiden och slå en stor bubbla kring det goda. En skyddande bubbla som inget hade kunnat ta sig igenom. Men nu finns det inga tidsmaskiner. Jag får väl lyssna till mitt intellekt och som vanligt tänka att det var väl bäst som skedde. Men en dag som idag, när jag minns det goda, är det svårt att tänka så... Idag gör det bara ont att minnas det som var gott.

Jag vill helt enkelt inte förlåta...

För några år sedan var jag med om något som sårade mig djupt och som jag sedan inte har kunnat förmå mig att förlåta. Jag blev sviken av en person som stod mig väldigt nära och som hade lovat att aldrig såra mig. För den här människan hade jag blottat halsen

fullständigt och visat min allra sköraste, mest sårbara sida. Jag hade talat om min största rädsla, som inte är att bli lämnad och övergiven, utan snarare handlar om att bli behandlad som om jag inte finns eller betyder någonting. Att bli nonchalerad, att inte få sms och epost besvarat eller ens bli bevärdigad med en blick känns oerhört kränkande och sårande tycker jag. När vår vänskap sattes på prov och allt ställdes på sin spets utsattes jag för just det som jag fruktar mest. Att en person som stod mig väldigt nära stängde ute mig totalt från sitt liv och behandlade mig som om jag inte fanns. Att få uppleva det man fruktar mest, från en person man litar totalt på och som dessutom vet om de rädslor man bär på, är fruktansvärt.

Under åren som gått sedan detta hände har jag vänt in och ut på mig själv för att ursäkta detta beteende och kunna förlåta. Men hur jag än tänker, så går det inte. Jag har verkligen försökt, men tycker att det hela var fegt och egoistiskt agerat. Den springande punkten är kanske också den att personen i fråga aldrig någonsin har bett om min förlåtelse och vem finns då att förlåta?

Eller är det kanske så att jag helt enkelt inte vill förlåta...

Fredagsfeeling...

Idag har jag en sån go´ fredagsfeeling inom mig... Efter en vecka med en högmässa, ett dop och fyra begravningar känns det gott att åka hem och veta att nu är det freeedag!!!

Med ett glas vin i handen ska jag nu diska efter gårdagens gäster. Även om de inte är mina släktingar genom blodsband står de mitt hjärta mycket nära och jag är tacksam över att de vill vara i mitt liv. Jag kommer ju aldrig att bli varken moster eller faster till någon, så jag får nöja mig med att vara en "mosterwannabe". Men det är inte det sämsta det. Idag återstår disken... Men med ett glas vitt vin så löser sig allt...Dessutom har jag kvällens middag med en gammal god vän att se fram emot...

Vart tog alla vilda kvinnor vägen?

 

 

Ja, vart tog de vägen egentligen??? Ja, en sak är säker i alla fall... De finns lite här och var ute i bygderna... En och annan bor också i stan... De vilda kvinnorna finns där de får ha sin frihet och leva ut sin vilda sida. Där ingen försöker kedja fast, trycka ner eller kontrollera dem. Där ingen kränker gränser, slår eller förminskar med ord.

 

Alla kvinnor har en urkraft inom sig som de kan få kontakt med om de får leva fria från kränkningar och kontroll, och om de vågar ta kontakt med den. Många kvinnor tror jag väljer att tygla sin kraft av rädsla för omvärldens reaktioner. För många män och för en del kvinnor finns det inget mer hotfullt än en kvinna som visar sitt mod och sin kraft och vågar gå mot normer och traditioner.

 

Så till alla vilda kvinnor ute i skogarna... Ta plats, lev... Det är er tur nu...



Här hör jag hemma...

 



 

Det händer någonting med mig när jag kommer in i en kyrka. Oavsett hur stessad jag är eller hur jag mår inombords så infinner sig en speciell frid inom mig. Känslan av tillhörighet är stark och det känns som om jag är hemma och precis där jag är menad att vara. Vetskapen om att jag är den del av en 2000-årig tradition fyller mig med vördnad och respekt och jag kan inte annat än att känna tacksamhet över förmånen att få arbeta i Guds hus. Att vara en bland många som har som ansvar att föra ut budskapet om Jesus Kristus och att få göra det genom musiken är en förmån.

 

Speciellt stark är känslan ibland i riktigt gamla kyrkor... Tanken på att människor redan på 1100-talet trampade samma golv som jag står på och bad till samma Gud är svindlande. Att vara en del av ett större sammanhang berör mig oerhört mycket.

 

Känslan är stark... Här hör jag hemma...