Våga vara hudlös

Jag föddes in i den här världen med tunn hud och med tillit till den värld som bett mig komma till. Med åren blev jag varse att världen var mer hotfull och opålitlig än jag först hade trott. För varje år som gick blev jag mer och mer tjockhudad och det blev svårare och svårare att hitta in till den jag egentligen var. 

Med åren började min tjocka skyddande hud kännas mer som en mur mot omvärlden och mot mina medmänniskor. Ensamheten var ett faktum. Livet hade lärt mig att jag bara kunde lita på mig själv och till syvende och sist bara hade mig själv när det väl gällde. 

Som ung vuxen började jag förstå att det var kanske inte så här livet skulle levas. Framförallt var det ett kärlekslöst sätt att leva och glädjen lyste med sin frånvaro. Någonstans började min hjärna fundera över om jag kanske skulle försöka ändra mitt förhållningssätt till livet. Låta murarna falla, använda lite själslig peelingkräm på min tjocks hud och se vad som hände. 

Men det var svårt, nästan omöjligt efter så många år i samma hjulspår att ändra ett levnadssätt. Jag insåg att det skulle behövas år. År av träning på att leva. Leva nära livet, mina medmänniskor och mig själv. 

Så fick det bli. Det är vad jag har sysslat med de senaste 35 åren. Tränat på att leva, hudlöst, nära livet. Och… Får jag säga det själv så har jag blivit ganska bra på det. Så: mitt råd till dig: våga vara hudlös. 

Jag är inte så trevlig längre.

Jag tror faktiskt inte jag är så trevlig längre. Förr var jag trevlig. Ofta även om jag inte tyckte att människor var så trevliga mot mig, så hade jag bestämt mig för att jag skulle vara en trevlig person. Nuförtiden kan jag tycka att det är helt sanslöst att tänka så egentligen. Varför ska jag vara trevlig mot folk som inte är det mot mig? Sen är det naturligtvis så att det skiftar från person till person vad det innebär att vara trevlig. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att trevlighet är otroligt överskattat. 

Jag har numera uppnått den aktningsvärda åldern av 55 år och tycker faktiskt att helt andra egenskaper än trevlighet är viktiga hos de människor jag vill omge mig med. Uppriktighet, empati, lojalitet och autenticitet är egenskaper jag letar efter hos människor jag vill ha i mitt liv.

Så är det någon som tycker att jag har blivit en surkärring har den personen förmodligen rätt...

Eller kanske får personen det bemötande den förtjänar.

 

Träden gör det, så varför kan inte jag?

 Människor säger ofta till mig: Släpp det! Och många gånger så gör jag såklart det. Men ibland klarar jag det inte. Det är de gångerna något har hänt som gjort mig otroligt ledsen eller arg. De där situationerna som verkligen har sårat på djupet är svåra att bara släppa. Även om jag jobbar hårt på att släppa, så sätter de ärr som inte försvinner. 

Den här sommaren har gett prov på många händelser som har fått mig att fundera över hur lätt jag har att släppa saker. Frågan är hur lätt man egentligen ska släppa grejer? Kanske är det så att jag har släppt saker för lättvindigt tidigare och inte tillåtit mig att faktiskt vara arg, ledsen och besviken på människor för det som hänt? 

Och kanske, kanske jag borde klara allt bättre med tanke på att jag faktiskt är 55 år gammal nu och livet borde ha lärt mig vid det här laget. Men, nu är det inte så, utan jag blir både arg och ledsen för det som händer och har inte alls lätt för att släppa saker. Frågan är om jag någonsin kommer att med lätthet kunna göra det? 

Heligt förbannad

Finns en del saker som gör mig heligt förbannad. Orättvisor och  intolerans bland annat gör mig vansinnig. Men det som gör mig mest arg, är de situationer där jag upplever att jag inte blir respekterad, och ännu värre, inte accepterad för mina åsikter och värderingar och för den jag är. Det händer såklart inte så ofta, men när det händer tar det mig hårt och gör mig heligt förbannad. 

Jag upplever mig själv som en storsint person dvs jag accepterar människor som de är, och min bild av mig själv är att jag respekterar andra människors åsikter och värderingar och vilka vägval de gör i livet. Det innebär att jag förväntar mig detsamma från min omgivning. Ibland kan det vara svårt att få. Ofta förväntas jag tycka och tänka som majoriteten människor i de sammanhang jag befinner mig i, och det har aldrig passat mig att foga in mig dem. Så därför jag är som jag är, love me or leave me.

 

Ytligheten sårar ibland...

Jag är nog lite udda, men jag tycker att ytliga relationer är meningslösa. Många tycker säkert att det låter konstigt. Man kan ju inte ha djupa relationer med alla. Nej, det kan man såklart inte. Men man kan ha mer eller mindre autentiska relationer med andra, dvs man visar mer eller mindre av vem man egentligen är. Det är det jag menar, jag är inte intresserad av icke autentiska relationer. 

Jag vill ha relationer där människor kan visa vilka de är, berätta vad de drömmer om, vad de brinner för, vad som gör dem ledsna eller glada etc. För att vi ska kunna bemöta varandra med en sådan öppenhet krävs också att vi vågar vara autentiska själva dvs. visa vilka vi är. För detta krävs mod och sårbarhet. 

Enligt min mening går många människor omkring i relationer där ytan ibland blir viktigare än djupet just pga av rädslan för att vara autentisk. För vad händer då? Blir vi mottagna med kärlek som de ibland sköra och sårbara  individer vi är? Eller blir vi kanske inte ens sedda fast vi försöker... 

Senast simmade jag i Röda havet.

I förmiddags var jag inne och simmade i Eslöv på badhuset. Då slog det mig att innan dess var det Röda havet jag simmade senast. Mina barn badar hellre i uppvärmda pooler än i havet, men jag är djupt och intensivt förälskad i havet, i alla hav... Jag tror jag borde fötts som sjöjungfru eller åtminstone med gälar och simfötter... Det händer något med mig när jag kommer i vatten, i havet... Jag känner mig som ett med havet och vattnet helar och stärker och sköljer bort sorg och spänningar...

Trots att jag lever ett fantastiskt liv och har det hur bra som helst, finns den där, den oerhört starka och djupa känslan av ensamhet. Och jag vet... Jag är inte otacksam, jag vet att det finns massor med människor som bryr sig om mig, som stöttar och hjälper ofta. För allt detta är jag oändligt tacksam. Men samtidigt i vardagen, när barnen är hos sin pappa och huset är tomt, då kommer ensamheten som ett brev på posten. Och med den nedstämdheten... Och känslan blir väldigt påtaglig och sann... När det väl gäller så har jag bara mig själv att räkna med...

A trip down Memory Lane

Igår var jag på begravning av en nära släkting. En person som efter många års ovärdigt liv äntligen fått komma till ro. Det blev, tror jag, för oss alla ett fint avslut i kyrkan. 

Efter begravningsgudstjänsten samlades vi allihop hemma hos en av mina kusiner för en bit mat. Alla kunde slappna av och slipsarna åkte bokstavligen av. När vi hade ätit klart var det dags för lite sortering av gamla foton och annat minnesvärt. Det blev såklart mycket skratt men också en del gråt och många minnen väcktes till liv. Sorgen fanns där som en följeslagare hela dagen, både i de ljusa minnena men också i de mindre ljusa minnena. Sorgen och saknade av de positiva händelserna, men också sorg över det som aldrig blev, förväntningar som aldrig infriades, löften som inte har hållits. 

Under en dag som igår märker man vilka starka familjeband det ändå finns. Trots sorgen och sammanhanget vi sågs i, är jag oändligt glad och tacksam över dagen  jag fick dela med mina kusiner och deras familjer och en annan person som betyder mycket för mig.

Lite svikt i steget...

Är för tillfället helt insnöad på Lisa Ekdal och hennes nya låtar. Just nu är det min högsta önskan... Lite mer svikt i steget... Så fort jag är ledig och hemma själv eller med barnen känns livet så tungt trots allt positivt jag har i livet... Allt tar emot och jag är bara trött,  nedstämd och orkar inte mycket. Och framförallt så hittar jag inte vägen ut... För alla som blir oroliga nu... Ja, jag har någon att prata med. Nej, jag vill inte ta medicin mot detta... 

Jag lever med ett hopp att det ska gå över av sig själv... Men jag har snart börjat tappa det hoppet och det gör mig vilse... Jag hittar inte vägen igen. Samtidigt som jag behöver människor i mitt liv, så har jag inget att säga, så därför hör jag inte av mig till någon... 

Men... Alla ni som brukar oroa er... Gör inte det! Det löser sig, på något sätt...

När alla vägar leder hem...

Lyssnar på Lisa Ekdal som sjunger om hur det är när alla vägar leder hem. Reflekterar över att jag själv har så svårt att hitta hem i mig själv. På ett sätt är jag oerhört trygg i mig själv och den person jag är och har också en väldigt stark självtillit. Jag har ju också haft långa perioder i mitt liv då jag inte har haft någon att luta mig mot, att lita helt och fullt på, så naturligtvis har jag blivit självgående på många områden. Människor som har funnits nära mig har också uppvisat ett oberäkneligt beteende som har gjort att jag aldrig räknar med att något ska bestå, utan att allt kan förändras på en sekund. Trots detta har det gått bra mestadels för mig i livet. Jag är av segt virke och många av mina upplevelser har bara gjort mig starkare... 

Men... De senaste åren har något hänt... Jag orkar liksom inte längre... Den där geisten och styrkan finns liksom inte längre att hantera livets berg- och dalbanor. Vad händer med mig då? Jag som alltid har känt mig trygg i vetskapen om att jag kan klara så mycket själv, vad händer med mig och min inre trygghet när jag inte kan det längre? Jag hittar inte vägen längre som jag gjorde förr, jag hittar inte vägarna som leder hem... Som leder till lugn och ro, till tryggheten...

Ränderna går liksom aldrig...

Av olika skäl, som jag inte tänker gå in på här, tillbringade jag en stor del av min barndom ensam. Jag har inga syskon och jag lämnades ibland ensam på ett sätt som inte direkt är bra för ett barn. Därför lärde jag mig tidigt att lita till mig själv och min egen förmåga att ta hand om mig själv. Jag blev självständig och stark. Jag blev det därför att jag hade inget val. Hela mitt vuxna liv har i princip gått åt till lära mig att leva på ett annat  sätt. Att be om hjälp, att inte ta ansvar för allt och alla i tid och otid och att inte ställa så höga krav på mig själv. Med årens lopp har jag blivit bättre och bättre på det här. 

Jag minns när jag var liten att jag ofta kände mig ensam. Inte på det sättet att jag inte hade någon att leka med, utan verkligen ensam. Att där fanns ingen som brydde sig om mig, att där fanns ingen som tog hand om mig. 

Den där starka ensamhetskänslan följde mig upp i vuxen ålder, men jag blev bättre och bättre på att slå undan den. Jag var ju stark och självständig och fullt kapabel att ta hand om mig själv.

Med årens lopp och med livet som har givit mig några knockouter har det blivit svårare och svårare att slå undan ensamhetskänslan. Och det som kanske gömmer sig bakom den känslan... Rädslan för att min känsla är kanske sann... När det väl gäller, när allt faller samman... Om mitt liv eller jag skulle falla ihop, så finns det ingen där... Jag skulle sta... Ensam... 

Att bryta ihop eller inte bryta ihop, det är frågan...

Ofta när jag inte mår bra försöker jag hålla ihop mig så gott jag kan när jag träffar andra människor. Inte så att jag visar upp andra känslor än de jag känner, men jag håller helt enkelt allt inom mig. Det värsta jag vet är att orsaka att andra människor mår dåligt på grund av mig, så därför är impulsen oftast att hålla inne det som jag tror skulle påverka andra negativt. På ett sätt är det självklart bra. Man kan ju inte gå genom livet och ständigt vältra över sitt dåliga mående på andra. Men samtidigt är vi flockdjur som vill leva i relation med varandra, vi behöver varandra på många sätt och mår bra av att finnas där för varandra. Många har genom åren erbjudit mig sin hjälp och sitt stöd och  jag kan ärligt säga att jag är lyckligt lottad som har så många som bryr sig om mig. Jag har dessutom genom åren blivit bättre och bättre både på att ta emot hjälp och att fråga efter den. Men när jag är riktigt utmattad( som nu) och livet ibland känns tungt och svårt trots allt positivt har jag svårt att ta plats med mitt mående. Jag vill kunna hålla ihop mig och inte orsaka att andra mår dåligt pga mig. Men det har ett pris... Att hålla ihop sig och inte visa hur man verkligen mår skapar ett vakuum av ensamhet som sedan är svårt att bryta...

Sluta kämpa, börja leva.

När jag ser tillbaka på vissa saker i mitt liv så tycker jag ibland att jag har fått kämpa mycket i vissa situationer. Men så är det för alla tänker nog någon och någon annan tänker kanske att livet är ju en kamp...

Ja, det är frågan... Ska livet vara en kamp eller är motståndet vi möter i en del situationer livets sätt att tala om för oss att vi är på fel väg?? 

I backspegeln kan jag se hur jag många gånger kämpat i onödan och i vissa fall förgäves. Både situationen och jag hade mått betydligt bättre av att jag hade gett upp tidigare och inte som jag ofta gjort stångat mig blodig för att lösa saker. 

Hur vet man då när det är dags att ge upp då? Ja, jag tror helt enkelt det är när motståndet är för stort... Då kan vi istället vända oss inåt och lyssna på magkänslan. Ofta leder vår intuition oss på rätta vägar kanske helt utan motstånd och kamp. 

Personligen har jag bestämt mig för att sluta kämpa så frenetiskt... Det som inte funkar, det är nog inte helt rätt för mig, vare sig det gäller relationer, arbete eller husrenovering... 

Så därför finns det bara en sak att göra... Sluta kämpa, börja leva...

Ordens magi...

Jag kan inte tillräckligt understryka vad ord betyder för mig. Ord för mig är så mycket mer än bara ett sätt att kommunicera. Ord är bärare av samma slags magi som musiken är. Musik har förmågan att tala till djupet av våra själar som inget annat kan. Musiken väcker själen och känslorna till liv på ett närmast magiskt sätt. På samma sätt kan orden och hur de är formulerade landa djupt inom oss och väcka våra i vissa fall slumrande själar till liv, så vi kan se vad som är och inte är... 

Jag lever för musiken, men jag lever också för orden... Både musiken och orden hjälper mig att se konturerna i mitt liv och att återknyta kontakten med själen, då jag har gått vilse i livet... 

Så... lev med orden, smaka på dem, skriv och samtala om det du berörs av på djupet... Jag kan lova dig att om du inte finner orden kommer de att finna dig...

Ordets magi kommer att verka...

Attraversiamo...

För vilken gång i ordningen det var jag såg den vet jag faktiskt inte... Men häromkvällen såg jag "Kärleken, lyckan och meningen med livet" igen. Filmen där Julia Roberts spelar författaren Elizabeth Gilbert som tar ett år för att finna sig själv och reser till Italien, Indien och landar till slut på Bali där hon finner kärleken. Hon har just hittat sig själv efter en svår skilsmässa och är rädd att tappa sin nyvunna balans i livet. När mannen hon har fallit för ber henne dela livet med honom blir hon  skräckslagen av rädsla att förlora sig själv igen och vill följa sin instinkt att fly. Hon söker upp sin mentor, medicinmannen Ketut som säger till henne att en del av ett balanserat liv är att våga tappa balansen ibland för kärlekens skull... Hon bestämmer sig efter det för att välja en annan väg i livet... Kärlekens väg istället för rädslans...

I Italien lärde hon sig italienska och ordet "Attraversiamo"betyder ungeför: vi tar oss över... Dvs vi tar oss igenom de svårigheter vi möter... Åtminstone är det min tolkning av vad de menar i filmen. 

Är det så enkelt då? Att man tar sig över eller tar sig igenom svårigheter om kärleken är tillräckligt stark? Jag vill svara ja på den frågan, men är tveksam... Min tidigare erfarenheter i livet säger mig att kärleken är bräcklig och inte uthållig om svårigheterna är för många under för lång tid... Jag vet inte...

Men ett vet jag... Ordet klingar ljuvligt... Attraversiamo... Och innebörden är också vacker... Let´s cross över, eller på svenska... Vi tar oss över...

Om man inte minns då...

Men om man inte minns då?? Om det som format ens själ hände långt innan man ens var medveten om att man hade en själ?? Hur gör man då för att hitta rätt??
 

Systemkollaps...

Jag har sagt det förr... Andra har sagt det till mig... Jag måste ta bättre hand om mig själv. Jag vet det. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag gör så gott jag kan. Där jag kan försöker jag också be om hjälp.

Dagarna efter jul har bjudit på länge efterlängtad och välbehövlig vila. Som ett brev på posten kommer också alla stressreaktionerna med full kraft, både psykiskt men nu också fysiskt. Jag drömmer mardrömmar varje natt, vaknar med kroppen i full stridsberedskap och en oro i kroppen som är svår att stilla. Trots all sömn... En outsinlig och obeskrivlig trötthet. Min kropp fullkomligen skriker till mig: TA DET LUGNT!! Annars kollapsar systemet. 

Många ser hur jag mår, alla vill väl... Men goda råd som att jag måste lära mig att släppa saker, tänka positivt, prioritera etc. De får mig faktiskt bara att må sämre . Jag vet redan det där, och tro mig, hade jag klarat av det hade jag gjort det.

Min pappa sade till mig häromdagen att jag hade förvandlats till en zombie. Det vill säga att jag bara gjorde saker utan att vara närvarande... Inte roligt att höra alls. 

För tillfället kan jag inte läsa en bok, följa instruktioner och minsta stressmoment får mig att må urdåligt. 

Det värsta är egentligen att måendet kan skifta så från dag till dag. Vissa dagar känner jag mig som mig själv igen och andra dagar är bara mörka... Detta kan säkert förvirra många av er som känner mig... Hur kan hon vara så sliten och trött som är så glad??? Ja, glad blir jag ofta när jag träffar människor, eftersom jag i grund och botten älskar att möta människor i alla sammanhang. 

I skrivande stund är jag egentligen bara säker på en sak... Jag måste förändra mitt liv... Mer kärlek, mer musik, mer natur är lite av den medicin jag tänker ägna mig åt under 2017. 

Jag tänker ta min kropp på allvar... Jag tänker inte låta min själ och kropp kollapsa och vid den här tiden nästa år har jag för avsikt att må mycket bättre. Over and out.

Du försöker hålla ihop dig...

Jag ser på dig att du försöker hålla ihop dig. Så sade en av mina kollegor till mig för några veckor sen. De orden visste var de tog och de har stannat hos mig sen dess. Ska jag vara ärlig så har jag nog hållit på med det hela mitt liv. Om inte jag håller ihop mig, vem gör det då? Ärligt talat har det inte funnits många att luta sig mot. Många i mitt liv har varit så trasiga själva att de har tyckt att jag var någon man kan luta sig på. Det har kanske varit sant ibland, eller har jag bara fallit in i den rollen av gammal vana... Men nu är det så... Att jag orkar helt enkelt inte längre hålla ihop mig, jag orkar inte orka mer.. Jag vill inte orka mer. Jag vill inte behöva försöka orka med, jag vill inte orka försöka vara positiv och jag vill inte behöva försöka må bra för att andra förväntar sig det eller är vana vid det. 

Jag är så in i märgen trött av att hålla ihop mig... Men jag vet faktiskt inte hur man gör när man inte håller ihop sig, jag har aldrig vågat prova...

Nu säger kroppen också nej.

Ja, så kan man faktiskt tolka det. Igår eftermiddag började jag känna att det gjorde lite ont i foten. Det är ju inget att gnälla över egentligen, sånt går ju över... 

Men, det blev lite mer än så... I natt vaknade jag åtskilliga gånger av smärtan från foten och i morse kunde jag inte stödja på den till en början. Efter lite råd från en kunnig person insåg jag att jag behövde lite inflammationsdämpande medicin. Men att åka in till Eslöv och köpa det var en smärre pärs.. 

Så dagen har bestått av sängläge och vila... Och allt som stod på listan för idag fick skjutas på framtiden... Till mitt stora förtret... Men.. När kroppen säger ifrån och säger nej, måste man ju lyssna, eller hur?

Saknar...

I år är det värre än vanligt... Jag saknar mina barn så jag håller på att gå sönder... Två och en halv vecka sen får jag träffa mina hjärtan igen. Sorgen är fortfarande stor över att vi inte lyckades hålla samman vår lilla familj, jag och barnens pappa. Jag önskar ibland att jag kunde åka tillbaka i tiden, lägga allt tillrätta så att jag slapp leva det här livet jag lever nu. Utan mina barn varannan vecka, missa helger och födelsedagar med dem och så många upplevelser de har utan att jag är där och får dela dem eller åtminstone lyssna på deras berättelser om dem... Sorgen över det går aldrig över och saknaden förtär mig vissa dagar.

Idag då jag har gått i min ensamhet hemma har mamma också funnits i mina tankar... Jag önskar så att jag bara kunde fått höra hennes röst en gång till, få krama henne en sista gång... 

Men även här ville livet annorlunda... Och jag och min pappa och mina barn finns kvar... Vi håller ihop.. I vått och torrt... I medgång och motgång finns vi där för varandra... Tongångarna kan vara höga och känslorna svalla, men i vårt fall vinner kärleken alltid och inget kan bryta de band jag har till mina barn och min pappa. 

Tycker verkligen inte om det längre...

Förr hade jag inte problem med det alls... Ensamheten alltså... Jag kunde till och med njuta av att vara ensam... Men så är det inte nu. Jag trivs inte överhuvudtaget med att vara ensam längre, jag vill helst ha människor runt mig eller åtminstone i närheten. Känns ovant att känna så... Definitivt en ny erfarenhet... Och väldigt obekvämt, då det är svårt att ständigt omge sig med människor. 

Det enda jag kan göra är att hoppas att det går över, och att jag börjar trivas i mitt eget sällskap igen...