Njuter av nostalgin...

Vet inte om det är den annalkande fullmånen eller vad det är... Men de sista dagarna har mina tankar vandrat bakåt i tiden. Jag har tänkt på det som har varit, på gamla kärlekar, på förförande förälskelser, på drömmarna om den djupa, själsliga kärleken som övergår allt och på löftena om en kärlek som vissnade innan den hann gå i blom... Det är bitterljuva känslor, men mest av allt en njutning att tänka och känna... Och en förvissning om att jag har levt och tagit till vara de här stunderna kommer smygande... Jag tror ibland att jag är lite feg och rädd när det gäller att kasta mig ut på kärlekens hav... Det är jag kanske... Innan jag vet vad jag vill... Men när jag vet det, så hoppar jag... Utan skyddsnät... Villkorslöst... Ner i kärlekens hav, som kan vara bottenlöst, vilt, stormigt, men också stilla och rofyllt..


Så därför, just idag, njuter jag av nostalgin med en förväntan inför dagar som ligger framför... Dagar fyllda av liv och lust, längtan och kärlek...

Jag älskar dem fortfarande... Allihop...

Det är märkligt det där med kärlek... Man säger ju att man inte kan älska två personer samtidigt... Men ibland undrar jag. Naturligtvis försvinner kärleken med tiden om en relation av någon anledning upphör. Men samtidigt... Ibland funderar jag på om kärleken ända inte finns kvar någonstans i något undangömt skrymsle i hjärtat. Ibland behövs det ju bara en doft, en sång, en händelse och så är man tillbaka i känslan av det som fanns en gång... Och då, just då, kan det vara lika starkt som det var en gång när det begav sig... Skrämmande starkt ibland kanske... Men sen å andra sidan är det kanske inte så för alla??? Vad vet jag om andra människors känslor... Jag kan bara tala för mig själv, och vet med största säkerhet att de män jag verkligen har älskat fortfarande har en speciell plats i mitt hjärta. Kärleken till dem finns där fortfarande, om än bara som en känsla från förr...