Julen gör mig obotligt romantisk...

Som sagt... Julen väcker många känslor till liv. Sorgsenhet, sentimentalitet... Men också en enorm glädje över att bara finnas till.  Och... Känns nästan pinsamt att erkänna... Men jag blir också oerhört romantisk. Mer än vanligt alltså... Många tror kanske inte det om mig, att jag är fruktansvärt romantisk. Kanske jag inte framstår som det. Vad vet jag? Jag vet i alla fall att jag länge trodde själv att jag inte var den romantiska typen. Men tji fick jag. För några år sedan fick jag ett ljuvt uppvaknande på den fronten och sen dess hänger jag mig åt min romantiska sida så fort jag bara kan... Julen är ett utmärkt tillfälle till romantik...


Så... Vänner... Ta tillfället i akt i jul och romantisera mera...

Christmas blues...

Det är alltid likadant... Vid den här tiden på året blir jag alltid supersentimental och lite låg faktiskt. Knasigt egentligen, jag älskar ju julen och allt som hör till... Men ändå julen rör om och rör runt i hela mitt inte...

Jag tänker på jular som varit och jular som ska komma... Människor som funnits i mitt liv och som av olika skäl inte finns där längre... Alla tankar och minnen väcker känslor av vemod och saknad. Ett känsla av ensamhet infinner sig... Till viss del kanske obefogad... 

Jag är lyckligt lottad som har många människor omkring mig som bryr sig om mig och jag känner stor tacksamhet över detta. Men ändå... Julen är på något sätt en släkt- och familjehögtid. Och på det området är det ju lite skralt för min del... Jag har min pappa och mina barn och för dem är jag oerhört tacksam. Jag har naturligtvis mer släkt, men av olika skäl träffade jag inte min släkt så mycket under min uppväxt, vilket har lett till att vi inte ses så ofta som vuxna. Jag har ingen livskamrat och inte heller några syskon. Sen min mamma gick bort förra året har det på något sätt blivit mer påtagligt vilket oerhört litet familjenätverk jag har... Det gör att jag ibland känner mig lite ensam och utsatt... Trots alla fina vänner jag har...

Och så här i juletider... Då familjen ska vara samlad... Blir det mer kännbart än annars...

Lust till liv...

Efter mer än två veckors sjukdom totalt så är jag så grundligt trött på att vara sjuk så jag har inte ord... Alltihop började för lite mer än två veckors sedan med en hes hals och sedan tog det några dagar innan det bröt ut helt. Sedan det bröt ut har jag mer eller mindre kapitulerat inför sjukdomen. Brukar ju vara bäst att göra så... Vila och ta det lugnt och inte springa runt som en dåre och hålla på med sju saker samtidigt... Vem  gör så tänker du nog nu... Jo, faktiskt gör jag så ibland. Många brukar säga att man inte får något gjort om man håller på med för mycket samtidigt, men jag håller faktiskt inte med, jag brukar få mycket gjort. Jo, det är sant. Men denna gången har jag lagt band på mig själv och faktiskt ägnat mig åt att var sjuk på heltid. Men inte har det hjälpt nämnvärt!! Det har tagit fruktansvärt lång tid att blir frisk, och ärligt talat är jag inte frisk ännu. Ont i halsen och trött... Fattar faktiskt inte hur det kan hålla på så här... Börjar snart tro att jag aldrig blir frisk igen...


Men nu var det ju inte meningen att deppa ner alla totalt här. Jag tänkte ju egentligen skriva om min lust till livet. Lusten som spirar som aldrig förr efter all denna passivitet under sjukdomen... Jag vill så mycket så jag fattar inte hur jag ska få tid till det... Jag saknar mina vänner och mina arbetskamrater så jag skulle vilja att ni var här allihop just nu... Jag vill gå på restaurang, gå på pub, promenera, ha långa samtal om livet, gräva i jorden, läsa böcker, baka, laga mat, dricka vin, sjunga sånger om livet, kramas med någon jag tycker om...


Kort sagt... Suga märgen ur livets ben...  Så... Carpe diem alla därute...

Jag är en hamster...

Jo, så är det faktiskt... Jag är en hamster som springer runt i ett hamsterhjul... Åtminstone känns det så... Ja, missförstå mig inte nu... Jag gillar det mesta jag gör i mitt liv. Men jag har kommit att ogilla formen för mitt liv. Mitt liv är uppstyckat i aktiviteter som på sin höjd varar 2-3 timmar åt gången om jag har tur. Andra gånger kan de vara kortare tid... Ja, jag vet, många har det så, men jag har börjat bli "fed up" med att leva så. Speciellt när arbete och fritid flyter ihop, och aktiviteterna avlöser varandra från morgon till sena kväll.


På sista tiden har jag börjat längta efter fri tid, alltså inte bara fritid, utan just fri tid. Dvs helt obokad tid då jag bara kan göra vad jag har lust till för stunden utan att ha en tid att passa... Kan ärligt talat säga att jag sällan har en dag i kalendern som inte har minst en eller flera aktiviteter inbokade. Låter kanske kul, vet inte... Såklart är det mycket av det jag gör som är superkul egentligen, men tyvärr har det börjat att bli mindre roligt även det som jag normalt gillar, just på grund av att det blir ännu något i kalendern som ska göras...


Så jag har börjat fundera över om jag egentligen vill leva så... Men jag har inte kommit någonstans i mina tankar om vad jag ska sortera bort i mitt liv... Svårt val...


Men under tiden jag funderar har livet kommit på ett sätt att ge mig välbehövlig vila... En hejdundrande influensa kom som ett brev på posten nu under ledigheten... Och inte blev jag frisk heller tills det var dags att börja jobba... Så här sitter jag nu... Ont i huvud, hals och öron med en rinnande näsa och rinnande röda ögon och med en stor medvetenhet om vad livet försöker säga mig... Slow down sister, take it easy... Och jag inser ödmjukt att jag måste lyssna...

Idag saknar jag...

Idag är en saknadens dag... Min mamma hade fyllt 73 år idag om hon hade fått leva. Men Gud ville annorlunda. Han ville ha henne hos sig. Jag förstår honom. Hon var en ängel på jorden och jag vet med säkerhet att hon är en ängel där hon är nu. Men trots den insikten är saknaden stor idag... Och det är som det är... Inget att göra åt... Den måste få finnas, och den kommer att finnas där resten av mitt liv... Vissa tider som en lätt bris från det förflutna och andra tider som en smäll på käften... Det går aldrig att gå runt sorgen, det går bara att gå rakt igenom den...


En dag som idag blir jag också påmind om hur många av dem som fanns omkring mig när jag växte upp, som inte finns längre... Mormor, morfar, farmor, farfar, morbror, farbror, mamma... Listan börjar bli lång... Men min pappa och mina barn har jag i alla fall kvar... Trots det kan det inte hjälpas... En känsla av ensamhet kommer smygande... Men livet blir som det blir... Ju äldre man blir desto mer inser man hur lite man kan styra över det som sker...


Hursomhelst... Idag saknar jag mamma och tänder ett ljus för henne...

Älskad från första stund...

Ja, det var hon... Älskad från första stund, från första andetaget hon tog... Min egen septemberprinsessa som fyller 10 år idag...




Idag är naturligtvis en glädjens dag. Dagen då min fina rara lilla tjej fyller år och dessutom får två siffror som hon sa själv. Men samtidigt också ett stråk av sorg över dagen. Åtminstone för mig. Det blir tydligare allt. Allt som hänt under de här tio åren. Allt vår lilla familj har gått igenom. När vi stod där för tio år sen med vår lilla nyfödda dotter i famnen tänkte vi inte ens tanken att vi inte skulle fira hennes 10-årsdag tillsammans. Nu står vi här tio år senare och lever ett annat liv än vi trodde. Inte ett sämre naturligtvis, men ett annat och en dag som denna blir det extra tydligt...




Grattis på födelsedagen min lilla prinsessa. Jag älskar dig över allt annat på jorden och skulle gå genom eld och vatten för dig...

Jag längtar efter vuxenliv...

På senaste tiden har jag börjat längta efter vuxenliv. Verkar kanske konstigt... Jag är ju vuxen och lever mitt eget liv i allra högsta grad den veckan mina barn är hos sin pappa. Den veckan gör jag vad jag vill och kan träffa vänner och göra sådant som jag tycker om. Men det är inte riktigt det jag menar... Jag längtar efter någon att dela lite liv med... Kunna äta ost och dricka vin en fredagskväll, åka på en weekendresa till något mysigt ställe eller bara ta en skogspromenad tillsammans... Visst, allt det där kan man göra med en kompis också, men det är såklart inte det jag menar...


För några år sedan var det en person som sa till mig att: "Jag vet inte vad som inte skulle vara roligt att göra tillsammans med dig..." Finare kärleksförklaring kan man inte få tycker jag... Så jag får väl vänta och se... Nu har jag ju åtminstone bestämt mig för att jag ska gifta mig och det är ju ett steg i rätt riktning... Men för att kunna gifta sig måste jag ju ha tag i den där personen som tycker att nästan allt är roligt att göra tillsammans med mig...


Önska mig lycka till... :-)

Jag ska gifta mig...

Ja, det ska jag faktiskt... Ja, inte nu alltså... Jag kan riktigt se alla tappade hakor framför mig... Men ärligt talat... Någon gång ska jag gifta mig...

När jag väl gifter mig ska jag gifta mig barfota... Utomhus... Med spelemän som spelar bröllopsmarscherna på fiol och nyckelharpa... Och efteråt kan ni glömma trerätters och bordsplacering... Det blir en stor j-a buffé och fri placering... Efter maten blir det sen vild dans tills morgonen gryr...

Så kommer det att vara när jag gifter mig... Så ni vet det ni som kommer att vara gäster...

Tänk så fort ett år går...

Igår var det ett år sen... Ett år sedan tiden stannade för min mamma... För oss som blev kvar har tiden fortsatt att gå och vi har blivit tvungna att leva vidare utan min mamma, vår mormor. En mamma, en mormor som är gränslöst saknad. Varenda sekund, varenda minut och varenda dag... Saknad... Med tiden har sorgen blivit en mindre dominerande känsla och ersatts av en enorm saknad. En saknad som springer ur en insikt om att hon kommer faktiskt aldrig tillbaka. Låter kanske fånigt men det är svårt för hjärnan att faktiskt greppa att vi inte kommer att träffa henne igen.

Igår kväll klockan sex på kvällen var det exakt ett år sen hon tog sina sista andetag och just klockan sex började föräldramötet i min dotters klass. Kändes konstigt men samtidigt livsbejakande att sitta och planera inför insamlandet av pengar till en skolresa samtidigt som jag i tankarna befann mig ett år tillbaka i tiden...

Men hur grymt det än låter... Livet går vidare... Vi människor går vidare... Vi är helt enkelt tvungna... Och jag vet med säkerhet att mamma hade velat att vi skulle leva livet... Skratta, gråta, älska, bråka... Ta vara på livets alla glädjeämnen och suga märgen ur livet... Sådan var mamma... Hon önskade alla det bästa... Och jag vet med säkerhet att just nu lever hon i den bästa av världar...

Jag behöver en stark man...

Jaja, tänker säkert alla män som läser detta, hon vill ha någon som tar hand om henne och fixar allting. Jo, precis... Det är ju vad alla kvinnor behöver... En stor stark man som tar hand om dem och löser alla deras problem... Precis som om vi inte är kapabla att göra det själva... Alla är kanske inte det, men de flesta kvinnor är mer än kapabla att ta hand om sig själva och fler därtill... Och jag är just en sådan kvinna... Stark, självständig och kapabel att lösa och ta hand om det mesta i mitt liv... Det jag inte fixar själv har jag goda vänner och familj som hjälper mig med...


Vad behöver jag då en stark man till??? Ja, det beror ju på vad man menar med en stark man egentligen... En stark man för mig är absolut inte en man som kan lyfta tunga saker, aldrig gråter eller visar tecken på sårbarhet eller svaghet... En stark man för mig är en emotionellt trygg man med bra självkänsla, som vet vad han vill... Med risk för att låta som en bitterfitta... Jag har inte träffat så många män som uppfyller de kriterierna... Aha, tänker alla män nu. Hon är manshatare. Ingalunda, ni som känner mig vet att jag ÄLSKAR män... MEN, jag vill ha och behöver en stark man enligt min egen definition... För jag tänker... Bara en stark man klarar av en stark kvinna... Bara en stark man klarar av mig...

Somliga dar...

...känner man sig bara välsignad helt enkelt. Den här dagen är en sådan dag... Idag har jag haft förmånen att vara på konferens med jobbet på Malmömässan. Ja, inte bara med Lommafolk utan vi var ungefär 400 stycken som arbetar med barn och unga i Lunds stift som var samlade för föredrag och workshops. En otrolig förmån att få vara med om en sådan här dag med mycket inspiration, många upplevelser och härliga möten. Jag kan inget annat än att vara otroligt tacksam att jag har det yrke jag har.

Idag skiner solen dessutom och värmer min kropp och själ och påminner mig om livets mirakel. Det finns så mycket att förundras över. Så mycket att vara tacksam för och det behöver vi påminna oss själva om varje dag... Vi lever i en del av världen där vi tar mycket för givet. Saker som andra människor i andra delar av världen får kämpa för och i vissa fall inte har tillgång till överhuvudtaget. 

Ibland när vi gnäller och tycker synd om oss själva kan det vara bra att påminna sig om hur bra vi faktiskt har det i Sverige jämfört med många andra länder. 

Men idag är inte en dag då jag känner mig speciellt gnällig... Idag är en dag då mitt hjärta flödar över av tacksamhet över livets mirakel och över det överflöd av kärlek och välsignelse jag har i mitt liv...

So what... I´m still a rockstar...

Så nu är det officiellt... Jag är rockstjärna och tillika gitarrhjälte efter torsdagens spelning på Malmöfestivalen... Tänk att jag, och kanske ingen annan heller, visste inte att inuti den här förskrämda( ja, kanske inte SÅ förskrämda egentligen) kyrkomusikern bodde en slumrande rockstjärna. Men i torsdags, som över en kväll skedde förvandlingen från förskrämd kyrkomusiker till fullblodig rockstjärna. Ungefär som för Askungen så visade det sig att jag var någon helt annat än jag trott... Och precis som Askungen så vaknade jag nästa dag upp igen till mitt vanliga liv och satt på orgelpallen och spelade på begravning... Ungefär tolv timmar efter mitt genombrott som gitarrhjälte... Men så tänker jag... So what... I´m still a rockstar...

Måste det ha ett slut???

Jag vill inte det ska ta slut... Nu tror naturligtvis alla att det handlar om en man. Det kan jag säga direkt att det gör det inte. Det handlar om sommaren... Den här sommaren som har varit så speciell på  så många sätt... Med en början i Wien med fantastiska upplevelser som sånggemenskap, god mat, sevärdheter, gott vin, bad i Donau och en försmak av sommarvärmen... Därefter studentfirande, midsommar och efter det rutschkana ner i tröttheten och nedstämdheten som höll i sig nästan hela sommaren... Trots allt fick jag och barnen en härlig semester tillsammans med mycket bad, grillning och utflykter.


Sen kom tiden utan barn och det har gått över förväntan. Jag har ärligt talat jobbat så lite som möjligt och det har jag gjort mycket medvetet... Jag har velat hålla kvar semesterkänslan och den något coola attityd till livet som jag har lagt mig till med nu i sommar... Det enda jag har gjort de senaste veckorna är att jobba(det jag har varit tvungen), träffat vänner( så mycket jag har kunnat) och varit vid havet... Simmat, simmat och simmat lite till... Havet har helat min trötta själ, och för varje simtag har jag känt livsglädjen vakna till liv på ett sätt jag inte har känt på många år...


Men sista veckan har jag åtminstone gjort ett försök att använda hjärnan igen... Tänkt framåt... Städat... Röjt i trädgården... Och långsamt har jag insett att jag måste återvända till vardagen igen... Skola, aktiviteter, jobb, läxor, tvätt... Rutiner, rutiner, rutiner... Både hjärtat och hjärnan skriker NEJ!!! Vill, vill, vill vara fri... Inga tvång, inga måsten... Bara fri som fågeln... Fri att flyga dit vinden bär mig...


Inser samtidigt att det inte riktigt går... Det finns skyldigheter som måste tas hänsyn till... Scheman måste följas, arbetsuppgifter måste göras... Men hur det ska gå ihop med min nya livsstil där jag tar dagen som den kommer vet jag helt enkelt inte... Men det kommer säkert att gå... Det får gå på något sätt... Trots allt går sommaren mot sitt slut och nu stundar andra tider... Vad de kommer att innebära vet ingen ännu...

Den jag kunde va...

Sorgen slår inte så hårt längre som den gjorde förut... Men saknaden slår desto hårdare... Sorgen hugger inte i själen på samma sätt... Men... Det finns dagar då jag kunde sålt min själ för att få prata med min mamma en gång till... Få krama henne en sista gång... Att bara se hennes strålande ansikte igen...


Hon har funnits mycket i mina tankar denna sommaren... En sommar fylld av reflektion, tankar och känslor... Jag har haft tid att återknyta kontakten med mig själv... Med min själ... Och jag kan ärligt säga att jag är förändrad... Just nu känns det som om jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv jag levde tidigare... Men... Samtidigt... Har jag aldrig känt mig så levande som nu... Mitt i sorgen... Mitt i saknaden... Lever jag... Mer än någonsin...


Och jag vet... Hon är med mig... Överallt... Alla dagar... Var jag än är...

Till alla män jag har älskat..

I mitt hjärta finns många rum... Alla män jag någonsin älskat... Längre eller kortare stunder... Mer eller mindre passionerat... De finns i mitt hjärta... Hjärtat glömmer aldrig... Däremot stängs dörrarna till de olika rummen när det är dags att gå vidare i livet... Men någonstans djupt inom mig finns minnen av känslor från förr... Minnen som kan väckas till liv av en sång... En doft... En känsla från förr... Då är kärleken tillbaka... Om än bara i minnet och för stunden... Så är det faktiskt... Kanske kan tyckas konstigt för många, men sån är jag... Jag har alltid upplevt saker intensivt och haft djupa känslor... Jag är väl vad man kallar en "känslomänniska"... Däremot har jag aldrig varit flyktig i mina känslor, det vill säga jag har inte svängt hit och dit från timme till timme eller från dag till dag... Människor är väldigt olika skapade, men jag tänker ändå att om man har djupa känslor ändrar de sig  inte så snabbt... Känslor som svänger snabbt kan vara nog så starka, men är kanske mer ytliga... Ja, vad vet jag...


Ett vet jag... Det är att jag känner starkt och djup när jag känner... Och jag bär... Alla mina kärlekar med mig i hjärtat...

Jag är mig inte riktigt lik...

Nej, jag är verkligen mig själv... Någonting har hänt det senaste året... Jag brukar alltid tänka att jag inte blir förälskad så lätt... Men nuförtiden blir jag det... Jag är förälskad i livet, i mina barn, i mig själv faktiskt... Får man vara förälskad i sig själv??? Klart man får!!! Kan man inte älska sig själv har man svårt att älska andra... Helt övertygad om det...


Men so far so good... Kanske det inte är så omvälvande det jag har skrivit tillsvidare... MEN nu kommer det som överraskar även mig själv... Som sagt... Jag har alltid haft en bild av mig själv att jag inte förälskar mig så lätt och snabbt... Men det får jag nog omvärdera... Senaste halvåret har jag nog varit förälskad minst tre gånger... Jo, det är sant... Men det har kanske inte varit så seriöst alla gångerna... Några gånger har det gått över på ett par dagar... Men känslan är där och den är gudomlig...


Så gott folk... Älska så ofta ni kan och älska så mycket ni kan...

Som en blixt från en klarblå himmel...

Det slog mig häromdagen... Vilken otrolig förmån det är att få vara musiker... Och inte bara vara musiker utan faktiskt få betalt för att vara det... Vilken nåd... Vilken fest... Vilket liv som är mig förunnat... Jag skäms nästan för det... Men jag har faktiskt inte riktigt insett det förrän nu... Och jag har arbetat som yrkesmusiker i över 20 år nu... 

Om jag bara snabbt reflekterar över min dag idag... Dagen började med att jag fick leda psalmsången på morgonbönen på jobbet... Efter det spånade jag och min kollega på vårt framträdande på sommarkyrkan i Lomma församlingshem... "En salig blandning" med JönsWittjes... Lite finstämd musik blandad med lite galenskaper... Eftermiddagen tillbringades med att förbereda kvällens Taizegudstjänst i Lomma kapell... 

Som avslutning på dagen kommer egentligen det allra bästa... Som på ett bananskal har jag halkat rakt in i ett gäng med härliga rockbrudar i min egen ålder... Och någon lite yngre såklart... Plötsligt befinner jag mig i en replokal i Lund, med en elgitarr om halsen som jag står och hamrar på... Och livet känns gött att leva...

Jag är musiker... Och det är jag stolt över... Och jag är dessutom alldeles säker på en sak... Jag har valt helt rätt väg i livet...

Jag är obotligt romantisk...

Ja, det är den bistra sanningen... Jag är så romantisk så jag nästan skäms för det... Hur kan man vara så gammal som jag är och så obotligt romantisk... Jo, det ska jag tala om...


Om man är över 40 år när man upptäcker att man är ett romantiskt freak, så måste man ta varje tillfälle i akt att vara romantisk sen... För några år sedan hände det nämligen lite saker i mitt liv som fick mig att förstå hur otroligt romantisk jag egentligen är... Sedan dess har det inte gått att hålla den sidan tillbaka igen... I vardagen gör jag vad jag kan för att försöka framstå som sansad och normal... Oftast lyckas jag nog... Tror jag i alla fall...


Men härligt är det när jag kan ge mig hän åt min romantiska sida... Och det ges ju rika tillfällen till det i sommarnatten...

Jag känner livsandarna vakna igen...

Efter veckor av trötthet och delvis nedstämdhet känner jag nu hur livsandarna börjar vakna till liv igen... Mina barn är nu hos sin pappa och mitt hjärta blöder utan dem... Men samtidigt... Nu ges tid till vila för egen del och vuxentid för mig, vilket bland annat innebär att tillbringa tid med en del av mina många vänner...


Ikväll var en av mina närmsta vänner här hos mig... En ljuvlig varm sommarkväll... Vi satt ute hela kvällen och åt och drack gott... Lammkotletter, basilikapotatis, grillad zucchini, aubergine- och paprikasallad och såklart vanlig grönsallad... Till dessert rabarberpaj med vit choklad och vaniljsås... Och inte att förglömma vinet... En Chateau dÀngludet från Margaux i Bourdeaux... Lagrat i ett antal år förstås...


Men maten är inte det viktigaste... Samtalet... Gemenskapen som finns när man känt varandra i 30 år... Det är såklart det som är det mest värdefulla...

Näsan en cm från väggen...

Ja, så nära var jag väggen... Dvs jag har inte gått in i väggen utan stannade en bit innan... Den oerhörda tröttheten och nedstämdheten har inte riktigt gett med sig trots många roliga upplevelser och mysiga stunder under semestern. Det oroar mig, men samtidigt är det en viktig signal om att jag har tagit ut mer av mig själv de senaste åren än jag hade att ta ut... 

Men jag kan ärligt talat inte säga hur jag skulle ha gjort under årens lopp för att undvika detta... Jag har tagit hand om mig själv på olika sätt så ofta jag har kunnat... Massage, simning, träffa vänner... Men ändå har det inte räckt för att väga upp dödsfall, separation, flytt, för att nämna bara ett par saker som hänt de senaste åren... Sorg och smärta har kantat min väg i ett antal år nu... Ibland hör jag människor säga att jag måste släppa gammalt och gå vidare... Jag blir ganska irriterad över sådana kommentarer... För att till fullo kunna släppa en situation och verkligen gå vidare krävs rejäl bearbetning... Och det måste få ta sin tid... En familjerådgivare sa en gång till mig att sorgen och smärtan man upplever i samband med en separation är ett mått på hur stark kärleken en gång var i relationen... 

Så låt mig få sörja i fred... Sörja relationen som varade halva mitt liv... Sörja min mamma som har funnits där hela mitt liv... Låt mig få vara lite tilltufsad och sliten av livet... Och... Var förviss om att jag kommer att komma igen... Stark och skör... Klok och galen... Lugn och vild... 

Precis så som ni är vana att jag är...

Peace and love...

I have a dream...

Ja, mitt i vår fina österlenutfärd med glass på Olof Viktors, kryddshopping på Österlenkryddor och lite kultur och historia på Klostret i Ystad kom jag på mig själv med att tänka på min livsdröm... En dröm om ett liv i en annan tid än den jag har nu... Missförstå mig inte... Jag älskar att vara tillsammans med mina barn... Att prata med dem, göra saker tillsammans med dem eller bara vara med dem... Det är himmelriket på jorden för mig... Men djupt inom mig finns också en längtan efter något annat... En dröm om ett annat liv, där jag kan dela mina upplevelser med en annan vuxen... Dela ett liv och en framtid med gemensamma planer med någon annan... Hur underbara barnen än är och hur fint vi än har det tillsammans, så är de bara till låns några år... Sen ska de vidare i livet och bygga sin egen framtid... 

När det sker kommer en ny tid i mitt liv... Med nya planer... Och förhoppningsvis har jag då någon vid min sida med lika vilda planer som jag...

Älska mig för den jag är...

Den sången borde jag sjunga till mig själv... Egentligen inte för att jag inte älskar mig själv, för det gör jag nog... Jag har en ganska god självkänsla i grunden, även om det har varit jordbävning på sistone... Men trots att jag innerst inne tycker ganska bra om mig själv så ställer jag höga krav på mig. Av min omgivning har jag i många år fått höra att jag borde lugna ner mig och inte ställa så höga krav på mig själv. Jag har väl delvis hållit med, men samtidigt inte... Mina krav på mig själv springer inte ur någon känsla av att jag inte duger som jag är... Kraven kommer snarare från en oerhört stark livsvilja... Det är så mycket jag vill göra... Så mycket som är roligt i livet... Men så drabbar livet mig med separation, flytt, dödsfall etc etc och naturligtvis sjunker energinivån... Orken och energin finns där inte som vanligt, men lusten och viljan finns kvar... Resultatet har helt enkelt blivit att jag har tagit ut mig för mycket den senaste tiden... De tråkiga sakerna som har hänt i mitt liv har jag försökt uppväga med att göra roliga saker , men det kan också bli för mycket  för fort av det goda... 

Så jag måste börja vara lite mer överseende med mig själv och inse att hur stark viljan än är, så orkar jag inte alltid göra allt jag vill...

Hantverkare har ett sjätte sinne för nakenhet...

Ja, nu har det hänt igen.. Fast denna gången var jag inte helt naken som de andra gångerna med alla rörmokarna och grävmaskinisten... Denna gången gick jag helt enkelt ute och klippte gräset i bara en kort tunn klänning  med djup urringning... Men helt utan underkläder under... Det var ju så varmt... Jag har ju trots allt lite hämningar då det är fri insyn från vägen för alla bilar så helt naken skulle jag aldrig klippa gräset... Men mitt när jag klipper gräset genomsvettig i min korta tunna klänning dyker min snickare upp... Plötsligt kände jag mig väldigt medveten om att jag inte hade några underkläder och att min korta klänning kunde blåsa upp närsomhelst och visa hela härligheten... Om det nu hade varit så härligt... Jag vet inte...

Hursomhelst så lyckades jag överleva hans besök här utan att blotta mig själv... Och tänker att jag måste måste börja ha mer kläder på mig härhemma... Man vet aldrig... Förr eller senare kommer kanske en hantverkare att få sig en nakenchock annars...

Känslomässig bergochdalbana...

Efter de sista två veckornas känslomässiga bergochdalbana kändes det som om den här boken kallade på mig... Efter nästan fem års "livsröra" och konstant emotionell stress har jag de två sista veckorna faktiskt kunnat luta mig tillbaka och slappna av... Och må bara bra... Trodde jag... Nu börjar ju allt lugna ner sig... Och då mår man bra, eller hur??? Åtminstone var mina förväntningar såna... Men så blev det inte... 

Istället kändes det som om jag har  gått ner för räkning i en boxningsmatch... Jag har varit så trött så jag inte har orkat stå upp nästan... Minsta lilla krav från något håll har stressat mig oerhört... Jag har inte kunnat koncentrera mig eller planera något... Jag har känt mig väldigt orolig och gråtit för minsta lilla... Jag har med andra ord uppvisat alla upptänkliga tecken på utmattningsstress som finns... 

Men... När nöden är som störst finns alltid hjälp att få... Min pappa såklart... Men också en av mina äldsta vänner... De har lyssnat och lyssnat... Och jag har pratat och pratat... Och massor av fullständigt irrationella och sköra tankar och känslor har kommit ut ur min kropp och min själ... Och de har lyft upp mig ur hålet jag dimper ner i gång på gång på grund av min trötthet...

När man blir riktigt uttröttad är det svårt att ha perspektiv på tillvaron... De senaste åren har jag gått igenom relationsproblem, separation, ofrivillig flytt från mitt drömhem, husköp, husförsäljning, ekonomiska problem, upprepade bilproblem, renovering av nytt hus, takläckor, dödsfall för att bara nämna en del... 

Och jag vet... Naturligtvis upplever alla människor sådant här... Jag tror inte på något sätt att det är speciellt synd om mig... Självklart inte... Men vad jag vet är att i just mitt liv har allt hänt om inte samtidigt så i vissa fall direkt efter vart annat... 

Det jag borde göra just nu är att vara lite mer överseende mot mig själv... Vilket jag faktiskt inte är så bra på...

Jag tänkte börja omgående... Bland annat med att lära mig att inte drunkna i mina känslor...

Havet gör mig vackrare...

Det är något förunderligt över havets kraft... Idag åkte vi för första gången den här sommaren till havet... Det blev några timmar på stranden eller rättare sagt i vattnet... När det gäller mina barn så finns inte alternativet sola utan det är bad, bad, bad som gäller... Och ärligt talat så älskar jag att vara in vattnet, så det är ju knappast någon uppoffring... 

Förutom att det är superkul att bada, så var det otroligt välgörande för själen med de timmarna vid havet... Att känna doften av saltmättat vatten, solens värme mot mitt ansikte och  att simma i havet var oerhört välgörande för själen... Jag känner mig helad, renad... För varje simtag kändes det som om de senaste årens orosmoment och bekymmer sköljdes bort mer och mer... Och det kändes som om jag kunde simmat i flera timmar... 

Övertygad om naturens läkande kraft och om att havet gör mig gott längtar jag redan till nästa gång jag är där...

Så går en dag än från vår tid...

... Och kommer inte mer...

Så börjar en gammal kvällspsalm... Så är det ju såklart... Var dag vi lever är unik och kommer aldrig igen... 

Dagen idag har varit en förunderlig och underbar dag fylld med känslor av alla slag... Min fina pappa fyllde 77 år och firade sin första födelsedag på 52 år utan min mamma... Mycket glädje och skratt men samtidigt sorg och saknad... Vi har varit nere i Tykarpsgrottan, i Ignaberga gamla kyrka, kafé Verum och till sist ett besök vid mammas grav där vi lade en ros från vår trädgård... På något sätt fanns hon ju med oss hela dagen... Vi avslutade dagen hemma hos pappa med att stränga om en elgitarr jag lånat för att lära mig spela elgitarr... Det var roligt att se hur takterna satt kvar hos pappa... 77 bast gammal och ackorden finns kvar i fingrarna...

Så grattis än en gång fina pappa och hoppas du får finnas kvar hos oss länge till! Vi behöver dig...

Hon fattas mig...

Första veckan på semestern har gått och sällan har jag väl känt mig tröttare... Med tröttheten har också hudlösheten och sårbarheten kommit igen... För första gången på mycket länge, nästan längre än jag kan komma ihåg, har jag kunnat ta det lugnt... 

Och jag har tänkt... Och känt...

Och överallt finns hon... Min mamma... Min mamma som gav mig livet... Som alltid fanns där... I vått och torrt... Och som hade gett sitt liv för mig om det hade behövts... Så mycket vi har delat... Så många skratt och så många tårar... Växter som skulle grävas upp och grävas ner... Rödbetor som skulle läggas in och vin som skulle drickas upp... Jag glömmer aldrig när mamma och jag drack tequila slammer tillsammans på kyrkokörens avslutningsmiddag... För att inte tala om vilken otrolig mormor hon var... När mina barn, hennes barnbarn, var i närheten, kunde man glömma att prata med henne... Då var hennes totala fokus på barnbarnen... 

Trots att det har gått många månader sen hon lämnade oss, slår insikten mig ibland med kraft... Hon är faktiskt död... Hon kommer inte tillbaka... 

Jag saknar henne så mycket... Hennes värme, hennes humor och hennes ovillkorliga kärlek till mig... Livet är inte detsamma utan henne... Och kommer aldrig att bli...

Hon fattas mig...

Leva i nuet med drömmar om framtiden

Den senaste veckan har jag haft semester och det har funnits tid till både eftertanke och reflektion... Man kan väl säga att jag har rasat ihop som ett korthus... Jag är in i märgen trött... Inte bara trött av de senaste veckornas arbete... Utan trött av allt som hänt de sista åren... Det ena har avlöst det andra och det har inte funnits tid till varken reflektion eller återhämtning... Nu behöver jag vila och tänka och känna... Och det känns bra att äntligen få utrymme att göra det... Men som ett brev på posten kommer ju också insikterna... Som jag alltid välkomnar, men som också kan vara svåra att få... Som alltid blir jag också påmind om vikten av att ta sig själv på allvar... Sina känslor, sina behov och sina gränser... 

Det finns människor som tycker att man bara ska släppa det gamla och lägga det bakom sig... Jag håller med såklart om att man ska inte hänga fast i det förflutna, men det finns en fara i att bara lägga saker bakom sig utan att bearbeta dem... Den resan är ju olika för var och en... Ingen människa är den andra lik och därför har man aldrig svaren på frågorna i någon annans liv... 

Personligen försöker jag leva i nuet, medveten om mitt förflutna med drömmar om framtiden...

Förstår nu varför ingen har velat gifta sig med mig...

Ja, jag har äntligen insett varför ingen har velat gifta sig med mig... Om någon skulle råka komma på oanmält besök så här mitt i sommaren, så skulle det vara uppenbart även för den som inte känner mig så väl... Jag städar nämligen väldigt sällan... Och ännu mer sällan på sommaren... Så man kan väl säga att jag kanske inte är något större kap när det gäller städning  i alla fall... Men när det gäller matlagning, bakning, trådgårdsgrejande och allmänt hemstökande så är jag nog inte så tokig om jag får säga det själv... Och det får jag ju, eftersom det är min blogg ni läser... Nåja, nu är det kanske inte riktigt sant att ingen har velat gifta sig med mig... Det är snarare jag som är kräsen... Få män har fallit mig i smaken i mitt liv... Jag ställer tyvärr höga krav... Och då har det inget med städning att göra vill jag poängtera... Jag vill ha en ärlig, pålitlig, säker man, som är trygg i sig själv och som jag kan ha roligt med... Och jag har inte hittat många som passar in på den beskrivningen... Och när jag tror att jag har hittat rätt, visar det sig ibland vara helt fel... Så tills vidare, i väntan på Mr Right, som förhoppningsvis är en mästare på städning, så får jag helt enkelt städa själv... 

Jag gick ut och hela sommaren var mig nära...

Så börjar andra versen på Thorsten Bergmans visa"Om du nånsin kommer fram till Samarkand". Det är en av mina absoluta favoritvisor... Så här års vaknar jag alltid med ett visst vemod... Varför vet jag inte... Men jag brukar råda bot på det genom att gå rakt ut i trädgården i bara morgonrock och sätta mig... På så sätt kommer jag nära naturen och växtligheten, nära sommaren... Och i år är jag rädd att den ska springa ifrån mig, sommaren alltså... Eftersom min själ ännu inte har hunnit ifatt mig, så finns rädslan där att vi inte hinner återförenas innan höstens löv har börjat falla... Men jag kan inget annat göra än att vila och vänta och njuta av stunden just nu...

Ensam eller tvåsam...

Jag måste erkänna att jag har vant mig vid ensamheten. Jag har såklart min familj och alla mina vänner, men jag menar att jag har lärt mig leva utan en ett förhållande till en man. Även då jag tidigare levde lång tid i tvåsamhet kände jag mig ganska ofta ensam, men det vet jag att det inte alls är ovanligt att känna så även om man lever i en relation. Men det är ju inte så vi vill ha det, åtminstone inte jag...
 
Men så ibland händer något som påminner mig om hur ljuvlig och underbar tvåsamheten kan vara... Ibland kan det vara något så banalt som en film eller en låt på radion... Ibland är det något mer påtagligt... För det mesta är det ljuva upplevelser, men det väcker samtidigt ett vemod, då jag kommer i kontakt med en längtan som jag har begravt djupt inom mig. Behov som länge negligerats pockar på uppmärksamhet... Allt det här är inte så lätt att hantera... Ensam är ju stark, eller???

Vem kan man lita på???

Ja, vem kan man egentligen lita på... Och vad innebär det att lita på någon... Jag kan ju bara tala för mig själv och jag har hela mitt liv haft en oerhört stark självtillit... På gott och ont kanske... Min tillit till Gud har jag kämpat med under årens lopp... Men sen ett par års tillbaka har jag gett upp kampen och litar till att Gud känner mig och vet min väg... Men tilliten till mina medmänniskor då... Jo, den är ganska stor, men jag har alltid tänkt att jag har svårt med den sista lilla biten som gäller att fullständigt lita på en annan person... De sista dagarna har jag omvärderat mig själv och de etiketter jag har satt på mig själv... Jag har inte alls speciellt svårt att lita helt och hållet på någon... Däremot är det inte självklart att jag i alla lägen gör det naturligtvis... Det beror såklart på personen jag har att göra med... Normalt sett är mitt omdöme gott, men i vissa fall grumlas det av till exempel mina känslor... Ibland kan det också vara så att även om jag tycker att en person verkar trovärdig och pålitlig, så kan personen ifråga visa helt andra sidor när man lär känna dem lite bättre... Ibland måste man också ta en chans och lita på sin intuition... Det finns aldrig några garantier för någonting... Vi lever här och nu...

När jag är vilsen på min väg, brukar jag återkomma till den heliga Birgittas bön:

"Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den."

Jag har noll koll...

I helgen kände jag mig uppe i varv och stressad i allmänhet... Normalt brukar jag vara bra på att vara där jag är när jag är där så att säga, men i helgen kunde jag verkligen inte hålla allt i sär... Känslan av att vara överväldigad av saker att göra fanns där... Den känslan följde mig i morse när jag vaknade och det gjorde mig lite nedstämd... Första semesterdagen kändes inte alls som semester... Men efter en timmes telefonsamtal med min pappa och barnens hemkomst inför vår semester, så kändes allt mycket bättre... Jag är så glad och tacksam över min pappa och mina barn och att våra relationer är präglade av så mycket närhet och kärlek... Finns inget bättre... Under dagen kände jag hur jag slappnade av mer och mer och kom in i någon slags flummig semesterstämning, där det känns som om jag har noll koll... En underbar känsla... Och jag älskar den...

Jag borde ta det lugnare...

Ja, det bär emot att erkänna det... Men det är nog sanningen... Jag har hållit ett extremt högt tempo länge nu... Jag har upplevt mycket, träffar många härliga människor och druckit mycket vin... Tröttheten tar ut sin rätt och jag har inte ens fattat att jag har semester imorgon... MEN så kul jag har haft de senaste veckorna... Det är jag oändligt tacksam för... Men nu är det dags att vänta in sin själ... Ärligt talat vet jag inte ens var den är just nu... Nej, jag skojar bara... Jag vet var den är... Den gömmer sig ute i trädgården... Där trivs den bäst...


Idag har jag varit väldigt trött... Hudlös men själfull till bredden... Lyckan och vemodet har gått hand i hand. Många tankar har tänkts och många känslor har känts... Jag har dessutom omvärderat både mig själv och en del andra de senaste dagarna...


Min sårbarhet är min styrka, min självständighet min akilleshäl... Och någonstans däremellan finns jag... Stark och skör, vild och lugn, extrovert och introvert... Ständigt på väg någonstans...


Och faktum är... Låter kanske ego... Men jag älskar mig själv...

Magi i midsommartid...

Midsommar är en tid fylld av magi... Naturen är som mest betagande... Och dofterna på kvällarna ska vi ju bara inte tala om... Igår midsommarafton, som jag och barnen hade förmånen att tillbringa hos goda vänner ute på landet. Barn, ungdomar, vuxna och ett antal hundar i en enda salig röra... Släng sedan in lite sill, nypotatis, snaps, grillning och lite jordgubbar som efterrätt så förstår ni snart att det blev en afton att minnas länge... Härligt att träffa folk från förr, men också att knyta nya kontakter... 

Idag är det sommarsolstånd... Det innebär att vi återigen går mot mörkare tider... Jag brukar ogilla att tänka på det, men i år bekommer det mig knappast... Hur kan det komma sig? Jo... Sedan ett par månader tillbaka känner jag väldigt starkt att allt har vänt för mig... Jag känner att nya vindar blåser... Jag upplever en livsglädje jag inte känt på många år... Och en tillförsikt inför framtiden som får mig att nästan bokstavligen flyga... Jag känner mig glad, stark och lycklig... Alldeles av mig själv... 

Amor vincit omnia...

Ja, jag tror verkligen att kärleken övervinner allt... Vill man verkligen   vara med någon så övervinner man de hindren som möjligtvis finns... Om man påstår att det inte går... Då tror jag helt enkelt att man inte vill egentligen... Kanske förenklar jag... Kanske inte...

Men hursomhelst... Var rädda om varandra i midsommar... OCH visa varandra kärlek... Det är det enda som består...

Att blogga eller inte blogga, det är frågan...

Sedan jag startade den här bloggen har jag vid ett antal tillfällen möts av mer eller mindre goda råd om hur jag ska leva eller inte leva mitt liv... Jag vet att människor inte menar annat än väl, och att man får tåla andra människors åsikter när man hänger ut sig själv på det sättet jag gör... För det mesta brukar jag ta människors råd med en nypa salt... Men ibland lackar jag till lite grann... När man läser en blogg ska man kanske komma ihåg att oftast vet man inte hela sanningen bakom blogginlägget... Personligen utelämnar jag alla detaljer om personer och händelser som på något sätt kan skada de inblandade, vilket gör att det inte går att berätta allt om en situation... En del av er som läser min blogg känner mig i verkligheten och vet varför jag skriver det jag gör, en del av er andra känner mig bara genom bloggen... På så sätt kan bilden av mig kanske bli något skev... 

Jag har aldrig gjort något sken av att den här bloggen är något annat än en egoblogg... Jag använder den för att skriva av mig... Jag använder den också för att få utlopp för min lust att skriva... Den här bloggen ger inte på något sätt en fullödig bild av mig som person... Min bön till er alla... När ni möter mig eller någon annan... Kom ihåg att man vet aldrig vilka ärr en människa bär på... Lyssna först och döm sen...

För mycket för mig själv...

Ja, jag tycker faktiskt ibland att jag blir för mycket för mig själv... Och kanske för omgivningen också... Men ärligt talat så skiter jag högaktningsfullt i det... Ibland undrar jag också om det är något fel på mig... Min intensitet...Mina oerhört starka känslor... Det är liv och död... Blod, svett och tårar... Vem orkar med det??? Jag orkar knappast med mig själv... Så varför skulle någon annan göra det???


Men det kvittar ju egentligen... Jag klarar mig själv... Det har jag alltid gjort... Det vet ju alla hur stor och stark jag är... Men... Någon enstaka gång skulle det vara skönt att kunna luta sin panna mot någon annan...

Saknar min mamma extra mycket idag...

Idag har jag plockat fläderblommor till flädersaft... Solen, värmen, dofterna får mig att minnas somrar från förr... Ett minne speciellt kommer för mig... Jag var sexton år och mamma och jag skulle ta en cykeltur för att plocka fläder till saft. En av mina bästa kompisar frågade om hon fick följa med och det fick hon såklart. Vi cyklade ut mot Hörja till och plockade massor av fläder. Kvällen var ljum och doftade sommar... Vi var unga, jag och min kompis, och hela livet låg framför oss... Mamma var strax över fyrtio, yngre än vad jag är nu... Trettio år har gått sen den kvällen... Min kompis finns fortfarande i mitt liv, men min mamma är borta... 

Men minnet av henne lever kvar...

Mellan raderna

Jag vill ha en man som kan läsa mellan raderna. En som inte bara tycker att jag är glad, rolig, spännande, snygg etc. Utan en som kan se allt det andra också.

En kollega till mig sa en gång till mig:" Du är fascinerande... Samtidigt som du är både tuff och stark, så är du också så väldigt bräcklig. Du är starkskör." Jag minns det samtalet än idag. Jag minns att jag tänkte på hur träffsäker hans analys av mig var. Jag kände mig sedd.

Så det är där min längtan finns... Efter en man som kan läsa mellan raderna...

 

Jag är förälskad i min framtida man.

Ja, det är faktiskt sant... Jag går omkring och är alldeles förälskad... Kanske är det månen... Eller våren... Eller något helt annat... Men förälskad är jag... Jag bara väntar på att han ska uppenbara sig för mig... Mannen i mitt liv alltså... Riddaren på den vita springaren... The one and only... Och när han kommer så kommer jag att förstå att han är den rätte... Jag kommer att höra ljuv musik, bli alldeles knäsvag och se små feta änglar flyga kring mitt huvud...

Nej, jag håller inte på att bli tokig, men den här månen ställer till det... Makes me more lovesick than usual...

Men som de kloka säger... (Jag är alltså inte en av dem). Allt har sin tid och allt kommer i rätt tid, så som vanligt gäller vila i väntan...

Ps. Till alla er män som läser detta och inbillar er att det är riktat till er speciellt, så kan jag bara säga att ni är helt fel på det... Moahaha... Ds.

I mitt nästa liv ska jag bli basist i ett hårdrocksband.

Ja, det är inte många som känner till min hemliga dröm... Nämligen att vara basist i ett hårdrocksband. Nu tänker säker några att det är ju inte försent ännu. Men då ska jag vara brutalt ärlig... Det duger såklart inte att stå i någon replokal och spela... Jag hade ju självklart velat bli världskändis och känna mycket pengar... Och det är... Om man ska vara lite ärlig och framförallt realistisk... Försent... Men man kan ju alltid drömma, eller hur? Och om det skulle visa sig att jag har valt fel religion, dvs. jag kanske borde ha varit hindu istället för kristen, så kanske jag får en andra chans...

Vad ska jag göra med alla mina känslor?

Det ska inte mycket till för att rubba mina cirklar... Ja, jag vet... Jag framstår alltid som så jäkla cool... Ja, kanske inte alltid... Eller kanske aldrig... Men hursomhelst så ska det inte mycket till för att sätta igång en massa känslor i min kropp och i min själ. En låt kan ta mig från himmel till helvete på noll sekunder och en annan tillbaka igen på samma korta tid... En doft kan få tiden att stå still eller flytta mig decennier bakåt i tiden... För att inte tala om gamla foton på tider som har flytt... Som om jag hade rest tillbaka i tiden, så är jag där i stunden, med samma känslor och samma upplevelser som då...

Allt det här är att vara människa, att leva med det bitterljuva i att minnas och stundom återuppleva det förgångna genom foton, dofter, musik... Men ibland blir det för mycket... Och då vet jag inte vad jag ska göra med alla känslor...

Alla pizzabagare är kära i mig...

Ja, åtminstone hävdar mina barn det... Alltid när vi köper pizza eller när vi äter på någon restaurang blir jag alltid bjuden på någon dricka eller dessert. Det är naturligtvis alltid av manliga servitörer eller pizzabagare jag får något extra, aldrig av de kvinnliga... Ikväll åt vi kvällsmat på en restaurang på Möllan i Malmö. Servitören envisades med att bjuda mig på en dessert fast jag försökte avböja. Jag förstår inte varför kommenterade jag till barnen. Men det förstår du väl mamma, kom svaret, han är ju förtjust i dig, han gillar dig. Båda barnen såg superluriga ut... Sen kom kommentaren som gjorde min dag... Min dotter sa: "Men det är ju inte ditt fel, mamma, du kan ju inte hjälpa att du är så fin!"

Behöver jag säga att jag svävade på moln när vi gick därifrån???

Min kropp är tung av sorg.

Lika glad och energisk som jag kände mig för någon vecka sedan, lika ledsen och energilös känner jag mig nu... Varför vet jag inte... Men kroppen känns tung( och det är inte bara för att jag väger för mycket). När jag släpper taget,  känner jag sorgen som tynger kroppen mot jorden och hindrar mig att flyga... Men var tog glädjen vägen och varför blev allt så tungt? Kanske är det extratiden jag fick denna veckan, hemma med sjuka barn, och plötsligt tid att känna, tänka och reflektera. Bra naturligtvis, men också sorgligt att inse att jag har så mycket oförlöst sorg inom mig. Jag tycker inte själv att jag förtränger känslor direkt, utan inbillar mig att jag har ganska god kontakt med mina känslor. Men ändå finns all den här sorgen instängd i kroppen. Kanske är det så, att de här sista åren har krävt så mycket energi och ansträngning från min sida, att jag i ren självbevarelsedrift har satt mina känslor åt sidan. Det har helt enkelt inte funnits utrymme att känna så mycket om jag skulle klara ut situationerna som har uppstått.

Men nu är det dags att känna.

Det är dags att tänka

och det är dags att gråta och sörja.

 

Så jag tänker gråta tills gråten tar slut

och sörja tills sorgen runnit ut.

Jag tänker vila i väntan på en ny vår

då min kropp känns lätt

och mitt hjärta åter jublar av glädje.

Puuh, jag har överlevt ännu en ridlektion...

Jag måste erkänna att när dottern kom hem och sa att hon ville börja på ridning, skuttade jag inte direkt högt av glädje och korkade upp champagnen... Men som den stöttande och bekräftande föräldern jag försöker desperat att vara, gick jag ju med på denna fritidsaktivitet. (Även om jag i ärlighetens namn hade tyckt att det var coolare att ha en dotter som tränade taekwondo än en dotter som höll på med ridning). Men det är tyvärr inte mina åsikter som räknas i det här fallet... Så det var bara att bita i det sura äpplet och hänga med dottern på ridning varannan vecka. Som förälder till ett ridande barn förväntas man dessutom aktivt engagera sig i sitt barns ridning. Detta betyder inte bara att gå bredvid och hålla i ett rep som är fastbundet vid hästen,( dvs. ett grimskaft som är fäst i grimman), utan det kan också innebära att göra i ordning hästen innan eller efter. Alltså sadla och sadla av, ta av och på grimmor och annat grejs... Inte min favvosysselsättning direkt... Alltså missförstå mig inte, jag gillar hästar... På håll då... Inte att umgås intensivt med dem på nära håll... Men nu är jag alltså tvungen att göra det en halvtimme varannan vecka och varenda gång det är över tänker jag: "Puuh, jag överlevde denna gången också...".

Lookin for a good time...

Trött, trött, trött är jag... Obeskrivligt trött... Veckan som gick har jag jobbat alla dagar... Mycket att göra i Lomma och ett par sångjobb på olika ställen i Skåne och nu är veckan över och imorgon måste jag återerövra mitt privatliv... Dvs, ta hand om barn, städa, tvätta etc... Men that´s life. På något sätt har vindarna ändå vänt...Trots min trötthet ikväll känner jag en livslust som jag inte känt på väldigt länge,  och en glädje och energi som, peppar, peppar, verkar vara bestående...

Jag tänker ofta det som min gamla pappa sa till mig för många år sen... Han sa:"Glöm inte Maria, att livet ska vara lite roligt också." Han känner mig väl... Vet att jag är plikttrogen och ansvarsfull... Och att jag behöver lära mig att släppa det ibland... Så från och med nu tänker jag ha roligt! Amen!

Det går vilt till i mitt hjärta...

I höstas var jag på läkarundersökning och det brukar ju aldrig vara något problem. Jag brukar vara frisk som en nötkärna, men döm om min förvåning när läkaren hörde ett blåsljud på hjärtat. Det var knappt hörbart, så hon fick tillkalla en kollega för att verifiera. Det hela resulterade i remiss till kardiolog och EKG och hela baletten. Så i tisdags var det dags för besök hos kardiolog, men som jag misstänkte var det ingen fara. Men min ena hjärtklaff är ojämn och sluter inte riktigt tätt och då stör det blodflödet och det blir lite ojämnt. Detta kan ha orsakats av en obehandlad infektion eller helt enkelt vara medfött. Inget jag kan påverka och ingen hälsorisk nu.

Så jag är lättad såklart, men ändå en påminnelse om allas vår dödlighet. Livet är inte oändligt, så därför älska livet varje dag och ha så roligt du kan!

A trip down Memory Lane...

Idag var jag i Lönsboda församlingshem och sjöng och det var väl inget konstigt med det... Men på hemvägen råkade det sig inte bättre än att jag kom genom Glimåkra och naturligtvis var jag tvungen att åka upp till folkhögskolan och kika... Det såg ungefär likadant ut som för 25 år sedan. För en gångs skull parkerade jag bilen och steg av. Jag gick in i kapellet där jag så många gånger suttit och övat på orgeln, haft kördirigering och firat morgonbön. Där inne satt en tjej och spelade piano. Hon undrade när jag hade gått på skolan. Jag satt att det kändes inte som så längesen, men att det var 1986. Då sa hon att hon tyckte att det var längesen, hon var nämligen född det året... Då insåg jag att tiden har verkligen flugit iväg. För några minuter var jag tillbaka i 1986, mindes allt som hände då och vännerna från den tiden...

Lite senare var jag på väg igen och kom genom Broby. Såg Broby gästis där vi 1981 firade farmors 80-årsdag. Tänkte på att när de gamla dör som är en sammanhållande länk i släkten, så skingras ibland släktingarna nästan som löv i vinden. Man blir lite vilsen när de självklara träffpunkterna inte finns längre... Men ändå... Blod är tjockare än vatten och någonstans längre fram i livet möts man igen i andra sammanhang...

Åkte också förbi Hässleholm som jag numera inte förknippar med något positivt... Så många gånger jag åkte dit under sensommaren förra året. Jag visste hela tiden att det enda jag kunde förvänta mig var att mamma blev sämre och sämre...

Min fina, vackra, ödmjuka, försynta mamma som aldrig sa ett ont ord om någon... Samtidigt kunde hon förvandlas till en furie, en demon, en jätte om någon eller något hotade mig eller jag inte hade det bra på något sätt. Hon var en varginna... Och jag saknar henne ofantligt mycket...

All work and no play...

... makes Maria a dull girl. Ja, så är det just nu. Jag jobbar alldeles för mycket och gör för lite roligt. Men är inte jobbet roligt då, kan man undra... Ja, det går väl upp och ner med arbetsglädjen. Men även om man har ett givande jobb måste det finnas saker i livet som bara är roliga att göra utan att det krävs någon form av prestation eller åtagande. Att ha sina barn är exempel på sådant som är roligt, men ändå fyllt med ansvar, där man i princip aldrig kan bara tänka på att ha roligt själv. Låter jag egoistisk? Det tror jag faktiskt inte att jag är, men de sista åren har varit fyllda med svårigheter, ansvar, måsten och åtaganden åt alla möjliga håll. Det har inte tillnärmelsevis uppvägts med lika mycket roligheter och lustfyllda aktiviteter... Jag tror fullt och fast på att om man ska må bra som människa, så måste man leva ett balanserat liv på alla sätt.

Så därför blir min slutsats idag och ett löfte inför den kommande våren, att leva ett roligare liv...

Än så går det upp, så går det ner, så går det upp...

 

Ja, så känns mitt liv just nu faktiskt... Lite som en berg-och dalbana... Men jag gör mitt bästa för att hänga med och gilla läget... Denna veckan har jag varit sanslöst trött och förfärligt låg. Det är något jag verkligen inte är bra på... Att vara låg alltså... Att vara arg, ledsen, ilsken, besviken, sorgsen... Vadsomhelst klarar jag bra av, men inte att bara vara låg och nedstämd... Skitjobbigt är det. Värst i torsdags var det, men sen hände något och det vände lite i fredags och igår mådde jag faktiskt riktigt bra. Men nu vågar jag inte lita på att den känslan ska bestå... Det har varit för många fall neråt,  för att jag ska ta ut något i förskott... Bättre bara att surfa på vågen och ta saker som de kommer... Förr eller senare måste jag väl komma ut i ljuset igen, även om jag har börjat misströsta. Med tanke på alla jobbigheter som har avlöst varandra de senaste åren, så började hoppet försvinna att det någonsin skulle ljusna... Men den här helgen har det tänts en liten låga igen inom mig. Jag lovar, jag ska göra allt jag kan för att den inte ska slockna...

Mitt ljus har brunnit ut...

Precis så känns det... Som om det inte alls finns något ljus inom mig längre, inget hopp om sol vid horisonten... Mörkret härskar...

Min mamma är död... Min familj gick i kras... Separation... Husförsäljning... Mina barn varannan vecka... Ensamhet...

Jag förmår inte längre ta mig upp när jag har fallit... Min styrka, som alla beundrar så, är borta...

 

Det finns ingen energi kvar, jag har inget att ge någon längre... Det är bara tomt, tomt, tomt...

Ska det vara så svårt att gå och lägga sig???

Jag förstår mig inte på mig själv... Jag vet ju så väl att jag behöver sova, men går ändå inte och lägger mig... Fullständigt knäpp i huvudet är jag... För att inte tala om hur många gånger jag har tjatat på mina barn att de ska lägga sig och dessutom föreläst länge och väl om vikten av att få sin sömn... En skenhelig moraltant är vad jag är när det gäller det här... Klart att barnen vill sitta uppe länge. Jag tycker ju själv att det är mycket roligare att skruva upp volymen på musiken och dansa runt helt galet( och helst naken) än att vara duktig vuxen och gå och lägga mig i tid... Varför i hela fridens namn skulle barnen tycka att det är roligare att gå och lägga sig än jag tycker???

Nej, jag får nog helt enkelt ta och tagga ner lite när det gäller mitt tjat angående barnens sänggående... För... Handen på hjärtat... Vem tycker egentligen att det är kul att gå och lägga sig???

Om ni vill dansa nakna mitt i natten kan jag rekommendera denna:

Jag har separationsångest och saknar julen...

Det är faktiskt sant... Jag längtar redan till nästa jul och mer glöggdrickande och annat myspys... Idag har jag slaktat julgranen, plockat ner adventsljusstakarna och alla tomtar och änglar. Min polska julkrubba fick också förpassas ner i lådan med julsaker. Numera vet jag att det finns julkrubbor med romerska soldater som hugger ihjäl små barn och tänker att självklart måste jag komplettera min krubba med en sådan soldat till nästa jul.


Granen var nog glad att döden dö, då den just idag faktiskt har börjat barra fanatiskt. Som för att säga: Hör du du... Nu är det dags, du kan inte skjuta upp det längre... Hela dagen har gått åt för att plocka undan julen, och det säger en del om vilken julfreak jag är. Hemma hos mig är det jul i alla hörn och jag kan inte få nog av jul... Men jag ska vara tydlig på en punkt... Hemma hos mig är julen RÖD... Och lite guld här och där förstås... Så Ernst... Sorry... Men din vita jul går inte hem hos mig. Du kan springa omkring barfota och måla pinnar vita hur mycket du vill... För mig är vit en kall färg och passar inte alls på julen tycker jag. Julen handlar om värme och kärlek och rött är en färg som påminner oss om blod, liv, kärlek och lust. Och det är så jag vill ha det och så jag vill leva...

Min själ är trött.

Jag är trött... Så in i döden trött... Jaja, säger en del... Det är vädret, det är årstiden... Alla är trötta...

Visst är det så... Alla är trötta... Men den tröttheten jag känner är en annan slags trötthet. En trötthet som beror på något annat än vädret, årstiden... En trötthet som kommer djupt inifrån, från själen. 

Många är omtänksamma... Säger att jag måste vila, röra på mig, ha roligt, ta det lugnt, få massage, sova.... Det sägs med kärlek och av omtanke. Jag kan bara svara... Att jag gör redan allt det... Men det hjälper inte... Min själsliga trötthet är djup och stor och det finns såklart en anledning till det. Själen måste vila och det måste få ta sin tid. Kommer att tänka på en rad ur en av Ulf Lundells dikter, återkommer ofta till den... "Från botten finns bara en väg och det är upp..." Så det finns inget annat att göra än att vila och vänta...

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans...

Tyvärr är det inte jag som har författat de här fantastiska orden... Det är någon annan... Jag minns inte ens vem det är just nu... Hursomhelst är det en fantastisk mening... Själfull och djup...

Jag tror nämligen att det är så. Människor som har betytt mycket för oss och gjort avtryck i våra liv, finns alltid hos oss på något sätt även om de rent fysiskt har lämnat oss. I vissa fall till och med kanske lämnat jordelivet. 

Betänker man djupet i den meningen blir allt lite mer uthärdligt... Sorgen efter en älskad bortgången, såren efter brusten kärlek, saknaden av vänner från förr...

Man kan alltid rymma in i sig själv, in i själens innersta boning och minnas hur det egentligen var... Förnimma känslorna som fanns en gång... Åter igen låta sig beröras...

"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans..."

Kom hjärtansfröjd...

Jag längtar efter hjärtats glädje... Ja, missförstå mig inte nu... Jag menar inte att jag längtar efter en man och efter kärleken från en man. Naturligtvis är det alltid trevligt med en mans sällskap, men det är ju inte så svårt att få... Man behöver ju bara fladdra lite med ögonfransarna så har man det... Nej, jag menar något helt annat när jag talar om hjärtats glädje. För mig är hjärtats glädje en känsla av förnöjsamhet och lycka som är så stark och djup att den genomsyrar både kropp och själ ända intill hjärteroten... Jag vet naturligtvis att det är få förunnat att känna såhär alltsomoftast, men de sista åren har stunder av hjärteglädje varit få för mig. Visst kan jag må bra, trivas och ha roligt för stunden. Men någonstans djupt inom mig har det  hela tiden funnits något som gnager och oroar... Sista åren har orosmomenten och sorgerna duggat tätt och det har varit svårt att känna ro i själen...

Nu efter jul har tiden kommit för stillhet och eftertanke... Och... Trots all tacksamhet och glädje jag känner över familj och vänner, arbete och fritid... Så är den där... Känslan av trötthet, sårbarhet, hudlöshet... Jag är helt enkelt tilltufsad av livet och knuffad till marken en gång för mycket... Det kommer att ta tid att komma tillbaka till hjärteglädjen och för att jag ska kunna göra det måste jag nog helt enkelt börja vårda mitt hjärta och min själ lite bättre... 

"Kom liljor och akvileja, kom rosor och saliveja, kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd..."