Systemkollaps...

Jag har sagt det förr... Andra har sagt det till mig... Jag måste ta bättre hand om mig själv. Jag vet det. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag gör så gott jag kan. Där jag kan försöker jag också be om hjälp.

Dagarna efter jul har bjudit på länge efterlängtad och välbehövlig vila. Som ett brev på posten kommer också alla stressreaktionerna med full kraft, både psykiskt men nu också fysiskt. Jag drömmer mardrömmar varje natt, vaknar med kroppen i full stridsberedskap och en oro i kroppen som är svår att stilla. Trots all sömn... En outsinlig och obeskrivlig trötthet. Min kropp fullkomligen skriker till mig: TA DET LUGNT!! Annars kollapsar systemet. 

Många ser hur jag mår, alla vill väl... Men goda råd som att jag måste lära mig att släppa saker, tänka positivt, prioritera etc. De får mig faktiskt bara att må sämre . Jag vet redan det där, och tro mig, hade jag klarat av det hade jag gjort det.

Min pappa sade till mig häromdagen att jag hade förvandlats till en zombie. Det vill säga att jag bara gjorde saker utan att vara närvarande... Inte roligt att höra alls. 

För tillfället kan jag inte läsa en bok, följa instruktioner och minsta stressmoment får mig att må urdåligt. 

Det värsta är egentligen att måendet kan skifta så från dag till dag. Vissa dagar känner jag mig som mig själv igen och andra dagar är bara mörka... Detta kan säkert förvirra många av er som känner mig... Hur kan hon vara så sliten och trött som är så glad??? Ja, glad blir jag ofta när jag träffar människor, eftersom jag i grund och botten älskar att möta människor i alla sammanhang. 

I skrivande stund är jag egentligen bara säker på en sak... Jag måste förändra mitt liv... Mer kärlek, mer musik, mer natur är lite av den medicin jag tänker ägna mig åt under 2017. 

Jag tänker ta min kropp på allvar... Jag tänker inte låta min själ och kropp kollapsa och vid den här tiden nästa år har jag för avsikt att må mycket bättre. Over and out.

Du försöker hålla ihop dig...

Jag ser på dig att du försöker hålla ihop dig. Så sade en av mina kollegor till mig för några veckor sen. De orden visste var de tog och de har stannat hos mig sen dess. Ska jag vara ärlig så har jag nog hållit på med det hela mitt liv. Om inte jag håller ihop mig, vem gör det då? Ärligt talat har det inte funnits många att luta sig mot. Många i mitt liv har varit så trasiga själva att de har tyckt att jag var någon man kan luta sig på. Det har kanske varit sant ibland, eller har jag bara fallit in i den rollen av gammal vana... Men nu är det så... Att jag orkar helt enkelt inte längre hålla ihop mig, jag orkar inte orka mer.. Jag vill inte orka mer. Jag vill inte behöva försöka orka med, jag vill inte orka försöka vara positiv och jag vill inte behöva försöka må bra för att andra förväntar sig det eller är vana vid det. 

Jag är så in i märgen trött av att hålla ihop mig... Men jag vet faktiskt inte hur man gör när man inte håller ihop sig, jag har aldrig vågat prova...

Nu säger kroppen också nej.

Ja, så kan man faktiskt tolka det. Igår eftermiddag började jag känna att det gjorde lite ont i foten. Det är ju inget att gnälla över egentligen, sånt går ju över... 

Men, det blev lite mer än så... I natt vaknade jag åtskilliga gånger av smärtan från foten och i morse kunde jag inte stödja på den till en början. Efter lite råd från en kunnig person insåg jag att jag behövde lite inflammationsdämpande medicin. Men att åka in till Eslöv och köpa det var en smärre pärs.. 

Så dagen har bestått av sängläge och vila... Och allt som stod på listan för idag fick skjutas på framtiden... Till mitt stora förtret... Men.. När kroppen säger ifrån och säger nej, måste man ju lyssna, eller hur?

Saknar...

I år är det värre än vanligt... Jag saknar mina barn så jag håller på att gå sönder... Två och en halv vecka sen får jag träffa mina hjärtan igen. Sorgen är fortfarande stor över att vi inte lyckades hålla samman vår lilla familj, jag och barnens pappa. Jag önskar ibland att jag kunde åka tillbaka i tiden, lägga allt tillrätta så att jag slapp leva det här livet jag lever nu. Utan mina barn varannan vecka, missa helger och födelsedagar med dem och så många upplevelser de har utan att jag är där och får dela dem eller åtminstone lyssna på deras berättelser om dem... Sorgen över det går aldrig över och saknaden förtär mig vissa dagar.

Idag då jag har gått i min ensamhet hemma har mamma också funnits i mina tankar... Jag önskar så att jag bara kunde fått höra hennes röst en gång till, få krama henne en sista gång... 

Men även här ville livet annorlunda... Och jag och min pappa och mina barn finns kvar... Vi håller ihop.. I vått och torrt... I medgång och motgång finns vi där för varandra... Tongångarna kan vara höga och känslorna svalla, men i vårt fall vinner kärleken alltid och inget kan bryta de band jag har till mina barn och min pappa. 

Tycker verkligen inte om det längre...

Förr hade jag inte problem med det alls... Ensamheten alltså... Jag kunde till och med njuta av att vara ensam... Men så är det inte nu. Jag trivs inte överhuvudtaget med att vara ensam längre, jag vill helst ha människor runt mig eller åtminstone i närheten. Känns ovant att känna så... Definitivt en ny erfarenhet... Och väldigt obekvämt, då det är svårt att ständigt omge sig med människor. 

Det enda jag kan göra är att hoppas att det går över, och att jag börjar trivas i mitt eget sällskap igen...

Kan man lära gamla hundar sitta???

Ja, nu är jag ju ingen hund direkt men liknelsen är nog ändå befogad... Hela mitt 50-åriga liv, ja, ok då, hela mitt 49-åriga liv har jag upplevt att jag bara har haft mig själv att lita till. Olika omständigheter har inneburit att de som på olika sätt skulle funnits där för mig under uppväxt och senare i livet har brustit i sina roller gentemot mig. Naturligtvis har det funnits en uppsjö av både släktingar och vänner som har ställt upp för mig genom åren. För detta känner jag en oerhörd tacksamhet, men känslan har ändå funnits där att det är jag och bara jag som måste bära... Allt... 

Då och då har någon dykt upp som jag har satt min tillit till, och inbillat mig att jag kunde luta mig mot.... Men det har alltid vinglat rejält efter ett kort tag...

Sen går tiden... Någon dyker upp som verkar skilja sig från de andra... Som säger... Jag tycker om dig som du är, du kan luta dig mot mig... 

Så lätt det verkar... Och så svårt det kan vara efter så många år av att bara ha lutat sig mot sig själv... Men jag övar... Varje dag... Och övning ger färdighet... 

Visst måste jag våga en gång till??? För visst kan man väl lära gamla hundar sitta???

Allt jag kan göra är att andas in och andas ut...

All is said and done... Finns inget mer att tillägga. Allt jag kan göra nu är att andas... Jag är så in i märgen trött.. Och alla goda råd... Ja, de är verkligen  goda... Jag har provat dem allihop vid det här laget och egentligen vet jag inte om de har hjälpt. Jag har motionerat, jag har sovit, jag har sagt nej, jag har tänkt på mig själv, jag tar det lugnare, jag gör roliga saker, kag träffar vänner, jag får massage då och då... Listan kan göras ännu längre... Det hjälper helt enkelt inte... Inte mer än i korta perioder iallafall. 

Mina drömmar är också tydliga i sitt budskap. Alltid drömmar där jag på något sätt ställs inför en övermäktig situation som jag såklart inte lyckas lösa. Så även i drömmen är stressen ett faktum. 

Så vad göra??? Jag vet helt enkelt inte längre... Allt jag gör nu är att andas in och andas ut och tänker att det kommer bättre tider...

Opp och ner, ner och opp..

Ja, så har det känts denna veckan. Precis som Emil i Lönneberga sjunger, eller är det lillasyster Ida.. Jag vet inte. 

Men känslorna har levts sitt liv med mig... Sorger från förr har gjort sig påminda och kramat ur min själ så att den nu liknar en torr trasa... Tänker ibland att tårarna borde sina när det gäller gamla sorger.. Det borde vara färdigsörjt, färdiggråtet och läkt för längesen.. Men ibland, när jag känner mig skör som jag gjort senaste dagarna, behövs det bara en doft, en sång, en dikt så väcks allt till liv igen... 

Barndomens ensamhet kommer tillbaka, sorgen över relationen som tog slut, familjen som splittrades, lyckligaiallasinadar-drömmen dog... Allt väller över mig när jag blir hudlös, och jag kan inte värja mig... 

På fullt allvar tror jag min hjärna har tagit semester... Åtminstone är den out of office... Den är totalt onåbar... 

Idag har vi firat min pappa som också fyller år idag. Vi hade en fin dag, pappa, jag och barnen. Åt en god lunch och sen åkte vi till Trädhuset i närheten av Hovdala och barnen fick glass och pappa sina presenter. 

Att komma tillbaka till trakterna kring Hovdala väckte också minnen från förr, men det var ändå läkande för min trötta själ att komma dit.. Känna doften från skogen och all växtlighet.. Skogen och naturen läker. 

På vägen hem trodde nog barnen att jag hade blivit fullständigt galen.. Jag stannade bilen mitt på vägen för att plocka en oansenlig blomma vid vägkanten... Den blomman doftar underbart, jag vet inte namnet, men den påminner mig om när jag var tonåring och brukade ta med mig min dagbok ut i skogen och sitta och skriva. Där och då var jag omgiven av just den här blomman... 

 

Alla dessa goda samtal...

Jag pratar inte ofta i telefon, men idag känns det som om det är det enda jag har gjort idag... Alla samtal har varit med människor som står mig nära på olika sätt. Alla samtal har också varit präglade av kärlek och närvaro... Men ändå... Så lyckas jag inte skaka av mig den oro och nedstämdhet jag innerst inne känner.. Jag blir orolig för mig själv, och brydd över att jag så ofta blir så otroligt trött när jag är ledig... Och att med tröttheten kommer också oron och nedstämdheten... Jag menar, nu är det ju semester och man ska vara pigg och glad och både barn och vuxna ska tindra med ögonen... Man ska åka till stranden, ordna grillfester, åka på solsemester, göra dagsutflykter... Etc etc... Ja, allt det där vill jag... Men orkar inte... 

Den kloka delen av mig( jo, det finns en sådan också) säger: acceptera, acceptera, accrptera... Men det är svårt.. Jag är så trött att jag inte förmår styra mina tankar... 

Jag blir också ledsen... Jag tycker faktiskt att jag försöker att ta hand om mig själv och undvika stress och för hög belastning på olika områden. 

Jag blir också arg på mig själv... Jag har ju så otroligt mycket att vara tacksam för... Då kan man ju inte hålla på att vara nedstämd och orolig... Eller hur??? 

Men känslor är ibland svåra att styra... Ibland måste man bara gilla läget och invänta bättre tider...

Vågar jag luta mig...

För några månader sen sa min son till mig en sak som både skrämde mig och gjorde mig glad på samma gång.. Han sa: "Mamma, det är helt sjukt hur stark du är, du klarar typ allting..." Ja, så  uttrycker sig ju en fjortonåring. Jag blev både skrämd, förvånad och på något konstigt sätt lite glad också. Jag, som så ofta tycker att jag fallerar, inte räcker till och definitivt inte är så stark som  jag hade behövt vara, blev glad för att min son uppfattar mig som stark. Förhoppningsvis har jag kunnat ge honom den trygghet han behöver och förhoppningsvis känner han också tillit till att jag skulle gå genom eld och vatten för honom om det behövdes... 

Men.. Styrkan har sitt pris.. Med åren har jag börjat krokna under det kors som styrkan innebär... Låter kanske konstigt för någon, men det tar oerhört mycket kraft att hela tiden vara stark för sin barn och andra som behöver en... De senaste åren har jag blivit mer restriktiv med min kraft och var jag lägger den...Jag orkar helt enkelt inte vara så stark längre.. En klok person frågade mig för ett tag sen vem som var stark för mig, vem som tog hand om mig... Ja, det fanns ju ingen fick jag ju erkänna... Och det är tungt, mycket tungt att erkänna det både för andra och för sig själv...

Och... Ensam är ju stark, eller hur är det egentligen?? Och hur gör man när man plötsligt hittar någon man kan luta sig mot.. Om så bara för en stund... Hur gör man, när man av olika anledningar har varit tvungen att vara stark både för gammal och ung och för sig själv ett helt liv, och plötsligt en dag behöver man inte det... Tar man av sig rustningen... Eller behåller man den på... För säkerhets skull... Livet har ju på alla upptänkliga sätt talat om för mig att jag måste vara stark... För barnens skull, för pappas skull, för mig själv... Frågorna är många, svaren är få... Men som vanligt får tiden utvisa vilken väg jag ska gå...

Bör jag tänka eller bör jag låta bli???

Ibland undrar jag om det är bra att tänka för mycket. Normalt sett brukar jag aldrig tycka att det är något problem , men ikväll känns det så... Nu har jag varit ledig några dagar och tröttheten är överväldigande... Och som många som känner mig i verkliga livet vet, så passar det inte mig att vara trött... Det är så mycket jag vill göra... Med den här tröttheten kommer också en viss nedstämdhet... Jag tänker mycket på mitt liv och hur det har blivit... Och de senaste årens turbulens gör sig påmind.. Den 
  turbulensen är fortfarande behäftad med en viss sorg och smärta. Och... När jag har tid att tänka... Då kommer känslorna... Åh, nu ska hon grotta ner sig igen och deppa till det, tänker nog någon nu... Ja, så låt mig grotta ner mig och gegga i sorgen och smärtan ett tag.. Jag kanske behöver det för att komma igen. De flesta som känner mig vet att jag mestadels är glad och positiv och älskar livet... Och ärligt talat så kan man ju sluta läsa när man vill, om man tycker jag deppar till det för mycket... 

But life is life... Och man kan ju inte annat än älska det en stilla kväll när fåglarna sjunger och fåren betar förnöjt... 

 

 

Jag vänjer mig aldrig...

En sådan här dag fylld med glädje, gemenskap och kärlek är underbar på många sätt... Skolavslutning på Stehagsskolan för nionde gången och alltid lika härligt... Sambatåg, skolorkester, sång och tal av såväl elever och lärare... Än en gång påminns man om att det finns så mycket gott i världen att glädjas över. Nästa år är det sista skolavslutningen för min del på den skolan, då lillasyster nästa höst börjar högstadiet...

Samtidigt som jag njuter av allt det goda som jag upplever, kan jag inte hjälpa att det kommer över mig när jag kommer hem... Ensam... Saknaden och längtan efter barnen... Ensamhetskänslan är påtaglig... Den här dagen hade vi naturligtvis tillbringat tillsammans om vi inte hade varit separerade... Så jag vet, jag har mig själv att skylla, jag gjorde ett val och jag måste leva med konsekvenserna av det... Att en del händelser och tillfällen i mina barns liv får jag helt enkelt inte dela...

Men... Jag vänjer mig faktiskt aldrig vid det...

Älska livet... Och det kommer att älska dig tillbaka...

Såklart låter det som en klyscha, och det är det säkert också. Men, oavsett vilket, så är det sant... Jag har sedan ett bra tag tillbaka känt mig förälskad i livet... I mitt eget liv alltså... Ja, många av er blir säkert förvånade nu. Då och då så kan jag ju rasa ganska rejält av alla bekymmer som kommer, mest praktiska då egentligen, men det är ju bara att spotta i nävarna och hitta en lösning och gå vidare... Enligt min mening är praktiska problem bara till för att lösas, de verkliga problemen är de problem vi har i våra relationer... De som tär på oss emotionellt och som ibland sätter spår i våra själar...

Men tillbaka till ämnet... Jag är alltså förälskad i mitt eget liv... Så ego tänker säkert någon... Men jag står faktiskt för det. Det är ju upp till var och en och försöka skapa det liv man vill leva efter bästa förmåga... Och när man har gjort sitt allra bästa kan man bara luta sig tillbaka, leva i nuet och njuta av frukterna av sina ansträngningar... Och det är då det ofta händer... När man släpper taget och älskar livet... Då älskar livet oss tillbaka och ger oss ibland just det vi längtar som mest efter...

Så... Mina vänner... Gå ut i sommarnatten... Älska livet och älska varandra... Det är det enda viktiga...

Idag fattades hon mer än vanligt...

Idag konfirmerades mitt hjärta, min förstfödde... Det var en stor dag... En dag fylld av glädje och kärlek och mitt hjärta svämmade som vanligt över av alla känslor... Och jag visste ju att det skulle bli så. Jag känner mig själv väl vid det här laget... 

Jag som så ofta i mitt liv har känt mig så ensam, inga syskon och inte så mycket kontakt med släkten under min uppväxt, kände mig idag så lyckligt lottad... Och rik... I ordets rätta bemärkelse... Att se min son omgiven av så många människor som slöt upp kring honom och ville vara med och dela dagen med honom och med mig gör mig överväldigad... Och tacksam... Från djupet av mitt hjärta...

Och ändå finns den där... Sorgen och saknaden... Hon skulle ju varit med idag... Min mamma, min sons mormor... Hon fattades mig idag... Jag har tänkt mer på henne än vanligt i alla förberedelserna inför konfirmationen. Hade hon levt hade hon varit med mig hela vägen... I all matlagning, bakning, dukning... Och hon hade suttit med oss i kyrkan, stoltast av alla över sitt barnbarn...

Jag tycker att jag svek henne idag... Jag hade tänkt hålla ett litet tal till min son, och i det talet skulle jag nämnt både henne och min sons farfar som inte heller längre finns med oss... Men när det kom till kritan, så orkade jag inte riktigt... För mycket känslor... Så hon nämndes inte ens idag... MEN.. Å andra sidan VET jag att hon var där... Att hon har varit med mig hela vägen...

Men det spelar ingen roll, för just nu kunde jag gjort vad som helst för att ha kunnat dela dagen med henne.

Hon talar om balans..

För några månader sen hade jag ett samtal med en mycket god vän, som jag ärligt talat inte känt så förfärligt länge... Men vad spelar väl tiden för roll när man finner varandra? I alla fall så sa hon en sak som bet sig fast hos mig... Det är så viktigt för mig att ha balans... Självklart kan man ju tycka... Det strävar vi väl alla efter??? Jo, det gör vi kanske, men hur lyckas man egentligen? Hennes ord klingade kvar länge i mig och gör så fortfarande... 

Nog är väl balans viktigt för mig också, men hur viktigt egentligen? Och vad gör jag för att uppnå balans? Viktigt att poängtera att uppnå balans handlar absolut INTE om att leva det perfekta livet. Att uppnå balans handlar snarare om att hitta till ett sinnestillstånd där man har ro i själen, är närvarande i nuet och upplever en acceptans av det innevarande ögonblicket.

Efter lite funderande kom jag snabbt fram till att min goda vän är bra mycket bättre på att hitta sin balans än jag är. 

Mitt liv är fyllt av alldeles för mycket görande och alldeles för lite varande... Frånvaron av glädjeämnen och livsnjutning är påtaglig och leder ofrånkomligt till ett glädjelöst liv... 

Ja, ja, ja... Jag kan riktigt höra alla protestrop... "Vad menar hon??? Hon som gör så mycket roligt hela tiden... Så otacksamt..." Ja, jag gör roliga saker, men de är faktiskt förhållandevis få jämfört med alla plikter och måsten som faktiskt finns i mitt liv just nu... Och faktiskt är det så att roliga saker inte blir så roliga om man är helt uttröttad...

Så nog finns det all anledning för mig att fundera över balansen i mitt liv...

Efterlyser: ork och lust.

Orken är tappad och lusten försvunnen... Och jag vet faktiskt inte var jag ska hitta något av det igen... Det kvittar på något sätt hur jag vänder och vrider på allt... Jag har för mycket att göra på alla fronter  och har för mycket problem av olika slag i mitt liv. Just nu känns livet övermäktigt och hade jag kunnat hoppa av och sticka till Karibien ett halvår hade jag gjort det... 

Tröttheten är överväldigande och hur jag än vilar och sköter om mig så försvinner den inte... Utmattningen ligger och lurar runt hörnet och jag balanserar ideligen på gränsen... Jag vet det, men ser inte hur jag ska förändra mitt liv, förutom att jag naturligtvis kan flytta till en etta med kokvrå eller nåt... 

Jaja, det känns mörkare än mörkast just nu... Men imorgon känns det säkert bättre... Och då är det bara att göra som vanligt... Kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och kämpa på...

Jag dansar helt enkelt inte tillräckligt..

Just nu känner jag mig som Jack Nicholson i The Shining... Too much work and no play... Makes me cranky and moody...

Ja, så är faktiskt mitt liv just nu... Väldigt mycket arbete och när jag väl är ledig måste tusen saker fixas hemma... Det kan väl vänta tycker någon säkert nu... Nej, det kan inte vänta när Gud har bestämt sig för att skapa ett lokalt syndafall i mitt lilla lusthus... I helgen var det en sjö därinne, mögel på väggarna och det gamla träskåpet är nästan förstört... När sånt händer kan det inte vänta, det måste tas itu med.

Men vad ska man göra då för att muntra upp sig själv när livet ter sig på det här sättet??? Jo, jag har faktiskt den perfekta lösningen!! Man ska dansa!!! Det finns nästan inget så befriande och glädjefyllt som att dansa... Kanske inte alla känner så, men jag gör det definitivt! Så hädanefter tänker jag se till att dansa betydligt mer än jag brukar, och ni som känner mig vet ju att jag brukar dansa mycket... Ensam hemma.., sent på nätterna... Och ibland naken...

En sak är säker... Det har helt enkelt inte varit tillräckligt mycket dansande på sista tiden...

Breathless i Provence

Tänk vad en sång snabbt kan förflytta en människa i både tankar och känslor... 

Sommaren 2000 var jag på semester i Provence med mannen som senare blev mina barns pappa. Barnen hade ännu inte kommit till oss och ärligt talat fanns det väl redan då en del i förhållandet som var lite knackigt... Men skam den som ger sig... Ni som känner mig IRL vet ju att jag inte ger mig så lätt. Vi passade ju så bra ihop på alla sätt tyckte alla... 

Vi hyrde en gård tillsammans med vänner. Ett stort hus med tolv bäddar, pool och utomhuskök. Två stora fikonträd nere vid poolområdet fanns också. På gångavstånd fanns en vingård som svenska Vin- och Sprit då ägde. Vi var där i juli månad, då lavendelfälten blommade som vackrast och Provence visade sig från sin bästa sida... Allt var perfekt utom en gnagande inre oro över att allt inte skulle gå så bra som jag ville för oss...

Men jag minns speciellt en tidig morgon... Jag hade satt mig i bilen för att köra och köpa färskt bröd i närmaste by... Min oro gjorde sig påmind... Plötsligt var den där på radion... "Breathless" med "The Corrs" ...  "And if there's no tomorrow, and all we have is here and now, I'm happy just to have you, you're all the love I need somehow." Orden lugnade mig, fyllde mig med trygghet och tillförsikt att på något sätt skulle allt ordna sig... 

Resten av semestern kunde jag koppla av och njuta... Och visst ordnade det sig, på ett sätt. Vi fick två fantastiska barn och hade ett antal fina år tillsammans. Att vi sen inte lyckades leva hela livet tillsammans är naturligtvis en sorg, men en relation är dynamisk och består av individer som ständigt utvecklas och gör olika val i livet. Ibland avviker människor från varandras livsvägar långt innan man inser att relationen är över. Och ibland blundar människor för det faktum att deras relation är över och lever vidare som om inget har hänt...

Jag kommer för alltid att vara tacksam över våra två fantastiska barn och allt vi fick dela med varandra och med dem.

Det är vägen som är mödan värd...

Kunde inte sagt det bättre själv... Det är min kära vän Uffe som har diktat igen. Meningen är kanske självklar för många... För mig blir den en påminnelse om det som jag alltid försöker göra. Det vill säga... Leva här och nu... Jag tänker i princip aldrig: Sen ska jag... Jag tänker alltid:  Nu ska jag... Ett flertal gånger i mitt liv har människor i all välmening sagt åt mig att jag kan ju alltid vänta och att jag kan nöja mig med vad det nu än gäller, eftersom det blir bättre sen... Ja, naturligtvis finns det många tillfällen i livet då man tjänar på att vänta och ibland är man helt enkelt tvungen till det. Men det är min fasta övertygelse, att om man vet vad man vill göra och kan göra det, så ska man... Det finns ingen anledning att vänta. Livet är här och nu och just detta ögonblicket kommer aldrig igen. Och livet... Ja, livet är vägen som gör mödan värd...

Lyckligare än någonsin...

Så här såg jag ut fem minuter innan tolvslaget på nyårsafton... På sista tiden har jag känt mig förälskad i själva livet och faktiskt tidvis lyckligare än på länge... Naturligtvis har jag mina ups and downs som vi alla har. Men de senaste dagarna har jag känt en otrolig förväntan inför resten av mitt liv och jag är övertygad om att "the best is yet to come". Så jag kan bara säga... "Bring it on 2016, I'm ready."

Till er alla från lilla mig... Ha ett fabulöst år allihop! Så ses vi i olika sammanhang under resans gång...