Mi casa, su casa

När vi flyttade till Lyckebo var vi båda rörande överens om att vi ville att gården skulle bli en plats där våra nära och kära kunde ses, umgås med varandra över en bit mat och trivas i allmänhet. Med tiden har Lyckebo också blivit en mötesplats för gamla och nya bekantskaper och det går inte många dagar mellan att det dyker upp någon här. En det vill bara köpa ägg, andra tittar in för att säga hej och många är naturligtvis bjudna hit med anledning av någon trevlighet. 

Det har inte gått ens tre år sen vi flyttade hit och när jag tänker tillbaka på alla fester vi anordnat blir jag varm i hjärtat. Födelsedagsfirande, jul i dagarna tre, spontangrillfest, midsommarfirande med proseccopicknick vid Tjörnarpssjön, ”After christmas”- middag… Listan skulle kunna göras ännu längre. 

Vi är välsignade som har så många härliga människor i våra liv och jag känner stor glädje och tacksamhet över alla er som vill komma till Lyckebo och dela en stunds liv med oss. 

Vår dörr är öppen, en kopp kaffe eller te fixar vi på några minuter och sen hänger vi en stund…

Välkommen!

A trip down Memory Lane

Igår var jag på begravning av en nära släkting. En person som efter många års ovärdigt liv äntligen fått komma till ro. Det blev, tror jag, för oss alla ett fint avslut i kyrkan. 

Efter begravningsgudstjänsten samlades vi allihop hemma hos en av mina kusiner för en bit mat. Alla kunde slappna av och slipsarna åkte bokstavligen av. När vi hade ätit klart var det dags för lite sortering av gamla foton och annat minnesvärt. Det blev såklart mycket skratt men också en del gråt och många minnen väcktes till liv. Sorgen fanns där som en följeslagare hela dagen, både i de ljusa minnena men också i de mindre ljusa minnena. Sorgen och saknade av de positiva händelserna, men också sorg över det som aldrig blev, förväntningar som aldrig infriades, löften som inte har hållits. 

Under en dag som igår märker man vilka starka familjeband det ändå finns. Trots sorgen och sammanhanget vi sågs i, är jag oändligt glad och tacksam över dagen  jag fick dela med mina kusiner och deras familjer och en annan person som betyder mycket för mig.

Saknar...

I år är det värre än vanligt... Jag saknar mina barn så jag håller på att gå sönder... Två och en halv vecka sen får jag träffa mina hjärtan igen. Sorgen är fortfarande stor över att vi inte lyckades hålla samman vår lilla familj, jag och barnens pappa. Jag önskar ibland att jag kunde åka tillbaka i tiden, lägga allt tillrätta så att jag slapp leva det här livet jag lever nu. Utan mina barn varannan vecka, missa helger och födelsedagar med dem och så många upplevelser de har utan att jag är där och får dela dem eller åtminstone lyssna på deras berättelser om dem... Sorgen över det går aldrig över och saknaden förtär mig vissa dagar.

Idag då jag har gått i min ensamhet hemma har mamma också funnits i mina tankar... Jag önskar så att jag bara kunde fått höra hennes röst en gång till, få krama henne en sista gång... 

Men även här ville livet annorlunda... Och jag och min pappa och mina barn finns kvar... Vi håller ihop.. I vått och torrt... I medgång och motgång finns vi där för varandra... Tongångarna kan vara höga och känslorna svalla, men i vårt fall vinner kärleken alltid och inget kan bryta de band jag har till mina barn och min pappa. 

Idag fattades hon mer än vanligt...

Idag konfirmerades mitt hjärta, min förstfödde... Det var en stor dag... En dag fylld av glädje och kärlek och mitt hjärta svämmade som vanligt över av alla känslor... Och jag visste ju att det skulle bli så. Jag känner mig själv väl vid det här laget... 

Jag som så ofta i mitt liv har känt mig så ensam, inga syskon och inte så mycket kontakt med släkten under min uppväxt, kände mig idag så lyckligt lottad... Och rik... I ordets rätta bemärkelse... Att se min son omgiven av så många människor som slöt upp kring honom och ville vara med och dela dagen med honom och med mig gör mig överväldigad... Och tacksam... Från djupet av mitt hjärta...

Och ändå finns den där... Sorgen och saknaden... Hon skulle ju varit med idag... Min mamma, min sons mormor... Hon fattades mig idag... Jag har tänkt mer på henne än vanligt i alla förberedelserna inför konfirmationen. Hade hon levt hade hon varit med mig hela vägen... I all matlagning, bakning, dukning... Och hon hade suttit med oss i kyrkan, stoltast av alla över sitt barnbarn...

Jag tycker att jag svek henne idag... Jag hade tänkt hålla ett litet tal till min son, och i det talet skulle jag nämnt både henne och min sons farfar som inte heller längre finns med oss... Men när det kom till kritan, så orkade jag inte riktigt... För mycket känslor... Så hon nämndes inte ens idag... MEN.. Å andra sidan VET jag att hon var där... Att hon har varit med mig hela vägen...

Men det spelar ingen roll, för just nu kunde jag gjort vad som helst för att ha kunnat dela dagen med henne.

Jag blev plötsligt så rädd för att dö.

Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt liv varit rädd för att dö. Ja, det låter säkert otroligt, men är faktiskt sant. De flesta är ju mer eller mindre rädda för döden åtminstone någon gång under sitt liv. Jag har däremot aldrig tidigare känt någon rädsla för att dö. Jag är övertygad om att det finns ett liv efter döden, och att vårt liv här på jorden bara är en del av något mycket större... 

Men... Idag på jobbet... Jag spelade som vanligt på en begravningsgudstjänst. Det är inte så ovanligt som man kan tro att ganska unga människor dör... Ungt menar jag då 45-60 år. Människor mitt i livet med ibland många år till pension får någon sjukdom man inte överlever och lämnar efter sig en förtvivlad maka/make och i värsta fall barn som knappt är vuxna. Eller unga vuxna som fortfarande behöver en mammas eller pappas stöd i livet.

Idag var en sådan dag, då vi begravde en 52-årig mamma... När jag såg hennes barn och deras stora sorg efter sin mamma, högg rädslan tag i min själ... Tänk om jag dör, hur ska det gå för mina barn... Hur ledsna skulle de bli? Hur skulle de klara av att leva vidare? Naturligtvis inser jag att de skulle klara det. De hade ju varit så illa tvungna. Jag vet också att de är lyckligt lottade med många människor i sitt sociala nätverk, så där hade funnits många som hade stått vid deras sida... Men ändå, för mig blev det en tankeställare som jag inte riktigt har skakat av mig ännu...

Å andra sidan är det ju inte ett alternativ jag har... Att dö alltså... Barnen har sagt till mig att det får jag inte... Åtminstone inte förrän jag är sådär 97 år gammal... Och jag lovat dem att jag ska bli så gammal att de till slut säger till varandra: Kan hon inte dö snart, kärringen??? Men de hävdar både två att de aldrig skulle säga så...

Vem vet??? Den som lever får se...

Idag skulle hon ha fyllt 74 år...

Idag är det min mammas födelsedag, och jag saknar henne mer än nånsin... Att en gång till få höra hennes röst i telefonen, att kunna ringa och fråga om råd eller få krama henne ännu en gång skulle vara guld värt... Och... Just idag, på hennes födelsedag är det svårt att värja sig mot minnena och känslorna som väller över mig... Och varför ska man värja sig egentligen??? Jag har i synnerhet de sista åren bejakat mina känslor och inte väjt varken för de känslor som kan vara svåra att bära eller för de känslor av glädje och kärlek som ibland kan översvämma kroppen... 

Jag får ju ibland kommentarer om att jag inte ska "grotta ner" mig och akta mig förr att "falla ner"... Varför ska jag vara så rädd för det??? Jag har faktiskt svårt att ta de råden till mig... Jag har aldrig varit rädd för att undersöka de allra mest undanskymda vrårna av min själ... Min fasta övertygelse är att om vi vill leva fullt ut, måste vi våga smaka på såväl det svåra som det lätta i livet... Lägger vi locket på och vägrar känna det som vi uppfattar som negativa känslor, är risken stor att vi också mister förmågan att känna de positiva känslorna så starkt som vi önskar... 

Jag har i alla fall bestämt mig... Livet är en känslomässig bergochdalbana och jag åker med både upp och ner... Som alla vet älskar jag karuseller och jag lovar... Jag njuter i fulla drag av den här åkturen...

Ett stråk av ensamhet...

Ett stråk av ensamhet drog genom min själ och mitt sinne i morse när jag lämnade barnen till skolan. De har varit hos mig i dryga fem veckor nu och nu är det tillbaka till vardagen igen med varannanveckasliv... Troligtvis är det värst för mig, även om den lilla sa att hon skulle sakna mig... Men hon tillade snabbt, men jag kommer nog att sakna Lisa(katten) mer. 

Men det är som det ska... Jag kan bära min längtan och saknad efter barnen, så länge jag vet att de har det bra... 

Jag får längta och sakna idag... Men redan i eftermiddag har jag andra plikter dom kallar. Min pappa behöver hjälp, och sedan åker jag vidare upp till Åsljungagården för att erbjuda  några semestrande pensionärer lite stillsamt hålligång med lite sång och musik... 

Kvinnan som gav mig livet...

Ikväll har jag saknat henne mer än vanligt... Min mamma alltså... Kanske är det för att jag fyller år imorgon och jag vet att för 48 år sedan gick hon fram och tillbaka med stor mage på Hässleholms BB. På den tiden fick ju inte papporna vara med, så pappa gick fram och tillbaka på Rödakorsgatan i Tyringe... 

Min mamma var en ängel och en varginna på en och samma gång... Varje gång jag behövde hennes öra lånade hon mig det och varje gång jag behövde gråta fanns hon där och torkade mina tårar... På samma sätt blev hon en varginna så fort jag på något sätt var hotad... Hon stod som min förkämpe med svärd i hand på barrikaderna... Beredd att ge sitt liv för mig... Hon tokälskade mig, jag kunde alltid räkna med hennes kärlek även om alla andra skulle svika... 

Så en kväll som denna, kvällen innan min födelsedag, saknar jag henne mer än någonsin...

Med tårna i vattenbrynet...

För lite mer än en vecka gick jag längs stranden i Skummeslöv... Fötterna i vattnet, men inget mer... Även om jag älskar havet och att låta min kropp omslutas av vatten så var det helt enkelt för kallt att bada... Men att bada fötterna går alltid... Under tiden jag gick och plaskade med fötterna när vågorna slog mot stranden och barnen plockade snäckor kom tankarna... Tankarna på havets helande kraft och hur känslan av vatten på min kropp och doften av salt och tång helar mig till kropp och själ... Jag kände mig på en gång förnyad och helad och en stor tacksamhet sköljde över mig... Två fina dagar hade vi i Skummeslöv hos morbror och moster i deras fritidshus... Dagar fyllda av skratt, kubb, promenader, mat och vin... Och när vi åkte därifrån bar jag fortfarande med mig känslan havet givit mig... Känslan av att vara hel och pånyttfödd...

Minns knappt var jag var i måndags...

Det är faktiskt sant... Det har hänt så mycket senaste veckan, så jag minns knappt vad som hände i måndags. Egentligen började allt förra söndagen så två av mina kusiner var här med sina familjer och det grillades och dracks vin för hela slanten... Dagen därpå var det dags för Stehagsskolans dansuppvisning... Och jag säger bara... Wow, vilken upplevelse!! Härligt att se 300 elever dansa samtidigt och ge järnet till en massa mello-låtar...
På tisdagen var det så dags att träffa ytterligare några kusiner och faster och farbror, då ett kusinbarn tog studenten... Härligt som vanligt att träffa familjen...
Onsdag var det fest IGEN... Denna kvällen tillbringades i Lomma i en arbetskamrats härliga trädgård, där jag och mina arbetskamrater hade ordnat knytkalas för att fira två arbetskamrater som slutar i församlingen. Det blev en fantastisk kväll med glädje och gemenskap.
Torsdag var det festivaldags... Sweden Rock Festival var målet och TOTO huvudattraktionen... Tala om att de levererade... Jag var i sjunde himlen när de körde "Hold the line"... Av en händelse snubblade jag över ännu en kusin där på kvällen... Och nej, jag har inte hundratals kusiner... Jag har bara lyckats träffa sex av de på mindre än fem dagar... Otroligt men sant...
I fredags var det dags för en av årets absoluta höjdpunkter på jobbet... Avslutning för vuxen-barnverksamheten i kyrkan med efterföljande pannkaksfest... Dagen avslutades sedan med lite rosévin och härligt snack tillsammans med en kompis på 1 rum och kök i Eslöv...
Förstår inte varför jag var så trött igår... :-)
Veckan kröntes idag med jobb... Högtidlig avtackningsgudstjänst i Lomma kyrka med efterföljande fest i församlingshemmet...
Nu sitter jag här sent på söndag kväll och reflekterar... Kan inte annat än att känna mig oerhört tacksam för allt jag får vara med om i mitt liv... Alla människor jag möter... Familjen och släkten, alla mina vänner och mina arbetskamrater och inte minst alla jag möter i mitt yrke... Jag är helt enkelt oerhört lyckligt lottad...

Christmas blues...

Det är alltid likadant... Vid den här tiden på året blir jag alltid supersentimental och lite låg faktiskt. Knasigt egentligen, jag älskar ju julen och allt som hör till... Men ändå julen rör om och rör runt i hela mitt inte...

Jag tänker på jular som varit och jular som ska komma... Människor som funnits i mitt liv och som av olika skäl inte finns där längre... Alla tankar och minnen väcker känslor av vemod och saknad. Ett känsla av ensamhet infinner sig... Till viss del kanske obefogad... 

Jag är lyckligt lottad som har många människor omkring mig som bryr sig om mig och jag känner stor tacksamhet över detta. Men ändå... Julen är på något sätt en släkt- och familjehögtid. Och på det området är det ju lite skralt för min del... Jag har min pappa och mina barn och för dem är jag oerhört tacksam. Jag har naturligtvis mer släkt, men av olika skäl träffade jag inte min släkt så mycket under min uppväxt, vilket har lett till att vi inte ses så ofta som vuxna. Jag har ingen livskamrat och inte heller några syskon. Sen min mamma gick bort förra året har det på något sätt blivit mer påtagligt vilket oerhört litet familjenätverk jag har... Det gör att jag ibland känner mig lite ensam och utsatt... Trots alla fina vänner jag har...

Och så här i juletider... Då familjen ska vara samlad... Blir det mer kännbart än annars...

Idag saknar jag...

Idag är en saknadens dag... Min mamma hade fyllt 73 år idag om hon hade fått leva. Men Gud ville annorlunda. Han ville ha henne hos sig. Jag förstår honom. Hon var en ängel på jorden och jag vet med säkerhet att hon är en ängel där hon är nu. Men trots den insikten är saknaden stor idag... Och det är som det är... Inget att göra åt... Den måste få finnas, och den kommer att finnas där resten av mitt liv... Vissa tider som en lätt bris från det förflutna och andra tider som en smäll på käften... Det går aldrig att gå runt sorgen, det går bara att gå rakt igenom den...


En dag som idag blir jag också påmind om hur många av dem som fanns omkring mig när jag växte upp, som inte finns längre... Mormor, morfar, farmor, farfar, morbror, farbror, mamma... Listan börjar bli lång... Men min pappa och mina barn har jag i alla fall kvar... Trots det kan det inte hjälpas... En känsla av ensamhet kommer smygande... Men livet blir som det blir... Ju äldre man blir desto mer inser man hur lite man kan styra över det som sker...


Hursomhelst... Idag saknar jag mamma och tänder ett ljus för henne...

Så går en dag än från vår tid...

... Och kommer inte mer...

Så börjar en gammal kvällspsalm... Så är det ju såklart... Var dag vi lever är unik och kommer aldrig igen... 

Dagen idag har varit en förunderlig och underbar dag fylld med känslor av alla slag... Min fina pappa fyllde 77 år och firade sin första födelsedag på 52 år utan min mamma... Mycket glädje och skratt men samtidigt sorg och saknad... Vi har varit nere i Tykarpsgrottan, i Ignaberga gamla kyrka, kafé Verum och till sist ett besök vid mammas grav där vi lade en ros från vår trädgård... På något sätt fanns hon ju med oss hela dagen... Vi avslutade dagen hemma hos pappa med att stränga om en elgitarr jag lånat för att lära mig spela elgitarr... Det var roligt att se hur takterna satt kvar hos pappa... 77 bast gammal och ackorden finns kvar i fingrarna...

Så grattis än en gång fina pappa och hoppas du får finnas kvar hos oss länge till! Vi behöver dig...

Alla pizzabagare är kära i mig...

Ja, åtminstone hävdar mina barn det... Alltid när vi köper pizza eller när vi äter på någon restaurang blir jag alltid bjuden på någon dricka eller dessert. Det är naturligtvis alltid av manliga servitörer eller pizzabagare jag får något extra, aldrig av de kvinnliga... Ikväll åt vi kvällsmat på en restaurang på Möllan i Malmö. Servitören envisades med att bjuda mig på en dessert fast jag försökte avböja. Jag förstår inte varför kommenterade jag till barnen. Men det förstår du väl mamma, kom svaret, han är ju förtjust i dig, han gillar dig. Båda barnen såg superluriga ut... Sen kom kommentaren som gjorde min dag... Min dotter sa: "Men det är ju inte ditt fel, mamma, du kan ju inte hjälpa att du är så fin!"

Behöver jag säga att jag svävade på moln när vi gick därifrån???

Puuh, jag har överlevt ännu en ridlektion...

Jag måste erkänna att när dottern kom hem och sa att hon ville börja på ridning, skuttade jag inte direkt högt av glädje och korkade upp champagnen... Men som den stöttande och bekräftande föräldern jag försöker desperat att vara, gick jag ju med på denna fritidsaktivitet. (Även om jag i ärlighetens namn hade tyckt att det var coolare att ha en dotter som tränade taekwondo än en dotter som höll på med ridning). Men det är tyvärr inte mina åsikter som räknas i det här fallet... Så det var bara att bita i det sura äpplet och hänga med dottern på ridning varannan vecka. Som förälder till ett ridande barn förväntas man dessutom aktivt engagera sig i sitt barns ridning. Detta betyder inte bara att gå bredvid och hålla i ett rep som är fastbundet vid hästen,( dvs. ett grimskaft som är fäst i grimman), utan det kan också innebära att göra i ordning hästen innan eller efter. Alltså sadla och sadla av, ta av och på grimmor och annat grejs... Inte min favvosysselsättning direkt... Alltså missförstå mig inte, jag gillar hästar... På håll då... Inte att umgås intensivt med dem på nära håll... Men nu är jag alltså tvungen att göra det en halvtimme varannan vecka och varenda gång det är över tänker jag: "Puuh, jag överlevde denna gången också...".

Hur man än vänder sig har man rumpan back...

Vid det här laget vet jag att allt nästan handlar om hur man förhåller sig till vad som händer och att det gäller att se det positiva i situationen. Men ändå... Hur jag än vänder och vrider så är och förblir min önskan densamma... En stor bullrande familj och stor släkt... Den här längtan har jag burit med mig sen barnsben och bär den än... Det finns naturligtvis tusen och en skäl till varför jag bär på denna längtan, men det tänker jag inte gå in på nu...

Min  poäng är istället denna: Jag har vetat länge att denna julen skulle bli svår. Jag har gjort mitt bästa för att förbereda mig själv på detta och försökt att acceptera och förhålla mig till situationen. Men ändå... Trots allt... Sitter jag här nu på julaftonskvällen och dras med en känsla av ensamhet. Jag fick fira med mina barn och min pappa igår. Pappa sov över och åkte sen hem efter lite julmat tidigare ikväll. Så nu sitter jag här själv och känner mig ensam och såklart saknar min mamma...

Ibland hjälper det inte hur bra man är på att förhålla sig till det som händer och försöka se det positiva... Ibland längtar man helt enkelt efter något annat än det man har och hur man än gör så blir det inte så...

Värsta julnörden... Guilty as charged...

Det är bara att erkänna det... Jag är värsta julnörden... Jag älskar allt med julen... Ljusen, pyntet, blommorna, maten, kakorna, godiset, tomtarna, änglarna, sångerna, Lucia... För att inte tala om julklapparna och julgranen... Jag är bokstavligt som ett barn på julafton... Fast jag är det redan i mitten av november och fram till i mitten av januari... Finns nästan inget som gör mig så lycklig som när jag får sätta fram adventsljusstakarna... Låter det nördigt??? Ja, det är inget mot vad det är...

Men en sak jag inte gillar, är när människor stressar för mycket kring julen och beklagar sig över hur jobbigt och stressigt det är med julen... Och då tänker jag alltid: Men så skit i det då! Allt som känns som måsten och krav, bara dumpa det... Vill du inte baka, skit i det... Vill du inte asa in en julgran, skit i det... Vill du inte ens fira jul, skit i det... Brutala ord kanske, men vi har faktiskt alltid ett val...

Julen handlar för oss som är kristna om att fira Kristi födelse och det är en glädjens fest. Det är inte menat att vara en tid fylld av press och stress. Förutom att detta ska vara en tid av glädje ska det också vara en tid av avkoppling och njutning. Vi har möjlighet att vara tillsammans med nära och kära och verkligen njuta av varandras sällskap.

Så varför förstöra allt detta med press och stress? Ta istället tillfället i akt att ta vara på varandra, njut av de fina stunderna tillsammans och ladda batterierna inför ett nytt härligt 2014...

Jag måste minnas...

Ibland slår den bistra verkligheten emot mig... Min mamma är död. Lika verkligt som det är för mig eftersom jag höll hennes hand när hon dog, lika overkligt är det för mig att hon är död, när jag tänker på att hon bara sex veckor innan sin död badade i havet i Helsingborg, åt en grekisk sallad och drack två glas vitt vin. Och hon njöt i fulla drag av alltihop. Njuta kunde min mamma när hon tillät sig det...

Ibland tänker jag att jag måste minnas... Jag måste ta till vara de senaste årens fina stunder med mamma... Bevara dem som guldkorn i minnet... Hennes oförställda glädje när något gick bra för mig, hennes goa mysiga kramar när hon tröstade mig om jag var ledsen, hennes glada röst i telefonen när hon hörde att det var jag... Och de sista dagarna... Hur hon kramade min hand hårt, när hon inte längre orkade prata...

Och jag tänker, när det slår mig att jag inte kommer att träffa henne igen, åtminstone inte på denna jorden, att jag måste minnas... Jag får inte glömma...

 

Inte visste jag att min pappa är en superhjälte...

Min fina pappa fyller 77 bast nästa år och ser ut och beter sig som om han är i 60-årsåldern. Han är skärpt, alert och snabbtänkt. När han jobbar med någonting ger han järnet oavsett om det gäller vedhuggning eller finsnickeri. Han är stark som en oxe och alltid hjälpsam. När det väl gäller och det krisar till sig i livet, kan man alltid lita på att han finns där och pallar trycket.

Med andra ord så är han en superhjälte... Åtminstone min superhjälte...

Det blir en svår jul i år.

Varenda jul jag har firat sen jag föddes har min mamma funnits omkring mig. Denna julen blir den första utan mamma och det känns... Ja, det känns pissjobbigt faktiskt... Min mamma har alltid funnits där i vått och torrt. Hon har varit som en varginna och hade gett sitt liv för mig om det hade krävts. Vad som än har hänt har hon lyssnat, stöttat och varit beredd att hjälpa. Hon var godheten personifierad.

En vis person sa en gång att hon trodde att alla behövde någon som idiotälskade dem. Att idiotälska någon innebär att älska dem oavsett vad de gör. Jag vet vem som idiotälskade mig... Det gjorde mamma...

Det finns fler anledningar till att det blir en svår jul i år. Under veckorna kring jul kommer mina barn bara att vara hos mig en dag... Så det blir ensamt i jul, men som tur är ska jag jobba en del...

Så hur mycket jag än älskar julen och hur jag än vänder och vrider på det, så kommer det att bli en svår jul i år...