Måste det ha ett slut???

Jag vill inte det ska ta slut... Nu tror naturligtvis alla att det handlar om en man. Det kan jag säga direkt att det gör det inte. Det handlar om sommaren... Den här sommaren som har varit så speciell på  så många sätt... Med en början i Wien med fantastiska upplevelser som sånggemenskap, god mat, sevärdheter, gott vin, bad i Donau och en försmak av sommarvärmen... Därefter studentfirande, midsommar och efter det rutschkana ner i tröttheten och nedstämdheten som höll i sig nästan hela sommaren... Trots allt fick jag och barnen en härlig semester tillsammans med mycket bad, grillning och utflykter.


Sen kom tiden utan barn och det har gått över förväntan. Jag har ärligt talat jobbat så lite som möjligt och det har jag gjort mycket medvetet... Jag har velat hålla kvar semesterkänslan och den något coola attityd till livet som jag har lagt mig till med nu i sommar... Det enda jag har gjort de senaste veckorna är att jobba(det jag har varit tvungen), träffat vänner( så mycket jag har kunnat) och varit vid havet... Simmat, simmat och simmat lite till... Havet har helat min trötta själ, och för varje simtag har jag känt livsglädjen vakna till liv på ett sätt jag inte har känt på många år...


Men sista veckan har jag åtminstone gjort ett försök att använda hjärnan igen... Tänkt framåt... Städat... Röjt i trädgården... Och långsamt har jag insett att jag måste återvända till vardagen igen... Skola, aktiviteter, jobb, läxor, tvätt... Rutiner, rutiner, rutiner... Både hjärtat och hjärnan skriker NEJ!!! Vill, vill, vill vara fri... Inga tvång, inga måsten... Bara fri som fågeln... Fri att flyga dit vinden bär mig...


Inser samtidigt att det inte riktigt går... Det finns skyldigheter som måste tas hänsyn till... Scheman måste följas, arbetsuppgifter måste göras... Men hur det ska gå ihop med min nya livsstil där jag tar dagen som den kommer vet jag helt enkelt inte... Men det kommer säkert att gå... Det får gå på något sätt... Trots allt går sommaren mot sitt slut och nu stundar andra tider... Vad de kommer att innebära vet ingen ännu...

Havet gör mig vackrare...

Det är något förunderligt över havets kraft... Idag åkte vi för första gången den här sommaren till havet... Det blev några timmar på stranden eller rättare sagt i vattnet... När det gäller mina barn så finns inte alternativet sola utan det är bad, bad, bad som gäller... Och ärligt talat så älskar jag att vara in vattnet, så det är ju knappast någon uppoffring... 

Förutom att det är superkul att bada, så var det otroligt välgörande för själen med de timmarna vid havet... Att känna doften av saltmättat vatten, solens värme mot mitt ansikte och  att simma i havet var oerhört välgörande för själen... Jag känner mig helad, renad... För varje simtag kändes det som om de senaste årens orosmoment och bekymmer sköljdes bort mer och mer... Och det kändes som om jag kunde simmat i flera timmar... 

Övertygad om naturens läkande kraft och om att havet gör mig gott längtar jag redan till nästa gång jag är där...

Ge din längtan till havet...

Jag inspireras ofta av andras ord och kan känna igen mig i deras formuleringar. Ge din längtan till havet, sätt dig på stranden och vänta och se... Så sjunger Marie Fredriksson...Ja, egentligen är det väl det livet handlar om. Att drömma och längta och sen vänta och se... Vågar man släppa taget och sätta sin tilltro till livet, Gud eller universum, så sker magiska ting... Livet börjar skapas i sinnet, i bönen och blir sen till genom våra handlingar...Men allt börjar egentligen i vår längtan och våra drömmar... Där finns fröet till vår framtid.

Så väga längta och våga drömma... Släpp sen taget och ha tillit till livet...

Den magiska känslan av vatten...

Jag älskar vatten och tror faktiskt att jag är beroende av det. Att dricka vatten, att simma i vatten, att höra ljudet av vatten och framförallt den magiska känslan av vatten mot kroppen. Vatten är livgivande och renande både i kroppen och utanpå kroppen.

Jag dricker mycket vatten varje dag och min kropp har vant sig vid detta. Skulle jag av någon anledning inte dricka så mycket en dag så mår jag mycket märkligt. Nåja det går ju väldigt lätt att reparera...

De senaste åren har jag dessutom skämt bort min kropp med att simma tre gånger i veckan. Med åren har jag tränat upp min simhastighet så det blir 4-5 kilometer simning varje vecka. Kroppen mår bra av detta. Konditionen blir bra och man stärker kroppens muskler. Men det finns också en annan vinst med det. Själen mår också bra av att simma. Efter en stunds simning har jag gått in i mig själv totalt och det blir en slags meditation.

Att lyssna till ljudet av vatten kan också vara en form av meditation. Att sitta vid en bäck om våren och lyssna till porlet... Finns det något mer rogivande?

Men det jag tycker mest om egentligen är att bara vara i vatten... Helst i havet en varm sommardag, men badkaret hemma duger under kallare delar av året. Att sänka ner hela kroppen i vatten och känna känslan av vatten mot huden... Det är magiskt...

...och en dröm om att havet kan göra mig vackrare...

Det är Uffes ord...Ja, Lundell alltså, vem trodde ni? För mig finns bara en Uffe. Jag har avgudat honom i många år. Hans musik, hans lyrik och inte minst hans inställning till konstnärskapet och livet i allmänhet. Han har gått sina egna vägar och stått för det...

Ja, egentligen tänkte jag inte skriva om honom. Jag tänkte skriva om havet och då drog jag mig till minnes diktstrofen jag har valt som titel till dagens blogginlägg. Jag har alltid haft en speciell relation till vattten så länge jag kan minnas. Mina föräldrar har alltid sagt att jag kunde bada i havet i timmar och mannen i mitt liv säger att jag kommer aldrig upp om jag en gång har hoppat i... Jag älskar havet... Att simma i det, att betrakta det, att lyssna till det. Vilka färger det har när solen speglar sina strålar i det i solnedgången eller en solig sommardag....glittret på vågorna...

Ja, jag har kanske inte en dröm om att havet kan göra mig vackrare, men jag vet i alla fall att det kan göra mig helare...