Som en blixt från en klarblå himmel...

Det slog mig häromdagen... Vilken otrolig förmån det är att få vara musiker... Och inte bara vara musiker utan faktiskt få betalt för att vara det... Vilken nåd... Vilken fest... Vilket liv som är mig förunnat... Jag skäms nästan för det... Men jag har faktiskt inte riktigt insett det förrän nu... Och jag har arbetat som yrkesmusiker i över 20 år nu... 

Om jag bara snabbt reflekterar över min dag idag... Dagen började med att jag fick leda psalmsången på morgonbönen på jobbet... Efter det spånade jag och min kollega på vårt framträdande på sommarkyrkan i Lomma församlingshem... "En salig blandning" med JönsWittjes... Lite finstämd musik blandad med lite galenskaper... Eftermiddagen tillbringades med att förbereda kvällens Taizegudstjänst i Lomma kapell... 

Som avslutning på dagen kommer egentligen det allra bästa... Som på ett bananskal har jag halkat rakt in i ett gäng med härliga rockbrudar i min egen ålder... Och någon lite yngre såklart... Plötsligt befinner jag mig i en replokal i Lund, med en elgitarr om halsen som jag står och hamrar på... Och livet känns gött att leva...

Jag är musiker... Och det är jag stolt över... Och jag är dessutom alldeles säker på en sak... Jag har valt helt rätt väg i livet...

Jag är obotligt romantisk...

Ja, det är den bistra sanningen... Jag är så romantisk så jag nästan skäms för det... Hur kan man vara så gammal som jag är och så obotligt romantisk... Jo, det ska jag tala om...


Om man är över 40 år när man upptäcker att man är ett romantiskt freak, så måste man ta varje tillfälle i akt att vara romantisk sen... För några år sedan hände det nämligen lite saker i mitt liv som fick mig att förstå hur otroligt romantisk jag egentligen är... Sedan dess har det inte gått att hålla den sidan tillbaka igen... I vardagen gör jag vad jag kan för att försöka framstå som sansad och normal... Oftast lyckas jag nog... Tror jag i alla fall...


Men härligt är det när jag kan ge mig hän åt min romantiska sida... Och det ges ju rika tillfällen till det i sommarnatten...

Jag känner livsandarna vakna igen...

Efter veckor av trötthet och delvis nedstämdhet känner jag nu hur livsandarna börjar vakna till liv igen... Mina barn är nu hos sin pappa och mitt hjärta blöder utan dem... Men samtidigt... Nu ges tid till vila för egen del och vuxentid för mig, vilket bland annat innebär att tillbringa tid med en del av mina många vänner...


Ikväll var en av mina närmsta vänner här hos mig... En ljuvlig varm sommarkväll... Vi satt ute hela kvällen och åt och drack gott... Lammkotletter, basilikapotatis, grillad zucchini, aubergine- och paprikasallad och såklart vanlig grönsallad... Till dessert rabarberpaj med vit choklad och vaniljsås... Och inte att förglömma vinet... En Chateau dÀngludet från Margaux i Bourdeaux... Lagrat i ett antal år förstås...


Men maten är inte det viktigaste... Samtalet... Gemenskapen som finns när man känt varandra i 30 år... Det är såklart det som är det mest värdefulla...

Näsan en cm från väggen...

Ja, så nära var jag väggen... Dvs jag har inte gått in i väggen utan stannade en bit innan... Den oerhörda tröttheten och nedstämdheten har inte riktigt gett med sig trots många roliga upplevelser och mysiga stunder under semestern. Det oroar mig, men samtidigt är det en viktig signal om att jag har tagit ut mer av mig själv de senaste åren än jag hade att ta ut... 

Men jag kan ärligt talat inte säga hur jag skulle ha gjort under årens lopp för att undvika detta... Jag har tagit hand om mig själv på olika sätt så ofta jag har kunnat... Massage, simning, träffa vänner... Men ändå har det inte räckt för att väga upp dödsfall, separation, flytt, för att nämna bara ett par saker som hänt de senaste åren... Sorg och smärta har kantat min väg i ett antal år nu... Ibland hör jag människor säga att jag måste släppa gammalt och gå vidare... Jag blir ganska irriterad över sådana kommentarer... För att till fullo kunna släppa en situation och verkligen gå vidare krävs rejäl bearbetning... Och det måste få ta sin tid... En familjerådgivare sa en gång till mig att sorgen och smärtan man upplever i samband med en separation är ett mått på hur stark kärleken en gång var i relationen... 

Så låt mig få sörja i fred... Sörja relationen som varade halva mitt liv... Sörja min mamma som har funnits där hela mitt liv... Låt mig få vara lite tilltufsad och sliten av livet... Och... Var förviss om att jag kommer att komma igen... Stark och skör... Klok och galen... Lugn och vild... 

Precis så som ni är vana att jag är...

Peace and love...

I have a dream...

Ja, mitt i vår fina österlenutfärd med glass på Olof Viktors, kryddshopping på Österlenkryddor och lite kultur och historia på Klostret i Ystad kom jag på mig själv med att tänka på min livsdröm... En dröm om ett liv i en annan tid än den jag har nu... Missförstå mig inte... Jag älskar att vara tillsammans med mina barn... Att prata med dem, göra saker tillsammans med dem eller bara vara med dem... Det är himmelriket på jorden för mig... Men djupt inom mig finns också en längtan efter något annat... En dröm om ett annat liv, där jag kan dela mina upplevelser med en annan vuxen... Dela ett liv och en framtid med gemensamma planer med någon annan... Hur underbara barnen än är och hur fint vi än har det tillsammans, så är de bara till låns några år... Sen ska de vidare i livet och bygga sin egen framtid... 

När det sker kommer en ny tid i mitt liv... Med nya planer... Och förhoppningsvis har jag då någon vid min sida med lika vilda planer som jag...

Älska mig för den jag är...

Den sången borde jag sjunga till mig själv... Egentligen inte för att jag inte älskar mig själv, för det gör jag nog... Jag har en ganska god självkänsla i grunden, även om det har varit jordbävning på sistone... Men trots att jag innerst inne tycker ganska bra om mig själv så ställer jag höga krav på mig. Av min omgivning har jag i många år fått höra att jag borde lugna ner mig och inte ställa så höga krav på mig själv. Jag har väl delvis hållit med, men samtidigt inte... Mina krav på mig själv springer inte ur någon känsla av att jag inte duger som jag är... Kraven kommer snarare från en oerhört stark livsvilja... Det är så mycket jag vill göra... Så mycket som är roligt i livet... Men så drabbar livet mig med separation, flytt, dödsfall etc etc och naturligtvis sjunker energinivån... Orken och energin finns där inte som vanligt, men lusten och viljan finns kvar... Resultatet har helt enkelt blivit att jag har tagit ut mig för mycket den senaste tiden... De tråkiga sakerna som har hänt i mitt liv har jag försökt uppväga med att göra roliga saker , men det kan också bli för mycket  för fort av det goda... 

Så jag måste börja vara lite mer överseende med mig själv och inse att hur stark viljan än är, så orkar jag inte alltid göra allt jag vill...

Hantverkare har ett sjätte sinne för nakenhet...

Ja, nu har det hänt igen.. Fast denna gången var jag inte helt naken som de andra gångerna med alla rörmokarna och grävmaskinisten... Denna gången gick jag helt enkelt ute och klippte gräset i bara en kort tunn klänning  med djup urringning... Men helt utan underkläder under... Det var ju så varmt... Jag har ju trots allt lite hämningar då det är fri insyn från vägen för alla bilar så helt naken skulle jag aldrig klippa gräset... Men mitt när jag klipper gräset genomsvettig i min korta tunna klänning dyker min snickare upp... Plötsligt kände jag mig väldigt medveten om att jag inte hade några underkläder och att min korta klänning kunde blåsa upp närsomhelst och visa hela härligheten... Om det nu hade varit så härligt... Jag vet inte...

Hursomhelst så lyckades jag överleva hans besök här utan att blotta mig själv... Och tänker att jag måste måste börja ha mer kläder på mig härhemma... Man vet aldrig... Förr eller senare kommer kanske en hantverkare att få sig en nakenchock annars...

Känslomässig bergochdalbana...

Efter de sista två veckornas känslomässiga bergochdalbana kändes det som om den här boken kallade på mig... Efter nästan fem års "livsröra" och konstant emotionell stress har jag de två sista veckorna faktiskt kunnat luta mig tillbaka och slappna av... Och må bara bra... Trodde jag... Nu börjar ju allt lugna ner sig... Och då mår man bra, eller hur??? Åtminstone var mina förväntningar såna... Men så blev det inte... 

Istället kändes det som om jag har  gått ner för räkning i en boxningsmatch... Jag har varit så trött så jag inte har orkat stå upp nästan... Minsta lilla krav från något håll har stressat mig oerhört... Jag har inte kunnat koncentrera mig eller planera något... Jag har känt mig väldigt orolig och gråtit för minsta lilla... Jag har med andra ord uppvisat alla upptänkliga tecken på utmattningsstress som finns... 

Men... När nöden är som störst finns alltid hjälp att få... Min pappa såklart... Men också en av mina äldsta vänner... De har lyssnat och lyssnat... Och jag har pratat och pratat... Och massor av fullständigt irrationella och sköra tankar och känslor har kommit ut ur min kropp och min själ... Och de har lyft upp mig ur hålet jag dimper ner i gång på gång på grund av min trötthet...

När man blir riktigt uttröttad är det svårt att ha perspektiv på tillvaron... De senaste åren har jag gått igenom relationsproblem, separation, ofrivillig flytt från mitt drömhem, husköp, husförsäljning, ekonomiska problem, upprepade bilproblem, renovering av nytt hus, takläckor, dödsfall för att bara nämna en del... 

Och jag vet... Naturligtvis upplever alla människor sådant här... Jag tror inte på något sätt att det är speciellt synd om mig... Självklart inte... Men vad jag vet är att i just mitt liv har allt hänt om inte samtidigt så i vissa fall direkt efter vart annat... 

Det jag borde göra just nu är att vara lite mer överseende mot mig själv... Vilket jag faktiskt inte är så bra på...

Jag tänkte börja omgående... Bland annat med att lära mig att inte drunkna i mina känslor...

Havet gör mig vackrare...

Det är något förunderligt över havets kraft... Idag åkte vi för första gången den här sommaren till havet... Det blev några timmar på stranden eller rättare sagt i vattnet... När det gäller mina barn så finns inte alternativet sola utan det är bad, bad, bad som gäller... Och ärligt talat så älskar jag att vara in vattnet, så det är ju knappast någon uppoffring... 

Förutom att det är superkul att bada, så var det otroligt välgörande för själen med de timmarna vid havet... Att känna doften av saltmättat vatten, solens värme mot mitt ansikte och  att simma i havet var oerhört välgörande för själen... Jag känner mig helad, renad... För varje simtag kändes det som om de senaste årens orosmoment och bekymmer sköljdes bort mer och mer... Och det kändes som om jag kunde simmat i flera timmar... 

Övertygad om naturens läkande kraft och om att havet gör mig gott längtar jag redan till nästa gång jag är där...

Så går en dag än från vår tid...

... Och kommer inte mer...

Så börjar en gammal kvällspsalm... Så är det ju såklart... Var dag vi lever är unik och kommer aldrig igen... 

Dagen idag har varit en förunderlig och underbar dag fylld med känslor av alla slag... Min fina pappa fyllde 77 år och firade sin första födelsedag på 52 år utan min mamma... Mycket glädje och skratt men samtidigt sorg och saknad... Vi har varit nere i Tykarpsgrottan, i Ignaberga gamla kyrka, kafé Verum och till sist ett besök vid mammas grav där vi lade en ros från vår trädgård... På något sätt fanns hon ju med oss hela dagen... Vi avslutade dagen hemma hos pappa med att stränga om en elgitarr jag lånat för att lära mig spela elgitarr... Det var roligt att se hur takterna satt kvar hos pappa... 77 bast gammal och ackorden finns kvar i fingrarna...

Så grattis än en gång fina pappa och hoppas du får finnas kvar hos oss länge till! Vi behöver dig...