Jag behöver en stark man...

Jaja, tänker säkert alla män som läser detta, hon vill ha någon som tar hand om henne och fixar allting. Jo, precis... Det är ju vad alla kvinnor behöver... En stor stark man som tar hand om dem och löser alla deras problem... Precis som om vi inte är kapabla att göra det själva... Alla är kanske inte det, men de flesta kvinnor är mer än kapabla att ta hand om sig själva och fler därtill... Och jag är just en sådan kvinna... Stark, självständig och kapabel att lösa och ta hand om det mesta i mitt liv... Det jag inte fixar själv har jag goda vänner och familj som hjälper mig med...


Vad behöver jag då en stark man till??? Ja, det beror ju på vad man menar med en stark man egentligen... En stark man för mig är absolut inte en man som kan lyfta tunga saker, aldrig gråter eller visar tecken på sårbarhet eller svaghet... En stark man för mig är en emotionellt trygg man med bra självkänsla, som vet vad han vill... Med risk för att låta som en bitterfitta... Jag har inte träffat så många män som uppfyller de kriterierna... Aha, tänker alla män nu. Hon är manshatare. Ingalunda, ni som känner mig vet att jag ÄLSKAR män... MEN, jag vill ha och behöver en stark man enligt min egen definition... För jag tänker... Bara en stark man klarar av en stark kvinna... Bara en stark man klarar av mig...

Somliga dar...

...känner man sig bara välsignad helt enkelt. Den här dagen är en sådan dag... Idag har jag haft förmånen att vara på konferens med jobbet på Malmömässan. Ja, inte bara med Lommafolk utan vi var ungefär 400 stycken som arbetar med barn och unga i Lunds stift som var samlade för föredrag och workshops. En otrolig förmån att få vara med om en sådan här dag med mycket inspiration, många upplevelser och härliga möten. Jag kan inget annat än att vara otroligt tacksam att jag har det yrke jag har.

Idag skiner solen dessutom och värmer min kropp och själ och påminner mig om livets mirakel. Det finns så mycket att förundras över. Så mycket att vara tacksam för och det behöver vi påminna oss själva om varje dag... Vi lever i en del av världen där vi tar mycket för givet. Saker som andra människor i andra delar av världen får kämpa för och i vissa fall inte har tillgång till överhuvudtaget. 

Ibland när vi gnäller och tycker synd om oss själva kan det vara bra att påminna sig om hur bra vi faktiskt har det i Sverige jämfört med många andra länder. 

Men idag är inte en dag då jag känner mig speciellt gnällig... Idag är en dag då mitt hjärta flödar över av tacksamhet över livets mirakel och över det överflöd av kärlek och välsignelse jag har i mitt liv...

So what... I´m still a rockstar...

Så nu är det officiellt... Jag är rockstjärna och tillika gitarrhjälte efter torsdagens spelning på Malmöfestivalen... Tänk att jag, och kanske ingen annan heller, visste inte att inuti den här förskrämda( ja, kanske inte SÅ förskrämda egentligen) kyrkomusikern bodde en slumrande rockstjärna. Men i torsdags, som över en kväll skedde förvandlingen från förskrämd kyrkomusiker till fullblodig rockstjärna. Ungefär som för Askungen så visade det sig att jag var någon helt annat än jag trott... Och precis som Askungen så vaknade jag nästa dag upp igen till mitt vanliga liv och satt på orgelpallen och spelade på begravning... Ungefär tolv timmar efter mitt genombrott som gitarrhjälte... Men så tänker jag... So what... I´m still a rockstar...

Måste det ha ett slut???

Jag vill inte det ska ta slut... Nu tror naturligtvis alla att det handlar om en man. Det kan jag säga direkt att det gör det inte. Det handlar om sommaren... Den här sommaren som har varit så speciell på  så många sätt... Med en början i Wien med fantastiska upplevelser som sånggemenskap, god mat, sevärdheter, gott vin, bad i Donau och en försmak av sommarvärmen... Därefter studentfirande, midsommar och efter det rutschkana ner i tröttheten och nedstämdheten som höll i sig nästan hela sommaren... Trots allt fick jag och barnen en härlig semester tillsammans med mycket bad, grillning och utflykter.


Sen kom tiden utan barn och det har gått över förväntan. Jag har ärligt talat jobbat så lite som möjligt och det har jag gjort mycket medvetet... Jag har velat hålla kvar semesterkänslan och den något coola attityd till livet som jag har lagt mig till med nu i sommar... Det enda jag har gjort de senaste veckorna är att jobba(det jag har varit tvungen), träffat vänner( så mycket jag har kunnat) och varit vid havet... Simmat, simmat och simmat lite till... Havet har helat min trötta själ, och för varje simtag har jag känt livsglädjen vakna till liv på ett sätt jag inte har känt på många år...


Men sista veckan har jag åtminstone gjort ett försök att använda hjärnan igen... Tänkt framåt... Städat... Röjt i trädgården... Och långsamt har jag insett att jag måste återvända till vardagen igen... Skola, aktiviteter, jobb, läxor, tvätt... Rutiner, rutiner, rutiner... Både hjärtat och hjärnan skriker NEJ!!! Vill, vill, vill vara fri... Inga tvång, inga måsten... Bara fri som fågeln... Fri att flyga dit vinden bär mig...


Inser samtidigt att det inte riktigt går... Det finns skyldigheter som måste tas hänsyn till... Scheman måste följas, arbetsuppgifter måste göras... Men hur det ska gå ihop med min nya livsstil där jag tar dagen som den kommer vet jag helt enkelt inte... Men det kommer säkert att gå... Det får gå på något sätt... Trots allt går sommaren mot sitt slut och nu stundar andra tider... Vad de kommer att innebära vet ingen ännu...

Den jag kunde va...

Sorgen slår inte så hårt längre som den gjorde förut... Men saknaden slår desto hårdare... Sorgen hugger inte i själen på samma sätt... Men... Det finns dagar då jag kunde sålt min själ för att få prata med min mamma en gång till... Få krama henne en sista gång... Att bara se hennes strålande ansikte igen...


Hon har funnits mycket i mina tankar denna sommaren... En sommar fylld av reflektion, tankar och känslor... Jag har haft tid att återknyta kontakten med mig själv... Med min själ... Och jag kan ärligt säga att jag är förändrad... Just nu känns det som om jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv jag levde tidigare... Men... Samtidigt... Har jag aldrig känt mig så levande som nu... Mitt i sorgen... Mitt i saknaden... Lever jag... Mer än någonsin...


Och jag vet... Hon är med mig... Överallt... Alla dagar... Var jag än är...

Till alla män jag har älskat..

I mitt hjärta finns många rum... Alla män jag någonsin älskat... Längre eller kortare stunder... Mer eller mindre passionerat... De finns i mitt hjärta... Hjärtat glömmer aldrig... Däremot stängs dörrarna till de olika rummen när det är dags att gå vidare i livet... Men någonstans djupt inom mig finns minnen av känslor från förr... Minnen som kan väckas till liv av en sång... En doft... En känsla från förr... Då är kärleken tillbaka... Om än bara i minnet och för stunden... Så är det faktiskt... Kanske kan tyckas konstigt för många, men sån är jag... Jag har alltid upplevt saker intensivt och haft djupa känslor... Jag är väl vad man kallar en "känslomänniska"... Däremot har jag aldrig varit flyktig i mina känslor, det vill säga jag har inte svängt hit och dit från timme till timme eller från dag till dag... Människor är väldigt olika skapade, men jag tänker ändå att om man har djupa känslor ändrar de sig  inte så snabbt... Känslor som svänger snabbt kan vara nog så starka, men är kanske mer ytliga... Ja, vad vet jag...


Ett vet jag... Det är att jag känner starkt och djup när jag känner... Och jag bär... Alla mina kärlekar med mig i hjärtat...

Jag är mig inte riktigt lik...

Nej, jag är verkligen mig själv... Någonting har hänt det senaste året... Jag brukar alltid tänka att jag inte blir förälskad så lätt... Men nuförtiden blir jag det... Jag är förälskad i livet, i mina barn, i mig själv faktiskt... Får man vara förälskad i sig själv??? Klart man får!!! Kan man inte älska sig själv har man svårt att älska andra... Helt övertygad om det...


Men so far so good... Kanske det inte är så omvälvande det jag har skrivit tillsvidare... MEN nu kommer det som överraskar även mig själv... Som sagt... Jag har alltid haft en bild av mig själv att jag inte förälskar mig så lätt och snabbt... Men det får jag nog omvärdera... Senaste halvåret har jag nog varit förälskad minst tre gånger... Jo, det är sant... Men det har kanske inte varit så seriöst alla gångerna... Några gånger har det gått över på ett par dagar... Men känslan är där och den är gudomlig...


Så gott folk... Älska så ofta ni kan och älska så mycket ni kan...