Mi casa, su casa

När vi flyttade till Lyckebo var vi båda rörande överens om att vi ville att gården skulle bli en plats där våra nära och kära kunde ses, umgås med varandra över en bit mat och trivas i allmänhet. Med tiden har Lyckebo också blivit en mötesplats för gamla och nya bekantskaper och det går inte många dagar mellan att det dyker upp någon här. En det vill bara köpa ägg, andra tittar in för att säga hej och många är naturligtvis bjudna hit med anledning av någon trevlighet. 

Det har inte gått ens tre år sen vi flyttade hit och när jag tänker tillbaka på alla fester vi anordnat blir jag varm i hjärtat. Födelsedagsfirande, jul i dagarna tre, spontangrillfest, midsommarfirande med proseccopicknick vid Tjörnarpssjön, ”After christmas”- middag… Listan skulle kunna göras ännu längre. 

Vi är välsignade som har så många härliga människor i våra liv och jag känner stor glädje och tacksamhet över alla er som vill komma till Lyckebo och dela en stunds liv med oss. 

Vår dörr är öppen, en kopp kaffe eller te fixar vi på några minuter och sen hänger vi en stund…

Välkommen!

Är det nu det händer???

Så här i sista timmen innan datumen skiftas och det blir den 18 augusti, min födelsedag och tillika den födelsedagen jag fyller 50, så är det många tankar och känslor som rusar i min kropp. 

Mycket har hänt senaste veckan... En fantastisk hejdundrande 100-årsfest förra helgen, två magiska konserter på Malmöfestivalen, jobbstart efter semestern, ett barn som börjar högstadiet och ett gymnasiet, en underbar dag igår med mannen i mitt liv som avslutades med en mysig kväll med fika och trädgårdsföredrag tillsammans med en skön böna. 

Så många intryck på så kort tid, så mycket kärlek och så mycket känslor... Det är nästan att min kropp och själ spricker av alltihop... 

Men... Just nu går mina tankar till mamma... Mamma som inte fick leva till min 50-årsdag, men som för exakt 50 år sen vankade av och an på golvet på Hässleholms BB i väntan på att jag skulle behaga titta ut. Samma sjukhus där hon 46 år senare skulle dra sitt sista andetag. Var du än är, mamma, så är jag dig evigt tacksam att du gav mig livet. 

Tankarna på mamma får mig också att tänka på mina egna barn. Så oerhört tacksam jag är för att de kom till mig och för att de har utvecklats till de personer de är idag.

Jag är också tacksam för den konsert i tisdags kväll, som jag ganska urlakad, masade mig iväg till. Efter att ha tagit årets första och förmodligen sista dopp i havet fick jag ny kraft och kunde njuta av Sofia Karlsson på stora scenen på Malmöfestivalen. Hon fick mig att känna något jag inte känt på länge... Lusten till musiken och längtan efter att musicera... Underbart... Magiskt...

Djupt tacksamhet känner jag också över att livet har skänkt mig det vackraste en människa kan uppleva, nämligen villkorslös kärlek. Någon som älskar mig som jag är, och går vid min sida oavsett vad livet lägger framför mina fötter... 

Så mycket har hänt de sista åren, många motgångar och svårigheter som nästan har sänkt mig... Och jag tänker... Nu i de sista skälvande minuterna av mitt fyrtiotals nyårsafton... Är det nu det händer??? Är det nu livet börjar om, eller kanske börjar på riktigt???

En efter en går de...

För ett par dagar sedan lämnade ytterligare en släkting jordelivet. Även om personen i fråga har varit sjuk länge och okontaktbar, och det absolut bästa var att min släkting fick somna in, så blir ändå sorgen påtaglig . En person som har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och som jag har många minnen av, är nu plötsligt borta. Och återigen blir det tydligt... Hur skört livet är och att vi måste ta vara på varandra, värdesätta de relationer vi har och vara rädda om oss själva och varandra. 

Attraversiamo...

För vilken gång i ordningen det var jag såg den vet jag faktiskt inte... Men häromkvällen såg jag "Kärleken, lyckan och meningen med livet" igen. Filmen där Julia Roberts spelar författaren Elizabeth Gilbert som tar ett år för att finna sig själv och reser till Italien, Indien och landar till slut på Bali där hon finner kärleken. Hon har just hittat sig själv efter en svår skilsmässa och är rädd att tappa sin nyvunna balans i livet. När mannen hon har fallit för ber henne dela livet med honom blir hon  skräckslagen av rädsla att förlora sig själv igen och vill följa sin instinkt att fly. Hon söker upp sin mentor, medicinmannen Ketut som säger till henne att en del av ett balanserat liv är att våga tappa balansen ibland för kärlekens skull... Hon bestämmer sig efter det för att välja en annan väg i livet... Kärlekens väg istället för rädslans...

I Italien lärde hon sig italienska och ordet "Attraversiamo"betyder ungeför: vi tar oss över... Dvs vi tar oss igenom de svårigheter vi möter... Åtminstone är det min tolkning av vad de menar i filmen. 

Är det så enkelt då? Att man tar sig över eller tar sig igenom svårigheter om kärleken är tillräckligt stark? Jag vill svara ja på den frågan, men är tveksam... Min tidigare erfarenheter i livet säger mig att kärleken är bräcklig och inte uthållig om svårigheterna är för många under för lång tid... Jag vet inte...

Men ett vet jag... Ordet klingar ljuvligt... Attraversiamo... Och innebörden är också vacker... Let´s cross över, eller på svenska... Vi tar oss över...

Lyckligare än någonsin...

Så här såg jag ut fem minuter innan tolvslaget på nyårsafton... På sista tiden har jag känt mig förälskad i själva livet och faktiskt tidvis lyckligare än på länge... Naturligtvis har jag mina ups and downs som vi alla har. Men de senaste dagarna har jag känt en otrolig förväntan inför resten av mitt liv och jag är övertygad om att "the best is yet to come". Så jag kan bara säga... "Bring it on 2016, I'm ready."

Till er alla från lilla mig... Ha ett fabulöst år allihop! Så ses vi i olika sammanhang under resans gång...

Smäktande romantisk...

Det är något speciellt med årets slut och nyårsafton... Man gör bokslut med det som har varit och gör rent hus för det som komma skall... Sällan har jag väl känt mig mer förväntansfull inför ett nytt år... Jag är som en kalv på grönbete. Ändå är det inget extraordinärt med det året som ligger framför mig. Livet kommer nog att te sig ungefär som det året som har gått... Men ändå... Förväntan, förhoppningar, magi och mirakel ligger i luften... Tror aldrig jag har känt mig så öppen för livet som jag gör nu... Och utan något specifikt föremål för mina känslor så känner jag mig smäktande romantisk... Och det har jag gjort ett tag... Så nog kan man säga att det ligger i luften...

Har lyssnat mycket på mannen med de stora formuleringarna på sista tiden... Ja, jag pratar såklart om allas vår Uffe... Ja, jag vet... Han är inte allas vår Uffe för alla, men skicklig på ord är han i alla fall. Det är inte många som hyllar kvinnor i sina texter på ett så fantastiskt sätt som han gör... "På hennes rygg stannar arméerna upp och sluter fred..." Kan man bli annat än lyrisk???

Önskar er alla ett gott nytt år med mycket kärlek och romantik. Skickar med er en låt, inte av Uffe, men väl en gammal klassiker som dryper av romantik...

Vem sätter vem på piedestal egentligen???

På tal om att ha höga krav på män, så undrar jag ibland över mig själv och min bild av de män jag fattar tycke för... Många gånger är jag själv rädd initialt att en man ska sätta mig på en piedestal och inte se alla mina fel och brister... Någon gång uttryckte jag detta till en kompis och hon sa helt enkelt att det är väl självklart att de ska sätta  dig på en piedestal... Det är väl härligt??? Nja, tyckte jag... Men de senaste dagarna har jag börjat fundera över om det kanske är så att det är jag som sätter männen på piedestaler... Och sen blir besviken när de inte håller måttet... Ja... Kanske är det så...


Fast egentligen tror jag inte själv på det... Sanningen är nog den att en del män jag har träffat på är ganska bra på att sätta sig själva på piedestaler... Uttalanden som... Jag kan kvinnor, jag vet hur man ska tala till kvinnor, jag är psykiskt och fysiskt stark, jag har god självkänsla, jag "kan" det här... Många gånger vet de lösningen på allting i mitt liv också... Till och med på sådant som jag inte själv uppfattar som ett problem... Ja, listan kan göras mycket längre på allt jag har fått omtalat för mig att de här männen kan, som jag på något sätt har beblandat mig med... Och efter ett tag inser jag ju att självinsikten hos de flesta inte är extremt hög... Jag skulle snarare vilja säga att ju mer man har behov av att framhålla ovanstående egenskaper desto osäkrare och vilsnare är man...


Nej, min längtan är av ett helt annat slag... Min längtan söker efter en man som inte ständigt har alla svar, som inte ser saker i svart och vitt utan i regnbågens alla färger och som liksom jag ständigt nyfiket blickar runt nästa hörn och undrar vad man kan lära sig härnäst...

Waiting for Mr Right

Ja, jag vågar knappt erkänna det... Med tanke på hur störd jag är över den i min ögon fördomsfulla bilden att alla kvinnor bara går omkring och väntar på att den rätte ska komma in i deras liv och göra det fullkomligt, så vågar jag knappt erkänna att jag också väntar på den rätte... MEN däremot bär jag inte på någon naiv förväntan att en man ska "göra mig hel"... Jag är i skrivande stund egentligen oerhört nöjd med mitt liv som det gestaltar sig nu, men på sikt önskar jag ändå att återigen ha en man vid min sida... Men, med tanke på hur kräsen och nogräknad jag är när det gäller män, åtminstone när det gäller nära relationer, så kommer det förmodligen att ta tid innan jag tycker att någon duger. Hittills har det ju inte dykt upp någon som har motsvarat de förväntningar jag har på en man jag eventuellt skulle vilja inleda en seriös relation med...


Men man behöver ju inte alltid ha seriösa relationer... Det är också en fördom som finns om kvinnor... Att det enda vi är intresserade av är seriösa relationer som handlar om att bo ihop eller tom gifta sig... Hemska tanke... Bara skojar, tom jag kommer nog att gifta mig en dag, även om jag är ganska cynisk många gånger när jag sitter på orgelpallen och spelar på vigselgudstjänster... Jag brukar titta ner på brudparen och fundera över om de vet hur hög skilsmässostatistiken är... Taskigt, eller hur?


Jaja, i väntan på Mr Right bidar jag min tid och har mina ibland seriösa och ibland mindre seriösa små äventyr med det motsatta könet...

Känner mig oförklarligt romantisk...

Kanske är det fullmånen, kanske är det den stundande sommaren och allt roligt som är planerat, kanske beror det på att det förra veckan var kramaenmusikerdagen... Tyvärr var jag ju inte på jobbet... Annars brukar där ju alltid vara någon kyrkvaktmästare som inte är nödbedd när det gäller kramar... Eller beror det helt enkelt på något helt annat... Jag känner mig i alla fall oerhört romantisk just nu... Och det vet man ju aldrig vad det kan leda till...

Nu saknas bara brudgummen...

Ja, så är det faktiskt... Allt annat är tajmat och klart in i minsta detalj! Man är väl en Jönsson... Barnen brukar skoja att vi är Jönssonligan. Morfar är Dynamit-Harry och mormor var Doris... Storebror är Sickan och lillasyster är Vanheden... Sen brukar det bli diskussioner om vem jag ska vara...


Nåväl, tillbaka till ämnet... Sista pusselbiten i planeringen var ju  var bröllopsresan skulle gå... Och nu är det en självklarhet att den ska gå till Rom!!! Jag var ju redan innan förälskad i den staden, men nu har förälskelsen övergått i djup kärlek... Någon gång i mitt liv SKA jag bo i den staden, så är det bara...


Allt annat är också klart. Jag och min blivande make ska vigas utomhus... Barfota... (Nej, jag ska inte gifta mig med Ernst, jag vill inte ens ha en man som är lik honom). Jag ska ha lång fotsid klänning i någon härlig färg och helst långt hår( men det är nog inte realistiskt). Bröllopsmarscherna ska spelas av spelmän och psalmerna ledas av en kär kollega. Vem som ska få äran att viga oss får vi se...


Efteråt ska vi ha en sjujäkla fest med mycket mat och mycket vin och dans inpå morgontimmarna...


Så ni förstår... Allt är tajmat och klart... Och det är bara brudgummen som saknas...

Njuter av nostalgin...

Vet inte om det är den annalkande fullmånen eller vad det är... Men de sista dagarna har mina tankar vandrat bakåt i tiden. Jag har tänkt på det som har varit, på gamla kärlekar, på förförande förälskelser, på drömmarna om den djupa, själsliga kärleken som övergår allt och på löftena om en kärlek som vissnade innan den hann gå i blom... Det är bitterljuva känslor, men mest av allt en njutning att tänka och känna... Och en förvissning om att jag har levt och tagit till vara de här stunderna kommer smygande... Jag tror ibland att jag är lite feg och rädd när det gäller att kasta mig ut på kärlekens hav... Det är jag kanske... Innan jag vet vad jag vill... Men när jag vet det, så hoppar jag... Utan skyddsnät... Villkorslöst... Ner i kärlekens hav, som kan vara bottenlöst, vilt, stormigt, men också stilla och rofyllt..


Så därför, just idag, njuter jag av nostalgin med en förväntan inför dagar som ligger framför... Dagar fyllda av liv och lust, längtan och kärlek...

Jag älskar dem fortfarande... Allihop...

Det är märkligt det där med kärlek... Man säger ju att man inte kan älska två personer samtidigt... Men ibland undrar jag. Naturligtvis försvinner kärleken med tiden om en relation av någon anledning upphör. Men samtidigt... Ibland funderar jag på om kärleken ända inte finns kvar någonstans i något undangömt skrymsle i hjärtat. Ibland behövs det ju bara en doft, en sång, en händelse och så är man tillbaka i känslan av det som fanns en gång... Och då, just då, kan det vara lika starkt som det var en gång när det begav sig... Skrämmande starkt ibland kanske... Men sen å andra sidan är det kanske inte så för alla??? Vad vet jag om andra människors känslor... Jag kan bara tala för mig själv, och vet med största säkerhet att de män jag verkligen har älskat fortfarande har en speciell plats i mitt hjärta. Kärleken till dem finns där fortfarande, om än bara som en känsla från förr...

Julen gör mig obotligt romantisk...

Som sagt... Julen väcker många känslor till liv. Sorgsenhet, sentimentalitet... Men också en enorm glädje över att bara finnas till.  Och... Känns nästan pinsamt att erkänna... Men jag blir också oerhört romantisk. Mer än vanligt alltså... Många tror kanske inte det om mig, att jag är fruktansvärt romantisk. Kanske jag inte framstår som det. Vad vet jag? Jag vet i alla fall att jag länge trodde själv att jag inte var den romantiska typen. Men tji fick jag. För några år sedan fick jag ett ljuvt uppvaknande på den fronten och sen dess hänger jag mig åt min romantiska sida så fort jag bara kan... Julen är ett utmärkt tillfälle till romantik...


Så... Vänner... Ta tillfället i akt i jul och romantisera mera...

Lust till liv...

Efter mer än två veckors sjukdom totalt så är jag så grundligt trött på att vara sjuk så jag har inte ord... Alltihop började för lite mer än två veckors sedan med en hes hals och sedan tog det några dagar innan det bröt ut helt. Sedan det bröt ut har jag mer eller mindre kapitulerat inför sjukdomen. Brukar ju vara bäst att göra så... Vila och ta det lugnt och inte springa runt som en dåre och hålla på med sju saker samtidigt... Vem  gör så tänker du nog nu... Jo, faktiskt gör jag så ibland. Många brukar säga att man inte får något gjort om man håller på med för mycket samtidigt, men jag håller faktiskt inte med, jag brukar få mycket gjort. Jo, det är sant. Men denna gången har jag lagt band på mig själv och faktiskt ägnat mig åt att var sjuk på heltid. Men inte har det hjälpt nämnvärt!! Det har tagit fruktansvärt lång tid att blir frisk, och ärligt talat är jag inte frisk ännu. Ont i halsen och trött... Fattar faktiskt inte hur det kan hålla på så här... Börjar snart tro att jag aldrig blir frisk igen...


Men nu var det ju inte meningen att deppa ner alla totalt här. Jag tänkte ju egentligen skriva om min lust till livet. Lusten som spirar som aldrig förr efter all denna passivitet under sjukdomen... Jag vill så mycket så jag fattar inte hur jag ska få tid till det... Jag saknar mina vänner och mina arbetskamrater så jag skulle vilja att ni var här allihop just nu... Jag vill gå på restaurang, gå på pub, promenera, ha långa samtal om livet, gräva i jorden, läsa böcker, baka, laga mat, dricka vin, sjunga sånger om livet, kramas med någon jag tycker om...


Kort sagt... Suga märgen ur livets ben...  Så... Carpe diem alla därute...

Jag behöver en stark man...

Jaja, tänker säkert alla män som läser detta, hon vill ha någon som tar hand om henne och fixar allting. Jo, precis... Det är ju vad alla kvinnor behöver... En stor stark man som tar hand om dem och löser alla deras problem... Precis som om vi inte är kapabla att göra det själva... Alla är kanske inte det, men de flesta kvinnor är mer än kapabla att ta hand om sig själva och fler därtill... Och jag är just en sådan kvinna... Stark, självständig och kapabel att lösa och ta hand om det mesta i mitt liv... Det jag inte fixar själv har jag goda vänner och familj som hjälper mig med...


Vad behöver jag då en stark man till??? Ja, det beror ju på vad man menar med en stark man egentligen... En stark man för mig är absolut inte en man som kan lyfta tunga saker, aldrig gråter eller visar tecken på sårbarhet eller svaghet... En stark man för mig är en emotionellt trygg man med bra självkänsla, som vet vad han vill... Med risk för att låta som en bitterfitta... Jag har inte träffat så många män som uppfyller de kriterierna... Aha, tänker alla män nu. Hon är manshatare. Ingalunda, ni som känner mig vet att jag ÄLSKAR män... MEN, jag vill ha och behöver en stark man enligt min egen definition... För jag tänker... Bara en stark man klarar av en stark kvinna... Bara en stark man klarar av mig...

Till alla män jag har älskat..

I mitt hjärta finns många rum... Alla män jag någonsin älskat... Längre eller kortare stunder... Mer eller mindre passionerat... De finns i mitt hjärta... Hjärtat glömmer aldrig... Däremot stängs dörrarna till de olika rummen när det är dags att gå vidare i livet... Men någonstans djupt inom mig finns minnen av känslor från förr... Minnen som kan väckas till liv av en sång... En doft... En känsla från förr... Då är kärleken tillbaka... Om än bara i minnet och för stunden... Så är det faktiskt... Kanske kan tyckas konstigt för många, men sån är jag... Jag har alltid upplevt saker intensivt och haft djupa känslor... Jag är väl vad man kallar en "känslomänniska"... Däremot har jag aldrig varit flyktig i mina känslor, det vill säga jag har inte svängt hit och dit från timme till timme eller från dag till dag... Människor är väldigt olika skapade, men jag tänker ändå att om man har djupa känslor ändrar de sig  inte så snabbt... Känslor som svänger snabbt kan vara nog så starka, men är kanske mer ytliga... Ja, vad vet jag...


Ett vet jag... Det är att jag känner starkt och djup när jag känner... Och jag bär... Alla mina kärlekar med mig i hjärtat...

Jag är mig inte riktigt lik...

Nej, jag är verkligen mig själv... Någonting har hänt det senaste året... Jag brukar alltid tänka att jag inte blir förälskad så lätt... Men nuförtiden blir jag det... Jag är förälskad i livet, i mina barn, i mig själv faktiskt... Får man vara förälskad i sig själv??? Klart man får!!! Kan man inte älska sig själv har man svårt att älska andra... Helt övertygad om det...


Men so far so good... Kanske det inte är så omvälvande det jag har skrivit tillsvidare... MEN nu kommer det som överraskar även mig själv... Som sagt... Jag har alltid haft en bild av mig själv att jag inte förälskar mig så lätt och snabbt... Men det får jag nog omvärdera... Senaste halvåret har jag nog varit förälskad minst tre gånger... Jo, det är sant... Men det har kanske inte varit så seriöst alla gångerna... Några gånger har det gått över på ett par dagar... Men känslan är där och den är gudomlig...


Så gott folk... Älska så ofta ni kan och älska så mycket ni kan...

Jag är obotligt romantisk...

Ja, det är den bistra sanningen... Jag är så romantisk så jag nästan skäms för det... Hur kan man vara så gammal som jag är och så obotligt romantisk... Jo, det ska jag tala om...


Om man är över 40 år när man upptäcker att man är ett romantiskt freak, så måste man ta varje tillfälle i akt att vara romantisk sen... För några år sedan hände det nämligen lite saker i mitt liv som fick mig att förstå hur otroligt romantisk jag egentligen är... Sedan dess har det inte gått att hålla den sidan tillbaka igen... I vardagen gör jag vad jag kan för att försöka framstå som sansad och normal... Oftast lyckas jag nog... Tror jag i alla fall...


Men härligt är det när jag kan ge mig hän åt min romantiska sida... Och det ges ju rika tillfällen till det i sommarnatten...

Älska mig för den jag är...

Den sången borde jag sjunga till mig själv... Egentligen inte för att jag inte älskar mig själv, för det gör jag nog... Jag har en ganska god självkänsla i grunden, även om det har varit jordbävning på sistone... Men trots att jag innerst inne tycker ganska bra om mig själv så ställer jag höga krav på mig. Av min omgivning har jag i många år fått höra att jag borde lugna ner mig och inte ställa så höga krav på mig själv. Jag har väl delvis hållit med, men samtidigt inte... Mina krav på mig själv springer inte ur någon känsla av att jag inte duger som jag är... Kraven kommer snarare från en oerhört stark livsvilja... Det är så mycket jag vill göra... Så mycket som är roligt i livet... Men så drabbar livet mig med separation, flytt, dödsfall etc etc och naturligtvis sjunker energinivån... Orken och energin finns där inte som vanligt, men lusten och viljan finns kvar... Resultatet har helt enkelt blivit att jag har tagit ut mig för mycket den senaste tiden... De tråkiga sakerna som har hänt i mitt liv har jag försökt uppväga med att göra roliga saker , men det kan också bli för mycket  för fort av det goda... 

Så jag måste börja vara lite mer överseende med mig själv och inse att hur stark viljan än är, så orkar jag inte alltid göra allt jag vill...

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans...

Tyvärr är det inte jag som har författat de här fantastiska orden... Det är någon annan... Jag minns inte ens vem det är just nu... Hursomhelst är det en fantastisk mening... Själfull och djup...

Jag tror nämligen att det är så. Människor som har betytt mycket för oss och gjort avtryck i våra liv, finns alltid hos oss på något sätt även om de rent fysiskt har lämnat oss. I vissa fall till och med kanske lämnat jordelivet. 

Betänker man djupet i den meningen blir allt lite mer uthärdligt... Sorgen efter en älskad bortgången, såren efter brusten kärlek, saknaden av vänner från förr...

Man kan alltid rymma in i sig själv, in i själens innersta boning och minnas hur det egentligen var... Förnimma känslorna som fanns en gång... Åter igen låta sig beröras...

"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans..."