Attraversiamo...

För vilken gång i ordningen det var jag såg den vet jag faktiskt inte... Men häromkvällen såg jag "Kärleken, lyckan och meningen med livet" igen. Filmen där Julia Roberts spelar författaren Elizabeth Gilbert som tar ett år för att finna sig själv och reser till Italien, Indien och landar till slut på Bali där hon finner kärleken. Hon har just hittat sig själv efter en svår skilsmässa och är rädd att tappa sin nyvunna balans i livet. När mannen hon har fallit för ber henne dela livet med honom blir hon  skräckslagen av rädsla att förlora sig själv igen och vill följa sin instinkt att fly. Hon söker upp sin mentor, medicinmannen Ketut som säger till henne att en del av ett balanserat liv är att våga tappa balansen ibland för kärlekens skull... Hon bestämmer sig efter det för att välja en annan väg i livet... Kärlekens väg istället för rädslans...

I Italien lärde hon sig italienska och ordet "Attraversiamo"betyder ungeför: vi tar oss över... Dvs vi tar oss igenom de svårigheter vi möter... Åtminstone är det min tolkning av vad de menar i filmen. 

Är det så enkelt då? Att man tar sig över eller tar sig igenom svårigheter om kärleken är tillräckligt stark? Jag vill svara ja på den frågan, men är tveksam... Min tidigare erfarenheter i livet säger mig att kärleken är bräcklig och inte uthållig om svårigheterna är för många under för lång tid... Jag vet inte...

Men ett vet jag... Ordet klingar ljuvligt... Attraversiamo... Och innebörden är också vacker... Let´s cross över, eller på svenska... Vi tar oss över...

Jag vänjer mig aldrig...

En sådan här dag fylld med glädje, gemenskap och kärlek är underbar på många sätt... Skolavslutning på Stehagsskolan för nionde gången och alltid lika härligt... Sambatåg, skolorkester, sång och tal av såväl elever och lärare... Än en gång påminns man om att det finns så mycket gott i världen att glädjas över. Nästa år är det sista skolavslutningen för min del på den skolan, då lillasyster nästa höst börjar högstadiet...

Samtidigt som jag njuter av allt det goda som jag upplever, kan jag inte hjälpa att det kommer över mig när jag kommer hem... Ensam... Saknaden och längtan efter barnen... Ensamhetskänslan är påtaglig... Den här dagen hade vi naturligtvis tillbringat tillsammans om vi inte hade varit separerade... Så jag vet, jag har mig själv att skylla, jag gjorde ett val och jag måste leva med konsekvenserna av det... Att en del händelser och tillfällen i mina barns liv får jag helt enkelt inte dela...

Men... Jag vänjer mig faktiskt aldrig vid det...

Idag fattades hon mer än vanligt...

Idag konfirmerades mitt hjärta, min förstfödde... Det var en stor dag... En dag fylld av glädje och kärlek och mitt hjärta svämmade som vanligt över av alla känslor... Och jag visste ju att det skulle bli så. Jag känner mig själv väl vid det här laget... 

Jag som så ofta i mitt liv har känt mig så ensam, inga syskon och inte så mycket kontakt med släkten under min uppväxt, kände mig idag så lyckligt lottad... Och rik... I ordets rätta bemärkelse... Att se min son omgiven av så många människor som slöt upp kring honom och ville vara med och dela dagen med honom och med mig gör mig överväldigad... Och tacksam... Från djupet av mitt hjärta...

Och ändå finns den där... Sorgen och saknaden... Hon skulle ju varit med idag... Min mamma, min sons mormor... Hon fattades mig idag... Jag har tänkt mer på henne än vanligt i alla förberedelserna inför konfirmationen. Hade hon levt hade hon varit med mig hela vägen... I all matlagning, bakning, dukning... Och hon hade suttit med oss i kyrkan, stoltast av alla över sitt barnbarn...

Jag tycker att jag svek henne idag... Jag hade tänkt hålla ett litet tal till min son, och i det talet skulle jag nämnt både henne och min sons farfar som inte heller längre finns med oss... Men när det kom till kritan, så orkade jag inte riktigt... För mycket känslor... Så hon nämndes inte ens idag... MEN.. Å andra sidan VET jag att hon var där... Att hon har varit med mig hela vägen...

Men det spelar ingen roll, för just nu kunde jag gjort vad som helst för att ha kunnat dela dagen med henne.

Smäktande romantisk...

Det är något speciellt med årets slut och nyårsafton... Man gör bokslut med det som har varit och gör rent hus för det som komma skall... Sällan har jag väl känt mig mer förväntansfull inför ett nytt år... Jag är som en kalv på grönbete. Ändå är det inget extraordinärt med det året som ligger framför mig. Livet kommer nog att te sig ungefär som det året som har gått... Men ändå... Förväntan, förhoppningar, magi och mirakel ligger i luften... Tror aldrig jag har känt mig så öppen för livet som jag gör nu... Och utan något specifikt föremål för mina känslor så känner jag mig smäktande romantisk... Och det har jag gjort ett tag... Så nog kan man säga att det ligger i luften...

Har lyssnat mycket på mannen med de stora formuleringarna på sista tiden... Ja, jag pratar såklart om allas vår Uffe... Ja, jag vet... Han är inte allas vår Uffe för alla, men skicklig på ord är han i alla fall. Det är inte många som hyllar kvinnor i sina texter på ett så fantastiskt sätt som han gör... "På hennes rygg stannar arméerna upp och sluter fred..." Kan man bli annat än lyrisk???

Önskar er alla ett gott nytt år med mycket kärlek och romantik. Skickar med er en låt, inte av Uffe, men väl en gammal klassiker som dryper av romantik...

Alla dessa gifta män...

Ja, nu hoppar nog de flesta till och blir nyfikna... Vad ska hon nu avslöja... Ja, tyvärr får jag väl redan nu göra er besvikna. Som vanligt avslöjar jag inte mer än nödvändigt av hänsyn till alla som möjligtvis kan känna igen någon eller något i det jag skriver... Men jag börjar faktiskt bli ganska trött på åtminstone en del gifta män... Självklart inte alla, det säger sig själv... Men faktum är att fler än man tror är ute efter lite äventyr vid sidan av så att säga... Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på dem. Av någon märklig anledning  dras väldigt många av dem till mig... En del är ju helt ärliga från början och talar om att de är gifta... Men sen finns det ju de som håller inne med det tills saker har utvecklat sig åt det ena eller andra hållet... Om det finns det mycket att säga...


Jag tillåter mig att generalisera lite grann kring detta... Det framstår för mig som att män inte lämnar det förhållande de har, även om de inte mår bra i det, förrän de har något nytt på gång. Kvinnor lämnar relationer i högre utsträckning om de inte mår bra i dem, och behöver inte ha tryggheten i att direkt falla i någon annan mans famn... Det framstår också för mig som att män oftare både vill ha kakan kvar och äta upp den bildligt talat... Men där tror jag i och för sig att jag har fel. Män och kvinnor är lika ofta otrogna statistiskt sett, om jag har rätt för mig.


Hursomhelst... En otrohet, kroppslig eller känslomässig, det kvittar vilket... Som jag ser det är det alltid en indikation på att något i ursprungsrelationen är väldigt fel...

Mitt hjärta blev som en urkramad trasa...

Eftersom de senaste åren har varit tämligen turbulenta finns det många "surdegar" i mitt hem... Dvs sådant som är jobbigt av olika anledningar att ta tag i... När livet lever med en och man upplever sig stå mitt i stormens öga är det sista man sysselsätter sig med att sortera ur garderober, städa uthus etc... Åtminstone har inte jag haft energi till sådant. Men sen några månader har jag fått en obeskrivlig lust att rensa ut det gamla för att ge plats år det nya... Men... Det kostar på... Och jag förstår nu varför orken har låtit vänta på sig... Det är oerhört smärtsamt att sortera i barnens gamla kläder och leksaker... Gamla foton som plötsligt dyker upp, från en lycklig tid innan allt blev så oerhört svårt, och omöjligt att reparera... Genast är den där sorgen och smärtan... Såren är vidöppna och allt känns som det hände igår... Mitt hjärta kändes som en urkramad trasa... Sorgen är på ett sätt fortfarande levande... Sorgen över ett brustet förhållande, en splittrad familj och den förlorade drömmen om en gemensam framtid med familjehögtider, barnbarn etc... Alla gamla saker, foton och minnen river upp allt igen. Men kanske måste jag igenom det, sortera ut det gamla för att verkligen gå vidare...


Många gånger har jag hört från nära vänner som verkligen vet allt som har hänt bakom kulisserna... "Hur orkar du? Hade jag gått igenom det du har gjort hade jag fallit ihop för längesen..." Det är kanske inte sant att de hade gjort det, mina vänner som säger så här... De är samtliga starka kvinnor som står pall för det mesta. Men samtidigt är det ett viktigt budskap till mig, när någon annan ser den situation jag har haft under de senaste åren, och speglar den tillbaka till mig på det sättet...


Jag tror jag vet varför jag ändå fortfarande står upp trots allt... Jag tror att jag har utvecklat en stark förmåga att faktiskt leva väldigt mycket i det som är just nu... Jag lever med mina erfarenheter, starkt närvarande just nu... Med starka förväntningar på resten av mitt liv... "The best is yet to come..."


Sen drivs jag av en fast övertygelse... Mina känslor är mina vänner... Jag tillåter mig att ha mina känslor oavsett vilka de är, MEN däremot agerar jag inte alltid utifrån dem... Jag har en fast övertygelse, och det är att hjärtat leder oss på rätta vägar men behöver ibland samarbeta med hjärnan.


Ibland vill människor mig väl och tycker att jag ska inte "grotta ner" mig i saker och akta mig för att "falla ner"... Det är tydligen heller inte bra att jag skiftar för mycket i stämningsläge... Jag skrattar lite för mig själv när jag skriver detta... Inget kan vara mer fel när det gäller mig... Jag mår oerhört bra av att ha så nära till mina känslor, och jag förstår verkligen inte varför det skulle vara något att vara så rädd för... Kanske är det så att en del människor som inte har så nära kontakt med sina känslor känner sig lite hotade av oss andra som faktiskt har det... Inte vet jag... Jag har bara min egen sanning och är rätt nöjd med den, trots att det ibland innebär att mitt hjärta känner sig lite urkramat...

Jag har slutat be om ursäkt...

Tidigare i mitt liv kände jag mig alltid lite dum och fel på något sätt, när jag reagerade starkt och mycket på saker... Men efter hand som åren har gått har jag kommit till den punkten i livet att jag i mångt och mycket accepterat mig själv som jag är... Fortfarande ställer jag ganska höga krav på mig själv, men det jobbar jag dagligen med att komma ifrån... Men när det gäller mina känslor och styrkan och djupet i dem så ber jag absolut inte om ursäkt längre... Så många gånger jag har fått höra: "Ta det inte personligt..." Men hur ska man ta det då? Självklart så inbillar jag mig inte att allt andra människor säger handlar om mig för den skull, men visst ska man ta saker till sig och förhålla sig till det på ett personligt sätt... Om  man alltid låter saker rinna av sig som vatten på en gås eller förhåller sig till det som händer på ett intellektuellt, analyserande sätt tror jag inte riktigt man lever fullt ut...


Själv lever jag gärna med mina känslor, i mina känslor, men inte alltid nödvändigtvis efter mina känslor... Det är stor skillnad mellan att erkänna sina känslor och acceptera dem och att agera utifrån dem. Många gånger kan vi känna känslor som kan vara direkt olämpliga i vissa sammanhang att agera ut... Men det innebär inte att det är något fel i känslorna i sig utan bara de handlingar de ibland kan leda till.


Personligen älskar jag mina känslor... Ja, den mesta tiden alltså... Men... Lever man vidöppet med hela sin kropp och själ får man tåla en del också... Det är inte alltid det är uppåt, men så är det ju...


Någon sade till mig i somras att jag skiftade snabbt i stämningsläge... Jag upplever mig inte själv så, att jag skiftar väldigt snabbt alltså... Visst har jag känslor, mycket känslor, starka och djupa... Men de skiftar inte så hemskt snabbt faktiskt... Även om... Varför skulle det vara ett problem?


Nej, jag är fast övertygad om att känslorna är våra vänner och fungerar som budbärare från själen, när vi inte riktigt vill lyssna...


Så mitt råd:(fast jag inte alltid är så bra på det själv) Stanna upp, känn efter och lyssna inåt... Dina känslor vill kanske säga dig något...