Jag föddes in i den här världen med tunn hud och med tillit till den värld som bett mig komma till. Med åren blev jag varse att världen var mer hotfull och opålitlig än jag först hade trott. För varje år som gick blev jag mer och mer tjockhudad och det blev svårare och svårare att hitta in till den jag egentligen var.
Med åren började min tjocka skyddande hud kännas mer som en mur mot omvärlden och mot mina medmänniskor. Ensamheten var ett faktum. Livet hade lärt mig att jag bara kunde lita på mig själv och till syvende och sist bara hade mig själv när det väl gällde.
Som ung vuxen började jag förstå att det var kanske inte så här livet skulle levas. Framförallt var det ett kärlekslöst sätt att leva och glädjen lyste med sin frånvaro. Någonstans började min hjärna fundera över om jag kanske skulle försöka ändra mitt förhållningssätt till livet. Låta murarna falla, använda lite själslig peelingkräm på min tjocks hud och se vad som hände.
Men det var svårt, nästan omöjligt efter så många år i samma hjulspår att ändra ett levnadssätt. Jag insåg att det skulle behövas år. År av träning på att leva. Leva nära livet, mina medmänniskor och mig själv.
Så fick det bli. Det är vad jag har sysslat med de senaste 35 åren. Tränat på att leva, hudlöst, nära livet. Och… Får jag säga det själv så har jag blivit ganska bra på det. Så: mitt råd till dig: våga vara hudlös.
