Det viktigaste är att man drömmer, inte vad man gör...

Så sa min pappa ofta när jag var yngre... Men jag kan inte hålla med honom...För mig har det blivit viktigare att faktiskt förverkliga det jag vill göra i mitt liv än att drömma om det. Men kanske just på grund av att det många gånger under min uppväxt just utlovades både det ena och det andra(som aldrig blev verklighet), har jag blivit ganska krass i mina drömmar och planer. 

Ser jag tillbaka på mitt liv så har jag steg för steg förverkligat det jag har velat göra. Kanske småskaliga planer men ändå... Jag har fått två barn, hade velat ha fler men ödet ville annorlunda. Jag arbetar mer musik, både inom kyrkan där jag hör hemma och som sångerska med visor som mina favoritsånger. Trots att jag är uppväxt i en liten byhåla(Tyringe) och inte har bott på landet under min barndom, var jag tidigt övertygad om att det var just på landet jag ville bo. Att ha lite djur, kunna odla, ha fruktträd och bärbuskar var vad jag önskade mig. 

Fram tills för några år sen hade jag allt det där när den stora katastrofen var ett faktum. Familjen gick inte längre att hålla ihop och jag fick lämna mitt paradis som jag tillbringat sjutton år med att bygga upp.

Nu lite mer än fem år senare har jag kommit en bra bit med att bygga paradis nummer två. Fortfarande inga höns och inget växthus, men man vet aldrig... Det kan komma fortare än man tror...

Men har mänskan inga storslagna drömmar alls tänker ni nog... Jo, såklart, jag vill se massor med platser i världen, jag vill köpa en vingård i Toscana, jag vill bo en tid i Rom... Lära mig italienska... 

Naturligtvis finns det drömmar, men för mig är glädjen med drömmarna möjligheten att de någon gång kan förverkligas och inte bara bli luftslott...

Jag dansar helt enkelt inte tillräckligt..

Just nu känner jag mig som Jack Nicholson i The Shining... Too much work and no play... Makes me cranky and moody...

Ja, så är faktiskt mitt liv just nu... Väldigt mycket arbete och när jag väl är ledig måste tusen saker fixas hemma... Det kan väl vänta tycker någon säkert nu... Nej, det kan inte vänta när Gud har bestämt sig för att skapa ett lokalt syndafall i mitt lilla lusthus... I helgen var det en sjö därinne, mögel på väggarna och det gamla träskåpet är nästan förstört... När sånt händer kan det inte vänta, det måste tas itu med.

Men vad ska man göra då för att muntra upp sig själv när livet ter sig på det här sättet??? Jo, jag har faktiskt den perfekta lösningen!! Man ska dansa!!! Det finns nästan inget så befriande och glädjefyllt som att dansa... Kanske inte alla känner så, men jag gör det definitivt! Så hädanefter tänker jag se till att dansa betydligt mer än jag brukar, och ni som känner mig vet ju att jag brukar dansa mycket... Ensam hemma.., sent på nätterna... Och ibland naken...

En sak är säker... Det har helt enkelt inte varit tillräckligt mycket dansande på sista tiden...

Tills månen är full, då slås allt omkull...

Ja, nu är månen full igen... Som vanligt får det mig att reflektera över livet och allt i det... Den här gången funderar jag mycket över hur jag är och inte är... Och framförallt hur mycket jag är eller inte är... Svårförståeligt? Ja, antar det, men jag får väl försöka förtydliga mig...


Jag är en person som skrattar högt, oftast gapskrattar faktiskt, jag pratar högt, säger vad jag tycker, gråter om jag behöver det och blir lätt arg om någon blir orättvist eller illa behandlad. När människor försöker ljuga för sig själv eller andra blir jag lätt provocerad och vill avslöja både mina egna och andras livslögner. Med årens lopp har jag lärt mig att respektera andra människors "livslögner"... Naturligtvis äger inte jag tolkningsföreträde på hur någon ska leva sitt liv. 


Men jag har aldrig tigit när jag har tyckt något har varit fel... Tiger man så samtycker man... Och visst... Det har kostat mig en del smällar genom livet. Frågan är om det alltid har varit värt det... Kanske... Kanske inte... Jag kanske inte förändrar så mycket genom att säga vad jag tycker eller visa osminkat vem jag är... Men en sak vet jag... Jag har min integritet, och på morgnarna när jag tittar i spegeln så vet jag... Jag är sann mot mig själv och andra, och jag kan gå med ryggen rak och huvudet högt...


Men så ibland tänker jag... Om jag bara hade varit mindre temperamentsfull, mer jämnmodig... Då hade kanske mitt liv varit lite enklare... Så jag kan bara hålla med Uffe Lundell när han sjunger: "Gud, du borde gjort mig något lugnare..."

Jag är förälskad i min framtida man.

Ja, det är faktiskt sant... Jag går omkring och är alldeles förälskad... Kanske är det månen... Eller våren... Eller något helt annat... Men förälskad är jag... Jag bara väntar på att han ska uppenbara sig för mig... Mannen i mitt liv alltså... Riddaren på den vita springaren... The one and only... Och när han kommer så kommer jag att förstå att han är den rätte... Jag kommer att höra ljuv musik, bli alldeles knäsvag och se små feta änglar flyga kring mitt huvud...

Nej, jag håller inte på att bli tokig, men den här månen ställer till det... Makes me more lovesick than usual...

Men som de kloka säger... (Jag är alltså inte en av dem). Allt har sin tid och allt kommer i rätt tid, så som vanligt gäller vila i väntan...

Ps. Till alla er män som läser detta och inbillar er att det är riktat till er speciellt, så kan jag bara säga att ni är helt fel på det... Moahaha... Ds.

I mitt nästa liv ska jag bli basist i ett hårdrocksband.

Ja, det är inte många som känner till min hemliga dröm... Nämligen att vara basist i ett hårdrocksband. Nu tänker säker några att det är ju inte försent ännu. Men då ska jag vara brutalt ärlig... Det duger såklart inte att stå i någon replokal och spela... Jag hade ju självklart velat bli världskändis och känna mycket pengar... Och det är... Om man ska vara lite ärlig och framförallt realistisk... Försent... Men man kan ju alltid drömma, eller hur? Och om det skulle visa sig att jag har valt fel religion, dvs. jag kanske borde ha varit hindu istället för kristen, så kanske jag får en andra chans...

All work and no play...

... makes Maria a dull girl. Ja, så är det just nu. Jag jobbar alldeles för mycket och gör för lite roligt. Men är inte jobbet roligt då, kan man undra... Ja, det går väl upp och ner med arbetsglädjen. Men även om man har ett givande jobb måste det finnas saker i livet som bara är roliga att göra utan att det krävs någon form av prestation eller åtagande. Att ha sina barn är exempel på sådant som är roligt, men ändå fyllt med ansvar, där man i princip aldrig kan bara tänka på att ha roligt själv. Låter jag egoistisk? Det tror jag faktiskt inte att jag är, men de sista åren har varit fyllda med svårigheter, ansvar, måsten och åtaganden åt alla möjliga håll. Det har inte tillnärmelsevis uppvägts med lika mycket roligheter och lustfyllda aktiviteter... Jag tror fullt och fast på att om man ska må bra som människa, så måste man leva ett balanserat liv på alla sätt.

Så därför blir min slutsats idag och ett löfte inför den kommande våren, att leva ett roligare liv...

Ska det vara så svårt att gå och lägga sig???

Jag förstår mig inte på mig själv... Jag vet ju så väl att jag behöver sova, men går ändå inte och lägger mig... Fullständigt knäpp i huvudet är jag... För att inte tala om hur många gånger jag har tjatat på mina barn att de ska lägga sig och dessutom föreläst länge och väl om vikten av att få sin sömn... En skenhelig moraltant är vad jag är när det gäller det här... Klart att barnen vill sitta uppe länge. Jag tycker ju själv att det är mycket roligare att skruva upp volymen på musiken och dansa runt helt galet( och helst naken) än att vara duktig vuxen och gå och lägga mig i tid... Varför i hela fridens namn skulle barnen tycka att det är roligare att gå och lägga sig än jag tycker???

Nej, jag får nog helt enkelt ta och tagga ner lite när det gäller mitt tjat angående barnens sänggående... För... Handen på hjärtat... Vem tycker egentligen att det är kul att gå och lägga sig???

Om ni vill dansa nakna mitt i natten kan jag rekommendera denna:

Jag tog ett beslut idag... eller kanske två...

Ja, jag bestämde mig idag... Jag ska inte jobba en minut längre än jag behöver i livet. Kan man gå i pension strax efter 60, när jag är i den åldern, ska jag definitivt göra det. En del blir nog väldigt överaskade över att läsa detta, eftersom jag ofta och innerligt uttrycker hur tacksam jag är över att ha ett sådant arbete som jag har. Det är verkligen sant... Jag känner mig välsignad som har förmånen att ha det yrke jag har... Men ändå, när man konfronteras med verkligheten ibland, är det inte utan att man tänker till. Människor i 60-årsåldern, som är nyblivna pensionärer eller står i begrepp att pensionera sig, går bort hastigt och lämnar barn och barnbarn i stor sorg. Och hur ofta är det inte vi tänker så... Det där ska jag göra sen, det finns tid att göra det jag vill,  det finns tid att tillbringa med dem vi älskar, tid att säga det som behövs sägas... Men ibland vill livet annorlunda och plötsligt finns det ingen tid kvar att göra allt som skulle göras och säga allt som skulle sägas...

Som sagt jag tog ett beslut idag, eller egentligen två... Min pappa påminner mig alltid om att man ska ha roligt här i livet. Jag tror att han gör det eftersom han alltid har tyckt att jag ställer för höga krav på mig själv och tar för mycket ansvar i för många situationer. Det förvånar säkert många. Många säger att jag är en sådan glad och positiv person och en del tycker att det verkar som om jag tar dagen som den kommer... Ja, glad och positiv försöker jag att vara, men tar dagen som den kommer det gör jag inte... Jag gör det sällan enkelt för mig, utan ställer snarare krav på mig själv på ett sätt så att det blir svårare för mig än det hade behövt bli... Det är väl det här som pappa har genomskådat, eftersom han envisas med att påminna mig om att man ska ha roligt här in livet också... Så det bestämde jag mig också för idag... Att ha så roligt jag kan resten av livet...

Så, gott folk, älska varandra i ord och handling och ha jäkligt kul under tiden!

I lördags kväll hann min själ ifatt mig.

I lördags kväll hade jag förmånen att sitta ner i den kyrka jag normalt sett  tjänstgör i, och bara lyssna på fantastisk musik framförd av fantastiska musiker. En utvald skara fick möjligheten att i en mycket informell atmosfär åtnjuta ett varierat konsertprogram. Jag hade äran att vara en av de utvalda. Efter att ha suttit i kyrkan cirka en halvtimme kände jag  hur lugnet infann sig inom mig på ett sätt som det inte har gjort på många månader. Det kändes som om min själ kom flygande och plötsligt landade hos mig... "Som jag har letat, där är du ju..." Jag kunde nästan höra de orden i mitt huvud.

Ibland när man lever sitt liv för fort och för mycket, och man inte riktigt kan stanna upp så behövs kanske en sådan här upplevelse för att man ska få kontakt med själen igen...

Me, myself and I...

Ikväll har jag tillbringat lite kvalitetstid med mig själv. Ja, faktiskt på en fredagskväll. Helt utmattad av för mycket arbete på för kort tid under en lång period så orkade jag inte mycket mer. Så efter att ha lullat omkring lite här hemma bestämde jag mig för att trycka i mig hämtpizza, cocacola och glass och till det "Sex and the City-the Movie".

Sen istället för att gå och lägga mig i tid som jag borde, så sitter jag och sjunger gamla Björn Afzelius-låtar och spelar gitarr till mitt i natten. Jaja, jag borde väl ha accepterat mig själv vid det här laget... Ibland är det helt enkelt så att jag inte gör det som är bäst för mig... Eller är det kanske det jag gör???

Om sommaren är det alltid skitigt hemma hos mig.

Det är mycket märkligt, men när jag ska städa hemma hos mig, så finns det alltid så många andra saker som är högre prioriterade än att städa. Visst är det konstigt? Jag förstår faktiskt inte alls hur det kan bli så... Att just jag har så många viktiga saker som måste göras innan jag kan börja städa alltså. För det mesta blir det inte städat alls, eftersom allt det andra tar sån tid. Många andra verkar inte alls ha lika stora problem med detta...

Nu på sommaren är det värre än någonsin och jag går konstant omkring och har ångest över att någon ska komma på oväntat besök och se skiten och röran... Men vad är det som löser alla problem vid oväntat besök? Är det Zoegas eller? Jag får kanske köpa hem lite kaffe att ha som nödlösning...

Men tillbaka till städningen... Det är verkligen skittradigt att städa. På sommaren finns det ju så mycket annat kul man kan göra, och som självklart också är mycket viktigare än att städa... ;-)

Jag önskar ibland att jag hade varit typen som städade lite mer, men med åren har jag resignerat inför faktum. Jag prioriterar helt enkelt inte att städa och det får jag lära mig att leva med...

Jag var i himlen i veckan...

Spännande tänker säkert många... Nu får vi nog höra någon smaskig historia om någon man... Nej, tyvärr, jag måste göra er besvikna...Vad som fick mig att känna mig som om jag var i himlen var helt enkelt ett besök på Plantagen. Jaha, tänker ni, hur kul kan där vara egentligen??? Himmelskt, svarar jag... I veckan som gick kom nämligen fuchsia- och pelargonsticklingarna till försäljning inför våren. För en stund glömde jag livets alla vedermödor och befann mig i växtrikets himmel...

Behöver jag tillägga att ett antal nya pelargoner och fuchsior fick följa med hem? Det kanske finns ett liv efter detta trots allt?

För långhåriga musiker faller jag pladask.

Det är inte många som vet att jag bär på en mörk hemlighet... Jag gör vad jag kan för att dölja den och undvika att den blottas för omvärlden. Men ikväll tänkte jag att nu får det bära eller brista... Den måste outas...

Sen jag började intressera mig för det andra könet har jag upptäckt en svaghet hos mig själv... Det finns en del egenskaper män kan besitta som omedelbart får mig på fall. Det första är långt mörkt hår och det andra är om de är musiker. Så vid det här laget kan alla räkna ut att en man med långt mörkt hår som dessutom är musiker får mig på fall direkt. Börjar han sen spela också så är det kört och jag börjar höra bröllopsmarscher spelas i mitt huvud... Nåja, innan det går så långt och jag har ropat ett rungande JA vid altaret brukar jag sansa mig och låta förståndet råda.

Så har det åtminstone varit hittills i mitt liv, men det har egentligen varit rätt tråkigt. Så därför överväger jag att byta taktik och strunta i förståndet och se vad som händer...

SÅ, när vi ses nästa gång, bli inte förvånade om jag vid min sida har en mörk långhårig basist i skinnbyxor vid min sida...

Vart tog alla vilda kvinnor vägen?

 

 

Ja, vart tog de vägen egentligen??? Ja, en sak är säker i alla fall... De finns lite här och var ute i bygderna... En och annan bor också i stan... De vilda kvinnorna finns där de får ha sin frihet och leva ut sin vilda sida. Där ingen försöker kedja fast, trycka ner eller kontrollera dem. Där ingen kränker gränser, slår eller förminskar med ord.

 

Alla kvinnor har en urkraft inom sig som de kan få kontakt med om de får leva fria från kränkningar och kontroll, och om de vågar ta kontakt med den. Många kvinnor tror jag väljer att tygla sin kraft av rädsla för omvärldens reaktioner. För många män och för en del kvinnor finns det inget mer hotfullt än en kvinna som visar sitt mod och sin kraft och vågar gå mot normer och traditioner.

 

Så till alla vilda kvinnor ute i skogarna... Ta plats, lev... Det är er tur nu...



Eventuellt håller jag på att bli tokig...

Ja, jag säger eventuellt, för egentligen vet jag inte med säkerhet om det verkligen förhåller sig så. Att jag håller på att bli tokig alltså. Det är lördagkväll och jag dansar runt hemma själv i vardagsrummet som en galning och har lyssnat på Pink hela kvällen. Ja, faktiskt är jag hemma fast det är lördag. Jag förstår att ni blir förvånade eftersom jag numera är en riktig partypingla. Det har jag väl alltid varit, men nu har jag äntligen kommit ut...

Då kan man ju fråga sig vad som  har fått mig att dansa runt som en toka... Jo, eftersom jag inte bänkar mig framför tv:n på kvällarna och tittar på "Så mycket sämre" eller "Så mycket bättre" eller vad det nu heter... Eller "Hollywoodfruar" eller "Solsidan" eller något annat program som man bara "måste" se, så hittar jag på annat på kvällarna hemma. Ikväll fick jag den ljusa idéen att sortera i mina bokhyllor... Jag har ikväll slängt och sorterat ut gammal skit sen decennier tillbaka, och när jag började bli klar med det kände jag mig så glad, så jag var tvungen att höja musiken och rocka loss. När jag hoppad omkring så kände jag mig inte riktigt som jag skulle, men vad gjorde det? Så jag vet inte... Eventuellt håller jag på att bli tokig...

Måttlighet har liksom aldrig varit min grej.

Nej, tyvärr så har jag absolut inga spärrar ibland. För det mesta lyckas jag kontrollera mig och bete mig som en vanlig människa. Jag tror på fullaste allvar inte heller att människor alltid genomskådar det omåttliga monster jag egentligen är. Låter det lite sjukt??? Ja, jag kan bara hålla med... Det märkliga är att det är ett "alltelleringet"-beteende. Antingen kan jag kontrollera mig eller kan jag det inte... Och kan jag det inte så stannar jag inte förrän någon annan eller annat stoppar mig. Jag menar, ta bara det här med odling... Måste man odla sex sorters squash, femton sorters tomater, fjorton sortera chilipeppar och sju sorters paprika??? Nej, faktiskt inte, om man tänker lite förnuftigt på det. Men, vem vill göra det? Mycket roligare att bara köpa alla fröer man ser och skita i om det blir tomater så att man drunknar.

Ikväll hände något som är ett ypperligt exempel på hur jag funkar. Jag var och handlade och hittade trattkantareller till ett fantastiskt pris. De kan man ju torka och använda sedan i flera år. Grejen var ju den att man bara fick köpa tre kg. Men det är ju ganska mycket egentligen om man är normalt funtad. Men det är ju inte jag, utan jag var ju helt enkelt TVUNGEN att köpa tre kg. Jag hade liksom inget val utan kände ett inre tvång att köpa så mycket man fick. Dessa har jag sedan stått och delat och lagt ut på inte mindre än fyra plåtar och sex brickor. Hamstrat inför vintern kan man säga. Och säkrat mäjligheterna för mig och barnen att äta trattkantarellsoppa flera år framåt...

Jag vill krama ett träd.

Jag funderar seriöst på att bli trädkramare. Jag älskar hösten. Luften är så härligt frisk och jag känner mig levande på ett särskilt sätt. Dofterna är såklart annorlunda än på våren och sommaren, men doften av multnande löv, svampskog och nyklippt, vått gräs är oslagbar. Jag längtar ut i skogen... Att promenera långa stunder utan något mål... Att sparka med foten i högar med torra löv... Att fylla lungorna med den friska kryddiga höstluften...

Det sägs att naturen läker och renar oss. Kanske är det därför min trötta själ längtar ut i skogen??? Jag behöver låta mig sköljas över av naturens helande och läkande kraft och bästa sättet är kanske just att krama ett träd???  

Allt jag vill göra just nu är att yla åt månen...

 

Den påverkar mig alltid... Fullmånen alltså... I natt är det förstås ingen blå måne, som det var i augusti. Men ändå...

Kvällen har jag tillbringat i Hässleholm med några av mina allra första barnkörsångare. Tro det eller ej, men alla har hunnit fylla 30 vid det här laget. Bara tanken på det får mig att känna mig urgammal. Men jag försöker desperat påminna mig om att jag faktiskt inte var så gammal själv när de sjöng i  min barnkör. Än så länge går det hyfsat bra... Vi har ätit och druckit gott och pratat gamla minnen. Tåget hem från Hässleholm och sen promenad i det klara månskenet.

Som alltid... Påverkar den mig... Jag blir rastlös och vill att det ska hända något... När månen är full är den magisk, mystisk och får mig att känna mig levande på ett sätt som inget annat kan... Jag känner mig besläktad med varulvarna och känner en dragning till den urkraft de ger uttryck för i sina ylanden...

Allt jag vill göra just nu är att yla åt månen...

Hjälp, min dotter är buddhist...

Häromdagen berättade min dotter att hon hade spillt ut mjölk i skolan på lunchrasten och strax därefter konstaterade hon krasst att det berodde på dålig karma. Det vill säga att hon trodde att hon hade kanske varit taskig mot någon kompis tidigare och på grund av detta så råkade hon ut för dåliga saker. Något förvånad över detta resonemang frågade jag henne hur hon hade kommit fram till det här. Helt självklart svarade denna sjuåring att det hade hon lärt sig på "Par i kungar". Skulle någon vara helt ovetande om vad "Par i kungar" är, kan jag upplysa om att det är en mycket intellektuellt högstående tv-serie som går på "Disney channel". (Jag är ironisk om någon inte förstår det). Tydligen säger de allt som oftast i denna serie att det är dålig karma, så fort något går fel. Och allt som sägs på tv är ju sant, eller hur? Åtminstone är det så i en sjuårings värld. Så, min dotter har alltså blivit buddhist... Och allt beror på "Disney channel"...

Världsmästare på karusellåkning...

...är jag inte längre. Faktum är att jag tills för några år sedan inte bangade för någonting överhuvudtaget när det gällde karuseller... Ju snabbare och ju mer uppochner desto bättre tyckte jag. Jag var tom ganska kaxig för det. MEN... jag måste erkänna att åldern håller på att ta ut sin rätt... Eller kanske det inte är åldern med tanke på att jag fyllde trettio bara häromåret...Hrm... :) Nåja, skämt åsido, jag tål inte alls lika mycket längre. Det är bara att krypa till korset och erkänna detta. Jag vågar inte riktigt åka allt längre... Aj, vad det sved att erkänna det... Vågar jag, så är det inte helt ovanligt att jag kommer ut ur karusellen illamående och yr i pumpan... Så det är bara att erkänna sig besegrad... Jag är inte världsmästare på karusellåkning längre...