Salig över det lilla.

 Ibland tänker jag att vägen till lycka, eller kanske snarare förnöjsamhet, ligger i att glädjas över de små tingen i tillvaron. En kattunges lek, solens värme mot ansiktet på morgonen, doften av nyklippt gräs… Listan kan göras lång. 

Det som glädjer mig mest just nu är att skörda det jag har sått. Då menar jag bokstavligen. Köksträdgården fullkomligen dignar av grönsaker just nu. Det känns som om de konspirerar mot mig och har bestämt sig för att mogna och bli klara för skörd exakt samtidigt. Nåja, det är ett kärt besvär och självklart en ynnest att ha så mycket fina grönsaker. 

Och just nu räcker det att gå ut i trädgårdslandet för att känslan av salighet ska infinna sig… 

Våga vara hudlös

Jag föddes in i den här världen med tunn hud och med tillit till den värld som bett mig komma till. Med åren blev jag varse att världen var mer hotfull och opålitlig än jag först hade trott. För varje år som gick blev jag mer och mer tjockhudad och det blev svårare och svårare att hitta in till den jag egentligen var. 

Med åren började min tjocka skyddande hud kännas mer som en mur mot omvärlden och mot mina medmänniskor. Ensamheten var ett faktum. Livet hade lärt mig att jag bara kunde lita på mig själv och till syvende och sist bara hade mig själv när det väl gällde. 

Som ung vuxen började jag förstå att det var kanske inte så här livet skulle levas. Framförallt var det ett kärlekslöst sätt att leva och glädjen lyste med sin frånvaro. Någonstans började min hjärna fundera över om jag kanske skulle försöka ändra mitt förhållningssätt till livet. Låta murarna falla, använda lite själslig peelingkräm på min tjocks hud och se vad som hände. 

Men det var svårt, nästan omöjligt efter så många år i samma hjulspår att ändra ett levnadssätt. Jag insåg att det skulle behövas år. År av träning på att leva. Leva nära livet, mina medmänniskor och mig själv. 

Så fick det bli. Det är vad jag har sysslat med de senaste 35 åren. Tränat på att leva, hudlöst, nära livet. Och… Får jag säga det själv så har jag blivit ganska bra på det. Så: mitt råd till dig: våga vara hudlös. 

Jag är inte så trevlig längre.

Jag tror faktiskt inte jag är så trevlig längre. Förr var jag trevlig. Ofta även om jag inte tyckte att människor var så trevliga mot mig, så hade jag bestämt mig för att jag skulle vara en trevlig person. Nuförtiden kan jag tycka att det är helt sanslöst att tänka så egentligen. Varför ska jag vara trevlig mot folk som inte är det mot mig? Sen är det naturligtvis så att det skiftar från person till person vad det innebär att vara trevlig. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att trevlighet är otroligt överskattat. 

Jag har numera uppnått den aktningsvärda åldern av 55 år och tycker faktiskt att helt andra egenskaper än trevlighet är viktiga hos de människor jag vill omge mig med. Uppriktighet, empati, lojalitet och autenticitet är egenskaper jag letar efter hos människor jag vill ha i mitt liv.

Så är det någon som tycker att jag har blivit en surkärring har den personen förmodligen rätt...

Eller kanske får personen det bemötande den förtjänar.

 

Träden gör det, så varför kan inte jag?

 Människor säger ofta till mig: Släpp det! Och många gånger så gör jag såklart det. Men ibland klarar jag det inte. Det är de gångerna något har hänt som gjort mig otroligt ledsen eller arg. De där situationerna som verkligen har sårat på djupet är svåra att bara släppa. Även om jag jobbar hårt på att släppa, så sätter de ärr som inte försvinner. 

Den här sommaren har gett prov på många händelser som har fått mig att fundera över hur lätt jag har att släppa saker. Frågan är hur lätt man egentligen ska släppa grejer? Kanske är det så att jag har släppt saker för lättvindigt tidigare och inte tillåtit mig att faktiskt vara arg, ledsen och besviken på människor för det som hänt? 

Och kanske, kanske jag borde klara allt bättre med tanke på att jag faktiskt är 55 år gammal nu och livet borde ha lärt mig vid det här laget. Men, nu är det inte så, utan jag blir både arg och ledsen för det som händer och har inte alls lätt för att släppa saker. Frågan är om jag någonsin kommer att med lätthet kunna göra det? 

Separationsångest i sensommartid

 Ja, så illa är det faktiskt. Vill inte, vill inte, vill inte höst och vinter... När andra säger att de ser fram emot hösten och känner sig taggade inför terminen, så brukar jag le och nicka som den väluppfostrade individ jag inbillar mig att jag är. Men inom mig skriker jag rakt ut: NEJ!!! Jag är inte redo, jag vill inte höst och verklighet. Jag vill fortsätta åka till min strand i Landskrona, simma i havet tills jag är blåfrusen, ligga på gräset ovanför stranden och lyssna till barnens stoj och skratt när de leker i sanden och klättrar på lekplatsen där. Tänka tillbaka på alla somrar med mina egna barn vid den stranden och hoppas på att få åka dit med barnbarn och bonusbarnbarn någon gång i framtiden. Känna känslan av hur hela mitt jag renas i vattnet där vid stranden där min själ får ro. Jag är helt enkelt beroende av havet och dess inverkan på mig.

Men, det är mer med sommaren jag älskar och är beroende av. mitt hem, vår gård med alla odlingar, växter, djur och platser som ger näring åt själen. Även kroppen får sitt i arbetet på gården med djur och odlingar. Att få följa lammen från lamning till nästan vuxen ålder, att få iaktta bina från rensningsflygning till invintring och att mötas av våra sköna hönor när man kommer för att ge lite grönt framåt kvällskvisten är stunder som gör livet värt att leva. 

Sommaren innebär såklart så mycket mer. Midsommar på gården, vänner, sill, en och annan nubbe och lite grill på kvällen och snack och förtrolighet till långt in på småtimmarna. Det är precis så vi vill ha det här på gården. Vi vill att våra vänner ska trivas med oss och med varandra. Våra barn och deras familjer hoppas vi alltid ska känna sig välkomna hos oss och att gården ska vara som deras andra hem.

Varma, magiska, ljusa sommarnätter som jag älskar dem och att tillbringa dem med människor jag älskar. Så är livet på Lyckebo. Namnet vi gav gården när vi flyttade in. Gården där lyckan bor:

Lyckebo.

På väg mot fem-fem

 Jag har aldrig tyckt att det var någon big deal att nolla dvs fylla jämnt. Många tycker att det är en sådan milstolpe och stor händelse. Nja, så har jag inte känt. Däremot att femma… Det är fått mig att tänka och reflektera. När jag fyllde 45 år slog det mig för första gången att jag faktiskt började bli gammal. Med betoning på började för att ingen ska gå i taket. I år är det 10 år sedan jag fyllde 45 år och är man inte helt obegåvad på matte har man redan räknat ut att detta är året då jag fyller 55. Och ja, jag måste erkänna att det gör någonting med mig. 10 år till pension. I bästa fall. I sämsta fall förväntas jag väl arbeta till 67 eller 68. Hemska tanke. Jag förstår att många blir chockade över min inställning och tror väl att jag hatar mitt arbete. Det är givetvis inte fallet. 

Tillbaks till att fylla 55. Om inte allt för många år hägrar pensionen i alla fall och då börjar man ju bli gammal på riktigt. Insikten om att tiden inte är oändlig slår mig som en stekpanna i skallen. När man tänker så här är det ju oundvikligt att inte börja reflektera över sitt liv. Vad jag ville, hur det faktiskt blev och vad vill jag med resten av mitt liv? Stora frågor som kräver stora svar. Men, jag har ju aldrig varit den som har väjt för de stora eller svåra frågorna i livet. Jag har snarare gått rakt in i hetelden, stirrat sanningarna i vitögat och passionerat stått på barrikaderna för det jag har trott på.

MEN är det så jag vill leva resten av mitt liv. Nja, jag brinner fortfarande för det jag tror på, men är inte längre beredd att bränna mitt ljus i båda ändar. Nej, resten av livet ska jag låta mig mer inspireras av Ferdinand, ni vet han tjuren på julafton som sitter under sin korkek och luktar på sina blommor. Så ser mina drömmar ut för resten av mitt liv. Att stoppa händerna djupt i myllan och odla min egen mat, pyssla om djuren på gården som ger oss kött, ägg och honung, att njuta av Lyckebo gårds härliga omgivningar och att då och då bege mig ut i världen med gitarren på ryggen och sjunga sånger för dom som vill lyssna. 

Så hoppas jag livet efter 55 ska se ut för mig…

Mi casa, su casa

När vi flyttade till Lyckebo var vi båda rörande överens om att vi ville att gården skulle bli en plats där våra nära och kära kunde ses, umgås med varandra över en bit mat och trivas i allmänhet. Med tiden har Lyckebo också blivit en mötesplats för gamla och nya bekantskaper och det går inte många dagar mellan att det dyker upp någon här. En det vill bara köpa ägg, andra tittar in för att säga hej och många är naturligtvis bjudna hit med anledning av någon trevlighet. 

Det har inte gått ens tre år sen vi flyttade hit och när jag tänker tillbaka på alla fester vi anordnat blir jag varm i hjärtat. Födelsedagsfirande, jul i dagarna tre, spontangrillfest, midsommarfirande med proseccopicknick vid Tjörnarpssjön, ”After christmas”- middag… Listan skulle kunna göras ännu längre. 

Vi är välsignade som har så många härliga människor i våra liv och jag känner stor glädje och tacksamhet över alla er som vill komma till Lyckebo och dela en stunds liv med oss. 

Vår dörr är öppen, en kopp kaffe eller te fixar vi på några minuter och sen hänger vi en stund…

Välkommen!

Leva tills jag dör

För några veckor sedan fick jag en ny favoritlåt. Dansbandsmusik var önskad på en begravningsgudstjänst och min repertoarkännedom inom genren är minst sagt begränsad, så jag vädjade om hjälp av min prästkollega. Lasse Stefanz hade gjort en version av Mikael Wiehes ”Leva tills jag dör” som efter lite övning funkade någorlunda på begravningen. Jag var såklart tvungen att också lyssna in Wiehes egen inspelning och i samma stund jag hörde den blev jag förälskad. Ja, inte i Mikael alltså utan låten. Melodin, arret och framförallt texten. Texten i sig är en fantastisk hyllning till livet, och sjuder av en livsglädje jag har svårt att inte smittas av. Tanken slår mig att egentligen är det väl vad livet handlar om… Att leva tills man dör, att leva fullödigt varje stund och att leva så sitt liv så gott man kan där man har sin plats på jorden. 

Ytligheten sårar ibland...

Jag är nog lite udda, men jag tycker att ytliga relationer är meningslösa. Många tycker säkert att det låter konstigt. Man kan ju inte ha djupa relationer med alla. Nej, det kan man såklart inte. Men man kan ha mer eller mindre autentiska relationer med andra, dvs man visar mer eller mindre av vem man egentligen är. Det är det jag menar, jag är inte intresserad av icke autentiska relationer. 

Jag vill ha relationer där människor kan visa vilka de är, berätta vad de drömmer om, vad de brinner för, vad som gör dem ledsna eller glada etc. För att vi ska kunna bemöta varandra med en sådan öppenhet krävs också att vi vågar vara autentiska själva dvs. visa vilka vi är. För detta krävs mod och sårbarhet. 

Enligt min mening går många människor omkring i relationer där ytan ibland blir viktigare än djupet just pga av rädslan för att vara autentisk. För vad händer då? Blir vi mottagna med kärlek som de ibland sköra och sårbara  individer vi är? Eller blir vi kanske inte ens sedda fast vi försöker... 

Är det nu det händer???

Så här i sista timmen innan datumen skiftas och det blir den 18 augusti, min födelsedag och tillika den födelsedagen jag fyller 50, så är det många tankar och känslor som rusar i min kropp. 

Mycket har hänt senaste veckan... En fantastisk hejdundrande 100-årsfest förra helgen, två magiska konserter på Malmöfestivalen, jobbstart efter semestern, ett barn som börjar högstadiet och ett gymnasiet, en underbar dag igår med mannen i mitt liv som avslutades med en mysig kväll med fika och trädgårdsföredrag tillsammans med en skön böna. 

Så många intryck på så kort tid, så mycket kärlek och så mycket känslor... Det är nästan att min kropp och själ spricker av alltihop... 

Men... Just nu går mina tankar till mamma... Mamma som inte fick leva till min 50-årsdag, men som för exakt 50 år sen vankade av och an på golvet på Hässleholms BB i väntan på att jag skulle behaga titta ut. Samma sjukhus där hon 46 år senare skulle dra sitt sista andetag. Var du än är, mamma, så är jag dig evigt tacksam att du gav mig livet. 

Tankarna på mamma får mig också att tänka på mina egna barn. Så oerhört tacksam jag är för att de kom till mig och för att de har utvecklats till de personer de är idag.

Jag är också tacksam för den konsert i tisdags kväll, som jag ganska urlakad, masade mig iväg till. Efter att ha tagit årets första och förmodligen sista dopp i havet fick jag ny kraft och kunde njuta av Sofia Karlsson på stora scenen på Malmöfestivalen. Hon fick mig att känna något jag inte känt på länge... Lusten till musiken och längtan efter att musicera... Underbart... Magiskt...

Djupt tacksamhet känner jag också över att livet har skänkt mig det vackraste en människa kan uppleva, nämligen villkorslös kärlek. Någon som älskar mig som jag är, och går vid min sida oavsett vad livet lägger framför mina fötter... 

Så mycket har hänt de sista åren, många motgångar och svårigheter som nästan har sänkt mig... Och jag tänker... Nu i de sista skälvande minuterna av mitt fyrtiotals nyårsafton... Är det nu det händer??? Är det nu livet börjar om, eller kanske börjar på riktigt???

Jag är faktiskt bara människa...

Det är väl självklart tänker man säkert när man läser rubriken på det här blogginlägget. Men det har inte varit självklart för mig under mitt liv. Nu när jag snart ska fylla femtio, så kan jag blicka tillbaka på mitt liv och konstatera att jag många gånger har ställt nästan övermänskliga krav på mig själv. När svåra saker har inträffat har jag sällan tillåtit mig att bli ledsen, arg eller någon annan "olämplig" känsla. Jag har istället försökt att hantera det hela på ett moget och som jag har inbillat mig lämpligt sätt. Det är naturligtvis ett bra förhållningssätt, men samtidigt har jag glömt bort att som en mogen och vuxen människa måste men också ge sig själv tillåtelse att ha känslor, att bryta ihop ibland och att faktiskt inte alltid vara tvungen att klara ut allting som livet levererar. 

Under hela mitt liv har jag princip bara spottat i nävarna och tagit itu med vad som än har hänt. Att ge upp har aldrig varit ett alternativ. Klart man inte ska ge upp tänker säkert någon. Ja, naturligtvis ska man inte ge upp i första taget, men det är inte vad jag menar. Men när livet blir övermäktigt, när man inte orkar mer, när det helt enkelt blir för svårt, då är det dags att sluta kämpa. Att faktiskt kanske ge upp kampen, att be om hjälp och att ta  utrymme för sina egna behov... I backspegeln kan jag se att jag har kämpat för länge och för mycket, och framför allt på egen hand många gånger. Ibland på egen hand för att det faktiskt inte har funnits någon där för mig, men ofta på egen hand på grund av gammal vana och på grund av att erfarenheterna i livet har sagt mig att jag har bara mig själv att räkna med. 

Men jag kan också se situationer bakåt i livet, där jag skulle bett om hjälp, där skulle ställt krav på att bli respekterad för mina behov och åsikter. Det känns sorgligt att konstatera att livet kunde sett annorlunda ut, mindre ensamt och mindre kämpigt... 

Det viktigaste är att man drömmer, inte vad man gör...

Så sa min pappa ofta när jag var yngre... Men jag kan inte hålla med honom...För mig har det blivit viktigare att faktiskt förverkliga det jag vill göra i mitt liv än att drömma om det. Men kanske just på grund av att det många gånger under min uppväxt just utlovades både det ena och det andra(som aldrig blev verklighet), har jag blivit ganska krass i mina drömmar och planer. 

Ser jag tillbaka på mitt liv så har jag steg för steg förverkligat det jag har velat göra. Kanske småskaliga planer men ändå... Jag har fått två barn, hade velat ha fler men ödet ville annorlunda. Jag arbetar mer musik, både inom kyrkan där jag hör hemma och som sångerska med visor som mina favoritsånger. Trots att jag är uppväxt i en liten byhåla(Tyringe) och inte har bott på landet under min barndom, var jag tidigt övertygad om att det var just på landet jag ville bo. Att ha lite djur, kunna odla, ha fruktträd och bärbuskar var vad jag önskade mig. 

Fram tills för några år sen hade jag allt det där när den stora katastrofen var ett faktum. Familjen gick inte längre att hålla ihop och jag fick lämna mitt paradis som jag tillbringat sjutton år med att bygga upp.

Nu lite mer än fem år senare har jag kommit en bra bit med att bygga paradis nummer två. Fortfarande inga höns och inget växthus, men man vet aldrig... Det kan komma fortare än man tror...

Men har mänskan inga storslagna drömmar alls tänker ni nog... Jo, såklart, jag vill se massor med platser i världen, jag vill köpa en vingård i Toscana, jag vill bo en tid i Rom... Lära mig italienska... 

Naturligtvis finns det drömmar, men för mig är glädjen med drömmarna möjligheten att de någon gång kan förverkligas och inte bara bli luftslott...

Du försöker hålla ihop dig...

Jag ser på dig att du försöker hålla ihop dig. Så sade en av mina kollegor till mig för några veckor sen. De orden visste var de tog och de har stannat hos mig sen dess. Ska jag vara ärlig så har jag nog hållit på med det hela mitt liv. Om inte jag håller ihop mig, vem gör det då? Ärligt talat har det inte funnits många att luta sig mot. Många i mitt liv har varit så trasiga själva att de har tyckt att jag var någon man kan luta sig på. Det har kanske varit sant ibland, eller har jag bara fallit in i den rollen av gammal vana... Men nu är det så... Att jag orkar helt enkelt inte längre hålla ihop mig, jag orkar inte orka mer.. Jag vill inte orka mer. Jag vill inte behöva försöka orka med, jag vill inte orka försöka vara positiv och jag vill inte behöva försöka må bra för att andra förväntar sig det eller är vana vid det. 

Jag är så in i märgen trött av att hålla ihop mig... Men jag vet faktiskt inte hur man gör när man inte håller ihop sig, jag har aldrig vågat prova...

Tycker verkligen inte om det längre...

Förr hade jag inte problem med det alls... Ensamheten alltså... Jag kunde till och med njuta av att vara ensam... Men så är det inte nu. Jag trivs inte överhuvudtaget med att vara ensam längre, jag vill helst ha människor runt mig eller åtminstone i närheten. Känns ovant att känna så... Definitivt en ny erfarenhet... Och väldigt obekvämt, då det är svårt att ständigt omge sig med människor. 

Det enda jag kan göra är att hoppas att det går över, och att jag börjar trivas i mitt eget sällskap igen...

Kan man lära gamla hundar sitta???

Ja, nu är jag ju ingen hund direkt men liknelsen är nog ändå befogad... Hela mitt 50-åriga liv, ja, ok då, hela mitt 49-åriga liv har jag upplevt att jag bara har haft mig själv att lita till. Olika omständigheter har inneburit att de som på olika sätt skulle funnits där för mig under uppväxt och senare i livet har brustit i sina roller gentemot mig. Naturligtvis har det funnits en uppsjö av både släktingar och vänner som har ställt upp för mig genom åren. För detta känner jag en oerhörd tacksamhet, men känslan har ändå funnits där att det är jag och bara jag som måste bära... Allt... 

Då och då har någon dykt upp som jag har satt min tillit till, och inbillat mig att jag kunde luta mig mot.... Men det har alltid vinglat rejält efter ett kort tag...

Sen går tiden... Någon dyker upp som verkar skilja sig från de andra... Som säger... Jag tycker om dig som du är, du kan luta dig mot mig... 

Så lätt det verkar... Och så svårt det kan vara efter så många år av att bara ha lutat sig mot sig själv... Men jag övar... Varje dag... Och övning ger färdighet... 

Visst måste jag våga en gång till??? För visst kan man väl lära gamla hundar sitta???

Bör jag tänka eller bör jag låta bli???

Ibland undrar jag om det är bra att tänka för mycket. Normalt sett brukar jag aldrig tycka att det är något problem , men ikväll känns det så... Nu har jag varit ledig några dagar och tröttheten är överväldigande... Och som många som känner mig i verkliga livet vet, så passar det inte mig att vara trött... Det är så mycket jag vill göra... Med den här tröttheten kommer också en viss nedstämdhet... Jag tänker mycket på mitt liv och hur det har blivit... Och de senaste årens turbulens gör sig påmind.. Den 
  turbulensen är fortfarande behäftad med en viss sorg och smärta. Och... När jag har tid att tänka... Då kommer känslorna... Åh, nu ska hon grotta ner sig igen och deppa till det, tänker nog någon nu... Ja, så låt mig grotta ner mig och gegga i sorgen och smärtan ett tag.. Jag kanske behöver det för att komma igen. De flesta som känner mig vet att jag mestadels är glad och positiv och älskar livet... Och ärligt talat så kan man ju sluta läsa när man vill, om man tycker jag deppar till det för mycket... 

But life is life... Och man kan ju inte annat än älska det en stilla kväll när fåglarna sjunger och fåren betar förnöjt... 

 

 

Älska livet... Och det kommer att älska dig tillbaka...

Såklart låter det som en klyscha, och det är det säkert också. Men, oavsett vilket, så är det sant... Jag har sedan ett bra tag tillbaka känt mig förälskad i livet... I mitt eget liv alltså... Ja, många av er blir säkert förvånade nu. Då och då så kan jag ju rasa ganska rejält av alla bekymmer som kommer, mest praktiska då egentligen, men det är ju bara att spotta i nävarna och hitta en lösning och gå vidare... Enligt min mening är praktiska problem bara till för att lösas, de verkliga problemen är de problem vi har i våra relationer... De som tär på oss emotionellt och som ibland sätter spår i våra själar...

Men tillbaka till ämnet... Jag är alltså förälskad i mitt eget liv... Så ego tänker säkert någon... Men jag står faktiskt för det. Det är ju upp till var och en och försöka skapa det liv man vill leva efter bästa förmåga... Och när man har gjort sitt allra bästa kan man bara luta sig tillbaka, leva i nuet och njuta av frukterna av sina ansträngningar... Och det är då det ofta händer... När man släpper taget och älskar livet... Då älskar livet oss tillbaka och ger oss ibland just det vi längtar som mest efter...

Så... Mina vänner... Gå ut i sommarnatten... Älska livet och älska varandra... Det är det enda viktiga...

Efterlyser: ork och lust.

Orken är tappad och lusten försvunnen... Och jag vet faktiskt inte var jag ska hitta något av det igen... Det kvittar på något sätt hur jag vänder och vrider på allt... Jag har för mycket att göra på alla fronter  och har för mycket problem av olika slag i mitt liv. Just nu känns livet övermäktigt och hade jag kunnat hoppa av och sticka till Karibien ett halvår hade jag gjort det... 

Tröttheten är överväldigande och hur jag än vilar och sköter om mig så försvinner den inte... Utmattningen ligger och lurar runt hörnet och jag balanserar ideligen på gränsen... Jag vet det, men ser inte hur jag ska förändra mitt liv, förutom att jag naturligtvis kan flytta till en etta med kokvrå eller nåt... 

Jaja, det känns mörkare än mörkast just nu... Men imorgon känns det säkert bättre... Och då är det bara att göra som vanligt... Kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och kämpa på...

Lyckligare än någonsin...

Så här såg jag ut fem minuter innan tolvslaget på nyårsafton... På sista tiden har jag känt mig förälskad i själva livet och faktiskt tidvis lyckligare än på länge... Naturligtvis har jag mina ups and downs som vi alla har. Men de senaste dagarna har jag känt en otrolig förväntan inför resten av mitt liv och jag är övertygad om att "the best is yet to come". Så jag kan bara säga... "Bring it on 2016, I'm ready."

Till er alla från lilla mig... Ha ett fabulöst år allihop! Så ses vi i olika sammanhang under resans gång...

Smäktande romantisk...

Det är något speciellt med årets slut och nyårsafton... Man gör bokslut med det som har varit och gör rent hus för det som komma skall... Sällan har jag väl känt mig mer förväntansfull inför ett nytt år... Jag är som en kalv på grönbete. Ändå är det inget extraordinärt med det året som ligger framför mig. Livet kommer nog att te sig ungefär som det året som har gått... Men ändå... Förväntan, förhoppningar, magi och mirakel ligger i luften... Tror aldrig jag har känt mig så öppen för livet som jag gör nu... Och utan något specifikt föremål för mina känslor så känner jag mig smäktande romantisk... Och det har jag gjort ett tag... Så nog kan man säga att det ligger i luften...

Har lyssnat mycket på mannen med de stora formuleringarna på sista tiden... Ja, jag pratar såklart om allas vår Uffe... Ja, jag vet... Han är inte allas vår Uffe för alla, men skicklig på ord är han i alla fall. Det är inte många som hyllar kvinnor i sina texter på ett så fantastiskt sätt som han gör... "På hennes rygg stannar arméerna upp och sluter fred..." Kan man bli annat än lyrisk???

Önskar er alla ett gott nytt år med mycket kärlek och romantik. Skickar med er en låt, inte av Uffe, men väl en gammal klassiker som dryper av romantik...