Den stora sorgens tid...

Trots att jag har apmycket att göra just nu, och inte egentligen har tid att varken tänka eller känna, så känns det som om något håller på att hinna ifatt mig. Under väldigt lång tid har jag varit tvungen att fokusera stenhårt på att överleva den situation jag har befunnit mig i och inte kunnat unna mig lyxen att känna efter så mycket. Nu lever jag inte ständigt i någon slags kristillstånd utan kan börja se någon slags vardag igen i livet. Och faktiskt har jag börjat så smått att slappna av lite grann. Då kommer den. Den stora sorgen kommer över mig och jag kan inte värja mig. Jag försöker inte ens. Jag vill inte ha någon ogråten gråt inom mig som fastnar i själen och hindrar mig från att leva fullt ut med min kropp och mina sinnen.

Den stora sorgen handlar om mycket. Sorg över att jag har misslyckats med det enda viktiga i mitt liv, nämligen att ge mina barn en trygg och lycklig barndom med båda sina föräldrar. Sorg över ett 22-årigt förhållande som gick i kras. Sorg över att lämna den gård och trädgård som jag har betraktat som mitt paradis på jorden. Sorg över alla drömmar som har gått i kras de senaste åren...

Det är den stora sorgens tid och den kommer att vara tills det inte finns fler tårar att gråta...

Jag blir så ledsen...

Ibland när jag tänker på allt som hänt de senaste åren och hur livet är just nu så blir jag så ledsen. Hela mitt liv har jag strävat efter att hålla ihop min familj och det finns nästan inget jag inte har varit beredd att göra för att lyckas med det. Sen är jag medveten om att jag inte alltid kanske har gjort det som har varit det bästa att göra i situationen, men jag vet att jag har gjort det jag har trott var bäst för alla. Jag har alltid velat ha en stor familj med många barn i ett stort välordnat hus med stor släkt och många vänner. Med min stora familj och stora släkt skulle jag sedan fira jular som påminde om Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander".Jag hade kommit en bit på väg med det, men någonstans krackelerade drömmen och gick i kras. Nu sitter jag här ensam varannan vecka och är långt ifrån min livslånga dröm.Och jag vet... Man kan inte kontrollera och styra livet alltid dit man vill... Men man kan heller inte ta bort den längtan som lever och bor inuti en.

Trött på allt...

Jag är så trött på allt... trött på renoveringen, trött på jobbet, trött på att försöka hålla ihop och orka med, trött på att leva på lånade pengar, trött på att känna mig ensam, trött på att inte veta vem som passar mina barn när jag ska jobba på helgerna, trött på att vara sjuk, trött på att livet alltid är en kamp, trött på att ha mycket att göra, trött på att inte tydligen vara värd ett arbetsrum ens på jobbet, trött på att rensa kattlådan, trött på att banta, trött på att försöka hantera att min familj gick i kras, trött på att intala mig själv att det var nog bäst som skedde, trött på att försöka förstå andra som beter sig illa mot mig, trött på att känna mig som en usel musiker, trött på att aldrig någonsin JAG får kasta mig på golvet och vara oregerlig, trött på att försöka vara en bra mamma när jag håller på att gå itu inombords, trött på att börja om...

TAR DET SLUT?

Vad händer om man inte orkar mer?

För mig har det alternativet aldrig funnits. Jag menar att inte orka med alltså. Jag har alltid försökt att orka med allting som jag har ställts inför, men i somras fick jag mig en tankeställare. En gammal kompis och hennes man hjälpte mig att flytta. Vi har följts åt sen vi var sju år gamla och hon känner mig utan och innan och vet allt om mig. Jag tyckte att allt var jättejobbigt och orkade nästan inte styra upp situationen. Hon såg detta och sa till mig stt sluta med att försöka vara glad och hålla ihop hela tiden. Hon sa: Sätt dig ner och bryt ihop och gråt och säg att du inte orkar mer.  Hon hade läst mig rätt. Det var precis vad jag ville göra, men inte tillät mig. Jag gjorde inte det då heller, men jag har funderat mycket på hennes ord.

Jag tillåter mig aldrig att inte orka med. Jag bara spottar i nävarna, tar nya tag och går vidare. Men i hemlighet önskar jag att jag hade tillåtit mig själv att inte orka med. Jag vet inte varför jag gör så mot mig själv. Vad händer med mig om jag inte orkar med? Vad händer med alla omkring mig om jag inte orkar med?

Tar det aldrig slut???

Jag är så trött på att stiga upp varenda morgon och ha sjutusentrehundrafemtioåtta saker att göra... Ja, jag vet vad ni tänker... Jag måste lugna ner mig och vad är det som kan vara så viktigt???? Jo, de senaste fyra månaderna har jag separerat, flyttat och påbörjat renovering av mitt nya hus. Med risk för att låta som en gnällspik, så ska jag säga att det är sketjobbigt och asmycket att göra hela tiden. ( Ja,  jag är ledsen, det var inte det bästa sättet att uttrycka mig på, men så känns det.) Många säger till mig att det är ingen brådska och jag kan vänta med att fixa huset. Och jag tänker... Livet levs här och nu och jag kan inte vänta...Huset måste fixas nu. Mitt hus som är mitt och bara mitt och där jag vilar ut och hämtar styrka. Det är inte mitt drömhus ännu, men det ska bli...

Mat och musik.

Det finns många saker i mitt liv som är en källa till njutning från och till, men maten och musiken finns alltid med på något sätt. Förra veckan hade jag förmånen att få följa med min grannes arbetskamrater och fira hennes 40-årsdag. Den firades med en god buffé i Malmö och sedan en fantastisk konsert med Roxette, där de brände av ett antal gamla godingar samt några nya. De är "still going strong".

Igår var jag med en god vän i Lund och åt gott och lyssnade på blues och idag en härlig trerätters måltid på en spansk restaurang med en gammal gymnasiekompis. Så ni förstår det handlar mycket om mat...

Och musiken... Jag har inte ord för vad musiken betyder i mitt liv... Jag lever med den, genom den och kan inte vara utan den. Den bär mig genom såväl svåra stunder som goda stunder. Den väcker känslor i mig som inget annat kan och minnena väller fram som en stormflod. Jag kan inte värja mig och det vill jag inte heller...

Världen är full av vardagsänglar!

Något jag inte upphör att förvånas över är hur många vardagsänglar det finns i världen. Ändå sen mitt liv började kännas som att åka Balder på Liseberg oavbrutet har det dykt upp vardagsänglar när jag som mest behöver det. Människor lånar ut bilar till mig, fixar soffor, kopplar in TV-apparater, skjutsar mig och mina barn hit och dit... Ja, listan kan göras lång på tillfällen när jag har behövt hjälp. Som ett under finns det alltid någon där som sträcker ut en hand eller fångar upp mig på något sätt. Förunderligt och märkligt. För allt detta är jag evigt tacksam och känner mig välsignad som har alla dessa vardagsänglar i mitt liv.

Om det inte vore så opassande...

...skulle jag säga att jag älskar min snickare. ( Hoppas inte han eller hans fru läser detta förresten...) Ja, jag älskar inte honom på det sättet ni tror förstås. Utan för att han hjälper mig att tänka när min hjärna har fått härdsmälta och inte verkar kunna återhämta sig denna sidan jul. I mitt hus behövs såklart fixas och trixas med det mesta just nu. Som alla vet så har jag ganska klart för mig hur jag vill ha det med allt i mitt liv, men vägen dit kan vara snårig. När det gäller renoveringen av mitt hus ser jag målet, men på resan dit blir jag helt vilse. Men min snickare agerar vant reseledare och just nu känns det som om jag kan spänna av mig säkerhetsbältet, beställa in en" Bloody Mary" och njuta av flighten.

Så det tänker jag faktiskt göra... Skål för alla snickare!!!