Våga vara hudlös

Jag föddes in i den här världen med tunn hud och med tillit till den värld som bett mig komma till. Med åren blev jag varse att världen var mer hotfull och opålitlig än jag först hade trott. För varje år som gick blev jag mer och mer tjockhudad och det blev svårare och svårare att hitta in till den jag egentligen var. 

Med åren började min tjocka skyddande hud kännas mer som en mur mot omvärlden och mot mina medmänniskor. Ensamheten var ett faktum. Livet hade lärt mig att jag bara kunde lita på mig själv och till syvende och sist bara hade mig själv när det väl gällde. 

Som ung vuxen började jag förstå att det var kanske inte så här livet skulle levas. Framförallt var det ett kärlekslöst sätt att leva och glädjen lyste med sin frånvaro. Någonstans började min hjärna fundera över om jag kanske skulle försöka ändra mitt förhållningssätt till livet. Låta murarna falla, använda lite själslig peelingkräm på min tjocks hud och se vad som hände. 

Men det var svårt, nästan omöjligt efter så många år i samma hjulspår att ändra ett levnadssätt. Jag insåg att det skulle behövas år. År av träning på att leva. Leva nära livet, mina medmänniskor och mig själv. 

Så fick det bli. Det är vad jag har sysslat med de senaste 35 åren. Tränat på att leva, hudlöst, nära livet. Och… Får jag säga det själv så har jag blivit ganska bra på det. Så: mitt råd till dig: våga vara hudlös. 

Jag är inte så trevlig längre.

Jag tror faktiskt inte jag är så trevlig längre. Förr var jag trevlig. Ofta även om jag inte tyckte att människor var så trevliga mot mig, så hade jag bestämt mig för att jag skulle vara en trevlig person. Nuförtiden kan jag tycka att det är helt sanslöst att tänka så egentligen. Varför ska jag vara trevlig mot folk som inte är det mot mig? Sen är det naturligtvis så att det skiftar från person till person vad det innebär att vara trevlig. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att trevlighet är otroligt överskattat. 

Jag har numera uppnått den aktningsvärda åldern av 55 år och tycker faktiskt att helt andra egenskaper än trevlighet är viktiga hos de människor jag vill omge mig med. Uppriktighet, empati, lojalitet och autenticitet är egenskaper jag letar efter hos människor jag vill ha i mitt liv.

Så är det någon som tycker att jag har blivit en surkärring har den personen förmodligen rätt...

Eller kanske får personen det bemötande den förtjänar.

 

Att bryta ihop eller inte bryta ihop, det är frågan...

Ofta när jag inte mår bra försöker jag hålla ihop mig så gott jag kan när jag träffar andra människor. Inte så att jag visar upp andra känslor än de jag känner, men jag håller helt enkelt allt inom mig. Det värsta jag vet är att orsaka att andra människor mår dåligt på grund av mig, så därför är impulsen oftast att hålla inne det som jag tror skulle påverka andra negativt. På ett sätt är det självklart bra. Man kan ju inte gå genom livet och ständigt vältra över sitt dåliga mående på andra. Men samtidigt är vi flockdjur som vill leva i relation med varandra, vi behöver varandra på många sätt och mår bra av att finnas där för varandra. Många har genom åren erbjudit mig sin hjälp och sitt stöd och  jag kan ärligt säga att jag är lyckligt lottad som har så många som bryr sig om mig. Jag har dessutom genom åren blivit bättre och bättre både på att ta emot hjälp och att fråga efter den. Men när jag är riktigt utmattad( som nu) och livet ibland känns tungt och svårt trots allt positivt har jag svårt att ta plats med mitt mående. Jag vill kunna hålla ihop mig och inte orsaka att andra mår dåligt pga mig. Men det har ett pris... Att hålla ihop sig och inte visa hur man verkligen mår skapar ett vakuum av ensamhet som sedan är svårt att bryta...