Begravningsentreprenörer är klokare än man kan tro.

Ja,det är faktiskt sant och framförallt är de mycket ROLIGARE än man kanske kan tro när man inte jobbar tillsammans med dem. Häromdagen spelade jag på en begravning och efteråt kom begravningsentreprenören fram till mig och undrade hur det var. Han tyckte jag såg lite dämpad ut. Jag är ju som jag är. Ingen fasad här inte, så han fick den brutala sanningen rakt i ansiktet. Som den fina människa han är, hade han såklart inga problem att hantera det. Jag hade turen att få några visdomsord med mig från honom. Insikter som jag egentligen har men ändå ibland behöver höra från andra. Han påminde mig om att när det är som mörkast ska man fokusera på hur långt man har kommit och vad man har lyckats förändra, och inte fastna i tankar på det man inte har klarat ut. Förr eller senare ljusnar det alltid. Med dessa ord klingande i mina öron och en stor bamsekram från honom gick jag sedan med lättare steg ut i den friska vårluften.

Vågar man vara glad...

Somliga dagar kan jag känna en ovan känsla inom mig. Det är glädje eller ska jag kanske drista mig till att kalla det lycka. En känsla jag i alla fall inte känt på flera år. Visst kan jag vara glad tillfälligtvis, men jag talar om hjärtats glädje. När man känner glädjen eller lyckan i djupet av sitt hjärta. När jag känner den här känslan inom mig känner jag mig som Bambi på hal is. Hur ska jag göra... Vågar jag... Det låter kanske konstigt men jag har glömt bort hur man är och hur man gör när man är glad och lycklig. Framförallt måste jag erkänna att jag vågar inte riktigt. Vad händer om jag låter mig svepas med av lyckans stormvindar eller glädjens rus... Faller jag hårdare då än om jag stannar kvar i olyckans dal? En strof ur en dikt av Maria Wine kommer för mig och får avsluta idag:

Just nu 

känner jag mig så lycklig

att jag vågar be dig dela min glädje

men också be dig om ett råd:

Hur ska jag handskas med denna glädje

så att den inte snubblar över sig själv

och blir till en ny sorg? 

För en stund kändes livet värt att leva igen...

Ingen kan säga att det inte var underbart väder ute igår. För första gången på länge var vindarna lite ljumma och jag vände ansiktet mot solen. Det finns inget som ger mig sådan energi som att vända ansiktet mot solen och låta solens strålar värma min hud. Det känns som om hela jag blir uppladdad med solenergi när det händer. Jag är född i Lejonets tecken och det sägs att solen som är Lejonets planet ger oss lejonmänniskor mer energi än andra som är födda i andra stjärntecken. Inte vet jag... Men ett är säkert och det är att igår värmde solen mitt ansikte, och för en stund kändes livet värt att leva igen...

Jag längtar tillbaka till tiden förut.

Jag längtar tillbaka till tiden förut. Den goda tiden då allt var lättare och vägen tillbaka till varandra inte var osynlig och omöjlig att beträda. Den tiden då det fanns en trygghet i det välbekanta och en förväntan om en gemensam framtid. Nu sitter jag här med min längtan, och måste påminna mig om att någonstans på vägen tappade vi bort varandra och vårt gemensamma mål för resan. När vi väl upptäckte det var det omöjligt att hitta tillbaka till samma stig. Vi hade var för sig hittat nya färdvägar...

Jag trodde jag skulle klara det bättre...

Ja, jag tror ju jämt att jag klarar så mycket... Att separera, flytta från  mitt hus och min trädgård, vara från mina barn varannan vecka, renovera ett nytt hus, leva utan man... Listan kan göras längre på vad jag har försökt att hantera senaste tiden. Jag kan bara säga att jag trodde jag skulle klara det bättre... Men jag är inte så stark som jag trodde, och framförallt orkar jag inte längre klappa mig själv på axeln och säga att det här fixar du. Jag vill inte längre orka med allt... Jag vill inte längre fixa det och stå upp oavsett vad som händer. Men frågan är: Finns det något alternativ???

Lämna eller lämnas.

Det finns bara en sak som är svårare än att bli lämnad, och det är att lämna. Hela mitt liv har jag varit livrädd för att bli lämnad. Många gånger har jag kunnat göra vad som helst för att inte bli lämnad. I min vildaste fantasi har jag inte ens kunnat tänka mig hur det skulle vara att lämna, då jag sällan har lämnat någon eller något. Märkligt kanske det kan tyckas. Men jag arbetar länge på samma ställen, flyttar inte gärna och lämnar aldrig någon människa. Som vän är jag oftast trogen och lojal och har flera vänner jag har haft sen barnsben.

MEN för ett år sen kom jag till en punkt i livet då det vara nödvändigt att lämna. Jag lämnade min dröm om familjen, mitt hus, min trädgård och egentligen hela det liv som jag har byggt på i närmare 43 år. Nu står jag här mitt i nybyggarland, där jag har mutat in ett nytt stycke mark och undrar... Hur ska det gå?

Min katt är synsk och hetsäter...

Jag har så smått börjat fundera över om jag behöver ta katten till en sån där som talar med djur. Jag tror nämligen att han inte mår så bra psykiskt. Som jag tidigare har skrivit så vill han inte sätta sin tass utanför ytterdörren, vilket är märkligt då han i högsta grad är en bonnkatt. Han har utvecklat ett sjätte sinne, (ja, man kan nästan tro att han är synsk,) för att hålla koll på när jag har för avsikt att släppa ut honom. Så fort jag rör mina nycklar eller sätter på mig ytterkläder springer han och gömmer sig. Detta har medfört att jag nu måste planera noga när jag ska släppa ut honom och sedan låtsas som om det regnar, om jag ska kunna få tag i honom. Minsta lilla han känner på sig att jag vill att han ska gå ut, försvinner han och sen kan jag glömma att få tag på honom i flera timmar. Så jag antar att den lille kissen är ganska stressad av det faktum att han aldrig vet när jag tar honom och han blir tvungen att vara utomhus.

Förutom den ovan nämnda stressituationen eller kanske på grund av den ovan nämnda stressituationen hetsäter katten. Hans matskålar och han kattlåda står bara en liten bit från varandra och inte så sällan äter han, går till lådan, äter lite till och går sedan till lådan igen. Tilläggas bör kanske att han är ganska rund om magen vid det här laget.

Frågan är nu om man bara kan dra slutsatsen att han har haft en taskig barndom och att han får leva med det. Eller bör han uppsöka en kattpsykolog?

Tvångstankar om nya godissorter...

För tillfället hatar jag alla godisfabrikanter... För att hålla vikten måste jag som många andra försöka undvika att stoppa i mig för mycket godis och annat onyttigt. (Goda viner och gott öl är naturligtvis undantaget.) Men sen lång tid tillbaka har jag naturligtvis hittat ett kryphål för mig själv när det gäller godis. Jag bestämde mig nämligen för längesen för att tillåta mig att äta godis och glass, när det kom nya godissorter eller nya glassar. Problemet är bara att det här undantaget för regeln skapades när inte godisfabrikanterna lanserade nya godissorter varje vecka som de i princip gör nu. Nu är det ju special editions varje årstid, varje högtid och ifall någon kunglighet råka gifta sig eller till exempel om det är VM eller OS eller något annat tråkigt sportevenemang. Man kan käka dajm med päronsmak eller mjölkchoklad med mangosmak eller varför inte dumlekolor med pepparkakssmak? Tala om att jag äter mycket godis för att hinna med att smaka allt det här... Och naturligtvis har jag bråda tider på våren när glassföretagen släpper sina nyheter inför sommaren... Problemet jag har( som såklart är ett I-landsproblem av megasize) är att om jag inte provar allt nytt som kommer, så känns det som om jag missar något. Detta söker mig så till den milda grad att jag inte får en lugn stund förrän jag har provsmakat allt nytt som kommer i min väg... Detta har resulterat i att jag numera undviker godishyllorna för att inte se allt nytt som kommer...