Glimtar av glädje

Lång tid nu har jag funderat och reflekterat över allt som är och har varit i mitt liv. Mycket har hänt och det har varken funnits tid eller energi att vända och vrida på saker, men nu finns det tid och en gnutta energi. Inget är bråttom längre. Jag är där jag är och ska ingenstans just nu. Jag har ju dessutom resten av livet på mig att göra allt det där som måste göras. Eller kanske det inte måste göras??? I alla fall måste det inte göras just nu. Så därför finns tid att fundera och reflektera över allt. Inte är det lätt inte. Har jag gjort fel, har jag gjort rätt, kunde jag gjort på något annat sätt? Frågorna som studsar runt i huvudet på mig är åtskilliga. Och känslorna som kommer efter tankarna är också många och omtumlande. Svårt ibland att tänka alla tankar och känna alla känslor som kommer. Men ibland, mitt i allt det inre tumultet kommer glimtar av glädje och en förvissning om att efter natten kommer soluppgången och då ljusnar allt...

Alla års ogråten gråt

Var kommer de ifrån? Alla sorgerna, alla tårarna, alla års ogråten gråt. Jag väjer aldrig för sorgen. Jag tror fullt och fast på att man bäst kommer över sorgen genom att gå rakt igenom den och se den i ögonen. Så har jag försökt leva i många år och aldrig tycks de sina, tårarna och sorgerna. Men någon gång måste de ta slut och ersättas av skratten och glädjen, åtminstone tillfälligtvis.

Ikväll har varit en sådan tillfällig kväll då jag har kunnat ana att det finns ett efteråt, ett liv efter alla de här tårarna och alla sorgerna. Jag har haft förmånen att sitta och samtala med några kloka kvinnor i min egen ålder om allt som hör livet livet till. Det har varit en kväll med många skratt, men också en kväll med allvar och eftertanke. Och jag tänker, att jag är glad över min förmåga att känna sorg, då glädjen blir så mycket större när den kommer...

Tänk om det inte ordnar sig...

Länge har jag levt med en stark tillit till att allt kommer att bli bra bara jag uthärdar lite till. Det är jag dessutom bra på. Att uthärda svåra situationer alltså och att vad som än händer resa mig igen och gå vidare. Men tänk om det bara är en illusion då? Det kanske inte alls kommer att ordna sig och bli bra till slut... Min styrka och min tillit håller på att ta slut ungefär som när sanden rinner genom ett timglas. När sanden har runnit klart är tiden ute. Så är det med min kraft också... Den håller på att ta slut...

Arga mamman har ersatts av mesmamman.

I helgen försvann arga mamman och tog troligtvis ut lite välförtjänt semester. Som ersättare för henne dök mesmamman upp. Mesmamman som säger ja till nästan allt och enligt barnen är världens snällaste. Så den här helgen har inte varit lik någon annan. Alla måltider har intagits framför teven, inga grönsaker har ätits, dyr glass har inhandlats av Hemglass, ingen har gått och lagt sig i tid, det blev besök på äventyrsbadet trots att det skulle bara varit simskolebesök, korv och glass åts i affären en timme innan kvällsmat och all ledig tid har i princip tillbringats framför teve eller dator... Listan kan säkert göras ännu längre...


Ja, nu är frågan... Är barnen fullständigt förstörda för tid och evighet... Nej, jag tror faktiskt inte det...Ibland måste man bara luta sig tillbaka och relalalaxa från alla krav och måsten och alla insnöade normer om hur allt ska vara...

Lite lagom låg

Alldeles otroligt ledsen kan jag vara och fruktansvärt arg kan jag också klara, men nedstämdhet är jag mycket dålig på. Hellre ligger jag under ett täcke och gråter och tycker att livet är bara skit än att vara nedstämd.

Under en väldigt lång period har jag hållit högt tempo och inte unnat mig lyxen att känna efter... Det har helt enkelt inte funnits utrymme för det. Men efter Annandag Jul så gjorde jag i princip ingenting mer än jag behövde och knappt det i ungefär en vecka. När det sen strax efter nyår var dags att dra igång igen, så var det som om någon hade dragit i nödbromsen. Det gick helt enkelt inte att starta upp mig igen och sedan nyår har jag varit låg. Ingenting känns roligt och det finns ingen energi. Ska jag vara ärlig så känns det faktiskt inte heller som om allt kommer att ordna sig. Ovant att känna så då jag i grunden är en väldigt positiv och optimistisk person.

Men sen är det väl så, att allt har sin tid. Bakom molnen finns alltid solen. Detta vet jag så väl, men inga startkablar i världen kan dra igång mig nu. Men det finns kanske en mening med det. Kroppen försöker tala om för mig att det är tid att vila nu. Och det är just vad jag tänker göra, så mycket jag kan. Jag har ju resten av livet på mig att göra allt det som måste göras, eller hur?

Vi har inga perfekta liv.

Häromdagen satt vi och pratade på jobbet och jag pratade om att det hade kvittat hur jag hade valt i mitt liv. Det hade inte blivit bra ändå. Att leva kvar i en relation man inte mår bra i eller att låta sina barn bo varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa, det är som att välja mellan pest eller kolera. Då sa min arbetskamrat så här: " Vi har inga perfekta liv. Ibland får man helt enkelt göra det bästa av situationen." Självklara ord egentligen, men ibland måste man höra självklarheterna om och om igen.

Jag känner sorg över att det blev som det blev, men jag vet inte hur jag skulle ha gjort för att göra bättre...Jag får kanske bara konstatera att jag är inte perfekt och har inget perfekt liv.

Dolce far niente.

Häromdagen såg jag "Kärleken, lyckan och meningen med livet" för sjuttielfte gången. Jag säger bara läst boken, sett filmen och nu finns det bara resan att göra. För er som inte vet vad jag pratar om så handlar det om en film som Julia Roberts har spelat i. Filmen är i sin tur baserad på en bok med samma namn. Den handlar om en kvinna som skiljer sig och sen ger sig ut på sitt livs resa. Hon tillbringar fyra månader i Rom för att lära sig njuta, fyra månader i Indien i ett ashram för att finna Gud och till sist fyra månader på Bali för att finna balans i livet.

I Italien får hon lära sig om njutning och "Dolce far niente". Jaså, ni förstår inte italienska...Ok, engelska då... "The sweetness of doing nothing". På svenska: "Det ljuva i att inte göra något". Som vanligt platt och tråkigt på svenska.

Men poängen är... Att bara vara och att njuta av det... Dolce far niente...

Det finns inget vackrare...

Idag spelade jag på en vigsel. Normalt sett brukar jag lite cyniskt tänka så här: Jaja, undrar hur länge det kommer att hålla... Ja, jag vet, det är förfärligt att tänka så, men det gör jag faktiskt. Med tanke på hur många som skiljer sig och hur många som lever i dåliga relationer utan att varken erkänna det för sig själva eller andra, så är det kanske inte så konstigt att jag tänker så.

Men idag var det annorlunda. Idag tänkte jag inte så. Idag tänkte jag istället att det finns faktiskt hopp för kärleken och tvåsamheten. Brudparet idag var i min egen ålder och det märktes att kärleken mellan de två var varm och innerlig. De hade fått en andra chans att finna lyckan i kärleken genom varandra. Jag kunde inte annat än att bli väldigt berörd, även om det naturligtvis är oprofessionellt...

Det finns inget vackrare än kärleken...
,

Bråttom att vända blad.

Idag har jag sorterat ut det gamla året på jobbet och gjort rent hus bland alla gamla papper. Normalt sett tycker jag att sånt är urtråkigt, men för en gångs skull känns det bara bra att lämna det gamla bakom sig. Samma känsla hade jag på nyårsafton. I vanliga fall brukar jag känna lite sentimentalitet över att lämna julen, december och det gamla året bakom mig. Men detta nyåret bara längtade jag efter att klockan skulle bli tolv och det skulle bli nytt år. Jag vill inget hellre i mitt liv än att lämna det gamla bakom mig, göra avslut och gå vidare. Med ett nytt år framför sig kan man i alla fall hålla hoppet levande att detta året kommaer att bli bättre än det föregående.

De fattas mig.

Barnen fattas mig. I många dagar nu har vi ätit, sovit, degat framför teven och haft det allmänt bra. Såklart har vi haft enstaka utfärder till världen utanför. Till exempel har vi varit på det nya äventyrsbadet i Eslöv och på bio i Lund. Men mesta tiden har vi varit här hemma och myst tillsammans. Idag var det dags för dem att åka till sin pappa och jag kan bara säga att det är tomt här hemma. Jag önskar inget hellre än att de hade varit här hos mig igen och tjatat om glass och bråkat med varandra och gjort allt det där som de brukar göra. Men det är så här livet är nu och jag vet att om en vecka är de här hos mig igen och tjatar om glass och bråkar...

Jag är förförd av Paulo...

Ja, det är sant. Jag är förälskad i och förförd av Paulo. Nu förstår jag att alla gör sig bilder av en passionerad, muskulös, snygg brasilianare som jag har träffat på något romantiskt mystiskt ställe. Tyvärr är det ju inte så det är... ( Även om man hade önskat att det var så.) 

Den Paulo jag pratar om är författaren Paulo Coelho. Jag vill knappast erkänna det men jag har inte läst något tidigare av honom. Inom mig har jag dock alltid vetat att om jag läste någon av hans böcker så skulle det ge mig oerhört mycket.

Jag har ju haft förmånen att bli medlem av en bokcirkel och i väntan på att läsa om upptäckten av currywursten, så sträckläste jag "Valkyriorna" av Paulo Coelho häromdagen. Jag kan inte säga annat än att alla mina förväntingar infriades och jag längtar tills jag kan läsa nästa bok av honom.

Så mitt boktips till er inför det nya året är: "Valkyriorna" av Paulo Coelho. Återkom gärna med vad ni tyckte om den. Jag lämnar er idag med ett citat av ovan nämnda författare:

"Det finns bara en sak som kan hindra oss från att förverkliga våra drömmar: Våra egna rädslor."