Det luktade höst idag...

Det luktade höst idag när jag kom in på kyrkogården. I vanlig ordning skulle jag spela på begravning. När jag kom in på kyrkogården slog doften emot mig. Det luktade höst och jag tänkte... Nu är den här. Idag är det enligt kalendern sommarens sista dag och känslan av höst var påtaglig när jag kände lukten av våta löv. Jag fylldes genast av vemod och började tänka på allt som hänt de senaste åren. Det är alltid så vid årstidsväxlingarna att jag blir vemodig. Just nu tänker jag mycket på hur mitt liv har blivit och hur allt kunde ha varit om det inte gått så fel. Men allt går inte att ställa till rätta och ibland har man bara valet att acceptera hur allt blev. Det är kanske så att vid årstidsväxlingarna blir det så påtagligt att livet går vidare. Blommor och träd slår ut på våren, blomstrar en sommar för att sen vissna ner på hösten. Och under vintern kan man bara vila... Just nu befinner jag mig i min själs vinter, och vilar och väntar i längtan efter en ny vår...

Hjälp, min dotter är buddhist...

Häromdagen berättade min dotter att hon hade spillt ut mjölk i skolan på lunchrasten och strax därefter konstaterade hon krasst att det berodde på dålig karma. Det vill säga att hon trodde att hon hade kanske varit taskig mot någon kompis tidigare och på grund av detta så råkade hon ut för dåliga saker. Något förvånad över detta resonemang frågade jag henne hur hon hade kommit fram till det här. Helt självklart svarade denna sjuåring att det hade hon lärt sig på "Par i kungar". Skulle någon vara helt ovetande om vad "Par i kungar" är, kan jag upplysa om att det är en mycket intellektuellt högstående tv-serie som går på "Disney channel". (Jag är ironisk om någon inte förstår det). Tydligen säger de allt som oftast i denna serie att det är dålig karma, så fort något går fel. Och allt som sägs på tv är ju sant, eller hur? Åtminstone är det så i en sjuårings värld. Så, min dotter har alltså blivit buddhist... Och allt beror på "Disney channel"...

Att inte dela vardagen...

Att inte alltid dela vardagen med mina barn känns förfärligt ibland... Ja, jag vet jag borde vara glad över all egentid jag får nu de veckorna jag är själv. Alla som har sina barn hela tiden avundas mig, och tycker att de aldrig får andas utan svämmas över av alla krav. Men i mig gör det ont att inte få träffa mina barn dagligen och höra hur det gick på läxförhöret och vad de fick att äta till lunch. Vem de lekte med på rasten och att läraren sa något extra roligt just den dagen. Det gör också ont att missa olika saker som händer i deras liv. Självklart kan jag gå på grillkvällar och annat som ordnas, men hur kul är det när jag inte sitter med barnen. Det skulle kännas för mysko att sitta själv eller med någon annan familj. Bättre då att utebli, så slipper barnen känna sig kluvna av lojaliteten de såklart känner till oss båda, och inga obekväma situationer uppstår. Klart att jag skulle önska att vi kunde sitta tillsammans alla fyra, men nu är det inte så... Och tankarna går runt i huvudet, kunde jag gjort på något annat sätt... Jag vet ärligt talat inte...

Vi har numera 2½ katt.

Kom på häromdagen att jag ju totalt har glömt bort att berätta att vi har fått tillökning i familjen... Förutom våra inhyrda släktingar, fåren, som by the way också heter Jönsson i efternamn, har vi sen någon månad ytterligare en katt. En fem månaders vild liten kattmadame vid namn Mimmi. När vi hämtade henne sa de att hon var lugn, men skenet kan bedra... Hon klättrar i gardiner, välter ner saker i fönsterkarmarna och äter all broccoli hon kan komma åt... Hon har också lite mördarinstinkt i sig... Hon försöker nämligen kväva oss på nätterna genom att lägga sig över ansiktet på någon av oss. Man vaknar sedan kippande efter andan med katthår i munnen...

Nog om henne... Den halva katten då, undrar säkert många och föreställer sig skräckslaget hur den ser ut... Ja, nu är den ju faktiskt inte halv egentligen. När vi flyttade dit där vi bor nu lovade jag att ta hand om en katt som var lite egen. Han kom nämligen inte överens med någon annan katt, utan pucklade på alla andra katter han kom i närheten av. Detta fick till följd att han fick namnet "Bossen" och fick framleva sina dagar isolerad från andra katter. Detta blev ohållbart för "Bossen" och därför fick han flytta hit till oss, där han omedelbart började vara bossig mot "Molle" som då var liten. Så det fick bli så att "Molle" bodde inomhus och "Bossen" bodde utomhus. "Bossen" tröttnade på detta till slut, tyckte att vi var snåla med maten och började gå på walkabout lite då och då. Nu kommer han och hälsar på 1-2 gånger i månaden och kollar läget och drar sen vidare... Så därav räknas han bara som halv , men är trots allt fortfarande en i familjen.

Det gör ont att minnas...

Snart fyller jag år... Inget konstigt med det såklart tänker man... Det gör man ju varje år... Men i år har den annalkande födelsedagen föranlett mig att fundera över livet lite extra... Kanske är det så också att jag äntligen har fått lite ro, så själen har hunnit ifatt kroppen... Jag har börjat minnas och faktiskt vågat tänka tillbaka på tiden förut... Tiden innan allt gick sönder och inte gick att laga... Tiden innan barnen och tiden för längesen innan gården och renoveringen... Tiden då kärleken var stark och levande och vi såg varandra med förlåtande ögon...Tiden då vi gick hand i hand...

Det gör ont att minnas, och min förhoppning är att jag en gång kommer att kunna blicka bakåt och minnas allt med ljus och värme och utan sorg och smärta.

Har jag gjort rätt eller har jag gjort fel?

Ett par dagar nu har tvivlet gnagt i mig... Gjorde jag rätt som lämnade... Skulle jag kämpat hårdare för att få bo kvar i huset där jag har investerat så mycket av mitt hjärta och min själ? "Whereever I hang my hat that´s my home" brukar man ju säga, men så känner inte jag... Det jag känner är att jag var tvungen att lämna den gård och den trädgård som jag såg som mitt paradis på jorden och att nu är det bara att börja på nytt igen med ett nytt hus och en ny trädgård... Ocvh somliga dagar känns det bara som om jag inte kommer att orka... Och jag längtar tillbaka... Tillbaka till mitt gamla hus och min gamla trädgård där jag var hemma och trygg...

Och nu står det gamla huset tomt och obebott och ingen som fyller det med liv och glädje. Min trädgård är vanskött och liknar numera en djungel. Portarna på uthusen är sönderbräckta och hänger på trekvart och ogräset på innergården växer manshögt... Och inom en snar framtid kommer gården att säljas på auktion där människor kommer att sitta och buda... Bara tanken på detta får mig att vilja kräkas...

Så jag vet inte... Har jag gjort rätt eller har jag gjort fel?

En självmordsbenägen groda bor i min trädgård.

Häromdagen skulle jag klippa gräset och naturligtvis startade jag i vanlig ordning gräsklipparen. Döm om min förvåning när en slemmig liten sak hoppar fram under gräsklipparen. Jag lutade mig fram och kikade ner i gräset. Där satt en lite förskrämd groda, som tydligen bosatt sig under gräsklipparen. (Ja, jag vet, man ska inte låta den stå ute när det regnar, men nu blev det så...) Jag tänkte såklart att det var tur att den inte blev skadad när jag drog igång gräsklipparen. Vidare tänkte jag att jag får akta så jag inte kör på den när jag ska klippa gräset. MEN, det visade sig nästan vara en omöjlighet... Hur jag än körde gräsklipparen i trädgården, så lyckades grodan hoppa framför den åtskilliga gånger. Till slut började jag fundera över om den gjorde det med vilje... Den hade kanske helt enkelt tröttnat på sitt torftiga grodliv och såg sin chans att avsluta sitt lidande genom att kasta sig framför gräsklipparen... Så irriterad den måste ha blivit när jag gång på gång väjde för den! Men hursomhelst så lever och frodas grodan i min trädgård ännu, men jag är fortfarande övertygad om att den är självmordsbenägen...