Nu säger kroppen också nej.

Ja, så kan man faktiskt tolka det. Igår eftermiddag började jag känna att det gjorde lite ont i foten. Det är ju inget att gnälla över egentligen, sånt går ju över... 

Men, det blev lite mer än så... I natt vaknade jag åtskilliga gånger av smärtan från foten och i morse kunde jag inte stödja på den till en början. Efter lite råd från en kunnig person insåg jag att jag behövde lite inflammationsdämpande medicin. Men att åka in till Eslöv och köpa det var en smärre pärs.. 

Så dagen har bestått av sängläge och vila... Och allt som stod på listan för idag fick skjutas på framtiden... Till mitt stora förtret... Men.. När kroppen säger ifrån och säger nej, måste man ju lyssna, eller hur?

Saknar...

I år är det värre än vanligt... Jag saknar mina barn så jag håller på att gå sönder... Två och en halv vecka sen får jag träffa mina hjärtan igen. Sorgen är fortfarande stor över att vi inte lyckades hålla samman vår lilla familj, jag och barnens pappa. Jag önskar ibland att jag kunde åka tillbaka i tiden, lägga allt tillrätta så att jag slapp leva det här livet jag lever nu. Utan mina barn varannan vecka, missa helger och födelsedagar med dem och så många upplevelser de har utan att jag är där och får dela dem eller åtminstone lyssna på deras berättelser om dem... Sorgen över det går aldrig över och saknaden förtär mig vissa dagar.

Idag då jag har gått i min ensamhet hemma har mamma också funnits i mina tankar... Jag önskar så att jag bara kunde fått höra hennes röst en gång till, få krama henne en sista gång... 

Men även här ville livet annorlunda... Och jag och min pappa och mina barn finns kvar... Vi håller ihop.. I vått och torrt... I medgång och motgång finns vi där för varandra... Tongångarna kan vara höga och känslorna svalla, men i vårt fall vinner kärleken alltid och inget kan bryta de band jag har till mina barn och min pappa. 

Tycker verkligen inte om det längre...

Förr hade jag inte problem med det alls... Ensamheten alltså... Jag kunde till och med njuta av att vara ensam... Men så är det inte nu. Jag trivs inte överhuvudtaget med att vara ensam längre, jag vill helst ha människor runt mig eller åtminstone i närheten. Känns ovant att känna så... Definitivt en ny erfarenhet... Och väldigt obekvämt, då det är svårt att ständigt omge sig med människor. 

Det enda jag kan göra är att hoppas att det går över, och att jag börjar trivas i mitt eget sällskap igen...

Kan man lära gamla hundar sitta???

Ja, nu är jag ju ingen hund direkt men liknelsen är nog ändå befogad... Hela mitt 50-åriga liv, ja, ok då, hela mitt 49-åriga liv har jag upplevt att jag bara har haft mig själv att lita till. Olika omständigheter har inneburit att de som på olika sätt skulle funnits där för mig under uppväxt och senare i livet har brustit i sina roller gentemot mig. Naturligtvis har det funnits en uppsjö av både släktingar och vänner som har ställt upp för mig genom åren. För detta känner jag en oerhörd tacksamhet, men känslan har ändå funnits där att det är jag och bara jag som måste bära... Allt... 

Då och då har någon dykt upp som jag har satt min tillit till, och inbillat mig att jag kunde luta mig mot.... Men det har alltid vinglat rejält efter ett kort tag...

Sen går tiden... Någon dyker upp som verkar skilja sig från de andra... Som säger... Jag tycker om dig som du är, du kan luta dig mot mig... 

Så lätt det verkar... Och så svårt det kan vara efter så många år av att bara ha lutat sig mot sig själv... Men jag övar... Varje dag... Och övning ger färdighet... 

Visst måste jag våga en gång till??? För visst kan man väl lära gamla hundar sitta???