Ja, så illa är det faktiskt. Vill inte, vill inte, vill inte höst och vinter... När andra säger att de ser fram emot hösten och känner sig taggade inför terminen, så brukar jag le och nicka som den väluppfostrade individ jag inbillar mig att jag är. Men inom mig skriker jag rakt ut: NEJ!!! Jag är inte redo, jag vill inte höst och verklighet. Jag vill fortsätta åka till min strand i Landskrona, simma i havet tills jag är blåfrusen, ligga på gräset ovanför stranden och lyssna till barnens stoj och skratt när de leker i sanden och klättrar på lekplatsen där. Tänka tillbaka på alla somrar med mina egna barn vid den stranden och hoppas på att få åka dit med barnbarn och bonusbarnbarn någon gång i framtiden. Känna känslan av hur hela mitt jag renas i vattnet där vid stranden där min själ får ro. Jag är helt enkelt beroende av havet och dess inverkan på mig.
Men, det är mer med sommaren jag älskar och är beroende av. mitt hem, vår gård med alla odlingar, växter, djur och platser som ger näring åt själen. Även kroppen får sitt i arbetet på gården med djur och odlingar. Att få följa lammen från lamning till nästan vuxen ålder, att få iaktta bina från rensningsflygning till invintring och att mötas av våra sköna hönor när man kommer för att ge lite grönt framåt kvällskvisten är stunder som gör livet värt att leva.
Sommaren innebär såklart så mycket mer. Midsommar på gården, vänner, sill, en och annan nubbe och lite grill på kvällen och snack och förtrolighet till långt in på småtimmarna. Det är precis så vi vill ha det här på gården. Vi vill att våra vänner ska trivas med oss och med varandra. Våra barn och deras familjer hoppas vi alltid ska känna sig välkomna hos oss och att gården ska vara som deras andra hem.
Varma, magiska, ljusa sommarnätter som jag älskar dem och att tillbringa dem med människor jag älskar. Så är livet på Lyckebo. Namnet vi gav gården när vi flyttade in. Gården där lyckan bor:
Lyckebo.
