Jag blev plötsligt så rädd för att dö.

Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt liv varit rädd för att dö. Ja, det låter säkert otroligt, men är faktiskt sant. De flesta är ju mer eller mindre rädda för döden åtminstone någon gång under sitt liv. Jag har däremot aldrig tidigare känt någon rädsla för att dö. Jag är övertygad om att det finns ett liv efter döden, och att vårt liv här på jorden bara är en del av något mycket större... 

Men... Idag på jobbet... Jag spelade som vanligt på en begravningsgudstjänst. Det är inte så ovanligt som man kan tro att ganska unga människor dör... Ungt menar jag då 45-60 år. Människor mitt i livet med ibland många år till pension får någon sjukdom man inte överlever och lämnar efter sig en förtvivlad maka/make och i värsta fall barn som knappt är vuxna. Eller unga vuxna som fortfarande behöver en mammas eller pappas stöd i livet.

Idag var en sådan dag, då vi begravde en 52-årig mamma... När jag såg hennes barn och deras stora sorg efter sin mamma, högg rädslan tag i min själ... Tänk om jag dör, hur ska det gå för mina barn... Hur ledsna skulle de bli? Hur skulle de klara av att leva vidare? Naturligtvis inser jag att de skulle klara det. De hade ju varit så illa tvungna. Jag vet också att de är lyckligt lottade med många människor i sitt sociala nätverk, så där hade funnits många som hade stått vid deras sida... Men ändå, för mig blev det en tankeställare som jag inte riktigt har skakat av mig ännu...

Å andra sidan är det ju inte ett alternativ jag har... Att dö alltså... Barnen har sagt till mig att det får jag inte... Åtminstone inte förrän jag är sådär 97 år gammal... Och jag lovat dem att jag ska bli så gammal att de till slut säger till varandra: Kan hon inte dö snart, kärringen??? Men de hävdar både två att de aldrig skulle säga så...

Vem vet??? Den som lever får se...

Man kan inte direkt säga att det är långtråkigt i alla fall.

Jag pratar om mitt liv alltså... Den ena dagen är verkligen inte den andra lik... Och det hade jag ju inte stått ut med heller... I måndags kväll var i Åsljunga och sjöng på församlingens semesterdagar för de äldre. Härligt som vanligt, det är då jag är i mitt rätta element... När jag får sjunga de sånger jag älskar mest och jag ser att jag berör människor... Att sen köra vägen hem genom skogar och förbi små insjöar i den stilla sensommarkvällen var nästintill magiskt...

Igår tillbaka i Lomma var dagen fylld av förberedelser inför församlingslägret, också detta i Åsljunga om ett par veckor... På eftermiddagen var jag tvungen att göra lite andra arbetsuppgifter än vanligt och det innebar bland annat möjlighet till en kortare promenad i Lomma i solskenet, naturligtvis med musik i öronen... Finns inget som stärker och helar mig så som solen och värmen... I öronen hade jag Björn Afzelius som sjöng om en natt i Ligurien... Och plötsligt såg jag mig själv om 10 år... Boende i Toscana eller Provence... 

På kvällen fick jag tillfälle att prova på något oerhört spännande, nämligen helig dans... Oerhört meditativt och lugnande på något sätt... Efter det var det dags att återse de sköna bönorna i mina härliga kör första gången för terminen... Och de är verkligen sköna... Efter bara en kvarts rep sjöng de tvåstämmigt på en ganska klurig låt...

Dagen idag har varit superstresdig och superproduktiv på en och samma gång... Den avslutades dessutom med ett möte som mer än något annat ger hopp inför framtiden...

Nu väntar två dagars ledighet, men troligtvis blir det lite arbete hemifrån... Och naturligtvis uppladdning inför helgen... Fullmånen på lördag kommer att  göra att helgen kommer att bli något alldeles i särklass...

Kanske borde Änglahund komma in i psalmboken???

Jag älskar mitt arbete som kyrkomusiker för det mesta, men det finns några tillfällen då jag blir heligt förbannad... Ett av de tillfällena är när människor inte sjunger med i psalmer i gudstjänster. Ja, nu opponerar sig säkert många och säger att man kan inte psalmerna och det är bara nya psalmer etc etc. Bla, bla, bla säger jag. Har hört argumenten för... Och hur tror folk att de någonsin ska lära sig någon ny psalm när de inte ens orkar öppna psalmboken??? Och förresten, så kvittar det om det är en känd eller okänd psalm för de flesta sjunger inte ändå... Det har hänt att jag har spelar psalmen"Tryggare kan ingen vara" på en dopgudstjänst med 80 gudstjänstdeltagare och ingen förutom jag och prästen har sjungit... Jag ska vara ärlig... Då känner jag mest för att sluta spela, ställa mig upp och skrika:"Sjung nu för fan!!!" Men eftersom jag vill ha mitt jobb kvar, håller jag god min och spelar vidare...

Men i torsdags när barnen och jag lyssnade på Hasse Andersson i Trollsjöparken, började jag fundera... När 8000 pers kan texten och gladeligen klämmer i när Hasse uppmanar oss att sjunga med i Änglahund, borde verkligen någon av 80 personer på en stackars dopgudstjänst kunna sjunga med i Tryggare kan ingen vara??? 

Eller är det så helt enkelt att vi ska låta Hasse skriva några nya psalmer och ta in dem i psalmboken tillsammans med Änglahund??? Sjunger folk då kanske???

Minns knappt var jag var i måndags...

Det är faktiskt sant... Det har hänt så mycket senaste veckan, så jag minns knappt vad som hände i måndags. Egentligen började allt förra söndagen så två av mina kusiner var här med sina familjer och det grillades och dracks vin för hela slanten... Dagen därpå var det dags för Stehagsskolans dansuppvisning... Och jag säger bara... Wow, vilken upplevelse!! Härligt att se 300 elever dansa samtidigt och ge järnet till en massa mello-låtar...
På tisdagen var det så dags att träffa ytterligare några kusiner och faster och farbror, då ett kusinbarn tog studenten... Härligt som vanligt att träffa familjen...
Onsdag var det fest IGEN... Denna kvällen tillbringades i Lomma i en arbetskamrats härliga trädgård, där jag och mina arbetskamrater hade ordnat knytkalas för att fira två arbetskamrater som slutar i församlingen. Det blev en fantastisk kväll med glädje och gemenskap.
Torsdag var det festivaldags... Sweden Rock Festival var målet och TOTO huvudattraktionen... Tala om att de levererade... Jag var i sjunde himlen när de körde "Hold the line"... Av en händelse snubblade jag över ännu en kusin där på kvällen... Och nej, jag har inte hundratals kusiner... Jag har bara lyckats träffa sex av de på mindre än fem dagar... Otroligt men sant...
I fredags var det dags för en av årets absoluta höjdpunkter på jobbet... Avslutning för vuxen-barnverksamheten i kyrkan med efterföljande pannkaksfest... Dagen avslutades sedan med lite rosévin och härligt snack tillsammans med en kompis på 1 rum och kök i Eslöv...
Förstår inte varför jag var så trött igår... :-)
Veckan kröntes idag med jobb... Högtidlig avtackningsgudstjänst i Lomma kyrka med efterföljande fest i församlingshemmet...
Nu sitter jag här sent på söndag kväll och reflekterar... Kan inte annat än att känna mig oerhört tacksam för allt jag får vara med om i mitt liv... Alla människor jag möter... Familjen och släkten, alla mina vänner och mina arbetskamrater och inte minst alla jag möter i mitt yrke... Jag är helt enkelt oerhört lyckligt lottad...

Jag möttes av två sura herrar...

Jag har inte fallit av planeten även om ni som kanske brukar läsa den här bloggen kanske tror det... Man skulle nästan kunna kalla den för "Bloggen som Maria glömde..." Nja, jag har naturligvis inte glömt min blogg, men man kan kanske säga att jag har haft fullt upp med att leva livet eller kanske har livet levt med mig... Men nu efter en cirka 11-timmars arbetsdag så var det väl lika bra att bryta skrivtorkan...


Det var ju inte bara så att arbetsdagen var ovanligt lång... Den var också ovanligt intensiv... Med risk för att låta sockersöt så påmindes jag än en gång om hur lyckligt lottad jag är i mitt liv... Jag har helt enkelt ett fantastiskt jobb där jag har förmånen att jobba med och möta så många underbara, härliga människor. Och idag har varit just en sådan dag som är fylld av dessa möten... Euforisk över dagen och kvällen åkte jag hem. Väl hemma möttes jag av två sura herrar som var mycket missnöjda och högljutt beklagade sig... De hade varit ute hela dagen och var väldigt sura över att jag inte hade varit hemma på så länge. När vi väl kom in var de inte det minsta intresserade av mig utan gick direkt och satte sig och åt... Ni undrar naturligtvis vad det är för konstiga typer jag har boende hos mig... Svaret är mycket enkelt och någon har såklart redan listat ut det. Det handlar naturligtvis om Molle och Sune... Mina två bortskämda kattherrar som vill ha det på sitt eget lilla vis... Och jag kan garantera... Även om jag hade en härlig dag på jobbet idag, så är jag inte så poppis här hemma just nu... Men jag tror jag kan leva med det...

Lookin for a good time...

Trött, trött, trött är jag... Obeskrivligt trött... Veckan som gick har jag jobbat alla dagar... Mycket att göra i Lomma och ett par sångjobb på olika ställen i Skåne och nu är veckan över och imorgon måste jag återerövra mitt privatliv... Dvs, ta hand om barn, städa, tvätta etc... Men that´s life. På något sätt har vindarna ändå vänt...Trots min trötthet ikväll känner jag en livslust som jag inte känt på väldigt länge,  och en glädje och energi som, peppar, peppar, verkar vara bestående...

Jag tänker ofta det som min gamla pappa sa till mig för många år sen... Han sa:"Glöm inte Maria, att livet ska vara lite roligt också." Han känner mig väl... Vet att jag är plikttrogen och ansvarsfull... Och att jag behöver lära mig att släppa det ibland... Så från och med nu tänker jag ha roligt! Amen!

Tänk att man kan sakna att gå i kyrkan så mycket...

Igår var första gången på många år som jag inte firade första advent i kyrkan... Sedan flera år tillbaka sjunger jag varje första advent på ett vårdhem i Eslöv och det är en härlig känsla att tillsammans med dessa gamla få sjunga in advent. Jag ser dem dricka sitt kaffe, äta sina lussebullar, luta sig tillbaka och njuta av sångerna de känner igen sen många år tillbaka... Men trots denna fina stund med de gamla och en mysig adventsfika med mina barn var det något som saknades igår... Att fira första advent i kyrkan och sjunga och spela "Bereden väg för Herran" ger en extra dimension såklart åt den första adventssöndagen. För en kyrkomusiker är det naturligtvis en självklarhet att tillbringa första advent i kyrkan och jag kan bara konstatera att jag saknade att gå i kyrkan igår...

 

Jag tände ett ljus i kyrkan idag...

Jag tände ett ljus i kyrkan idag för mamma... Jag kommer att tända många ljus för henne många år framöver... Som så många andra fredagar spelade jag på begravning idag. Ibland blir jag ombedd att sjunga solo och idag var en sådan dag. "Jag har hört om en stad ovan molnen" var önskad och den har jag självklart sjungit fler gånger än jag kan räkna. Men idag grep den mig på ett annat sätt än den brukar... "Ett land, där ingen av sjukdom mer lider", den textfrasen fick mig såklart att tänka på mamma och hennes sjukdom och min tacksamhet över att hennes lidande är över... Eftersom jag hade förmånen att vara där när hon gick över så vet jag också att hon mot slutet längtade hem till Gud. "Jag kan höra den himmelska sången, och det sliter i jordiska banden, ty jag vet, jag skall snart vara där."

Jag vet att min mamma är med mig varje dag och jag kommer att fortsätta tända ett ljus för henne så länge jag lever...

Här hör jag hemma...

 



 

Det händer någonting med mig när jag kommer in i en kyrka. Oavsett hur stessad jag är eller hur jag mår inombords så infinner sig en speciell frid inom mig. Känslan av tillhörighet är stark och det känns som om jag är hemma och precis där jag är menad att vara. Vetskapen om att jag är den del av en 2000-årig tradition fyller mig med vördnad och respekt och jag kan inte annat än att känna tacksamhet över förmånen att få arbeta i Guds hus. Att vara en bland många som har som ansvar att föra ut budskapet om Jesus Kristus och att få göra det genom musiken är en förmån.

 

Speciellt stark är känslan ibland i riktigt gamla kyrkor... Tanken på att människor redan på 1100-talet trampade samma golv som jag står på och bad till samma Gud är svindlande. Att vara en del av ett större sammanhang berör mig oerhört mycket.

 

Känslan är stark... Här hör jag hemma...



Det luktade höst idag...

Det luktade höst idag när jag kom in på kyrkogården. I vanlig ordning skulle jag spela på begravning. När jag kom in på kyrkogården slog doften emot mig. Det luktade höst och jag tänkte... Nu är den här. Idag är det enligt kalendern sommarens sista dag och känslan av höst var påtaglig när jag kände lukten av våta löv. Jag fylldes genast av vemod och började tänka på allt som hänt de senaste åren. Det är alltid så vid årstidsväxlingarna att jag blir vemodig. Just nu tänker jag mycket på hur mitt liv har blivit och hur allt kunde ha varit om det inte gått så fel. Men allt går inte att ställa till rätta och ibland har man bara valet att acceptera hur allt blev. Det är kanske så att vid årstidsväxlingarna blir det så påtagligt att livet går vidare. Blommor och träd slår ut på våren, blomstrar en sommar för att sen vissna ner på hösten. Och under vintern kan man bara vila... Just nu befinner jag mig i min själs vinter, och vilar och väntar i längtan efter en ny vår...

Alla dessa kyrkvaktmästare...

...med glimten i ögat ... (Och det vet ju alla att jag har en svaghet för kyrkvaktmästare). Ja, de har varit många genom åren. Under de nitton år som jag har varit kyrkomusiker har jag spelat i många kyrkor och överallt finns det såklart en kyrkvaktmästare. Några få är kvinnor men oftast är det män som har de här tjänsterna. Jag måste säga att det övervägande delen av de jag träffat är roliga, charmiga och glada för att prata bort en stund... Genom åren har det blivit många både roliga, men också ibland djupa samtal på orgelpallen. Man kan bli riktigt nära vänner på kuppen...

I Lomma har vi såklart också kyrkvaktmästare, men de jobbar mest ute på kyrkogården. Jag har inte berättat det för någon ännu , men efter semestern har jag ett nytt projekt på gång. Jag ska nämligen göra en kör av kyrkvaktmästarna i Lomma. Repertoaren kommer i och för sig att vara begränsad... Den kommer endast att bestå av en sång. Jag har nämligen kommit fram till att jag behöver lite uppmuntran när jag kommer upp till kyrkan för att öva orgel. Då är min plan att alla kyrkvaktmästarna ska stå på rad och sjunga:

Vad tror ni om det? Kanske inte deras fruar gillar det, men...That´s life...

Begravningsentreprenörer är klokare än man kan tro.

Ja,det är faktiskt sant och framförallt är de mycket ROLIGARE än man kanske kan tro när man inte jobbar tillsammans med dem. Häromdagen spelade jag på en begravning och efteråt kom begravningsentreprenören fram till mig och undrade hur det var. Han tyckte jag såg lite dämpad ut. Jag är ju som jag är. Ingen fasad här inte, så han fick den brutala sanningen rakt i ansiktet. Som den fina människa han är, hade han såklart inga problem att hantera det. Jag hade turen att få några visdomsord med mig från honom. Insikter som jag egentligen har men ändå ibland behöver höra från andra. Han påminde mig om att när det är som mörkast ska man fokusera på hur långt man har kommit och vad man har lyckats förändra, och inte fastna i tankar på det man inte har klarat ut. Förr eller senare ljusnar det alltid. Med dessa ord klingande i mina öron och en stor bamsekram från honom gick jag sedan med lättare steg ut i den friska vårluften.

Vi har inga perfekta liv.

Häromdagen satt vi och pratade på jobbet och jag pratade om att det hade kvittat hur jag hade valt i mitt liv. Det hade inte blivit bra ändå. Att leva kvar i en relation man inte mår bra i eller att låta sina barn bo varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa, det är som att välja mellan pest eller kolera. Då sa min arbetskamrat så här: " Vi har inga perfekta liv. Ibland får man helt enkelt göra det bästa av situationen." Självklara ord egentligen, men ibland måste man höra självklarheterna om och om igen.

Jag känner sorg över att det blev som det blev, men jag vet inte hur jag skulle ha gjort för att göra bättre...Jag får kanske bara konstatera att jag är inte perfekt och har inget perfekt liv.

Det finns inget vackrare...

Idag spelade jag på en vigsel. Normalt sett brukar jag lite cyniskt tänka så här: Jaja, undrar hur länge det kommer att hålla... Ja, jag vet, det är förfärligt att tänka så, men det gör jag faktiskt. Med tanke på hur många som skiljer sig och hur många som lever i dåliga relationer utan att varken erkänna det för sig själva eller andra, så är det kanske inte så konstigt att jag tänker så.

Men idag var det annorlunda. Idag tänkte jag inte så. Idag tänkte jag istället att det finns faktiskt hopp för kärleken och tvåsamheten. Brudparet idag var i min egen ålder och det märktes att kärleken mellan de två var varm och innerlig. De hade fått en andra chans att finna lyckan i kärleken genom varandra. Jag kunde inte annat än att bli väldigt berörd, även om det naturligtvis är oprofessionellt...

Det finns inget vackrare än kärleken...
,

En kantors irrfärder i Köpenhamn

Idag var den stora dagen för kyrkomusikerutfärden till Köpenhamn. Den började seriöst och bra med studiebesök på det nýa operahuset i Köpenhamn, men efter det gick det snabbt utför. Redan när vi kom ut från operan började det pratas om öl... och mat naturligtvis. Med raska steg begav vi oss till fots in mot centrum i jakt på en lunchrestaurang. Inga restauranger i sikte fanns, så vi gick in på närmsta ölhak för att stärka oss. Så småningom hittade vi en härlig restaurang med vegetarisk buffé och med lite mer öl till smakade det utmärkt.

Efter lunchen tog vi tåget till Vallby där vi skulle titta på en orgel. Vår kära ordförande och tillika reseledare hade köpt tågbiljetter som verkade väldigt dyra för den korta resan. På något sätt blev det en fix ide för honom att kolla om det var rätt biljetter, så han frågade alla vi stötte på vad det borde ha kostat att åka tåg från Köpenhamn till Vallby. Och jag lovar han kommer att drömma om det inatt. Väl framme vid Jesuskirken upptäckte vi att vi var över en timme för tidiga. Vi skyllde det på språkförbistringen, men det var nog inte hela sanningen då organisten var svensk!!! Vad skulle vi då göra?? Ja,ett gemensamt intresse är ju att äta och dricka, så cafe latte och kaka intogs i solskenet på ett café.

När det väl var dags att kika på orgeln, visade det sig att organisten där var nästan besatt av orglar och hade fyllt kyrkan med såväl stora som små orglar. Fantastisk kyrka och fantastiska orglar. Sen var det dags att bege sig till Sverige igen efter en rolig och intressant dag i Köpenhamn.

Jag har visserligen inte världens äldsta yrke, men...

...idag kändes det som om jag har världens bästa yrke. Jag har idag spelat på fyra gudstjänster i tre kyrkor. Två dopgudstjänster, en högmässogudstjänst och en familjegudstjänst. Så många möten med så många människor... man kan inte annat än känna sig priviligierad. Jag känner enorm glädje över att få syssla med det jag älskar, nämligen musik och att dessutom få möta alla dessa människor. Underbart!!

Men ändå, mitt i all denna glädje... det stora vemodet. En sådan underbar dag som idag... om jag hade varit ledig och levt med min familj fortfarande hel. Då hade vi med all säkerhet åkt upp till Göinge och plundrat skogarna på alla kantareller som fanns och sen hade vi åkt hem och ätit upp dem och naturligtvis grillat något gott. Jag hade druckit ett glas rött och de andra hade druckit Coca-cola...

När man lämnar någon eller något ska man komma ihåg att man lämnar inte bara det svåra bakom sig utan man lämnar också det goda...

Längtan efter liv...

Nästa vecka ska jag åka med jobbet på de årliga planeringsdagarna. I  år drabbar vi Skanörs gästis i två dagar. Ja, det heter planeringsdagar, men i själva verket gör vi inget annat än äter gott, dricker vin och badar bubbelpool... Nej, jag skojar bara... Jag tänkte att jag får kanske förtydliga det så ingen anmäler oss för Skatteverket, Lunds stift eller någon annan instans som kan tänkas ha synpunkter.

I själva verket är vi ganska seriösa när vi åker iväg allihop för att planera och reflektera tillsammans. Det vill säga alla utom jag... Jag gör vad jag kan för att allt ska bli mer oseriöst...

Varje år får vi dessutom träffa en medbjuden föredragshållare som ska inspirera oss på olika sätt. Rubriken årets gäst har valt är just: "Längtan efter liv". Jag tycker att det är en så vacker formulering. Jag älskar ordet "längtan" och "längtan efter liv" kan innebära så mycket. 

Att få kontakt med sin inneboende livskraft och att leva livet fullt ut är väl egentligen vad livsresan går ut på. Varje individ har sin resa att göra för att komma i kontakt med sin livskraft och bli den man är ämnad att vara. Vi bär hela livet inom oss, bara vi vågar tro det...

Livslång kärlek

Jag blir alltid lika rörd och berörd när jag ser bevis på kärlek som har varat en livstid... Jag spelade på en begravningsgudstjänst idag för en 85-årig kvinna och ser den förtvivlade äkta maken på första bänk. Ovanpå den ljusa kistan låg den största kistdekoration jag sett på länge. Röda rosor och vit brudslöja tror jag det var. Ett långt band var fäst på och där stod makens namn och orden: "Jag älskar dig". De hade varit gifta i 64 år och hade levt som jag förstod det lyckligt och stöttat varandra i vått och torrt. Under långa perioder av deras liv hade mannen varit tvungen att vara borta från hemmet på grund av sitt arbete. De hade då skrivit många och långa brev till varandra...


Under begravningsgudstjänsterna får man unika och rika möjligheter att få en inblick i människors liv och det är en förmån att få ta del av. Jag beundrar och förundras över dessa människor som förmår leva helt liv tillsammans och vara lyckliga med varandra. Det ger hopp!


Länge leve kärleken!

Att spela på begravning...

Igår tjänstgjorde jag på två begravningar. Det gör jag alltid på fredagar, så det är inget konstigt med det. Fredagmorgnarna börjar alltid med rytmikgrupp med små barn och sen har jag en eller två begravningar. Så det är verkligen dagar fyllda av kontraster...


När människor frågar mig vad jag tycker är roligast i mitt jobb så brukar jag svara att spela på begravningar. Svaret brukar alltid åtföljas av en förvirrad tystnad, då frågeställaren absolut inte hade väntat sig det svaret. Jag förstår att alla ni som läser också undrar.  Att spela på en begravning fyller mig alltid med så mycket vördnad och respekt för livet och för människorna. Det känns fantastiskt att få vara med och dela den stunden då människor tar farväl av sina nära och kära. När prästen pratar om den bortgångne och dennes liv får jag alltid lust att lära känna personen, vilket ju naturligtvis är omöjligt...


Samma känsla infinner sig ibland när jag och diakonen besöker våra vårdboenden och har andakt. Människorna vi möter där och deras livsöden fyller mig också med stor respekt. Jag tittar på dem, där de sitter i sina rullstolar eller med sina rullatorer, och jag ser att livet har varit hårdare mot en del än mot andra. När jag betraktar dem så kan jag inte låta bli att fantisera över hur deras liv har varit. De har också varit unga en gång.... Skrattat och gråtit, älskat och hatat, kämpat med familj och arbete... Och nu sitter de där i livets skymmningstimma och väntar...


Kan man annat än känna respekt och vördnad??