Alla pizzabagare är kära i mig...

Ja, åtminstone hävdar mina barn det... Alltid när vi köper pizza eller när vi äter på någon restaurang blir jag alltid bjuden på någon dricka eller dessert. Det är naturligtvis alltid av manliga servitörer eller pizzabagare jag får något extra, aldrig av de kvinnliga... Ikväll åt vi kvällsmat på en restaurang på Möllan i Malmö. Servitören envisades med att bjuda mig på en dessert fast jag försökte avböja. Jag förstår inte varför kommenterade jag till barnen. Men det förstår du väl mamma, kom svaret, han är ju förtjust i dig, han gillar dig. Båda barnen såg superluriga ut... Sen kom kommentaren som gjorde min dag... Min dotter sa: "Men det är ju inte ditt fel, mamma, du kan ju inte hjälpa att du är så fin!"

Behöver jag säga att jag svävade på moln när vi gick därifrån???

Min kropp är tung av sorg.

Lika glad och energisk som jag kände mig för någon vecka sedan, lika ledsen och energilös känner jag mig nu... Varför vet jag inte... Men kroppen känns tung( och det är inte bara för att jag väger för mycket). När jag släpper taget,  känner jag sorgen som tynger kroppen mot jorden och hindrar mig att flyga... Men var tog glädjen vägen och varför blev allt så tungt? Kanske är det extratiden jag fick denna veckan, hemma med sjuka barn, och plötsligt tid att känna, tänka och reflektera. Bra naturligtvis, men också sorgligt att inse att jag har så mycket oförlöst sorg inom mig. Jag tycker inte själv att jag förtränger känslor direkt, utan inbillar mig att jag har ganska god kontakt med mina känslor. Men ändå finns all den här sorgen instängd i kroppen. Kanske är det så, att de här sista åren har krävt så mycket energi och ansträngning från min sida, att jag i ren självbevarelsedrift har satt mina känslor åt sidan. Det har helt enkelt inte funnits utrymme att känna så mycket om jag skulle klara ut situationerna som har uppstått.

Men nu är det dags att känna.

Det är dags att tänka

och det är dags att gråta och sörja.

 

Så jag tänker gråta tills gråten tar slut

och sörja tills sorgen runnit ut.

Jag tänker vila i väntan på en ny vår

då min kropp känns lätt

och mitt hjärta åter jublar av glädje.

Puuh, jag har överlevt ännu en ridlektion...

Jag måste erkänna att när dottern kom hem och sa att hon ville börja på ridning, skuttade jag inte direkt högt av glädje och korkade upp champagnen... Men som den stöttande och bekräftande föräldern jag försöker desperat att vara, gick jag ju med på denna fritidsaktivitet. (Även om jag i ärlighetens namn hade tyckt att det var coolare att ha en dotter som tränade taekwondo än en dotter som höll på med ridning). Men det är tyvärr inte mina åsikter som räknas i det här fallet... Så det var bara att bita i det sura äpplet och hänga med dottern på ridning varannan vecka. Som förälder till ett ridande barn förväntas man dessutom aktivt engagera sig i sitt barns ridning. Detta betyder inte bara att gå bredvid och hålla i ett rep som är fastbundet vid hästen,( dvs. ett grimskaft som är fäst i grimman), utan det kan också innebära att göra i ordning hästen innan eller efter. Alltså sadla och sadla av, ta av och på grimmor och annat grejs... Inte min favvosysselsättning direkt... Alltså missförstå mig inte, jag gillar hästar... På håll då... Inte att umgås intensivt med dem på nära håll... Men nu är jag alltså tvungen att göra det en halvtimme varannan vecka och varenda gång det är över tänker jag: "Puuh, jag överlevde denna gången också...".

Lookin for a good time...

Trött, trött, trött är jag... Obeskrivligt trött... Veckan som gick har jag jobbat alla dagar... Mycket att göra i Lomma och ett par sångjobb på olika ställen i Skåne och nu är veckan över och imorgon måste jag återerövra mitt privatliv... Dvs, ta hand om barn, städa, tvätta etc... Men that´s life. På något sätt har vindarna ändå vänt...Trots min trötthet ikväll känner jag en livslust som jag inte känt på väldigt länge,  och en glädje och energi som, peppar, peppar, verkar vara bestående...

Jag tänker ofta det som min gamla pappa sa till mig för många år sen... Han sa:"Glöm inte Maria, att livet ska vara lite roligt också." Han känner mig väl... Vet att jag är plikttrogen och ansvarsfull... Och att jag behöver lära mig att släppa det ibland... Så från och med nu tänker jag ha roligt! Amen!