Här hör jag hemma

​

Jag fullkomligen älskar att medverka i gudstjänster på olika ställen. Det känns som nåd att få dela gudstjänstgemenskap med en annan församling än min egen. Kanske också bidra med en ytterligare dimension med mina sånger. Ja, mina sånger och mina sånger, jag har ju inte komponerat dem. Men väl valt dem med yttersta noggrannhet för att de ska ge det djup jag önskar samt beröra dem som lyssnar. 

I Vankiva kyrka i eftermiddags medverkade jag i gudstjänsten med sång och kunde också koppla av mellan varven och låta mig beröras i psalmsång, böner och förkunnelse. Efteråt ett traditionellt kyrkkaffe med fina samtal angående allt från biodling till församlingsbyggande. 

För mig hade dagen ytterligare en dimension. Eftersom jag är född och uppvuxen i Hässleholmstrakten är jag en stolt göing. Det gör att jag ofta när jag kommer till kyrkorna i Göingetrakterna känner mig hemma på ett särskilt sätt. Med den starka fromheten, engagemanget i kyrkan och i byn och såklart med den finfina dialekten. Och jag kan inte annat än känna: här hör jag hemma. 

Träden gör det, så varför kan inte jag?

 Människor säger ofta till mig: Släpp det! Och många gånger så gör jag såklart det. Men ibland klarar jag det inte. Det är de gångerna något har hänt som gjort mig otroligt ledsen eller arg. De där situationerna som verkligen har sårat på djupet är svåra att bara släppa. Även om jag jobbar hårt på att släppa, så sätter de ärr som inte försvinner. 

Den här sommaren har gett prov på många händelser som har fått mig att fundera över hur lätt jag har att släppa saker. Frågan är hur lätt man egentligen ska släppa grejer? Kanske är det så att jag har släppt saker för lättvindigt tidigare och inte tillåtit mig att faktiskt vara arg, ledsen och besviken på människor för det som hänt? 

Och kanske, kanske jag borde klara allt bättre med tanke på att jag faktiskt är 55 år gammal nu och livet borde ha lärt mig vid det här laget. Men, nu är det inte så, utan jag blir både arg och ledsen för det som händer och har inte alls lätt för att släppa saker. Frågan är om jag någonsin kommer att med lätthet kunna göra det? 

På väg mot fem-fem

 Jag har aldrig tyckt att det var någon big deal att nolla dvs fylla jämnt. Många tycker att det är en sådan milstolpe och stor händelse. Nja, så har jag inte känt. Däremot att femma… Det är fått mig att tänka och reflektera. När jag fyllde 45 år slog det mig för första gången att jag faktiskt började bli gammal. Med betoning på började för att ingen ska gå i taket. I år är det 10 år sedan jag fyllde 45 år och är man inte helt obegåvad på matte har man redan räknat ut att detta är året då jag fyller 55. Och ja, jag måste erkänna att det gör någonting med mig. 10 år till pension. I bästa fall. I sämsta fall förväntas jag väl arbeta till 67 eller 68. Hemska tanke. Jag förstår att många blir chockade över min inställning och tror väl att jag hatar mitt arbete. Det är givetvis inte fallet. 

Tillbaks till att fylla 55. Om inte allt för många år hägrar pensionen i alla fall och då börjar man ju bli gammal på riktigt. Insikten om att tiden inte är oändlig slår mig som en stekpanna i skallen. När man tänker så här är det ju oundvikligt att inte börja reflektera över sitt liv. Vad jag ville, hur det faktiskt blev och vad vill jag med resten av mitt liv? Stora frågor som kräver stora svar. Men, jag har ju aldrig varit den som har väjt för de stora eller svåra frågorna i livet. Jag har snarare gått rakt in i hetelden, stirrat sanningarna i vitögat och passionerat stått på barrikaderna för det jag har trott på.

MEN är det så jag vill leva resten av mitt liv. Nja, jag brinner fortfarande för det jag tror på, men är inte längre beredd att bränna mitt ljus i båda ändar. Nej, resten av livet ska jag låta mig mer inspireras av Ferdinand, ni vet han tjuren på julafton som sitter under sin korkek och luktar på sina blommor. Så ser mina drömmar ut för resten av mitt liv. Att stoppa händerna djupt i myllan och odla min egen mat, pyssla om djuren på gården som ger oss kött, ägg och honung, att njuta av Lyckebo gårds härliga omgivningar och att då och då bege mig ut i världen med gitarren på ryggen och sjunga sånger för dom som vill lyssna. 

Så hoppas jag livet efter 55 ska se ut för mig…

Är det nu det händer???

Så här i sista timmen innan datumen skiftas och det blir den 18 augusti, min födelsedag och tillika den födelsedagen jag fyller 50, så är det många tankar och känslor som rusar i min kropp. 

Mycket har hänt senaste veckan... En fantastisk hejdundrande 100-årsfest förra helgen, två magiska konserter på Malmöfestivalen, jobbstart efter semestern, ett barn som börjar högstadiet och ett gymnasiet, en underbar dag igår med mannen i mitt liv som avslutades med en mysig kväll med fika och trädgårdsföredrag tillsammans med en skön böna. 

Så många intryck på så kort tid, så mycket kärlek och så mycket känslor... Det är nästan att min kropp och själ spricker av alltihop... 

Men... Just nu går mina tankar till mamma... Mamma som inte fick leva till min 50-årsdag, men som för exakt 50 år sen vankade av och an på golvet på Hässleholms BB i väntan på att jag skulle behaga titta ut. Samma sjukhus där hon 46 år senare skulle dra sitt sista andetag. Var du än är, mamma, så är jag dig evigt tacksam att du gav mig livet. 

Tankarna på mamma får mig också att tänka på mina egna barn. Så oerhört tacksam jag är för att de kom till mig och för att de har utvecklats till de personer de är idag.

Jag är också tacksam för den konsert i tisdags kväll, som jag ganska urlakad, masade mig iväg till. Efter att ha tagit årets första och förmodligen sista dopp i havet fick jag ny kraft och kunde njuta av Sofia Karlsson på stora scenen på Malmöfestivalen. Hon fick mig att känna något jag inte känt på länge... Lusten till musiken och längtan efter att musicera... Underbart... Magiskt...

Djupt tacksamhet känner jag också över att livet har skänkt mig det vackraste en människa kan uppleva, nämligen villkorslös kärlek. Någon som älskar mig som jag är, och går vid min sida oavsett vad livet lägger framför mina fötter... 

Så mycket har hänt de sista åren, många motgångar och svårigheter som nästan har sänkt mig... Och jag tänker... Nu i de sista skälvande minuterna av mitt fyrtiotals nyårsafton... Är det nu det händer??? Är det nu livet börjar om, eller kanske börjar på riktigt???

Ränderna går liksom aldrig...

Av olika skäl, som jag inte tänker gå in på här, tillbringade jag en stor del av min barndom ensam. Jag har inga syskon och jag lämnades ibland ensam på ett sätt som inte direkt är bra för ett barn. Därför lärde jag mig tidigt att lita till mig själv och min egen förmåga att ta hand om mig själv. Jag blev självständig och stark. Jag blev det därför att jag hade inget val. Hela mitt vuxna liv har i princip gått åt till lära mig att leva på ett annat  sätt. Att be om hjälp, att inte ta ansvar för allt och alla i tid och otid och att inte ställa så höga krav på mig själv. Med årens lopp har jag blivit bättre och bättre på det här. 

Jag minns när jag var liten att jag ofta kände mig ensam. Inte på det sättet att jag inte hade någon att leka med, utan verkligen ensam. Att där fanns ingen som brydde sig om mig, att där fanns ingen som tog hand om mig. 

Den där starka ensamhetskänslan följde mig upp i vuxen ålder, men jag blev bättre och bättre på att slå undan den. Jag var ju stark och självständig och fullt kapabel att ta hand om mig själv.

Med årens lopp och med livet som har givit mig några knockouter har det blivit svårare och svårare att slå undan ensamhetskänslan. Och det som kanske gömmer sig bakom den känslan... Rädslan för att min känsla är kanske sann... När det väl gäller, när allt faller samman... Om mitt liv eller jag skulle falla ihop, så finns det ingen där... Jag skulle sta... Ensam... 

Sluta kämpa, börja leva.

När jag ser tillbaka på vissa saker i mitt liv så tycker jag ibland att jag har fått kämpa mycket i vissa situationer. Men så är det för alla tänker nog någon och någon annan tänker kanske att livet är ju en kamp...

Ja, det är frågan... Ska livet vara en kamp eller är motståndet vi möter i en del situationer livets sätt att tala om för oss att vi är på fel väg?? 

I backspegeln kan jag se hur jag många gånger kämpat i onödan och i vissa fall förgäves. Både situationen och jag hade mått betydligt bättre av att jag hade gett upp tidigare och inte som jag ofta gjort stångat mig blodig för att lösa saker. 

Hur vet man då när det är dags att ge upp då? Ja, jag tror helt enkelt det är när motståndet är för stort... Då kan vi istället vända oss inåt och lyssna på magkänslan. Ofta leder vår intuition oss på rätta vägar kanske helt utan motstånd och kamp. 

Personligen har jag bestämt mig för att sluta kämpa så frenetiskt... Det som inte funkar, det är nog inte helt rätt för mig, vare sig det gäller relationer, arbete eller husrenovering... 

Så därför finns det bara en sak att göra... Sluta kämpa, börja leva...

Om man inte minns då...

Men om man inte minns då?? Om det som format ens själ hände långt innan man ens var medveten om att man hade en själ?? Hur gör man då för att hitta rätt??
 

Tycker verkligen inte om det längre...

Förr hade jag inte problem med det alls... Ensamheten alltså... Jag kunde till och med njuta av att vara ensam... Men så är det inte nu. Jag trivs inte överhuvudtaget med att vara ensam längre, jag vill helst ha människor runt mig eller åtminstone i närheten. Känns ovant att känna så... Definitivt en ny erfarenhet... Och väldigt obekvämt, då det är svårt att ständigt omge sig med människor. 

Det enda jag kan göra är att hoppas att det går över, och att jag börjar trivas i mitt eget sällskap igen...

Kan man lära gamla hundar sitta???

Ja, nu är jag ju ingen hund direkt men liknelsen är nog ändå befogad... Hela mitt 50-åriga liv, ja, ok då, hela mitt 49-åriga liv har jag upplevt att jag bara har haft mig själv att lita till. Olika omständigheter har inneburit att de som på olika sätt skulle funnits där för mig under uppväxt och senare i livet har brustit i sina roller gentemot mig. Naturligtvis har det funnits en uppsjö av både släktingar och vänner som har ställt upp för mig genom åren. För detta känner jag en oerhörd tacksamhet, men känslan har ändå funnits där att det är jag och bara jag som måste bära... Allt... 

Då och då har någon dykt upp som jag har satt min tillit till, och inbillat mig att jag kunde luta mig mot.... Men det har alltid vinglat rejält efter ett kort tag...

Sen går tiden... Någon dyker upp som verkar skilja sig från de andra... Som säger... Jag tycker om dig som du är, du kan luta dig mot mig... 

Så lätt det verkar... Och så svårt det kan vara efter så många år av att bara ha lutat sig mot sig själv... Men jag övar... Varje dag... Och övning ger färdighet... 

Visst måste jag våga en gång till??? För visst kan man väl lära gamla hundar sitta???

Allt jag kan göra är att andas in och andas ut...

All is said and done... Finns inget mer att tillägga. Allt jag kan göra nu är att andas... Jag är så in i märgen trött.. Och alla goda råd... Ja, de är verkligen  goda... Jag har provat dem allihop vid det här laget och egentligen vet jag inte om de har hjälpt. Jag har motionerat, jag har sovit, jag har sagt nej, jag har tänkt på mig själv, jag tar det lugnare, jag gör roliga saker, kag träffar vänner, jag får massage då och då... Listan kan göras ännu längre... Det hjälper helt enkelt inte... Inte mer än i korta perioder iallafall. 

Mina drömmar är också tydliga i sitt budskap. Alltid drömmar där jag på något sätt ställs inför en övermäktig situation som jag såklart inte lyckas lösa. Så även i drömmen är stressen ett faktum. 

Så vad göra??? Jag vet helt enkelt inte längre... Allt jag gör nu är att andas in och andas ut och tänker att det kommer bättre tider...

Det är vägen som är mödan värd...

Kunde inte sagt det bättre själv... Det är min kära vän Uffe som har diktat igen. Meningen är kanske självklar för många... För mig blir den en påminnelse om det som jag alltid försöker göra. Det vill säga... Leva här och nu... Jag tänker i princip aldrig: Sen ska jag... Jag tänker alltid:  Nu ska jag... Ett flertal gånger i mitt liv har människor i all välmening sagt åt mig att jag kan ju alltid vänta och att jag kan nöja mig med vad det nu än gäller, eftersom det blir bättre sen... Ja, naturligtvis finns det många tillfällen i livet då man tjänar på att vänta och ibland är man helt enkelt tvungen till det. Men det är min fasta övertygelse, att om man vet vad man vill göra och kan göra det, så ska man... Det finns ingen anledning att vänta. Livet är här och nu och just detta ögonblicket kommer aldrig igen. Och livet... Ja, livet är vägen som gör mödan värd...

Alla dessa gifta män...

Ja, nu hoppar nog de flesta till och blir nyfikna... Vad ska hon nu avslöja... Ja, tyvärr får jag väl redan nu göra er besvikna. Som vanligt avslöjar jag inte mer än nödvändigt av hänsyn till alla som möjligtvis kan känna igen någon eller något i det jag skriver... Men jag börjar faktiskt bli ganska trött på åtminstone en del gifta män... Självklart inte alla, det säger sig själv... Men faktum är att fler än man tror är ute efter lite äventyr vid sidan av så att säga... Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på dem. Av någon märklig anledning  dras väldigt många av dem till mig... En del är ju helt ärliga från början och talar om att de är gifta... Men sen finns det ju de som håller inne med det tills saker har utvecklat sig åt det ena eller andra hållet... Om det finns det mycket att säga...


Jag tillåter mig att generalisera lite grann kring detta... Det framstår för mig som att män inte lämnar det förhållande de har, även om de inte mår bra i det, förrän de har något nytt på gång. Kvinnor lämnar relationer i högre utsträckning om de inte mår bra i dem, och behöver inte ha tryggheten i att direkt falla i någon annan mans famn... Det framstår också för mig som att män oftare både vill ha kakan kvar och äta upp den bildligt talat... Men där tror jag i och för sig att jag har fel. Män och kvinnor är lika ofta otrogna statistiskt sett, om jag har rätt för mig.


Hursomhelst... En otrohet, kroppslig eller känslomässig, det kvittar vilket... Som jag ser det är det alltid en indikation på att något i ursprungsrelationen är väldigt fel...

Man måste leva, inte bara finnas...

Mauro Scocco har väl aldrig direkt varit en av mina älsklingar... Men i en av han senaste låtar är det några av orden som har dröjts sig kvar hos mig... "Man måste leva, inte bara finnas..." För det mesta lever jag, men just idag finns jag bara... Alla måsten och plikter har tillfälligtvis plockat bort min annars alltid närvarande livsglädje... Strunta i måstena då tycker säkert någon då... Struntar faktiskt i det som går att strunta i, men en del saker måste göras vare sig man vill eller inte...

Men saknar min livsglädje just nu... Och just nu bara finns jag, jag lever inte...

Sommarliv...

Känner mig rastlös... Trots att sommaren långt ifrån är över känner jag sorg och rastlöshet i en salig blandning... Jag fullkomligt älskar sommaren... Solen, värmen, ljuset, växtligheten, vinet, maten, vattnet(havet alltså) och inte minst den loja lunken man kommer in i på sommaren... Så vitt skilt från det ekorrhjul jag och många andra befinner oss i. 

På ren svenska så fasar jag för nästa vecka då allt drar igång igen... Eftersom jag dessutom har krånglat till allt för mig genom att jobba deltid och frilansa utöver det, så innebär det att hellediga dagar är sällsynta... Och är jag helt ledig från arbete så är det alltid någon av barnen som har någon aktivitet eller något annat på gång där jag behövs... För att inte tala om alla dessa katter... Skämt åsido... Självklart bär jag själv ansvaret för hyr mitt liv ser ut... Men ibland blir det bara lite för mycket, och då tänker jag ibland att kanske jag borde bott i en trerummare i Eslöv med tv-apparaten som mitt enda nöje... Fast... Jag vet ju... Inom tre månader hade jag blivit vansinnig och suttit som hackspetten på julafton och trummat på läppen... 

Så egentligen är valet lätt... Det är bara att hoppa in i ekorrhjulet på tisdag som är första arbetsdagen... Och tillika min födelsedag...

Jag är tydligen inte så tuff som jag tror...

Kanske något missvisande titel på det här inlägget. Jag tror egentligen inte alls att jag är speciellt tuff. Jag inbillar mig nog att jag har ganska god självinsikt och för all del ganska god självkänsla också inom de flesta områden i livet. Men de senaste dagarnas nedstämdhet har fått mig att vackla i tron på mig själv... Jag tror att nedstämdheten har sin orsak i trötthet... Och det är just det som stör mig en smula... Jag tycker nämligen att jag har ganska god kontakt med mina känslor och stannar ofta upp i vardagen och tänker och känner efter hur jag mår och vad jag egentligen vill... Så vad jag vill säga är att jag inte pressar mig själv över gränsen för vad jag orkar med... Åtminstone inte medvetet... MEN... Sen om jag ska vara helt ärlig, så har jag ju en tendens att vilja för mycket, för fort, för ofta... Ja, jag hör vad alla ni kloka människor säger just nu... Man kan slita ut sig på roliga saker också... Jag vet det också, men vad ska man välja bort när allt är så jäkla kul???

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på hur jag ska hantera det hela... Slutsatsen är ganska tråkig... Jag får helt enkelt sluta gå så mycket på känsla, använda hjärnan lite oftare( och ja, jag har en hjärna) och bli lite mer förnuftig när det gäller mig själv och vad jag hinner och orkar med...

Usch, så trist det lät... Återstår att se om jag orkar leva efter det... 😉

En oförklarlig känsla av nedstämdhet...

Jag vaknade idag med en oförklarlig känsla av nedstämdhet... I grund och botten älskar jag mitt liv och det är inte mycket jag skulle vilja ändra egentligen, så därför är jag faktiskt glad för det mesta. Åtminstone sista året, då livet har slutat leva så våldsamt med mig... Det senaste året har också bjudit på tillfällen till reflektion och återhämtning på ett sätt som tidigare har varit fullkomligt omöjligt... Men ändå... Det känns som om det inte är tillräckligt... 

Trots att jag älskar mitt arbete, så vill jag verkligen inte tillbaka om mindre än två veckor... Eller rättare sagt jag vill inte tillbaka in i vardagen  med alla måsten och alla plikter... Vardagen som är uppstyckad totalt av arbete, skola, läxor, saxofonlektioner, scouter etc etc. 

Vet att det är många som har det så, men ibland vill jag bara hoppa av alltihop... Var finns tid för lusten att gro, var finns tid för längtan att växa när den enda tiden som finns är korta stunder mittemellan alla åtaganden? 

Lämnar er med dessa frågor hängande i luften... 

Tills månen är full, då slås allt omkull...

Ja, nu är månen full igen... Som vanligt får det mig att reflektera över livet och allt i det... Den här gången funderar jag mycket över hur jag är och inte är... Och framförallt hur mycket jag är eller inte är... Svårförståeligt? Ja, antar det, men jag får väl försöka förtydliga mig...


Jag är en person som skrattar högt, oftast gapskrattar faktiskt, jag pratar högt, säger vad jag tycker, gråter om jag behöver det och blir lätt arg om någon blir orättvist eller illa behandlad. När människor försöker ljuga för sig själv eller andra blir jag lätt provocerad och vill avslöja både mina egna och andras livslögner. Med årens lopp har jag lärt mig att respektera andra människors "livslögner"... Naturligtvis äger inte jag tolkningsföreträde på hur någon ska leva sitt liv. 


Men jag har aldrig tigit när jag har tyckt något har varit fel... Tiger man så samtycker man... Och visst... Det har kostat mig en del smällar genom livet. Frågan är om det alltid har varit värt det... Kanske... Kanske inte... Jag kanske inte förändrar så mycket genom att säga vad jag tycker eller visa osminkat vem jag är... Men en sak vet jag... Jag har min integritet, och på morgnarna när jag tittar i spegeln så vet jag... Jag är sann mot mig själv och andra, och jag kan gå med ryggen rak och huvudet högt...


Men så ibland tänker jag... Om jag bara hade varit mindre temperamentsfull, mer jämnmodig... Då hade kanske mitt liv varit lite enklare... Så jag kan bara hålla med Uffe Lundell när han sjunger: "Gud, du borde gjort mig något lugnare..."

Jag är en hamster...

Jo, så är det faktiskt... Jag är en hamster som springer runt i ett hamsterhjul... Åtminstone känns det så... Ja, missförstå mig inte nu... Jag gillar det mesta jag gör i mitt liv. Men jag har kommit att ogilla formen för mitt liv. Mitt liv är uppstyckat i aktiviteter som på sin höjd varar 2-3 timmar åt gången om jag har tur. Andra gånger kan de vara kortare tid... Ja, jag vet, många har det så, men jag har börjat bli "fed up" med att leva så. Speciellt när arbete och fritid flyter ihop, och aktiviteterna avlöser varandra från morgon till sena kväll.


På sista tiden har jag börjat längta efter fri tid, alltså inte bara fritid, utan just fri tid. Dvs helt obokad tid då jag bara kan göra vad jag har lust till för stunden utan att ha en tid att passa... Kan ärligt talat säga att jag sällan har en dag i kalendern som inte har minst en eller flera aktiviteter inbokade. Låter kanske kul, vet inte... Såklart är det mycket av det jag gör som är superkul egentligen, men tyvärr har det börjat att bli mindre roligt även det som jag normalt gillar, just på grund av att det blir ännu något i kalendern som ska göras...


Så jag har börjat fundera över om jag egentligen vill leva så... Men jag har inte kommit någonstans i mina tankar om vad jag ska sortera bort i mitt liv... Svårt val...


Men under tiden jag funderar har livet kommit på ett sätt att ge mig välbehövlig vila... En hejdundrande influensa kom som ett brev på posten nu under ledigheten... Och inte blev jag frisk heller tills det var dags att börja jobba... Så här sitter jag nu... Ont i huvud, hals och öron med en rinnande näsa och rinnande röda ögon och med en stor medvetenhet om vad livet försöker säga mig... Slow down sister, take it easy... Och jag inser ödmjukt att jag måste lyssna...

Vem kan man lita på???

Ja, vem kan man egentligen lita på... Och vad innebär det att lita på någon... Jag kan ju bara tala för mig själv och jag har hela mitt liv haft en oerhört stark självtillit... På gott och ont kanske... Min tillit till Gud har jag kämpat med under årens lopp... Men sen ett par års tillbaka har jag gett upp kampen och litar till att Gud känner mig och vet min väg... Men tilliten till mina medmänniskor då... Jo, den är ganska stor, men jag har alltid tänkt att jag har svårt med den sista lilla biten som gäller att fullständigt lita på en annan person... De sista dagarna har jag omvärderat mig själv och de etiketter jag har satt på mig själv... Jag har inte alls speciellt svårt att lita helt och hållet på någon... Däremot är det inte självklart att jag i alla lägen gör det naturligtvis... Det beror såklart på personen jag har att göra med... Normalt sett är mitt omdöme gott, men i vissa fall grumlas det av till exempel mina känslor... Ibland kan det också vara så att även om jag tycker att en person verkar trovärdig och pålitlig, så kan personen ifråga visa helt andra sidor när man lär känna dem lite bättre... Ibland måste man också ta en chans och lita på sin intuition... Det finns aldrig några garantier för någonting... Vi lever här och nu...

När jag är vilsen på min väg, brukar jag återkomma till den heliga Birgittas bön:

"Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den."

Att blogga eller inte blogga, det är frågan...

Sedan jag startade den här bloggen har jag vid ett antal tillfällen möts av mer eller mindre goda råd om hur jag ska leva eller inte leva mitt liv... Jag vet att människor inte menar annat än väl, och att man får tåla andra människors åsikter när man hänger ut sig själv på det sättet jag gör... För det mesta brukar jag ta människors råd med en nypa salt... Men ibland lackar jag till lite grann... När man läser en blogg ska man kanske komma ihåg att oftast vet man inte hela sanningen bakom blogginlägget... Personligen utelämnar jag alla detaljer om personer och händelser som på något sätt kan skada de inblandade, vilket gör att det inte går att berätta allt om en situation... En del av er som läser min blogg känner mig i verkligheten och vet varför jag skriver det jag gör, en del av er andra känner mig bara genom bloggen... På så sätt kan bilden av mig kanske bli något skev... 

Jag har aldrig gjort något sken av att den här bloggen är något annat än en egoblogg... Jag använder den för att skriva av mig... Jag använder den också för att få utlopp för min lust att skriva... Den här bloggen ger inte på något sätt en fullödig bild av mig som person... Min bön till er alla... När ni möter mig eller någon annan... Kom ihåg att man vet aldrig vilka ärr en människa bär på... Lyssna först och döm sen...