Barnliv...

Jag älskar barn... Eller jag fullkomligt avgudar barn... Mina egna, andras... Alla barn.. Jag skulle kunna haft minst fyra-fem egna barn om livet hade velat så... Men nu ville inte livet så, och jag är oändligt tacksam över de två barn jag har. Dessutom har jag två "barn", som numera är vuxna, som jag känner för som mina egna... 

Det enda problemet är att jag är en mes framförallt när det gäller mina egna barn... Jag gör allt för dem, har svårt att säga nej och klarar inte av att göra dem besvikna... Det gäller egentligen alla som på något står mig nära... Jag är alltså en total mes i nära relationer, men en tuffing i övrigt... Hur det nu går ihop...

Men barn handlade det om ursprungligen... I över fem veckor har jag levt barnliv och jag älskar det, men samtidigt måste jag erkänna att det tröttar... Det tröttar att vara ensam vuxen, att planera, att ta beslut och att sätta gränser...

Men samtidigt hade jag inte bytt bort det liv jag lever om jag hade fått välja... På eftermiddagen idag hade jag förmånen att bli inbjuden till firande av en högst bedårande liten flicka som fyllde ett år på samma dag som jag fyllde 48... Fantastiskt att få umgås med henne... Och alla människor som finns i hennes liv... Ibland är livet alltför gott... 

Mamma, jag vill lära mig tjuvkoppla en bil.

Häromkvällen höll jag på att sätta i halsen vid kvällsmaten. Mitt i alltihop säger sonen helt lugnt till mig: "Mamma, jag vill lära mig tjuvkoppla en bil". Jag blir ju mer än lite chockad över detta uttalande och innan jag hinner fråga varför, så kommer nästa utsaga... "Jag vill också lära mig att pilla upp handklovar". Efter detta hade jag nästan trillat av stolen och fick sansa mig lite innan jag fick mål i munnen. När jag väl hade gjort detta började jag skratta och var tvungen att fråga vilken karriär han hade tänkt satsa på som vuxen... Om han hade täntk bli tjuv...Skrattande svarar han:" Ja, jag vet, men jag vill faktiskt bara lära mig de här grejerna".

Kul hade vi åt detta och inte vet jag var han har fått de här idéerna ifrån. Men det är nog föga troligt att han väljer en bana som inbrottstjuv. Åtminstone är det vad jag försöker inbilla mig... Får väl hoppas att han inte blir som Charles Ingvar Jönsson i alla fall...

Centrum i mitt universum är rubbat...

Mina barn är inte hos mig längre och det känns som om hjärtat har ryckts ur kroppen och mina inälvor vänts ut och in. Jag vet att de har det bra och det går ingen nöd på dem. Men det är något onaturligt med hela situationen. Att vara utan dem alltså. Jag lever inte genom mina barn om de nu är någon som tror det. Jag har i allra högsta grad även ett eget liv. MEN ändå... Mina barn är min själs hjärta och luften jag andas... Jag lever med dem i varje andetag jag tar och de finns alltid inom mig oavsett om vi är tillsammans eller inte... Det finns inget jag inte skulle göra för dem och jag hoppas de vet det. Men tills vi är tillsammans igen ska jag vila och vänta, för jag vet ju att vår tid kommer åter igen... Här är en sång till mina barn...

Arga mamman har ersatts av mesmamman.

I helgen försvann arga mamman och tog troligtvis ut lite välförtjänt semester. Som ersättare för henne dök mesmamman upp. Mesmamman som säger ja till nästan allt och enligt barnen är världens snällaste. Så den här helgen har inte varit lik någon annan. Alla måltider har intagits framför teven, inga grönsaker har ätits, dyr glass har inhandlats av Hemglass, ingen har gått och lagt sig i tid, det blev besök på äventyrsbadet trots att det skulle bara varit simskolebesök, korv och glass åts i affären en timme innan kvällsmat och all ledig tid har i princip tillbringats framför teve eller dator... Listan kan säkert göras ännu längre...


Ja, nu är frågan... Är barnen fullständigt förstörda för tid och evighet... Nej, jag tror faktiskt inte det...Ibland måste man bara luta sig tillbaka och relalalaxa från alla krav och måsten och alla insnöade normer om hur allt ska vara...

De fattas mig.

Barnen fattas mig. I många dagar nu har vi ätit, sovit, degat framför teven och haft det allmänt bra. Såklart har vi haft enstaka utfärder till världen utanför. Till exempel har vi varit på det nya äventyrsbadet i Eslöv och på bio i Lund. Men mesta tiden har vi varit här hemma och myst tillsammans. Idag var det dags för dem att åka till sin pappa och jag kan bara säga att det är tomt här hemma. Jag önskar inget hellre än att de hade varit här hos mig igen och tjatat om glass och bråkat med varandra och gjort allt det där som de brukar göra. Men det är så här livet är nu och jag vet att om en vecka är de här hos mig igen och tjatar om glass och bråkar...

Arga mamman som inte tål skämt

På juldagen upplyste mig sonen om att jag aldrig tål skämt. Jag protesterade såklart och kände mig orättvist behandlad. Då backade han lite och sa att när du är arg så tål du inte skämt, men annars gör du det. Jag nöjde mig med den förklaringen, men självklart har jag funderat lite på det han sa.

Jag vill ju inte vara arga mamman som inte fattar när det är skämt utan tar allt på blodigt allvar. Jag vill ju vara den coola, roliga mamman som tar livet med en klackspark. Men jag inser att jag inte har varit varken cool eller rolig den senaste tiden utan varit mest arga mamman som inte fattar skämt.

Så därför... inför 2012 tänker jag ge jag mig själv ett löfte( och detta tänker jag ta väldigt allvarligt på)...

Från och med 2012 tänker jag leva mitt liv så att jag kan vara coola, roliga mamman som fattar skämt...

Det var nog bäst som skedde.

Igår hade vi en helt vanlig underbar dag, barnen och jag. Visserligen skulle lillasyster sätta sig på tvären först ett tag, men storebror och jag hjälptes åt att få rätt på henne.

Sen for vi iväg mot svampskogen. Det har ju funnits så mycket svamp i år har jag hört... Jo, men visst hittade vi någon liter trattkantareller, men mest njöt vi av skogen, vädret och hade kul med varandra. Barnen hittade nästan mest svamp och blev riktigt taggade. Lite fika på högsta höjden och sen bar det vidare.

Eftersom det var så fint väder åkte vi också ut till Västra Torups kyrkogård och besökte gammelmormors och gammelmorfars grav. Barnen sprang genast och hämtade vattenkanna och ogräsrensare och började sedan göra vid graven. Allt enligt hur mormor brukar göra när de är där med henne! ...Släkten följa släktens gång... Ni vet den där psalmen man alltid sjunger på begravningar... Härlig är jorden... Viktigt ibland kanske att tänka på sina rötter!

Hursomhelst... just nu tänker jag mycket på mitt liv och varför allt har blivit som det har blivit. Jag kan inget annat än att känna sorg över det, men också en strimma hopp för framtiden. Att jag en gång kan blicka tillbaka och tänka att det var nog bäst som skedde.

Hjälp min dotter är en shopoholic!!!!

Idag fick jag något bekräftat som jag länge har misstänkt. Min dotter är en shopoholic. Ja, jag håller med. Det låter som en dålig amerikansk realityserie... Men det är svensk verklighet.

Idag åkte jag och dottern iväg till årets händelse. Sonen valde bort detta och ville leka med en kompis. I efterhand förstår jag honom, då han kanske anade vad som skulle hända. Årets händelse är loppmarknaden i Västra Torup. För er som inte vet var den orten ligger, så kan jag upplysa om att den ligger mitt emellan Tyringe och Perstorp. Om ni inte känner till de här orterna heller, så råder jag er att ringa till er geografilärare i grundskolan och klaga på att ni fick bristfällig undervisning.


Nåja, när vi kom till loppmarknaden idag hann vi inte mer än av bilen så fick dottern något vilt i blicket. Hon började vrålshoppa direkt i leksaksståndet och fortsatte sen bland prydnadssakerna. När jag inte ville betala mer så lyckades hon övertala sin mormor att betala. Och det var ju inte så svårt...


Behöver jag säga att bilen var överfull när vi åkte hem...

Hoppsan jag är visst både händig och en mästare på att grilla...

Inget fel på självförtroendet där inte tänker ni nog. Nej, helt rätt! Just nu i denna sekund är det på topp,  för att förmodligen dala inom några minuter. Men man får glädja sig åt det lilla.

Detta enorma momentana självförtroende kommer sig av att jag i söndags tog mig an att skruva ihop en splitterny Webergrill. Varför skruvar man ihop en grill när sommaren snart är slut? Ja, det kan man fråga sig... Men så hände det sig i alla fall. Jag öppnade kartongen till den nyinköpta grillen och ut kom en massa manicker som inte alls såg ut som en grill. Hur ska det här gå tänkte jag. Med stort allvar och djup koncentration tog jag mig an utmaningen. Tro det eller ej, efter ett tag hade alla de obegripliga manickerna förvandlats till en grill. Men jag ska inte ta åt mig hela äran. Sonen var mig behjälplig och utan hans hjälp hade jag nog slitit mitt hår och suttit och spelat på tungan vid det här laget...

Nu kom nästa utmaning... Att grilla! Redan från början krånglade det. Hur vi än bar oss åt fick vi inte fyr på briketterna. Efter många om och men så brann det, men det blev liksom inte någon fart på det... Vad göra? Jag fick en snilleblixt och tänkte att den där mojen i bottnen kanske borde öppnas... Guess what, nu blev det fart på grillen och det tog inte lång tid förrän barnen och jag kunde grilla både hamburgare och marschmallows.

Behöver jag nämna att jag njöt av mina barns förtjusning över sin händiga grillande mamma?

Att vara varannanveckasmamma...

Jaha, så är jag en varanannveckasmamma då... Något som jag hade lovat mig själv att aldrig bli... Men livet ville annorlunda...
Efter två veckors "singelliv" då jag hade besök av, var på middagar hos goda vänner och släktingar från "Långtbortistan" och dessutom hann med ett och annat pubbesök, så har jag nu mina barn hos mig. Barnen som är centrum i mitt universum. Men hur gör man när man är en varannanveckasmamma? När man ena veckan är 100% mamma både till kropp och själ och andra veckan bara mamma i själen. Var sitter on/off-knappen till mammarollen? Jag har i alla fall inte hittat den ännu...

Kan man ha ex-grannar???

Insåg för några veckor sen att jag inte bara kommer att ha en ex-sambo utan faktiskt även kommer att ha ex-grannar. Mina  grannar som finns där för mig i vått och torrt. Grannarna som vi har firat födelsedagar och helger med och som vi ibland byter barn med. Skjutsar barn fram och tillbaka från aktiviteter, ger dem mat och ser till att de får vad de behöver. Ibland vet man inte vilket barn man har med sig... Det kvittar, då de nästan har blivit som gemensamma barn... Nu är vi inte längre grannar, men de starka banden kommer att hålla i sig, det vet jag... Grisarna på Ryet behöver matas ibland när husfolket är på semester och jag kommer att behöva hjälp med snöröj...

Nu har vi fyrat av morfar...

Min pappa fyllde år i fredags. Hela veckan har barnen pratat om att vi skulle fyra morfar till helgen. Förgäves har jag försökt förklara att det heter fira och inte fyra. Första gången någon av dem sade fyra höll jag på att skratta ihjäl mig. Jag såg framför mig hur min pappa satt på en rymdraket och hur jag, barnen och mormor hjälps åt att sätta fyr på raketen. Sedan står vi lugnt kvar på marken och ser hur morfar åker iväg upp i rymden sittandes på en raket.

Nåja, nog firade vi morfar igår. Men det gjorde vi med att äta smörgåsbord på Spången och jag kan försäkra alla nervösa att min pappa slapp åka rymdraket...

La Famiglia...

Familjen är oerhört viktig...Inte bara den närmsta familjen dvs. man och barn, utan jag pratar om hela stora, tjocka släkten... Det är något alldeles speciellt att vara bunden till någon annan med släktband. Det finns de som har känt mig så länge jag har levat och vet nästan allt om mig. Även om vi inte ses eller hörs av varje dag eller ens varje vecka så VET jag att de finns där för mig om det behövs. På samma sätt har jag funnits i andras liv sen de föddes, vet mycket om dem och skulle inte dra mig en sekund att göra allt för dem om livet rasade samman.

Jag har inga syskon. Jag saknade aldrig det heller när jag växte upp, men som vuxen saknar jag det mycket. När mina föräldrar en gång är borta, vem ska då minnas med mig? Vem ska jag dela alla de ljusa och de mörka minnena med? Till vem ska jag säga: "Kommer du ihåg när...?"

Under en period i min uppväxt träffade jag inte min släkt så mycket och jag tror att detta har bidragit till min stora längtan efter och starka känsla för släkten. Om man har någorlunda fungerande relationer inom släkten finns det inget som kan ge så mycket styrka, trygghet och kärlek som familjen...

Till alla i min stora, vida familj: Love you all always...

Viva la Famiglia!!!

Igår hängav jag mig åt lust...

En av mina stora lustar i livet är nämligen matlagning. Ni trodde kanske att ni skulle få läsa om en helt annan lust.... Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.... Men nu handlar det om mat, som är en stor källa till njutning i vår familj. Igår greps jag av stor inspiration på eftermiddagen och på mindre än en timme hade jag lagat till hoummus, lammnavarin och en päron- och mandelkaka. Nåja lammnavarinen skulle sen småputtra på spisen ett par timmar, så maten introgs inte förrän lite senare. Hoummusen blev otroligt god och den nåt vi med tannoir som är ett tunnbröd från Mellanöstern. Till varmrätt blev lammnavarin med råris och quinoa för den som önskade det. Lammnavarin är en fransk lammgryta och dofterna när den puttrade i köket fick mig nästan att tro att jag var tillbaka i 2002 då vi hyrde en gård i Provence. Där lagade vi mat i ett utekök med grill. I taket växte naturligtvis vinrankor.. Bredvid poolen växte två stora fikonträd, som var överfulla av mogna fikon. Vi köpte konjak och lade in dem i och åt sedan som dessert till en mogen Saint Agyr. Behöver jag säga att vi drack Sauternes till?

Nåja tillbaks till lammnavarinen...Egentligen en vanlig lammgryta med ärtor, morötter, vitlök, tomatpure och såklart rosmarin. Till denna blandade jag ihop en sallad med rucola, tomat, avocado, fetaost, torkade tranbär och solrosfrön. Otroligt gott och många olika smaker samsades i denna måltid.

Till dessert blev det en enkel mandel- och päronkaka med lösvispad grädde. Denna kan jag inte till fullo ta åt mig äran för, då jag hade stor hjälp av dottern som älskar att baka.

Ja, Provence finns i mitt hjärta och vi har varit där ett antal gånger. Två gånger har vi hyrt hus tillsammans med kompisar och kunnat njuta av traktens råvaror och laga till vår egen mat. Jag hoppas att jag någon gång i mitt liv kommer att återvända dit...

Det finns en sång som börjar: " Vill du följa mig till Provence, vill du dansa en kärleksvals med mig...?", Me dne finns inte att hitta, så ni får nöja er med denna:

Kan man tävla i kärlek?

Så här ett par dagar efter den stora finalen i ni vet vilken tävling så kan man ju ställa sig den frågan. Många har ju envist hävdat att man inte kan tävla i musik och jag har ännu inte tagit ställning för eller emot. Vissa år sitter jag som trollbunden tillsammans med barnen framför dumburken och fäljer spektaklet och andra år har jag ingen aaaaning vem som sjunger vad och vilka som har skrivit... Det sistnämnda kan ju kvitta egentligen eftersom det tydligen bara finns tre låtskrivare i hela Sverige vad gäller låtar som kommer med i melodifestivalen. Eller är jag orättvis nu kanske...

Hursomhelst så tävlar vi inte i musik i vår familj utan i kärlek... Jag brukar tävla med mina barn i den här grenen och jag ser alltid till att det slutar oavgjort... för husfridens skull...Hur går det till då undrar säkert alla... Jo, det börjar helt enkelt med att någon utmanar någon annan genom att säga: " Jag älskar dig mer än du älskar mig" och då kontrar den andra med:" Nej, jag älskar dig mer". Sen håller det på sähär ett tag tills någon höjer ammunitionen med att säga: " Jag älskar dig miljoners" och sen följer: " Jag älskar dig miljoners miljarders". Och så där håller vi på tills jag hittar något sätt att avrunda det hela så att alla vinner och går ur fighten med hedern i behåll och lika älskad som alla andra....

En gång kom jag på att säga till dottern: " Jag älskar dig oändligt mycket". Då blev hon först tyst och visste inte vad hon skulle säga... Men kom snart igång igen och försökte trumfa över.

Appropå melodifestival så gillade jag den där Abbaliknande låten. Det kom flashbacks från 1974 då bästa kompisen och jag naturligtvis var Frida och Agnetha och mimade till "Waterloo". Behöver jag säga att jag var Frida.....

Discofeber på Ryet

I fredags drabbades Ryet av stora discofebern. Det var disco i metropolen Stehag. Kvällen inleddes med disco för 6-8-åringarna i en och en halv timme och sen var det 9-10-åringarnas tur i två timmar. Eftersom vi här på Ryet har svårt att hålla koll  på vem som är vilkas barn när det gäller att skjutsa till aktiviteter, hämta vid skolbussen eller se till att de får mat, bestämde vi oss snabbt för att turas om att skjutsa till discot. Vi har ju dessutom barn i olika åldrar så det blev några turer fram och tillbaka. Men vi vuxna var inte ledsna för det. Vi passade på att äta gott och dricka gott tillsammans mellan varven.

Kvällen utvecklade sig dock lite oväntat... Eller kanske egentligen inte så oväntat med tanke på hur de är... Männen vi lever med... Grannfrun och jag... Vi delar väldigt mycket... Numera även namnet... Nåja, jag ska komma till saken. När vi väl hade ätit och andra turen till discot var avklarad blev männen som besatta... Ja, inte av oss som man kanske skulle önskat, utan av att via två datorer få en GPS i en hjullastare att skicka SMS till en mobiltelefon... Ja, jag vet, detta låter märkligt, men hade ni känt dem så hade ni inte förvånats... Hursomhelst detta tillbringade dessa två herrar tre timmar med att få till stånd... Tror ni dem lyckades? Nej, rödflammiga i ansiktet och med tom blick fick de avbryta vid halvtolvsnåret med stora planer att ta upp kampen med GPS:en och mobilen en annan gång...

Här kommer en gammal discogoding så vi kan minnas 80-talets discofeber. Visst går man igång när man hör denna???

                                                                                 

Dramaten nästa...

Jag tror mitt modershjärta höll på att spricka idag av stolthet. Förmiddagen tillbringades i Stehags kyrka på familjegudstjänst, där juniorerna hade gjort ett drama av Emil i Lönneberga. Min Anton spelade Emils pappa Anton och gjorde det med stor inlevelse. Det är helt klart att han är en lika stor teaterapa som sin mor. Let´s face it... Vi gillar helt enkelt att stå i centrum med allt ljus på oss... Nåja, nu var där ju även andra barn som medverkade i pjäsen, men de såg jag inte av någon förunderlig anledning... Kanske för att jag inte är mamma till dem.

Vi bidrog starkt till gudstjänststatistiken idag, eftersom vi hade våra övernattningsbarn också med oss. Gudstjänstens tema var kärlek och vi fick alla varsitt hjärta att skriva något på. Dessa hjärtan fästes sedan upp på ett ännu större hjärta som till slut var helt fullt av småhjärtan med kärleksdikter och namn på älskade mammor och pappor och syskon och husdjur såklart... Medan allt detta pågick spelade kantorn "My heart will go on" och det passade alldeles utmärkt...

Som en försmak på morgondagen till alla er älskande människor:

Det finns inget finare...

...än barn egentligen. Ikväll har jag nämligen två extra i huset, som dessutom ska sova över. Härligt. Jag skulle kunna behålla dem, men jag tror att deras föräldrar hade protesterat. Inte till en början kanske, men efter ett tag. Det spritter av liv i deras kroppar och livet är ett äventyr. Det är så mycket de inte har upplevt ännu och jag avundas dem ibland den oskulden.


Jag bävar tidvis inför deras totala beroende av oss, de vuxna. De kan inte klara sig själva, så därför är de helt i händerna på oss. Vilket stort ansvar vi har i att inte utnyttja vår maktposition som vuxna. De är utsatta och sårbara i sitt beroende av vuxenvärlden.


Ännu viktigare är kanske hur vi väljer att förhålla oss till dem. Visar vi dem respekt och kärlek växer de upp till trygga vuxna med stark självkänsla och inre trygghet. Brister vi i respekt mot dem och inte älskar dem villkorslöst, som de förtjänar, kommer de att växa upp till otrygga individer som jagar bekräftelse överallt.


Jag har förvånat många genom åren när jag tydligt har deklarerat att jag inte tycker att det är det viktigaste i barnuppfostran att man lär sig hälsa ordentligt och säga tack för maten. (Det är naturligtvis ett plus...) MEN viktigare än något annat tycker jag det är att försöka ge sina barn trygghet och bra självkänsla. Lyckas man med det, så är jag övertygad att mycket annat kommer att ordna sig för dem.