På väg mot fem-fem

 Jag har aldrig tyckt att det var någon big deal att nolla dvs fylla jämnt. Många tycker att det är en sådan milstolpe och stor händelse. Nja, så har jag inte känt. Däremot att femma… Det är fått mig att tänka och reflektera. När jag fyllde 45 år slog det mig för första gången att jag faktiskt började bli gammal. Med betoning på började för att ingen ska gå i taket. I år är det 10 år sedan jag fyllde 45 år och är man inte helt obegåvad på matte har man redan räknat ut att detta är året då jag fyller 55. Och ja, jag måste erkänna att det gör någonting med mig. 10 år till pension. I bästa fall. I sämsta fall förväntas jag väl arbeta till 67 eller 68. Hemska tanke. Jag förstår att många blir chockade över min inställning och tror väl att jag hatar mitt arbete. Det är givetvis inte fallet. 

Tillbaks till att fylla 55. Om inte allt för många år hägrar pensionen i alla fall och då börjar man ju bli gammal på riktigt. Insikten om att tiden inte är oändlig slår mig som en stekpanna i skallen. När man tänker så här är det ju oundvikligt att inte börja reflektera över sitt liv. Vad jag ville, hur det faktiskt blev och vad vill jag med resten av mitt liv? Stora frågor som kräver stora svar. Men, jag har ju aldrig varit den som har väjt för de stora eller svåra frågorna i livet. Jag har snarare gått rakt in i hetelden, stirrat sanningarna i vitögat och passionerat stått på barrikaderna för det jag har trott på.

MEN är det så jag vill leva resten av mitt liv. Nja, jag brinner fortfarande för det jag tror på, men är inte längre beredd att bränna mitt ljus i båda ändar. Nej, resten av livet ska jag låta mig mer inspireras av Ferdinand, ni vet han tjuren på julafton som sitter under sin korkek och luktar på sina blommor. Så ser mina drömmar ut för resten av mitt liv. Att stoppa händerna djupt i myllan och odla min egen mat, pyssla om djuren på gården som ger oss kött, ägg och honung, att njuta av Lyckebo gårds härliga omgivningar och att då och då bege mig ut i världen med gitarren på ryggen och sjunga sånger för dom som vill lyssna. 

Så hoppas jag livet efter 55 ska se ut för mig…

Sentimentala söndag...

Ja, då sitter jag här... Med ett glas rosé såklart... Är någon förvånad??? Ja, alltså ni behöver inte oroa er... Jag håller inte på att bli beroende, om någon nu trodde det... Förstår såklart att ni undrar ni som är FB-vänner med mig... Men så är ju mitt liv på sommaren. Halva sommaren vuxenliv och halva sommaren barnliv. Och nu sitter jag mitt emellan så att säga... Imorgon kommer mina älsklingar till mig igen efter fyra hela veckor med sin pappa... De kommer att vara hos mig på dagarna när jag är ledig och åka till pappa igen på kvällen under veckan som kommer... Och sen, sen är de hos mig i flera, flera veckor...


Och det är konstigt, eller kanske inte... Idag, när jag snart ska få träffa dem, så längtar jag ihjäl mig efter dem. Förmodligen är det så att jag inte riktigt låter denna längtan komma upp till ytan under denna långa tid som vi inte ses... Det hade ju varit omöjligt att bära en sådan intensiv längtan under så lång tid...


Men vuxenliv är inte fy skam det heller... Jag har så många fantastiska människor i mitt liv. Några gamla bekantskaper och några nya... Och jag är lika glad för alla... Jag känner en otrolig tacksamhet för alla underbara möten jag har haft de senaste veckorna med människorna som finns i mitt liv. Jag känner mig välsignad...


Men så här i landet mitt emellan vuxen- och barnliv kommer tankarna och känslorna... Funderingar och reflektioner kring allt som har hänt de senaste veckorna... Känslor av kärlek och tacksamhet fyller min kropp och själ och sentimentaliteten kommer som ett brev på posten... Men det är en skön känsla... Och jag gör som vanligt... Låter mig svepas med av känslan, surfar på vågen och ser varthän den bär...

Känner mig oförklarligt romantisk...

Kanske är det fullmånen, kanske är det den stundande sommaren och allt roligt som är planerat, kanske beror det på att det förra veckan var kramaenmusikerdagen... Tyvärr var jag ju inte på jobbet... Annars brukar där ju alltid vara någon kyrkvaktmästare som inte är nödbedd när det gäller kramar... Eller beror det helt enkelt på något helt annat... Jag känner mig i alla fall oerhört romantisk just nu... Och det vet man ju aldrig vad det kan leda till...

Nu saknas bara brudgummen...

Ja, så är det faktiskt... Allt annat är tajmat och klart in i minsta detalj! Man är väl en Jönsson... Barnen brukar skoja att vi är Jönssonligan. Morfar är Dynamit-Harry och mormor var Doris... Storebror är Sickan och lillasyster är Vanheden... Sen brukar det bli diskussioner om vem jag ska vara...


Nåväl, tillbaka till ämnet... Sista pusselbiten i planeringen var ju  var bröllopsresan skulle gå... Och nu är det en självklarhet att den ska gå till Rom!!! Jag var ju redan innan förälskad i den staden, men nu har förälskelsen övergått i djup kärlek... Någon gång i mitt liv SKA jag bo i den staden, så är det bara...


Allt annat är också klart. Jag och min blivande make ska vigas utomhus... Barfota... (Nej, jag ska inte gifta mig med Ernst, jag vill inte ens ha en man som är lik honom). Jag ska ha lång fotsid klänning i någon härlig färg och helst långt hår( men det är nog inte realistiskt). Bröllopsmarscherna ska spelas av spelmän och psalmerna ledas av en kär kollega. Vem som ska få äran att viga oss får vi se...


Efteråt ska vi ha en sjujäkla fest med mycket mat och mycket vin och dans inpå morgontimmarna...


Så ni förstår... Allt är tajmat och klart... Och det är bara brudgummen som saknas...

Njuter av nostalgin...

Vet inte om det är den annalkande fullmånen eller vad det är... Men de sista dagarna har mina tankar vandrat bakåt i tiden. Jag har tänkt på det som har varit, på gamla kärlekar, på förförande förälskelser, på drömmarna om den djupa, själsliga kärleken som övergår allt och på löftena om en kärlek som vissnade innan den hann gå i blom... Det är bitterljuva känslor, men mest av allt en njutning att tänka och känna... Och en förvissning om att jag har levt och tagit till vara de här stunderna kommer smygande... Jag tror ibland att jag är lite feg och rädd när det gäller att kasta mig ut på kärlekens hav... Det är jag kanske... Innan jag vet vad jag vill... Men när jag vet det, så hoppar jag... Utan skyddsnät... Villkorslöst... Ner i kärlekens hav, som kan vara bottenlöst, vilt, stormigt, men också stilla och rofyllt..


Så därför, just idag, njuter jag av nostalgin med en förväntan inför dagar som ligger framför... Dagar fyllda av liv och lust, längtan och kärlek...

I have a dream...

Ja, mitt i vår fina österlenutfärd med glass på Olof Viktors, kryddshopping på Österlenkryddor och lite kultur och historia på Klostret i Ystad kom jag på mig själv med att tänka på min livsdröm... En dröm om ett liv i en annan tid än den jag har nu... Missförstå mig inte... Jag älskar att vara tillsammans med mina barn... Att prata med dem, göra saker tillsammans med dem eller bara vara med dem... Det är himmelriket på jorden för mig... Men djupt inom mig finns också en längtan efter något annat... En dröm om ett annat liv, där jag kan dela mina upplevelser med en annan vuxen... Dela ett liv och en framtid med gemensamma planer med någon annan... Hur underbara barnen än är och hur fint vi än har det tillsammans, så är de bara till låns några år... Sen ska de vidare i livet och bygga sin egen framtid... 

När det sker kommer en ny tid i mitt liv... Med nya planer... Och förhoppningsvis har jag då någon vid min sida med lika vilda planer som jag...

För mycket för mig själv...

Ja, jag tycker faktiskt ibland att jag blir för mycket för mig själv... Och kanske för omgivningen också... Men ärligt talat så skiter jag högaktningsfullt i det... Ibland undrar jag också om det är något fel på mig... Min intensitet...Mina oerhört starka känslor... Det är liv och död... Blod, svett och tårar... Vem orkar med det??? Jag orkar knappast med mig själv... Så varför skulle någon annan göra det???


Men det kvittar ju egentligen... Jag klarar mig själv... Det har jag alltid gjort... Det vet ju alla hur stor och stark jag är... Men... Någon enstaka gång skulle det vara skönt att kunna luta sin panna mot någon annan...

Mellan raderna

Jag vill ha en man som kan läsa mellan raderna. En som inte bara tycker att jag är glad, rolig, spännande, snygg etc. Utan en som kan se allt det andra också.

En kollega till mig sa en gång till mig:" Du är fascinerande... Samtidigt som du är både tuff och stark, så är du också så väldigt bräcklig. Du är starkskör." Jag minns det samtalet än idag. Jag minns att jag tänkte på hur träffsäker hans analys av mig var. Jag kände mig sedd.

Så det är där min längtan finns... Efter en man som kan läsa mellan raderna...

 

Jag är förälskad i min framtida man.

Ja, det är faktiskt sant... Jag går omkring och är alldeles förälskad... Kanske är det månen... Eller våren... Eller något helt annat... Men förälskad är jag... Jag bara väntar på att han ska uppenbara sig för mig... Mannen i mitt liv alltså... Riddaren på den vita springaren... The one and only... Och när han kommer så kommer jag att förstå att han är den rätte... Jag kommer att höra ljuv musik, bli alldeles knäsvag och se små feta änglar flyga kring mitt huvud...

Nej, jag håller inte på att bli tokig, men den här månen ställer till det... Makes me more lovesick than usual...

Men som de kloka säger... (Jag är alltså inte en av dem). Allt har sin tid och allt kommer i rätt tid, så som vanligt gäller vila i väntan...

Ps. Till alla er män som läser detta och inbillar er att det är riktat till er speciellt, så kan jag bara säga att ni är helt fel på det... Moahaha... Ds.

Jag har separationsångest och saknar julen...

Det är faktiskt sant... Jag längtar redan till nästa jul och mer glöggdrickande och annat myspys... Idag har jag slaktat julgranen, plockat ner adventsljusstakarna och alla tomtar och änglar. Min polska julkrubba fick också förpassas ner i lådan med julsaker. Numera vet jag att det finns julkrubbor med romerska soldater som hugger ihjäl små barn och tänker att självklart måste jag komplettera min krubba med en sådan soldat till nästa jul.


Granen var nog glad att döden dö, då den just idag faktiskt har börjat barra fanatiskt. Som för att säga: Hör du du... Nu är det dags, du kan inte skjuta upp det längre... Hela dagen har gått åt för att plocka undan julen, och det säger en del om vilken julfreak jag är. Hemma hos mig är det jul i alla hörn och jag kan inte få nog av jul... Men jag ska vara tydlig på en punkt... Hemma hos mig är julen RÖD... Och lite guld här och där förstås... Så Ernst... Sorry... Men din vita jul går inte hem hos mig. Du kan springa omkring barfota och måla pinnar vita hur mycket du vill... För mig är vit en kall färg och passar inte alls på julen tycker jag. Julen handlar om värme och kärlek och rött är en färg som påminner oss om blod, liv, kärlek och lust. Och det är så jag vill ha det och så jag vill leva...

Vild av längtan efter skog...

Nu är de där igen... Dofterna som berusar och förför och fullständigt får mig på fall. På väg till tåget lurpassar de på mig bland regnvåta buskar och träd och när jag minst anar det slår de mot mig. Och jag slungas hit och dit inombords... Dåtid, nutid, framtid... Minnen från förr blandas med förhoppningar inför framtiden och mitt i allt detta finns jag... Här och nu... Och det enda jag känner är en vild längtan efter skog...