Salig över det lilla.

 Ibland tänker jag att vägen till lycka, eller kanske snarare förnöjsamhet, ligger i att glädjas över de små tingen i tillvaron. En kattunges lek, solens värme mot ansiktet på morgonen, doften av nyklippt gräs… Listan kan göras lång. 

Det som glädjer mig mest just nu är att skörda det jag har sått. Då menar jag bokstavligen. Köksträdgården fullkomligen dignar av grönsaker just nu. Det känns som om de konspirerar mot mig och har bestämt sig för att mogna och bli klara för skörd exakt samtidigt. Nåja, det är ett kärt besvär och självklart en ynnest att ha så mycket fina grönsaker. 

Och just nu räcker det att gå ut i trädgårdslandet för att känslan av salighet ska infinna sig… 

Älska livet... Och det kommer att älska dig tillbaka...

Såklart låter det som en klyscha, och det är det säkert också. Men, oavsett vilket, så är det sant... Jag har sedan ett bra tag tillbaka känt mig förälskad i livet... I mitt eget liv alltså... Ja, många av er blir säkert förvånade nu. Då och då så kan jag ju rasa ganska rejält av alla bekymmer som kommer, mest praktiska då egentligen, men det är ju bara att spotta i nävarna och hitta en lösning och gå vidare... Enligt min mening är praktiska problem bara till för att lösas, de verkliga problemen är de problem vi har i våra relationer... De som tär på oss emotionellt och som ibland sätter spår i våra själar...

Men tillbaka till ämnet... Jag är alltså förälskad i mitt eget liv... Så ego tänker säkert någon... Men jag står faktiskt för det. Det är ju upp till var och en och försöka skapa det liv man vill leva efter bästa förmåga... Och när man har gjort sitt allra bästa kan man bara luta sig tillbaka, leva i nuet och njuta av frukterna av sina ansträngningar... Och det är då det ofta händer... När man släpper taget och älskar livet... Då älskar livet oss tillbaka och ger oss ibland just det vi längtar som mest efter...

Så... Mina vänner... Gå ut i sommarnatten... Älska livet och älska varandra... Det är det enda viktiga...

Vem sätter vem på piedestal egentligen???

På tal om att ha höga krav på män, så undrar jag ibland över mig själv och min bild av de män jag fattar tycke för... Många gånger är jag själv rädd initialt att en man ska sätta mig på en piedestal och inte se alla mina fel och brister... Någon gång uttryckte jag detta till en kompis och hon sa helt enkelt att det är väl självklart att de ska sätta  dig på en piedestal... Det är väl härligt??? Nja, tyckte jag... Men de senaste dagarna har jag börjat fundera över om det kanske är så att det är jag som sätter männen på piedestaler... Och sen blir besviken när de inte håller måttet... Ja... Kanske är det så...


Fast egentligen tror jag inte själv på det... Sanningen är nog den att en del män jag har träffat på är ganska bra på att sätta sig själva på piedestaler... Uttalanden som... Jag kan kvinnor, jag vet hur man ska tala till kvinnor, jag är psykiskt och fysiskt stark, jag har god självkänsla, jag "kan" det här... Många gånger vet de lösningen på allting i mitt liv också... Till och med på sådant som jag inte själv uppfattar som ett problem... Ja, listan kan göras mycket längre på allt jag har fått omtalat för mig att de här männen kan, som jag på något sätt har beblandat mig med... Och efter ett tag inser jag ju att självinsikten hos de flesta inte är extremt hög... Jag skulle snarare vilja säga att ju mer man har behov av att framhålla ovanstående egenskaper desto osäkrare och vilsnare är man...


Nej, min längtan är av ett helt annat slag... Min längtan söker efter en man som inte ständigt har alla svar, som inte ser saker i svart och vitt utan i regnbågens alla färger och som liksom jag ständigt nyfiket blickar runt nästa hörn och undrar vad man kan lära sig härnäst...

Idag hyllar jag livet...

Senaste veckan har bjudit på rikliga tillfällen till eftertanke och reflektion. Jag har också haft mina ups and downs... Men idag är jag back on track igen... Trots att jag har varit oerhört trött många dagar senaste veckorna och det ofta gör mig lite låg och hudlös, så måste det erkännas... Livet håller på att räta ut sig igen för mig efter alla turer med separation, flytt, dödsfall etc som har varit de senaste åren... 

Allt oftare kommer jag på mig själv med att känna en enorm tacksamhet och förnöjsamhet över hur mitt liv har utvecklat sig... Idag hade jag en liten stund för mig själv när barnen badade. Då vandrade mina tankar fyra år bakåt i tiden... Det slog hur mycket som har hänt under de här fyra åren och hur tacksam jag är att allt har ordnat sig till det bästa...Vet att det är löjligt, men när jag sitter så här i solen med ett glas rose i handen( of course) och blickar ut över mina ägor där mina lånefår betar, då känner jag mig nästan som Ferdinand under korkeken... Fullkomligt lycklig... Så idag... Så hyllar jag livet...