Här hör jag hemma

​

Jag fullkomligen älskar att medverka i gudstjänster på olika ställen. Det känns som nåd att få dela gudstjänstgemenskap med en annan församling än min egen. Kanske också bidra med en ytterligare dimension med mina sånger. Ja, mina sånger och mina sånger, jag har ju inte komponerat dem. Men väl valt dem med yttersta noggrannhet för att de ska ge det djup jag önskar samt beröra dem som lyssnar. 

I Vankiva kyrka i eftermiddags medverkade jag i gudstjänsten med sång och kunde också koppla av mellan varven och låta mig beröras i psalmsång, böner och förkunnelse. Efteråt ett traditionellt kyrkkaffe med fina samtal angående allt från biodling till församlingsbyggande. 

För mig hade dagen ytterligare en dimension. Eftersom jag är född och uppvuxen i Hässleholmstrakten är jag en stolt göing. Det gör att jag ofta när jag kommer till kyrkorna i Göingetrakterna känner mig hemma på ett särskilt sätt. Med den starka fromheten, engagemanget i kyrkan och i byn och såklart med den finfina dialekten. Och jag kan inte annat än känna: här hör jag hemma. 

Den siste musketören

​

Julen 2023 var första julen för mig utan någon av mina föräldrar i livet. Såklart var jag förberedd på att det skulle kännas svårt, men den stora tomhet och ensamhet jag upplever är ändå större än jag kunde föreställa mig. 

Jag har ju inga syskon, så därför blev jag och mina föräldrar lite som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. Mina föräldrar valde tyvärr av olika anledningar att inte ha så mycket kontakt med övrig släkt och det är något jag än idag kan känna sorg över. Det var alltid bara vi tre. 

Kanske kan man tro när man hör min beskrivning att det var ett futtigt och torftigt familjeliv. Tvärtom. Det fanns självklart mörka dagar då saker hände som inget barn ska behöva uppleva, men de ljusa dagarna… Jag hade gett allt för att uppleva en dag igen tillsammans med mina föräldrar i mitt barndomshem. 

Livet där var fyllt av skratt och gråt, sorg och glädje, många och långa samtal och framförallt kärlek. Ingen dag var den andra lik och mina föräldrar hade alltid olika projekt på gång. Det största projektet, dvs att renovera huset, blev aldrig på allvar igångsatt och därmed aldrig slutfört. Nu står huset där. Mörkt och tomt. Som ett monument över en tid som inte är längre. 

Men jag står ensam kvar och minns… En tid då huset var fyllt av liv, glädje, hopp, tillförsikt, kreativitet, musik och en stark gemenskap. 

Ensamheten och sorgen är stark, men ännu starkare är känslan av tacksamhet mot mina föräldrar för vad de gav mig. Det gjorde mig till den jag är idag. 

Salig över det lilla.

 Ibland tänker jag att vägen till lycka, eller kanske snarare förnöjsamhet, ligger i att glädjas över de små tingen i tillvaron. En kattunges lek, solens värme mot ansiktet på morgonen, doften av nyklippt gräs… Listan kan göras lång. 

Det som glädjer mig mest just nu är att skörda det jag har sått. Då menar jag bokstavligen. Köksträdgården fullkomligen dignar av grönsaker just nu. Det känns som om de konspirerar mot mig och har bestämt sig för att mogna och bli klara för skörd exakt samtidigt. Nåja, det är ett kärt besvär och självklart en ynnest att ha så mycket fina grönsaker. 

Och just nu räcker det att gå ut i trädgårdslandet för att känslan av salighet ska infinna sig… 

Våga vara hudlös

Jag föddes in i den här världen med tunn hud och med tillit till den värld som bett mig komma till. Med åren blev jag varse att världen var mer hotfull och opålitlig än jag först hade trott. För varje år som gick blev jag mer och mer tjockhudad och det blev svårare och svårare att hitta in till den jag egentligen var. 

Med åren började min tjocka skyddande hud kännas mer som en mur mot omvärlden och mot mina medmänniskor. Ensamheten var ett faktum. Livet hade lärt mig att jag bara kunde lita på mig själv och till syvende och sist bara hade mig själv när det väl gällde. 

Som ung vuxen började jag förstå att det var kanske inte så här livet skulle levas. Framförallt var det ett kärlekslöst sätt att leva och glädjen lyste med sin frånvaro. Någonstans började min hjärna fundera över om jag kanske skulle försöka ändra mitt förhållningssätt till livet. Låta murarna falla, använda lite själslig peelingkräm på min tjocks hud och se vad som hände. 

Men det var svårt, nästan omöjligt efter så många år i samma hjulspår att ändra ett levnadssätt. Jag insåg att det skulle behövas år. År av träning på att leva. Leva nära livet, mina medmänniskor och mig själv. 

Så fick det bli. Det är vad jag har sysslat med de senaste 35 åren. Tränat på att leva, hudlöst, nära livet. Och… Får jag säga det själv så har jag blivit ganska bra på det. Så: mitt råd till dig: våga vara hudlös. 

Jag är inte så trevlig längre.

Jag tror faktiskt inte jag är så trevlig längre. Förr var jag trevlig. Ofta även om jag inte tyckte att människor var så trevliga mot mig, så hade jag bestämt mig för att jag skulle vara en trevlig person. Nuförtiden kan jag tycka att det är helt sanslöst att tänka så egentligen. Varför ska jag vara trevlig mot folk som inte är det mot mig? Sen är det naturligtvis så att det skiftar från person till person vad det innebär att vara trevlig. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att trevlighet är otroligt överskattat. 

Jag har numera uppnått den aktningsvärda åldern av 55 år och tycker faktiskt att helt andra egenskaper än trevlighet är viktiga hos de människor jag vill omge mig med. Uppriktighet, empati, lojalitet och autenticitet är egenskaper jag letar efter hos människor jag vill ha i mitt liv.

Så är det någon som tycker att jag har blivit en surkärring har den personen förmodligen rätt...

Eller kanske får personen det bemötande den förtjänar.

 

Happy New Year

Egentligen är det ju en fantastisk välönskan vi ger varandra inför det nya året. Ett glatt nytt år. Kan man önska någon något bättre? För vem vill inte vara glad? Jag känner åtminstone ingen. Själv vill jag iallafall väldigt gärna vara glad. 2022 bjöd på en del utmaningar som gjorde det svårare att hälla glädjen vid liv. Men som man säger: det är inte hur du har det, utan hur du tar det som räknas. Eller nåt i den stilen. Såklart håller jag med, hur man förhåller sig till det som händer spelar stor roll. Men ibland är det svårt att förhålla sig på ett bra sätt. För egen del vet jag att jag tappar förmågan att välja mitt förhållningssätt om jag är för utmattad. Så för mig handlar det kanske inte primärt om att öva mig i att förhålla mig till det som händer, utan det handlar kanske snarare om att i högre utsträckning värna mig själv och mina gränser och min rätt till återhämtning. Så slutsats blir: 

För att jag ska kunna få ett 2023 som är ett Happy New Year behöver jag vila och återhämtning i lagom doser mellan åkturerna på livets berg-och-dalbana. Så kommer jag att hitta glädjen igen eller kanske den hittar mig… 

Happy New Year to you all!

Ps. En bild som påminner om att bakom molnen finns alltid solen, bara man har tålamod att vänta tills molnen skingras. Ds.

Hon och jag

Ja, alltså jag är fortfarande gift med Peter och har inte blivit kär i någon annan. Utöver kärleken till Peter och till min förstfödde finns det en annan kärlek i mitt liv. En kärlekshistoria som tog sin början för lite mer än 18 år sedan och som kommer att vara livet ut. Jag talar såklart om den kloka, vackra, omtänksamma unga kvinna som är min dotter. 

För några månader sen berättade hon för mig att hon ville fira sin 18-årsdag med bara mig och ingen annan. Jag blev såklart väldigt glad, men trodde innerst inne att hon skulle ändra sig och vilja hänga med kompisar. Men icke så Nicke. Hennes 18-årsdag kom och jag tog tåget till Lund och mötte henne utanför Ericssons bar. Där tog vi tillsammans en drink och snackade bort en stund och därefter åt vi en god poke bowl innan vi tog tåget hem tillsammans. En fin och minnesvärd kväll tillsammans med min dotter. En kväll som jag kommer att bära med mig minnet så länge jag lever.