Påsk på Lyckebo

​I år har påsken förutom god mat och lite familjehäng innehållit mycket arbete. Men jag gnäller inte. Det är en nåd och en fröjd att få tjänstgöra på gudstjänster och mässor i olika kyrkor, speciellt vid de kristna högtiderna. Gemenskapen, som jag blir en del av i de olika församlingarna när jag vikarierar, är varm och inkluderande. 

Men, det finns ju även en värdslig sida av påsken. För min del handlar såklart om mat, men också pynt och blommor. I år pyntade vi mer än vanligt på Lyckebo. Givetvis måste man ha pynt och bli påmind av påsken också när man arbetar. 😃En stackars förväxt pelargon har fått påskkruka.Vad kan gömma sig här månde? Mannen kom passande nog hem med tulpaner strax innan påsk.❤️Ett stolt par.

En häxa som glömde flyga till Blåkulla. Bordet är dukat för en enkel påsklunch⭐️

Lyxlunch med dottern

​Bland det bästa jag vet är att tillbringa tid med mina barn. Sedan ett par år tillbaka är även den yngsta vuxen. Det fyller mig ibland med vemod när jag inser att den tiden är förbi då det var självklart att vi tillbringade tid tillsammans. Tiden som var förut var de  små och på många olika sätt beroende av mig. Det kändes som att det fanns oceaner av tid då. Någonstans inom mig visste jag att det fanns ett slut på deras barndom och vår självklara tid tillsammans. Att det skulle komma en dag då de ägde sin egen tid och själva bestämde över den. 

Idag behöver de mig inte lika självklart, men när de vill tillbringa tid med mig svämmar modershjärtat över av glädje. Ibland har vi mycket tid tillsammans och ibland blir det bara en lunch mellan dotterns arbetspass. En lunch som blir till en lyxlunch eftersom den tillbringas i bästa sällskapet. Dagen får guldkant och en gnutta vardagslycka känns i hjärtat när vi nu närmar oss helg. 

Att blogga eller inte blogga, det är frågan

​Över två år har gått sedan mitt senaste inlägg. Egentligen vet jag inte varför (fast egentligen vet jag). Längtan efter orden finns där. Längtan efter uttrycket finns där. Jag ger bara inte plats i mitt liv åt min längtan. 

För många år sedan samtalade jag med en kollega, en präst, som berättade för mig att hon, i sina själavårdssamtal,  brukade fråga människor vad de längtade efter. I att känna efter vad man längtar efter finns ofta nyckeln till vad man behöver i sitt liv. Att känna sin längtan leder också till större självkännedom och ett rikare liv. Låter det som klichéer? Ja, det är det kanske, men inte mindre sant för det… 

Själv längtar jag iallafall efter mer kreativitet i livet. Mer skrivande, mer lustfyllt musicerande och mer skapande i trädgården. 

Kanske kan bloggen lite försiktigt återuppstå så här i påsktider, och i och med det kanske kreativiteten väcks till liv på andra sätt också. Vem vet? 

Här hör jag hemma

​

Jag fullkomligen älskar att medverka i gudstjänster på olika ställen. Det känns som nåd att få dela gudstjänstgemenskap med en annan församling än min egen. Kanske också bidra med en ytterligare dimension med mina sånger. Ja, mina sånger och mina sånger, jag har ju inte komponerat dem. Men väl valt dem med yttersta noggrannhet för att de ska ge det djup jag önskar samt beröra dem som lyssnar. 

I Vankiva kyrka i eftermiddags medverkade jag i gudstjänsten med sång och kunde också koppla av mellan varven och låta mig beröras i psalmsång, böner och förkunnelse. Efteråt ett traditionellt kyrkkaffe med fina samtal angående allt från biodling till församlingsbyggande. 

För mig hade dagen ytterligare en dimension. Eftersom jag är född och uppvuxen i Hässleholmstrakten är jag en stolt göing. Det gör att jag ofta när jag kommer till kyrkorna i Göingetrakterna känner mig hemma på ett särskilt sätt. Med den starka fromheten, engagemanget i kyrkan och i byn och såklart med den finfina dialekten. Och jag kan inte annat än känna: här hör jag hemma. 

Den siste musketören

​

Julen 2023 var första julen för mig utan någon av mina föräldrar i livet. Såklart var jag förberedd på att det skulle kännas svårt, men den stora tomhet och ensamhet jag upplever är ändå större än jag kunde föreställa mig. 

Jag har ju inga syskon, så därför blev jag och mina föräldrar lite som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. Mina föräldrar valde tyvärr av olika anledningar att inte ha så mycket kontakt med övrig släkt och det är något jag än idag kan känna sorg över. Det var alltid bara vi tre. 

Kanske kan man tro när man hör min beskrivning att det var ett futtigt och torftigt familjeliv. Tvärtom. Det fanns självklart mörka dagar då saker hände som inget barn ska behöva uppleva, men de ljusa dagarna… Jag hade gett allt för att uppleva en dag igen tillsammans med mina föräldrar i mitt barndomshem. 

Livet där var fyllt av skratt och gråt, sorg och glädje, många och långa samtal och framförallt kärlek. Ingen dag var den andra lik och mina föräldrar hade alltid olika projekt på gång. Det största projektet, dvs att renovera huset, blev aldrig på allvar igångsatt och därmed aldrig slutfört. Nu står huset där. Mörkt och tomt. Som ett monument över en tid som inte är längre. 

Men jag står ensam kvar och minns… En tid då huset var fyllt av liv, glädje, hopp, tillförsikt, kreativitet, musik och en stark gemenskap. 

Ensamheten och sorgen är stark, men ännu starkare är känslan av tacksamhet mot mina föräldrar för vad de gav mig. Det gjorde mig till den jag är idag. 

Salig över det lilla.

 Ibland tänker jag att vägen till lycka, eller kanske snarare förnöjsamhet, ligger i att glädjas över de små tingen i tillvaron. En kattunges lek, solens värme mot ansiktet på morgonen, doften av nyklippt gräs… Listan kan göras lång. 

Det som glädjer mig mest just nu är att skörda det jag har sått. Då menar jag bokstavligen. Köksträdgården fullkomligen dignar av grönsaker just nu. Det känns som om de konspirerar mot mig och har bestämt sig för att mogna och bli klara för skörd exakt samtidigt. Nåja, det är ett kärt besvär och självklart en ynnest att ha så mycket fina grönsaker. 

Och just nu räcker det att gå ut i trädgårdslandet för att känslan av salighet ska infinna sig… 

Våga vara hudlös

Jag föddes in i den här världen med tunn hud och med tillit till den värld som bett mig komma till. Med åren blev jag varse att världen var mer hotfull och opålitlig än jag först hade trott. För varje år som gick blev jag mer och mer tjockhudad och det blev svårare och svårare att hitta in till den jag egentligen var. 

Med åren började min tjocka skyddande hud kännas mer som en mur mot omvärlden och mot mina medmänniskor. Ensamheten var ett faktum. Livet hade lärt mig att jag bara kunde lita på mig själv och till syvende och sist bara hade mig själv när det väl gällde. 

Som ung vuxen började jag förstå att det var kanske inte så här livet skulle levas. Framförallt var det ett kärlekslöst sätt att leva och glädjen lyste med sin frånvaro. Någonstans började min hjärna fundera över om jag kanske skulle försöka ändra mitt förhållningssätt till livet. Låta murarna falla, använda lite själslig peelingkräm på min tjocks hud och se vad som hände. 

Men det var svårt, nästan omöjligt efter så många år i samma hjulspår att ändra ett levnadssätt. Jag insåg att det skulle behövas år. År av träning på att leva. Leva nära livet, mina medmänniskor och mig själv. 

Så fick det bli. Det är vad jag har sysslat med de senaste 35 åren. Tränat på att leva, hudlöst, nära livet. Och… Får jag säga det själv så har jag blivit ganska bra på det. Så: mitt råd till dig: våga vara hudlös.