...dansar i månens sken...

Ja, jag är ett månbarn och skulle inte dra mig för att gå ut och dansa i månens sken...om det inte bara vore så förbannat kallt... En gång har jag faktiskt dansat naken till just den låten med Suzzies orkester. Som tur är var det bara jag där...

Hur det än är med dans i månens sken, så måste jag erkänna att jag är väldigt påverkad av fullmånen. Inte som en av kyrkvaktmästarna trodde på jobbet förstås... Han undrade om jag blev extra hårig och började yla vid fullmåne...Riktigt så illa är det inte, men för det mesta blir jag superkänslig, gråter för allt och jättelåg alternativt ilsken som ett bi och lättirriterad. Om jag känner mig så här utan någon speciell anledning kan jag nästan alltid titta ut genom fönstret och konstatera att det är fullmåne och därigenom dra en lättnadens suck.  Värre än så här brukar det inte bli.

Fast ibland har jag undrat varför det ligger ett och annat dött får ute i hagen dagen efter fullmåne, och varför mina kläder ligger bredvid sängen helt blodiga... :)

...och en dröm om att havet kan göra mig vackrare...

Det är Uffes ord...Ja, Lundell alltså, vem trodde ni? För mig finns bara en Uffe. Jag har avgudat honom i många år. Hans musik, hans lyrik och inte minst hans inställning till konstnärskapet och livet i allmänhet. Han har gått sina egna vägar och stått för det...

Ja, egentligen tänkte jag inte skriva om honom. Jag tänkte skriva om havet och då drog jag mig till minnes diktstrofen jag har valt som titel till dagens blogginlägg. Jag har alltid haft en speciell relation till vattten så länge jag kan minnas. Mina föräldrar har alltid sagt att jag kunde bada i havet i timmar och mannen i mitt liv säger att jag kommer aldrig upp om jag en gång har hoppat i... Jag älskar havet... Att simma i det, att betrakta det, att lyssna till det. Vilka färger det har när solen speglar sina strålar i det i solnedgången eller en solig sommardag....glittret på vågorna...

Ja, jag har kanske inte en dröm om att havet kan göra mig vackrare, men jag vet i alla fall att det kan göra mig helare...

Hur många tidningar kan man läsa egentligen???

Jag är en prenumerationsförsäljares våta dröm... Ja, jag förstår att ni blir lite chockerade nu, men tyvärr är det inget skämt. Av någon anledning tror jag att jag är pensionär och har tid att ligga på soffan och läsa alla möjliga sorters tidningar. På grund av denna vaneföreställning köper jag ofta tidningar i affären när jag är och handlar. Om jag inte smygläser i affären med hjärtat i halsgropen av rädsla för att bli tillsagd av någon butiksanställd förstås. Sen ska vi ju bara inte tala om alla dessa telefonförsäljare som vill att jag ska prenumerera på Allt om trädgård, Amelia, Allt om mat, Leva....  Det räcker att de erbjuder en biobiljett eller två, kanske en kockkniv eller en fulmascara så lindar de mig runt sitt lillfinger och sen börjar tidningarna dimpa ner en efter en...Dyrt blir det också eftersom jag aldrig lyckas avsluta alla dessa prenumerationer förrän jag har högvis med tidningar. Men jag har många fina knivar, likadana hushållsvågar och förkläden i mängder som jag aldrig använder... Ska jag vara ärlig är jag lika hagalen när det gäller böcker... Jag älskar böcker och har mängder av böcker liggande som väntar på att bli lästa, och ännu fler köper jag...Kan liksom inte behärska mig...

Man kan undra varför jag beter mig på det här sättet??? Jag vet faktiskt inte när det gäller tidningarna, men när det gäller böckerna så kommer det alltid en tid då det känns helt rätt att läsa en viss bok. Budskapet som boken har kommer i exakt rätt tid. Så man kan väl säga att jag går på magkänsla när jag ger mig hän åt mina tidningar och mina böcker och magkänslan har ju aldrig fel...

Eller är det kanske så att jag helt enkelt inte har någon självkontroll? Varsågod en gammal goding:

Att leva empatiskt utan att tappa bort sig själv...

Jag läser en bok just nu. Ja, det handlar föga överaskande om personlig utveckling. Jag gjorde ett tappert försök att läsa mer skönlitterärt och jag lyckades faktiskt. "Sonat till Miriam" läste jag ut ganska snabbt, men nu är jag tillbaka i träsket med personlig utveckling... Boken jag läser nu heter "Tillsammans" och handlar om medkänsla och bekräftelse. Det låter ju väldigt trevligt såklart och boken är bra och lättläst. Vad som fick mig att tänka till var en liknelse författarna har om att vi alla står i var sitt utsiktstorn och iakttar världen. Från varje utsiktsstorn ser världen lite olika ut och kan vi lära oss att inse att alla människor har sitt eget utsiktstorn har vi kommit en bra bit i att lära oss sann medkänsla. Men författarna menar också att det finns en fara i för stark medkänsla. Låter konstigt, eller hur? Om man står för länge och för ofta i någon annans utsiktstorn kan man glömma bort hur världen ser ut från ens eget torn. Det vill säga man glömmer bort sig själv, sina egna värderingar och sina egna behov. Till slut finns man inte längre... Till vilken nytta är man då för sina nära och kära?

Lite boktips( väldigt lättlästa):

• Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om mindfulness  Åsa Nilsonne
• Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans Anna Kåver
• Himmel, helvete och allt däremellan. Om känslor Anna Kåver
• Tillsammans. Om medkänsla och bekräftelse Anna Kåver, Åsa Nilsonne

Läs gärna böckerna i den ordningen...Finns en viss mening med det...Efter att ha läst de här böckerna så lovar jag att du är ett steg närmre dina drömmar...

Vad är det som gör att det säger "klick"...

Ja, det kan man undra över, så här dagen efter Alla Hjärtans dag... När alla tycker att det ligger i kärlek i luften...Vad är det som får människor att bli hjälplöst förälskade i varandra? I den bästa av världar ser en man och en kvinna varandras sanna jag och förälskar sig i varandras själar. Obotligt romantiskt, jag vet...men som jag sa... i den bästa av världar...( Men jag tror faktiskt att det kan hända...).

Då man ofta väljer sin livspartner tidigt i livet är det troligtvis helt andra aspekter som är avgörande för vad som får oss att förälska oss. Vi kommer ut i livet som tämligen omogna individer med svag självkännedom och som en följd av det föga aning om vilka behov vi har. Då kan man fråga sig hur bra oddsen är att vi hittar en person som vi passar bra ihop med redan innan vi kanske ens har fyllt tjugo.

Psykologerna har en ganska cynisk förklaring till förälskelse... Vi letar helt enkelt upp en person som vi kan upprepa barndomens konflikter med. Det vill säga de problem vi upplevde med våra föräldrar. Ta till exempel en man eller kvinna som har växt upp med föräldrar som inte har visat kärlek och respekt och bekräftat honom eller henne. Troligtvis kommer han eller hon att leta upp en partner som inte heller kommer att ge speciellt mycket kärlek eller bekräftelse och sen tillbringa resten av sitt liv med att jaga bekräftelse i  det förhållandet eller utanför.

Nej, låt oss alla arbeta med vår egen personliga utveckling och bryta barndomens negativa mönster, så att vi kan ha hela och närande relationer.

Dramaten nästa...

Jag tror mitt modershjärta höll på att spricka idag av stolthet. Förmiddagen tillbringades i Stehags kyrka på familjegudstjänst, där juniorerna hade gjort ett drama av Emil i Lönneberga. Min Anton spelade Emils pappa Anton och gjorde det med stor inlevelse. Det är helt klart att han är en lika stor teaterapa som sin mor. Let´s face it... Vi gillar helt enkelt att stå i centrum med allt ljus på oss... Nåja, nu var där ju även andra barn som medverkade i pjäsen, men de såg jag inte av någon förunderlig anledning... Kanske för att jag inte är mamma till dem.

Vi bidrog starkt till gudstjänststatistiken idag, eftersom vi hade våra övernattningsbarn också med oss. Gudstjänstens tema var kärlek och vi fick alla varsitt hjärta att skriva något på. Dessa hjärtan fästes sedan upp på ett ännu större hjärta som till slut var helt fullt av småhjärtan med kärleksdikter och namn på älskade mammor och pappor och syskon och husdjur såklart... Medan allt detta pågick spelade kantorn "My heart will go on" och det passade alldeles utmärkt...

Som en försmak på morgondagen till alla er älskande människor:

Villkorslös kärlek.

Finns den egentligen? Ja, till våra barn hoppas jag innerligt att vi hyser villkorslös kärlek. Men mellan man och kvinna... Hur älskar vi varandra när det väl kommer till kritan? Älskar vi den andre precis som den är med fel och brister? Ser vi med förlåtande ögon och lyssnar med toleranta öron? För mig är det precis vad villkorslös kärlek handlar om... Att älska alla sidor av en människa, även de sidor man faktiskt inte tycker om och kanske retar sig till vansinne på... Att förlåta...Att se att det som gjordes inte gjordes av illvilja utan av bristande förmåga...

Hur älskar vi varandra egentligen?

Det finns inget finare...

...än barn egentligen. Ikväll har jag nämligen två extra i huset, som dessutom ska sova över. Härligt. Jag skulle kunna behålla dem, men jag tror att deras föräldrar hade protesterat. Inte till en början kanske, men efter ett tag. Det spritter av liv i deras kroppar och livet är ett äventyr. Det är så mycket de inte har upplevt ännu och jag avundas dem ibland den oskulden.


Jag bävar tidvis inför deras totala beroende av oss, de vuxna. De kan inte klara sig själva, så därför är de helt i händerna på oss. Vilket stort ansvar vi har i att inte utnyttja vår maktposition som vuxna. De är utsatta och sårbara i sitt beroende av vuxenvärlden.


Ännu viktigare är kanske hur vi väljer att förhålla oss till dem. Visar vi dem respekt och kärlek växer de upp till trygga vuxna med stark självkänsla och inre trygghet. Brister vi i respekt mot dem och inte älskar dem villkorslöst, som de förtjänar, kommer de att växa upp till otrygga individer som jagar bekräftelse överallt.


Jag har förvånat många genom åren när jag tydligt har deklarerat att jag inte tycker att det är det viktigaste i barnuppfostran att man lär sig hälsa ordentligt och säga tack för maten. (Det är naturligtvis ett plus...) MEN viktigare än något annat tycker jag det är att försöka ge sina barn trygghet och bra självkänsla. Lyckas man med det, så är jag övertygad att mycket annat kommer att ordna sig för dem.

Livslång kärlek

Jag blir alltid lika rörd och berörd när jag ser bevis på kärlek som har varat en livstid... Jag spelade på en begravningsgudstjänst idag för en 85-årig kvinna och ser den förtvivlade äkta maken på första bänk. Ovanpå den ljusa kistan låg den största kistdekoration jag sett på länge. Röda rosor och vit brudslöja tror jag det var. Ett långt band var fäst på och där stod makens namn och orden: "Jag älskar dig". De hade varit gifta i 64 år och hade levt som jag förstod det lyckligt och stöttat varandra i vått och torrt. Under långa perioder av deras liv hade mannen varit tvungen att vara borta från hemmet på grund av sitt arbete. De hade då skrivit många och långa brev till varandra...


Under begravningsgudstjänsterna får man unika och rika möjligheter att få en inblick i människors liv och det är en förmån att få ta del av. Jag beundrar och förundras över dessa människor som förmår leva helt liv tillsammans och vara lyckliga med varandra. Det ger hopp!


Länge leve kärleken!

Vet inte om jag är som jag ska eller inte...

Egentligen har jag nog aldrig känt mig riktigt normal... Bli inte oroliga nu, jag tror inte att jag är psykiskt sjuk eller så, men jag har ju liksom aldrig riktigt passat in någonstans egentligen. Jag har alltid stuckit ut på något sätt. När jag var liten jobbade min mamma och pappa var hemmaman. Hur vanligt var det på 70-talet??? Vi bodde i ett gammalt kråkslott, där det läckte in ibland genom taket och körde bilar som såg ut som om vi hade hämtat dem på skroten. Huset var och är underbart. En sekelskiftesvilla med torn, som köptes in 1966 för att renoveras... Den är fortfarande inte renoverad... Mina föräldrar har aldrig haft vanliga jobb. Musiker, servitris, brödförsäljare på landet. Jag sov bak bland brödkakorna ibland, men då sålde de i alla fall bra till alla tanterna, som tyckte att jag var dögullig. Så jag kände mig alltid, inte udda men ialla fall annorlunda...


När jag började kyrkomusiklinjen på Glimåkra folkhögskola var jag inte heller typisk utan sysslade gärna med pop och visor. Alla andra i klassen var ju mest intresserade av att spela orgel...Gympaläraren trodde i två år att jag gick på Konsthantverkslinjen på grund av min klädstil...


Nu är jag vuxen och tycker att det är kul att spela orgel också, men längtar i hemlighet efter att vara basist i ett hårdrocksband.... Jag lyssnar dessutom på synnerligen opassande musik för en kyrkomusiker... Radiokanalen NRJ... Bra dansmusik, man får fart på kroppen... Och vilken livsglädje det kan finnas i slagdängor som tex Linda Bengtzing sjunger... Ja, jag vet hon sjunger inte så bra... Men det finns andra värden i musik än bara virtuositet...


Ja, jag har nog tillbringat en del av mitt liv med att försöka passa in.... Och nu har jag kommit fram till att jag vill inte det mer.... Jag är som jag är... Jag gråter lätt och vid fel tillfälle... Det räcker att någon annan är ledsen så kommer stora tårefloden.  Jag dricker för mycket vin och vid fel tillfälle och då pratar jag mycket och länge om allt som kanske inte borde sägas just då.... Jag tar ALLT personligt. Hur ska man annars ta det? Ska man sitta på en stol i hörnet och titta på när andra lever livet? Människor har alltid sagt till mig: "Ta inte åt dig!" Hur gör man då, när man ska stänga av det negativa, men inte det positiva? Funkar inte för mig...

"Lev ut din sorg och smärta, så du kan ta emot glädjen och lyckan när den kommer..."

Så jag försöker leva ... med öppna sinnen, ett öppet hjärta och med armarna vidöppna för vad livet har i åtanke för mig...

                                                             

Facebook eller fasadbok...det är frågan...

Ja, jag vet... töntig överskrift... Men jag har för tillfället tröttnat lite på Facebook. Från att jag tyckte att det vara urkul och ett bra sätt att lätt hålla kontakten med kompisar och släkt, har jag nu börjat tycka så smått att en del människor använder det som en arena för att visa upp hur lyckade liv de har.... Det är ju viktigt att hålla fasaden uppe... Gud förbjude att det blir en spricka i den så någon SER vad som finns innanför... I Sverige i dag ska man ha ett fantastiskt familjeliv med samma partner i decennier och vara lika nyförälskad efter 20-30 år som när man träffats...Och vem f-n är det? Man ska ha välartade barn med många fritidsaktiviter, man ska förverkliga sig själv och vara frisk och sund. Man ska ha ett hem som ser ut som något från tidningen "Sköna Hem" och en trädgård som man stolt kan visa upp för Gunnel från tv, vad hon nu heter i efternamn. Och alla män ska springa omkring barfota som Ernst och njuta av sin egen kreativitet. Man ska ha många vänner och ett intensivt socialt liv och för att inte tala om att man måste ha ett bra sexliv. Jag har säkert glömt något men är redan trött när jag tänker på allt som man måste vara för att vara lyckad idag i Sverige. Och jag säger bara en sak: Skit i det, var dig själv och lev ditt liv enligt dina egna premisser och inte någon annans.


Vad är det då som gör att vi är så måna om att hålla upp fasaden att vi är SÅ lyckliga i våra äktenskap och vi trivs SÅ bra på jobbet och att vi mår SÅ bra inom oss alltid? Varför är vi så rädda för att erkänna att det kanske inte är så bra därhemma eller barnen kanske inte lyckas så bra i skolan och jobbet... Ja, där har vi kanske inte trivts på de sista 10 åren... Jag tror helt enkelt att vi är rädda för att det ska visa sig vara något fel på oss... Vi är rädda att visa vår sårbarhet, vår otillräcklighet, vår svaghet...Vi är rädda för att visa vår mänsklighet...


Jag tänker ofta på detta och tycker att det är synd att vi inte blottar vårt inre mer för varandra. Om vi vill ha nära relationer med varandra så måste vi nog låta fasaderna rämna, ta chansen och låta lite bräcklig mänsklighet sippra igenom....


Vågar du? Jag vet att jag vågar...

Att spela på begravning...

Igår tjänstgjorde jag på två begravningar. Det gör jag alltid på fredagar, så det är inget konstigt med det. Fredagmorgnarna börjar alltid med rytmikgrupp med små barn och sen har jag en eller två begravningar. Så det är verkligen dagar fyllda av kontraster...


När människor frågar mig vad jag tycker är roligast i mitt jobb så brukar jag svara att spela på begravningar. Svaret brukar alltid åtföljas av en förvirrad tystnad, då frågeställaren absolut inte hade väntat sig det svaret. Jag förstår att alla ni som läser också undrar.  Att spela på en begravning fyller mig alltid med så mycket vördnad och respekt för livet och för människorna. Det känns fantastiskt att få vara med och dela den stunden då människor tar farväl av sina nära och kära. När prästen pratar om den bortgångne och dennes liv får jag alltid lust att lära känna personen, vilket ju naturligtvis är omöjligt...


Samma känsla infinner sig ibland när jag och diakonen besöker våra vårdboenden och har andakt. Människorna vi möter där och deras livsöden fyller mig också med stor respekt. Jag tittar på dem, där de sitter i sina rullstolar eller med sina rullatorer, och jag ser att livet har varit hårdare mot en del än mot andra. När jag betraktar dem så kan jag inte låta bli att fantisera över hur deras liv har varit. De har också varit unga en gång.... Skrattat och gråtit, älskat och hatat, kämpat med familj och arbete... Och nu sitter de där i livets skymmningstimma och väntar...


Kan man annat än känna respekt och vördnad??

Det handlar om naket...

Ja, det gör det faktiskt ofta här på Ryet... Jaha, tänker ni, det trodde vi inte om Maria... När vi har fest på Ryet, antingen det är här hos oss vid vägen eller uppe hos grannarna på backen, så förr eller senare landar vi i något projekt som ska genomföras och det ska genomföras naken.... Jag undrar vad Dr Freud hade haft att säga om den saken... Nåja, man måste ju inte analysera itu allt, eller???


Jag vet egentligen inte när den här nakengrejen startade... Det första minnet handlar om när vi fyra grannar plötsligt beslutade oss efter en kväll med lite vin och whiskey att vi skulle ta mc-kort. Det är väl inget konstigt med det, men det räckte naturligtvis inte för oss. Planen inbegrep även att starta ett mc-gäng här i Öslöv. För att utmärka oss lite från andra kända mc-gäng som tex Hells Angels eller Bandidos så skulle vi åka mc nakna. Öslövs Nude Hogs. Nåja, det där har inte blivit verklighet ännu. Männen har tagit mc-kort men inte vi damer...


Vi damer kom istället på något helt annat efter ännu en kväll med vin och whiskey. Vi skulle åka nakna i en cab genom Europa med slutdestination Paris och håret flygande i vinddraget. Samtidigt skulle vi blogga om vår nakenresa.... Nåja, vi får väl se... MEN vi lyckades i alla fall starta vilda rykten på Stehags skola där våra söner går. På måndagen efter denna kväll möttes jag av skrattande fritidspedagoger som beskrev hur våra grabbar hade suttit vid mellanmålet och berättat om denna resa som deras mammor skulle göra nakna...


Senaste nakenprojektet nu är att männen ska köra mc nakna till Kroatien där tokiga grannen envisas med att köpa någon märklig lastare som man tydligen inte kan köpa på närmre håll... Varför göra det enkelt när man kan komplicera det???


Vilda projekt som ännu inte har förverkligats... Men sant är i alla fall att jag lagar mat naken ibland. Janne grillar naken utomhus och går omkring i trädgården och dricker whiskey naken. För alla er som är chockskadade nu, så får jag påminna om att vi bor på landet. En gång hämtade jag dock posten naken, men det kom inga bilar på stora vägen just då.....:)

Ja, så om ni ser en cab på Öresundsbron med två nakna kvinnor i någon gång i sommar så vet ni vilka det är...

Halv- eller helflummig...det är frågan...

Jag har en bekännelse att göra... Från att ha varit halvflummig är jag nu helflummig. Jag mediterar regelbundet, ska börja träna yoga, dricker örttéer om kvällarna och är fullkomligt besatt av att läsa böcker om personlig utveckling. Ja, jag vet vad ni tänker nu... De har inte hjälpt ett dugg de där böckerna om personlig utveckling... Istället för att bli personligt utvecklad är jag nu ännu mer personligt invecklad. Om det är möjligt för mig att bli... Men jag bekymrar mig inte så mycket om detta eftersom jag dagligen trycker i mig så mycket hälsokostpreparat att jag går omkring och är hög som en julgran mest hela tiden... Men kul har jag...

Mina kloka mamma fällde några bevingade ord för ett antal år sedan och de försökte jag leva efter länge. Nu har jag emellertid gett upp eftersom det visade sig vara omöjligt att leva upp till. Hon sa såhär:

"Man gör ju alltid vad man kan för att åtminstone försöka FRAMSTÅ som normal..."

Men vad är normalt egentligen? Vem äger sanningen om normaliteten?? Och är den eftersträvansvärd?? Intressanta frågor som jag inte har några svar på... Frågor är egentligen alltid mer intressanta än svaren, eftersom frågorna alltid får igång reflektionen.

Så jag tänker såhär: Våga vara flummig och tänk inte på att försöka framstå som normal och att du har kontroll( detta fula ord). I flummigheten kan du få kontakt med dig själv igen och sann kreativitet kan uppstå.

 "Let go and go with the flow"