Jag möttes av två sura herrar...

Jag har inte fallit av planeten även om ni som kanske brukar läsa den här bloggen kanske tror det... Man skulle nästan kunna kalla den för "Bloggen som Maria glömde..." Nja, jag har naturligvis inte glömt min blogg, men man kan kanske säga att jag har haft fullt upp med att leva livet eller kanske har livet levt med mig... Men nu efter en cirka 11-timmars arbetsdag så var det väl lika bra att bryta skrivtorkan...


Det var ju inte bara så att arbetsdagen var ovanligt lång... Den var också ovanligt intensiv... Med risk för att låta sockersöt så påmindes jag än en gång om hur lyckligt lottad jag är i mitt liv... Jag har helt enkelt ett fantastiskt jobb där jag har förmånen att jobba med och möta så många underbara, härliga människor. Och idag har varit just en sådan dag som är fylld av dessa möten... Euforisk över dagen och kvällen åkte jag hem. Väl hemma möttes jag av två sura herrar som var mycket missnöjda och högljutt beklagade sig... De hade varit ute hela dagen och var väldigt sura över att jag inte hade varit hemma på så länge. När vi väl kom in var de inte det minsta intresserade av mig utan gick direkt och satte sig och åt... Ni undrar naturligtvis vad det är för konstiga typer jag har boende hos mig... Svaret är mycket enkelt och någon har såklart redan listat ut det. Det handlar naturligtvis om Molle och Sune... Mina två bortskämda kattherrar som vill ha det på sitt eget lilla vis... Och jag kan garantera... Även om jag hade en härlig dag på jobbet idag, så är jag inte så poppis här hemma just nu... Men jag tror jag kan leva med det...

Vi har numera 2½ katt.

Kom på häromdagen att jag ju totalt har glömt bort att berätta att vi har fått tillökning i familjen... Förutom våra inhyrda släktingar, fåren, som by the way också heter Jönsson i efternamn, har vi sen någon månad ytterligare en katt. En fem månaders vild liten kattmadame vid namn Mimmi. När vi hämtade henne sa de att hon var lugn, men skenet kan bedra... Hon klättrar i gardiner, välter ner saker i fönsterkarmarna och äter all broccoli hon kan komma åt... Hon har också lite mördarinstinkt i sig... Hon försöker nämligen kväva oss på nätterna genom att lägga sig över ansiktet på någon av oss. Man vaknar sedan kippande efter andan med katthår i munnen...

Nog om henne... Den halva katten då, undrar säkert många och föreställer sig skräckslaget hur den ser ut... Ja, nu är den ju faktiskt inte halv egentligen. När vi flyttade dit där vi bor nu lovade jag att ta hand om en katt som var lite egen. Han kom nämligen inte överens med någon annan katt, utan pucklade på alla andra katter han kom i närheten av. Detta fick till följd att han fick namnet "Bossen" och fick framleva sina dagar isolerad från andra katter. Detta blev ohållbart för "Bossen" och därför fick han flytta hit till oss, där han omedelbart började vara bossig mot "Molle" som då var liten. Så det fick bli så att "Molle" bodde inomhus och "Bossen" bodde utomhus. "Bossen" tröttnade på detta till slut, tyckte att vi var snåla med maten och började gå på walkabout lite då och då. Nu kommer han och hälsar på 1-2 gånger i månaden och kollar läget och drar sen vidare... Så därav räknas han bara som halv , men är trots allt fortfarande en i familjen.

Undrar om jag har valt rätt yrke???

Igår kväll var jag ensam i huset och greps av en obetvinglig lust att sjunga och spela... Inte så märkligt kanske med tanke på att jag är musiker... Jag fick tag i gitarren och sen blev det Evert Taube, Lasse Berghagen och Björn Afzelius så det dundrade i stugan . Eftersom jag livnär mig på att sjunga och spela och det går faktiskt ganska bra, så inbillar jag mig att jag kanske inte sjunger så illa... Men igår började jag tvivla på min sångförmåga. Jag hade inte hunnit många toner på "Fragancia" av Taube när katten kom farande och såg helt chockskadad ut. Jag tänkte att det kan inte bero på min sång och fortsatte glatt min serenad. Men katten såg nästan illamående ut och lugnade sig inte förrän jag slutade sjunga. Något kränkt tog jag katten i famnen och ut åkte han. Han blev ganska paff, men fick gilla läget. Så kan det gå när man inte gillar mattes skönsång.

MEN idag undrar jag ändå...Har jag valt rätt yrke???

Min katt är synsk och hetsäter...

Jag har så smått börjat fundera över om jag behöver ta katten till en sån där som talar med djur. Jag tror nämligen att han inte mår så bra psykiskt. Som jag tidigare har skrivit så vill han inte sätta sin tass utanför ytterdörren, vilket är märkligt då han i högsta grad är en bonnkatt. Han har utvecklat ett sjätte sinne, (ja, man kan nästan tro att han är synsk,) för att hålla koll på när jag har för avsikt att släppa ut honom. Så fort jag rör mina nycklar eller sätter på mig ytterkläder springer han och gömmer sig. Detta har medfört att jag nu måste planera noga när jag ska släppa ut honom och sedan låtsas som om det regnar, om jag ska kunna få tag i honom. Minsta lilla han känner på sig att jag vill att han ska gå ut, försvinner han och sen kan jag glömma att få tag på honom i flera timmar. Så jag antar att den lille kissen är ganska stressad av det faktum att han aldrig vet när jag tar honom och han blir tvungen att vara utomhus.

Förutom den ovan nämnda stressituationen eller kanske på grund av den ovan nämnda stressituationen hetsäter katten. Hans matskålar och han kattlåda står bara en liten bit från varandra och inte så sällan äter han, går till lådan, äter lite till och går sedan till lådan igen. Tilläggas bör kanske att han är ganska rund om magen vid det här laget.

Frågan är nu om man bara kan dra slutsatsen att han har haft en taskig barndom och att han får leva med det. Eller bör han uppsöka en kattpsykolog?

Jag är världens största sadist..

Jag är alltså inte bara periodare utan numera även sadist. Enligt mina barn alltså. Jag tycker nämligen att vår otroligt feta katt Molle kan vara utomhus kortare stunder. Men den uppfattningen delar inte mina barn. När jag gör mina tappra försök att få katten att gå utanför dörren så skriker de båda två i högan sky och ropar om hur taskig jag är mot Molle. Från början lyckades de få mig att känna skuld över att jag faktiskt tyckte att katten någon gång kunde vistas utomhus( och, nej, det är inte en raskatt), men nu kontrar jag krasst med att de gärna får börja rensa kattlådan när de vill. Då brukar de båda två lomma iväg molokna och plötsligt är de överens om att Molle visst kan behöva gå ut. MEN eftersom jag har börjat tröttna lite på dessa små minidramer, som tydligen måste upprepas varenda gång jag vill släppa ut katten, har jag börjat släppa ut honom i smyg. För det mesta lyckas jag, men nåde mig om de upptäcker det. Då är jag inte vatten värd. Om jag lyckas släppa ut honom utan att de upptäcker det, och sen blir tvungen att tala om att han är ute, har jag all möda i världen att övertyga dem om att han verkligen ville gå ut. Men det kommer väl en vår någon gång och då ska kattf-n ut. Tills dess antar jag att det är jag som rensar kattlådan...