Idag fattades hon mer än vanligt...

Idag konfirmerades mitt hjärta, min förstfödde... Det var en stor dag... En dag fylld av glädje och kärlek och mitt hjärta svämmade som vanligt över av alla känslor... Och jag visste ju att det skulle bli så. Jag känner mig själv väl vid det här laget... 

Jag som så ofta i mitt liv har känt mig så ensam, inga syskon och inte så mycket kontakt med släkten under min uppväxt, kände mig idag så lyckligt lottad... Och rik... I ordets rätta bemärkelse... Att se min son omgiven av så många människor som slöt upp kring honom och ville vara med och dela dagen med honom och med mig gör mig överväldigad... Och tacksam... Från djupet av mitt hjärta...

Och ändå finns den där... Sorgen och saknaden... Hon skulle ju varit med idag... Min mamma, min sons mormor... Hon fattades mig idag... Jag har tänkt mer på henne än vanligt i alla förberedelserna inför konfirmationen. Hade hon levt hade hon varit med mig hela vägen... I all matlagning, bakning, dukning... Och hon hade suttit med oss i kyrkan, stoltast av alla över sitt barnbarn...

Jag tycker att jag svek henne idag... Jag hade tänkt hålla ett litet tal till min son, och i det talet skulle jag nämnt både henne och min sons farfar som inte heller längre finns med oss... Men när det kom till kritan, så orkade jag inte riktigt... För mycket känslor... Så hon nämndes inte ens idag... MEN.. Å andra sidan VET jag att hon var där... Att hon har varit med mig hela vägen...

Men det spelar ingen roll, för just nu kunde jag gjort vad som helst för att ha kunnat dela dagen med henne.

Hon talar om balans..

För några månader sen hade jag ett samtal med en mycket god vän, som jag ärligt talat inte känt så förfärligt länge... Men vad spelar väl tiden för roll när man finner varandra? I alla fall så sa hon en sak som bet sig fast hos mig... Det är så viktigt för mig att ha balans... Självklart kan man ju tycka... Det strävar vi väl alla efter??? Jo, det gör vi kanske, men hur lyckas man egentligen? Hennes ord klingade kvar länge i mig och gör så fortfarande... 

Nog är väl balans viktigt för mig också, men hur viktigt egentligen? Och vad gör jag för att uppnå balans? Viktigt att poängtera att uppnå balans handlar absolut INTE om att leva det perfekta livet. Att uppnå balans handlar snarare om att hitta till ett sinnestillstånd där man har ro i själen, är närvarande i nuet och upplever en acceptans av det innevarande ögonblicket.

Efter lite funderande kom jag snabbt fram till att min goda vän är bra mycket bättre på att hitta sin balans än jag är. 

Mitt liv är fyllt av alldeles för mycket görande och alldeles för lite varande... Frånvaron av glädjeämnen och livsnjutning är påtaglig och leder ofrånkomligt till ett glädjelöst liv... 

Ja, ja, ja... Jag kan riktigt höra alla protestrop... "Vad menar hon??? Hon som gör så mycket roligt hela tiden... Så otacksamt..." Ja, jag gör roliga saker, men de är faktiskt förhållandevis få jämfört med alla plikter och måsten som faktiskt finns i mitt liv just nu... Och faktiskt är det så att roliga saker inte blir så roliga om man är helt uttröttad...

Så nog finns det all anledning för mig att fundera över balansen i mitt liv...