Här hör jag hemma

​

Jag fullkomligen älskar att medverka i gudstjänster på olika ställen. Det känns som nåd att få dela gudstjänstgemenskap med en annan församling än min egen. Kanske också bidra med en ytterligare dimension med mina sånger. Ja, mina sånger och mina sånger, jag har ju inte komponerat dem. Men väl valt dem med yttersta noggrannhet för att de ska ge det djup jag önskar samt beröra dem som lyssnar. 

I Vankiva kyrka i eftermiddags medverkade jag i gudstjänsten med sång och kunde också koppla av mellan varven och låta mig beröras i psalmsång, böner och förkunnelse. Efteråt ett traditionellt kyrkkaffe med fina samtal angående allt från biodling till församlingsbyggande. 

För mig hade dagen ytterligare en dimension. Eftersom jag är född och uppvuxen i Hässleholmstrakten är jag en stolt göing. Det gör att jag ofta när jag kommer till kyrkorna i Göingetrakterna känner mig hemma på ett särskilt sätt. Med den starka fromheten, engagemanget i kyrkan och i byn och såklart med den finfina dialekten. Och jag kan inte annat än känna: här hör jag hemma. 

Konserter, konserter, konserter...

 

Så var den då över. Den här sommaren då vi äntligen fick gå på konsert igen. Vi hade ju inför den här sommaren samlat på oss ett antal uppskjutna konserter från pandemiåren. Dessa har vi nu efterhand avverkat och de flesta har varit helt fantastiska. Många av de artister, vars konserter vi har varit på, har dessutom varit artister som har gjort avskedsturnéer. Det har naturligtvis varit extra roligt att gå på de konserterna. Samtidigt har de tillfällena även kantats av lite sorg över alla de artister som slutar framträda. 

Första helgen i september var magisk, då vi på fredagkvällen var på konsert med The Ark på Mölleplatsen i Malmö. En reunionkonsert med alla deras topplåtar och konserten genomsyrades av passion och spelglädje. Ola Salo är en sann estradör. På söndagkvällen satt vi i konsertsalen på Malmö Live och lyssnade till en annan musiker som också trivs på scen, nämligen Mikael Wiehe. En fantastik konsert med stor närvaro från huvudpersonen, fantastiska arrangemang av låtarna och duktiga medmusikanter. 

Andra ”gubbar” vi har lyssnat till denna sommar är bland annat Sting, Uffe Lundell, Thomas Ledin och tidigare i våras Bryan Adams. Både Sting och Bryan gjorde suveränt ifrån sig och bjöd publiken på både gamla godingar och nyare hits, samtidigt som de njöt av att möta sin publik igen. Ledin gav oss en härlig tidsresa med sina låtar, men verkade lite trött…

Finns också ett par konserter, där vi inte tyckte artisterna levererade. Faktiskt min favorit Uffe och mina favoriter vad gäller hårdrock: Whitesnake. 

Hursomhelst är det något särskilt att gå på konsert och då särskilt under sommaren. Inte mycket slår att tillsammans med några tusen andra lyssna till härlig musik under några timmar en ljummen svensk sommarkväll. 

De skrämmer mig nästan...

Jag har varit inne på det tidigare... Det finns inget som rör och berör mig så som dofter och musik. Ibland går jag ute i min trädgård, där jag omedvetet och ibland medvetet har planterat mängder med doftande perenner och buskar, och bara går på "doftpromenad"... Oftast är de här promenaderna fyllda av njutning, men ibland måste jag värja mig... Dofterna slår an strängar hos mig och väcker känslostormar jag nästan måste fly undan... Ibland bara luktar jag lite snabbt på något och skyndar mig sedan vidare. För det mesta, men inte alltid, klarar jag av de känslor som vaknar till liv...


Likadant är det med musiken... Musiken som är mitt syre, musiken som flyter i mitt blod, musiken som är mitt liv... Jag brukar ibland avundas människor som har musiken som hobby. De pratar om sitt musicerande med en entusiasm som jag inte riktigt har... Men å andra sidan lever jag mitt liv i musiken och med musiken varje dag... Musiken har liksom dofterna en besynnerlig förmåga att beröra min själ på djupet. Vissa dagar kan jag helt enkelt inte lyssna på viss musik, utan måste byta musik om känslorna riskerar att svämma över i kroppen...


För det mesta välkomnar jag dessa känslostormar. Mina känslor är viktiga för mig och är en stor källa till glädje och njutning, men ibland... Bara ibland, måste jag värja mig för dem...

So what... I´m still a rockstar...

Så nu är det officiellt... Jag är rockstjärna och tillika gitarrhjälte efter torsdagens spelning på Malmöfestivalen... Tänk att jag, och kanske ingen annan heller, visste inte att inuti den här förskrämda( ja, kanske inte SÅ förskrämda egentligen) kyrkomusikern bodde en slumrande rockstjärna. Men i torsdags, som över en kväll skedde förvandlingen från förskrämd kyrkomusiker till fullblodig rockstjärna. Ungefär som för Askungen så visade det sig att jag var någon helt annat än jag trott... Och precis som Askungen så vaknade jag nästa dag upp igen till mitt vanliga liv och satt på orgelpallen och spelade på begravning... Ungefär tolv timmar efter mitt genombrott som gitarrhjälte... Men så tänker jag... So what... I´m still a rockstar...

Som en blixt från en klarblå himmel...

Det slog mig häromdagen... Vilken otrolig förmån det är att få vara musiker... Och inte bara vara musiker utan faktiskt få betalt för att vara det... Vilken nåd... Vilken fest... Vilket liv som är mig förunnat... Jag skäms nästan för det... Men jag har faktiskt inte riktigt insett det förrän nu... Och jag har arbetat som yrkesmusiker i över 20 år nu... 

Om jag bara snabbt reflekterar över min dag idag... Dagen började med att jag fick leda psalmsången på morgonbönen på jobbet... Efter det spånade jag och min kollega på vårt framträdande på sommarkyrkan i Lomma församlingshem... "En salig blandning" med JönsWittjes... Lite finstämd musik blandad med lite galenskaper... Eftermiddagen tillbringades med att förbereda kvällens Taizegudstjänst i Lomma kapell... 

Som avslutning på dagen kommer egentligen det allra bästa... Som på ett bananskal har jag halkat rakt in i ett gäng med härliga rockbrudar i min egen ålder... Och någon lite yngre såklart... Plötsligt befinner jag mig i en replokal i Lund, med en elgitarr om halsen som jag står och hamrar på... Och livet känns gött att leva...

Jag är musiker... Och det är jag stolt över... Och jag är dessutom alldeles säker på en sak... Jag har valt helt rätt väg i livet...

Tänk att man kan sakna att gå i kyrkan så mycket...

Igår var första gången på många år som jag inte firade första advent i kyrkan... Sedan flera år tillbaka sjunger jag varje första advent på ett vårdhem i Eslöv och det är en härlig känsla att tillsammans med dessa gamla få sjunga in advent. Jag ser dem dricka sitt kaffe, äta sina lussebullar, luta sig tillbaka och njuta av sångerna de känner igen sen många år tillbaka... Men trots denna fina stund med de gamla och en mysig adventsfika med mina barn var det något som saknades igår... Att fira första advent i kyrkan och sjunga och spela "Bereden väg för Herran" ger en extra dimension såklart åt den första adventssöndagen. För en kyrkomusiker är det naturligtvis en självklarhet att tillbringa första advent i kyrkan och jag kan bara konstatera att jag saknade att gå i kyrkan igår...

 

Mitt hjärta, det stod vidöppet...

...och tog emot allt vad natten gav... Så sjunger Cajsa-Stina Åkerström i en av sina sånger. Den som läser min blogg regelbundet har säkert märkt hur mycket musiken betyder för mig. Den är inte bara en födkrok, utan jag andas, lever och känner musiken ständigt. Den finns alltid där... Vackra melodier, sorgsna melodier, glada melodier... Alla har de sin funktion i mitt liv. För att inte tala om orden i sångerna. De talar till mig och väcker känslor till liv på ett sätt som inget annat gör... Dörren till min själ står på full gavel och mitt hjärta är vidöppet...

Så när Cajsa-Stina sjunger om sitt vidöppna hjärta, som tog emot allt vad natten gav, kan jag inte annat än känna livslust och ta ett par danssteg...

Lyssna...(Och glöm bort den taskiga ljudkvalitén).

 

För långhåriga musiker faller jag pladask.

Det är inte många som vet att jag bär på en mörk hemlighet... Jag gör vad jag kan för att dölja den och undvika att den blottas för omvärlden. Men ikväll tänkte jag att nu får det bära eller brista... Den måste outas...

Sen jag började intressera mig för det andra könet har jag upptäckt en svaghet hos mig själv... Det finns en del egenskaper män kan besitta som omedelbart får mig på fall. Det första är långt mörkt hår och det andra är om de är musiker. Så vid det här laget kan alla räkna ut att en man med långt mörkt hår som dessutom är musiker får mig på fall direkt. Börjar han sen spela också så är det kört och jag börjar höra bröllopsmarscher spelas i mitt huvud... Nåja, innan det går så långt och jag har ropat ett rungande JA vid altaret brukar jag sansa mig och låta förståndet råda.

Så har det åtminstone varit hittills i mitt liv, men det har egentligen varit rätt tråkigt. Så därför överväger jag att byta taktik och strunta i förståndet och se vad som händer...

SÅ, när vi ses nästa gång, bli inte förvånade om jag vid min sida har en mörk långhårig basist i skinnbyxor vid min sida...

Mamma, jag har ju scenskräck.

På Luciadagen häromveckan hörde jag min dotter uttala dessa ord på väg uppför gången till Stehags kyrka. Dottern skulle medverka i luciatåget i kyrkan och hade drabbats av stora skälvan inför denna händelse. Svårt chockad över min dotters uttalande försökte jag desperat att sätta mig in i denna känsla som kallas scenskräck... Jag som aldrig gjort något annat än att älska scenen... Oavsett om jag har spelat teater eller sjungit så har jag älskat att stå på scen, vara i rampljuset och motta folkets jubel. Ja, jag vet, jag verkar ju vara en ovanligt odräglig och självupptagen person. Det är jag nog inte egentligen. Min drivkraft är inte primärt att få uppmärksamhet utan att kunna förmedla något till människor och att beröra människors hjärtan. Därför älskar jag att stå på scen, där jag har möjlighet att nå ut till många samtidigt...

Så därför delar jag inte min dotters scensskräck... (Och jag kan inte annat än att undra var de generna kommit från, kanske är hon en bortbyting...)

Så här vackert var det utanför Stehags kyrka på luciadagen:

Undrar om jag har valt rätt yrke???

Igår kväll var jag ensam i huset och greps av en obetvinglig lust att sjunga och spela... Inte så märkligt kanske med tanke på att jag är musiker... Jag fick tag i gitarren och sen blev det Evert Taube, Lasse Berghagen och Björn Afzelius så det dundrade i stugan . Eftersom jag livnär mig på att sjunga och spela och det går faktiskt ganska bra, så inbillar jag mig att jag kanske inte sjunger så illa... Men igår började jag tvivla på min sångförmåga. Jag hade inte hunnit många toner på "Fragancia" av Taube när katten kom farande och såg helt chockskadad ut. Jag tänkte att det kan inte bero på min sång och fortsatte glatt min serenad. Men katten såg nästan illamående ut och lugnade sig inte förrän jag slutade sjunga. Något kränkt tog jag katten i famnen och ut åkte han. Han blev ganska paff, men fick gilla läget. Så kan det gå när man inte gillar mattes skönsång.

MEN idag undrar jag ändå...Har jag valt rätt yrke???

Jag är också närhetsnarkoman...

Jag har insett att jag har missat ett par viktiga egenskaper när det gäller min framtida man... Förutom att han måste vara allt jag skrev om i förra  blogginlägget så måste han såklart älska musik. Jag lever för musiken, i musiken och genom musiken och kan bara inte tänka mig ett liv med en man som inte gör detsamma.

Dessutom är jag beroende... Inte av sprit, tabletter, shopping eller spel... Nej, jag är närhetsberoende. Så till den milda grad att jag skulle vilja kalla mig närhetsnarkoman. Jag vill kramas varje dag och det måste min tillkommande tåla och älska mig för...

Så ni förstår... Jag nöjer mig inte med lite... Jag vill ha allt...

Musiken rör och berör mig som inget annat.

Det finns inget som rör och berör mig som musiken... Ikväll har jag och barnen varit i Eslöv och gått på konsert med Kalle Moraeus med ackompanjetör och ungdomar från ett antal kulturskolor. Förutom att Kalle är en virtuos musiker och sångare, så är han även underhållande mellan låtarna. För att inte tala om bredden på repertoaren. Men inget av detta var det väsentliga för mig i konserten. Utan det var hur musiken och texterna rörde vid min själs innersta och väckte mitt hjärtas längtan. Man kanske kan tro att det var en fantastisk upplevelse, men ärligt talat så var det inte enbart det... Jag blir oerhört starkt berörd av saker och ibland väcks känslor till liv som kan vara svåra att härbärgera i kroppen. Så var det ikväll, och jag antar, att det är bara att leva med det och acceptera mig själv som jag är... Jag har ju knappast något val...  

Moving on...

De senaste dagarna när jag har slagit på radion har den här låten spelats på radion. Som vanligt lyssnar jag mycket på texten och alltid hittar jag något som talar till mig på något sätt. Jag brukar lite skamset tänka att jag nog är en ovanlig musiker som lägger större vikt vid orden än musiken. Men kanske har den här sången något att säga mig just nu. Så många tankar som har fyllt mitt huvud på sista tiden om skuld, misslyckande, bristande tillit och tvivel. Den förtärande oron  över om mitt beslut var fel beslut. Ibland letar jag vilset efter styrkan att övertyga mig själv om att det kommer att ordna sig. I sådana stunder kanske jag ska lyssna på den här sången...

Mat och musik.

Det finns många saker i mitt liv som är en källa till njutning från och till, men maten och musiken finns alltid med på något sätt. Förra veckan hade jag förmånen att få följa med min grannes arbetskamrater och fira hennes 40-årsdag. Den firades med en god buffé i Malmö och sedan en fantastisk konsert med Roxette, där de brände av ett antal gamla godingar samt några nya. De är "still going strong".

Igår var jag med en god vän i Lund och åt gott och lyssnade på blues och idag en härlig trerätters måltid på en spansk restaurang med en gammal gymnasiekompis. Så ni förstår det handlar mycket om mat...

Och musiken... Jag har inte ord för vad musiken betyder i mitt liv... Jag lever med den, genom den och kan inte vara utan den. Den bär mig genom såväl svåra stunder som goda stunder. Den väcker känslor i mig som inget annat kan och minnena väller fram som en stormflod. Jag kan inte värja mig och det vill jag inte heller...

En kantors irrfärder i Köpenhamn

Idag var den stora dagen för kyrkomusikerutfärden till Köpenhamn. Den började seriöst och bra med studiebesök på det nýa operahuset i Köpenhamn, men efter det gick det snabbt utför. Redan när vi kom ut från operan började det pratas om öl... och mat naturligtvis. Med raska steg begav vi oss till fots in mot centrum i jakt på en lunchrestaurang. Inga restauranger i sikte fanns, så vi gick in på närmsta ölhak för att stärka oss. Så småningom hittade vi en härlig restaurang med vegetarisk buffé och med lite mer öl till smakade det utmärkt.

Efter lunchen tog vi tåget till Vallby där vi skulle titta på en orgel. Vår kära ordförande och tillika reseledare hade köpt tågbiljetter som verkade väldigt dyra för den korta resan. På något sätt blev det en fix ide för honom att kolla om det var rätt biljetter, så han frågade alla vi stötte på vad det borde ha kostat att åka tåg från Köpenhamn till Vallby. Och jag lovar han kommer att drömma om det inatt. Väl framme vid Jesuskirken upptäckte vi att vi var över en timme för tidiga. Vi skyllde det på språkförbistringen, men det var nog inte hela sanningen då organisten var svensk!!! Vad skulle vi då göra?? Ja,ett gemensamt intresse är ju att äta och dricka, så cafe latte och kaka intogs i solskenet på ett café.

När det väl var dags att kika på orgeln, visade det sig att organisten där var nästan besatt av orglar och hade fyllt kyrkan med såväl stora som små orglar. Fantastisk kyrka och fantastiska orglar. Sen var det dags att bege sig till Sverige igen efter en rolig och intressant dag i Köpenhamn.