Julen 2023 var första julen för mig utan någon av mina föräldrar i livet. Såklart var jag förberedd på att det skulle kännas svårt, men den stora tomhet och ensamhet jag upplever är ändå större än jag kunde föreställa mig.
Jag har ju inga syskon, så därför blev jag och mina föräldrar lite som de tre musketörerna. En för alla, alla för en. Mina föräldrar valde tyvärr av olika anledningar att inte ha så mycket kontakt med övrig släkt och det är något jag än idag kan känna sorg över. Det var alltid bara vi tre.
Kanske kan man tro när man hör min beskrivning att det var ett futtigt och torftigt familjeliv. Tvärtom. Det fanns självklart mörka dagar då saker hände som inget barn ska behöva uppleva, men de ljusa dagarna… Jag hade gett allt för att uppleva en dag igen tillsammans med mina föräldrar i mitt barndomshem.
Livet där var fyllt av skratt och gråt, sorg och glädje, många och långa samtal och framförallt kärlek. Ingen dag var den andra lik och mina föräldrar hade alltid olika projekt på gång. Det största projektet, dvs att renovera huset, blev aldrig på allvar igångsatt och därmed aldrig slutfört. Nu står huset där. Mörkt och tomt. Som ett monument över en tid som inte är längre.
Men jag står ensam kvar och minns… En tid då huset var fyllt av liv, glädje, hopp, tillförsikt, kreativitet, musik och en stark gemenskap.
Ensamheten och sorgen är stark, men ännu starkare är känslan av tacksamhet mot mina föräldrar för vad de gav mig. Det gjorde mig till den jag är idag.
