Heligt förbannad

Finns en del saker som gör mig heligt förbannad. Orättvisor och  intolerans bland annat gör mig vansinnig. Men det som gör mig mest arg, är de situationer där jag upplever att jag inte blir respekterad, och ännu värre, inte accepterad för mina åsikter och värderingar och för den jag är. Det händer såklart inte så ofta, men när det händer tar det mig hårt och gör mig heligt förbannad. 

Jag upplever mig själv som en storsint person dvs jag accepterar människor som de är, och min bild av mig själv är att jag respekterar andra människors åsikter och värderingar och vilka vägval de gör i livet. Det innebär att jag förväntar mig detsamma från min omgivning. Ibland kan det vara svårt att få. Ofta förväntas jag tycka och tänka som majoriteten människor i de sammanhang jag befinner mig i, och det har aldrig passat mig att foga in mig dem. Så därför jag är som jag är, love me or leave me.

 

På väg mot fem-fem

 Jag har aldrig tyckt att det var någon big deal att nolla dvs fylla jämnt. Många tycker att det är en sådan milstolpe och stor händelse. Nja, så har jag inte känt. Däremot att femma… Det är fått mig att tänka och reflektera. När jag fyllde 45 år slog det mig för första gången att jag faktiskt började bli gammal. Med betoning på började för att ingen ska gå i taket. I år är det 10 år sedan jag fyllde 45 år och är man inte helt obegåvad på matte har man redan räknat ut att detta är året då jag fyller 55. Och ja, jag måste erkänna att det gör någonting med mig. 10 år till pension. I bästa fall. I sämsta fall förväntas jag väl arbeta till 67 eller 68. Hemska tanke. Jag förstår att många blir chockade över min inställning och tror väl att jag hatar mitt arbete. Det är givetvis inte fallet. 

Tillbaks till att fylla 55. Om inte allt för många år hägrar pensionen i alla fall och då börjar man ju bli gammal på riktigt. Insikten om att tiden inte är oändlig slår mig som en stekpanna i skallen. När man tänker så här är det ju oundvikligt att inte börja reflektera över sitt liv. Vad jag ville, hur det faktiskt blev och vad vill jag med resten av mitt liv? Stora frågor som kräver stora svar. Men, jag har ju aldrig varit den som har väjt för de stora eller svåra frågorna i livet. Jag har snarare gått rakt in i hetelden, stirrat sanningarna i vitögat och passionerat stått på barrikaderna för det jag har trott på.

MEN är det så jag vill leva resten av mitt liv. Nja, jag brinner fortfarande för det jag tror på, men är inte längre beredd att bränna mitt ljus i båda ändar. Nej, resten av livet ska jag låta mig mer inspireras av Ferdinand, ni vet han tjuren på julafton som sitter under sin korkek och luktar på sina blommor. Så ser mina drömmar ut för resten av mitt liv. Att stoppa händerna djupt i myllan och odla min egen mat, pyssla om djuren på gården som ger oss kött, ägg och honung, att njuta av Lyckebo gårds härliga omgivningar och att då och då bege mig ut i världen med gitarren på ryggen och sjunga sånger för dom som vill lyssna. 

Så hoppas jag livet efter 55 ska se ut för mig…

Fingrarna i syltburken... igen!!

Så var jag tillbaka i politiken igen... Efter sju års frånvaro kunde jag inte hålla mig borta. Ikväll höll Centerpartiet nomineringsstämma och efter en del diskussioner om när, var och hur resultaten från kretsarna skulle redovisas och vem som skulle stå på vilken plats, så landade i alla fall undertecknad på andra plats på stiftsfullmäktigelistan. 

Jag måste erkänna att jag känner mig grymt taggad och det är ingen tvekan om att det finns ett flow i Centerpartiet just nu.. Nu gäller det bara att surfa på vågen och se till att vi kniper fler platser i fullmäktige än vi har haft tidigare...

På det personliga planet inser jag än en gång hur viktigt det är för mig att brinna för det jag håller på med... Jag behöver passion, vare sig det gäller mitt privatliv eller annat i livet... Om jag inte känner passion för det jag gör blir jag helt enkelt uttråkad...