Längtan versus saknad

Jag kan sakna någon så att det gör ont i bröstet... Ja, så ont att jag nästan måste krypa ihop ibland...Det är ingen skön känsla kan jag säga. Mestadels är det såklart mina barn jag saknar, men det finns också andra jag har saknat på samma starka sätt. Att sakna någon är känslan av att någon fattas mig och det handlar ofta om någon som har stått mig nära.

Jag kan också längta så att det gör ont i bröstet... Men känslan av längtan har en ljuv förväntan över sig. Att längta efter någon handlar kanske ofta om att se fram emot att ses igen och att åter igen vara nära.

Jag saknar ofta och jag längtar ofta... Men får jag välja, så väljer jag bort saknaden och njuter av min längtan

Musiken rör och berör mig som inget annat.

Det finns inget som rör och berör mig som musiken... Ikväll har jag och barnen varit i Eslöv och gått på konsert med Kalle Moraeus med ackompanjetör och ungdomar från ett antal kulturskolor. Förutom att Kalle är en virtuos musiker och sångare, så är han även underhållande mellan låtarna. För att inte tala om bredden på repertoaren. Men inget av detta var det väsentliga för mig i konserten. Utan det var hur musiken och texterna rörde vid min själs innersta och väckte mitt hjärtas längtan. Man kanske kan tro att det var en fantastisk upplevelse, men ärligt talat så var det inte enbart det... Jag blir oerhört starkt berörd av saker och ibland väcks känslor till liv som kan vara svåra att härbärgera i kroppen. Så var det ikväll, och jag antar, att det är bara att leva med det och acceptera mig själv som jag är... Jag har ju knappast något val...  

I´ll be back...

Ja, det har jag tänkt många gånger de senaste tre åren, men nu känns det faktiskt som att det är på G. Att jag är på väg tillbaka alltså... Tillbaka till vadå kanske man undrar... Ja, till livet... För lite mer än tre år sen började jag tappa lusten till livet. Det låter dramatiskt, men det är faktiskt så det var. Sen dess har jag inte känt lust till livet, men igår hände något mycket viktigt... Jag sådde tomatfröer... För er som inte vet så är jag total växt-, odlings- och trädgårdsnörd. Så därför är tomatfrösådden ett viktigt tecken. Så istället för att säga: " I´ll be back" som Arne Schwarzenegger brukar göra, kanske jag snart kan säga: "Í´m back".

Jag ångrar bara det jag inte gjorde och det jag inte sade...

För det mesta brukar jag vara brutalt ärlig. Kanske inte så bra alltid, men för det mesta känns det som om det ändå är det bästa i längden. Människor brukar säga till mig att det är så bra med dig Maria, för man vet alltid var man har dig. Det brukar kännas bra att höra det. Men det finns naturligtvis sammanhang där jag inte klarar av att hålla fanan högt och vara ärlig och uppriktig. Inte så att jag ljuger naturligtvis, men jag vågar kanske inte vara ärlig och säga precis hur jag känner. Detta händer nästan alltid när jag riskerar att bli sårad... Många gånger har jag hållit inne med vad jag har känt på grund av rädslan för att bli lämnad och övergiven om jag blottar min sårbarhet. Så det finns en del relationer jag har lämnat bakom mig, där allting inte blev sagt som borde blivit sagt och allting inte blev gjort som borde blivit gjort...

Sorgen är som en stormvind...

Ikväll har jag varit hos en av mina äldsta och bästa vänner och ätit kvällsmat. God mat som vanligt och massor med prat, prat, prat... När jag var på väg hem kom jag på mig själv med att tänka att livet kanske blir bra ändå till slut. När jag kom hem gjorde jag misstaget att lyssna på lite musik och wham, bam så var den där igen... Den överväldigande sorgen över det som gick sönder, skulden gentemot barnen som jag har satt till världen och skammen över misslyckandet i att hålla samman familjen. Som en stormvind kommer de, känslorna och sveper mig med. Det enda jag kan göra är att vänta ut stormen tills den bedarrar...

Undrar om de dansar fuego i himlen???

Ja, om de inte gör det redan, så tänker jag introducera fuego när jag väl kommer till himlen. Under förutsättning att jag gör det då vill säga... Jag kanske inte ska ta ut något i förskott. Jag kvalificerar mig kanske inte för ovanvåningen utan hamnar kanske i källaren... Hemska tanke... Nåja, det är kanske inte någon större risk, då jag inte tror varken på helvetet eller djävulen...

Hursomhelst så är det himmelskt att dansa fuego och om de inte redan gör det i himlen så kommer de inte att kunna låta bli när jag väl kommer dit...