Detta är egentligen inget blogginlägg som hör hemma en nyårsnatt. Då ska man ju vara så lycklig och fira det nya året och glädja sig över att lämna det gamla. Framförallt är det fest!
Samtidigt har ämnet för inlägget gnagt i ni en tid och det måste ut. I princip sedan 2013, då min mamma gick bort ganska hastigt, har jag haft perioder då jag har känt mig helt utmattad. De här perioderna har nästan avlöst varandra, ibland med lite eller ingen återhämtning alls emellan. Jag tror att det var 2014 som en läkare först ville sjukskriva mig och medicinera mig. Jag sa nej, och har fortsatt under åren säga nej och envisas med att jag ska återhämta mig på mitt sätt. Det hade kanske gått om inte livet hade envisats med att kasta på mig jobbiga saker nästan oavbrutet. Separation, död, flytt, bilinbrott, läkande hustak, totalförstört uterum, renoveringar, renoveringar och åter renoveringar. Under dessa år var jag dessutom periodvis överbelastad på jobbet. För ett par år sedan lugnade det ner sig något år, sen hoppade vi på köpet av gården, med beslutet att renoveringen skulle prioriteras framföra allt och inte bli långdragen. Det vet vi hur det blev med det.
I våras blev jag sjukriven fem veckor för utmattningssyndrom och de veckorna gjorde susen. I somras började jag få problem med magen och otroligt mycket värk i kroppen på olika ställen. Jag sökte läkare igen, men efter noggranna undersökningar och diverse provtagningar, så hittades inget. Då säger min läkare försiktigt att hon inte tror att mitt utmattningssyndrom är läkt. Inget som förvånar mig egentligen. Innerst inne visste jag detta. Jag blir ordinerad vila, promenader och att prioritera återhämtning. Jag blir också tipsen om boken" Man dör inte av stress, man slutar bara att leva".
Det tog ett tag innan jag lyssnade på den. Direkt efter lyssnade jag på " Våga vara rädd". Också en bok om utmattningssyndrom. Jag trodde jag visste det mesta om utmattningssyndrom, men tji fick ja. Att läsa de här böckerna har i stort sett vänt upp och ner på mig. Jag har blivit tvungen att inse allvaret i mitt mående, att risken för återfall är stor även när man mår bättre, och att det tar tid, mycket tid att bli frisk. Det ändå som gäller är återhämtning och hushållande med den lilla energin som finns, och självklart också att på olika sätt fylla på energi med aktiviteter som ger återhämtning.
För alla er som blir förvånade nu och tänker att hon är ju alltid så glad när vi ses. Ja, det är jag, för jag älskar att umgås med människor, MEN man man vara utmattad ändå till kropp och själ, torts att man är glad för det mesta. Svårt att förstå, jag vet, men så är det. Men jag har varit tvungen sista tiden att inse att det var lite värre med mig än jag trodde, så det ändå jag kan göra nu är att ta hand om mig själv på bästa sätt och hoppas att jag en gång blir den Maria jag en gång var.
