Dags för champagne???

I cirka två år har jag haft en flaska champagne liggande i kylskåpet i väntan på att bli uppdrucken. För ganska längesen bestämde jag mig för att den skulle korkas upp när mitt gamla hus var sålt och jag hade fått pengarna från det... Men så blev det inte... Dagen efter att husförsäljningen var slutförd efter över två års väntan började min mamma att försämras kraftigt och en vecka senare var hon död. Så flaskan ligger där den ligger... Välkyld och bara väntar på att korkas upp... Men vem känner för att dricka champagne nu??? Pengar på banken, ja, det har jag, men ingen mamma... Och en sak är säker... Jag hade gett allt jag äger och har för att få henne tillbaka frisk och kry...

Jag har två fantastiska barn, en härlig pappa och massor med släktingar och vänner, men just ikväll känner jag mig lite ensam...

Jag tände ett ljus i kyrkan idag...

Jag tände ett ljus i kyrkan idag för mamma... Jag kommer att tända många ljus för henne många år framöver... Som så många andra fredagar spelade jag på begravning idag. Ibland blir jag ombedd att sjunga solo och idag var en sådan dag. "Jag har hört om en stad ovan molnen" var önskad och den har jag självklart sjungit fler gånger än jag kan räkna. Men idag grep den mig på ett annat sätt än den brukar... "Ett land, där ingen av sjukdom mer lider", den textfrasen fick mig såklart att tänka på mamma och hennes sjukdom och min tacksamhet över att hennes lidande är över... Eftersom jag hade förmånen att vara där när hon gick över så vet jag också att hon mot slutet längtade hem till Gud. "Jag kan höra den himmelska sången, och det sliter i jordiska banden, ty jag vet, jag skall snart vara där."

Jag vet att min mamma är med mig varje dag och jag kommer att fortsätta tända ett ljus för henne så länge jag lever...

Tanken är svindlande...

Tanken att jag aldrig mer kommer att få prata i telefon med min mamma, aldrig mer krama henne, aldrig mer fira jul med henne är svindlande... Svindlande och overklig och orättvis... Det finns så många gnällspikar på jorden som piper så fort det skaver någonstans, som aldrig ler och som aldrig är nöjda med något. Varför ska de leva och min fina, ödmjuka, försynta mamma lämna oss? Hon bar sina sjukdomar och sina kroppsliga vedermödor med tapperhet och mod och tog alldeles för lite utrymme för egen del. Det känns inte rättvist och kommer förmodligen aldrig att göra det. Därför kan jag bara sörja och sakna lite i taget. Att ta in verkligheten helt och fullt och inse konsekvenserna av det som hänt är alldeles för jobbigt.

Men jag vet att tiden kommer att göra sitt... De öppna såren kommer att läka och lämna fina ärr som påminnelse om det som har varit...

Ibland finns det skäl att vara motvalls...

Jag vill egentligen inte vara motvallskärring, men ibland känns det inte som om jag har något val. Man har ju såklart alltid ett val när det gäller hur man ska förhålla sig till en situation. Men om jag inte ska svika mig själv och det jag tror på och känner i mitt hjärta är rätt, har jag inget annat val än att vara motvalls i  vissa situationer. Det innebär ibland att jag kan bli lite obekväm i en del sammanhang. Men det får jag ta. Det är längesen jag tog beslutet att stå upp för det jag tror på och jag gör det med stolthet. Ibland finns det skäl att vara motvalls...

Den jag kunde va...

Idag har jag tagit avsked av mamma... Min vackra, starka, glada mamma som inte finns längre... Jag, min pappa, mina barn och många med oss har delat en fin stund i Västra Torups kyrka, där vi fick tillfälle att ta farväl av mamma och hedra hennes minne.

På en dag som den här känner jag mer än vanligt hur viktigt det är för mig med familj, släkt och vänner. Att känna kärlek och omtanke från alla gör mig varm om hjärtat och omsluten av ljus...

Min saknad är enorm och jag får lära  mig leva med den. Min mamma var en enastående person... Glad, vänlig, ödmjuk, omtänksam... Hon är min förebild och jag kan bara hoppas att jag klarar av att gå i hennes fotspår...

Med inspiration från min yngsta kusin kommer här en sång till min mamma...

 

Livet är till för de levande...

En mig närstående person sa så för något år sedan. Det är ett mycket krasst men sant konstaterande... I varje steg jag tar, i varje andetag jag andas finns min mamma med mig trots att jag vet att hon inte finns mer. Åtminstone inte på jorden... Men livet går vidare trots allt... Idag har jag planterat ett nytt hallonland i min trädgård och jag VET att hon hade glatt sig åt det. Jag kommer alltid att bära saknaden med mig, men jag vet en sak... Livet är till för de levande...

Jag kan inte säga att jag sörjer...

Många blir säkert förvånade och tror att jag har tappat förståndet... Inte sörja sin mamma, är hon inte klok??? Nej, jag sörjer faktiskt inte hennes död, däremot saknar jag henne ofattbart mycket. Det sista året har inte livet varit gott för min mamma. Att inte kunna se, att vara beroende av syrgastuber och att inte orka göra någonting har nästan tagit knäcken på henne... Och vem hade orkat leva så... Så när hon nu fick två lunginflammationer på kort tid orkade kroppen helt enkelt inte längre. Så jag kan inte säga att jag sörjer hennes död. Hon har det bättre nu... Men... Livet kommer aldrig att bli detsamma igen... Jag får aldrig mer höra hennes röst i telefonen, aldrig mer känna hennes armar om mig, aldrig mer dela mina tankar med henne... Allt detta måste jag lära mig leva med. Jag har inget annat val... Saknaden är ofantligt stor.

Vintern kom tidigt i år...

Ja, kanske inte så många har märkt det... Men vintern är redan här... Åtminstone för mig...

Det blev kallare och kallare, löven började falla och så kom den första frosten... Och i tisdags frös allt till is... 

Åtminstone i mitt hjärta... 

En av de personer som är mig kärast lämnade jordelivet efter ett långt och kämpigt liv och mitt hjärta frös sönder... 

Jag vet att livet går vidare och att mitt hjärta kommer att tina, men en sak är säker... Livet kommer aldrig mer att bli detsamma...