Konserter, konserter, konserter...

 

Så var den då över. Den här sommaren då vi äntligen fick gå på konsert igen. Vi hade ju inför den här sommaren samlat på oss ett antal uppskjutna konserter från pandemiåren. Dessa har vi nu efterhand avverkat och de flesta har varit helt fantastiska. Många av de artister, vars konserter vi har varit på, har dessutom varit artister som har gjort avskedsturnéer. Det har naturligtvis varit extra roligt att gå på de konserterna. Samtidigt har de tillfällena även kantats av lite sorg över alla de artister som slutar framträda. 

Första helgen i september var magisk, då vi på fredagkvällen var på konsert med The Ark på Mölleplatsen i Malmö. En reunionkonsert med alla deras topplåtar och konserten genomsyrades av passion och spelglädje. Ola Salo är en sann estradör. På söndagkvällen satt vi i konsertsalen på Malmö Live och lyssnade till en annan musiker som också trivs på scen, nämligen Mikael Wiehe. En fantastik konsert med stor närvaro från huvudpersonen, fantastiska arrangemang av låtarna och duktiga medmusikanter. 

Andra ”gubbar” vi har lyssnat till denna sommar är bland annat Sting, Uffe Lundell, Thomas Ledin och tidigare i våras Bryan Adams. Både Sting och Bryan gjorde suveränt ifrån sig och bjöd publiken på både gamla godingar och nyare hits, samtidigt som de njöt av att möta sin publik igen. Ledin gav oss en härlig tidsresa med sina låtar, men verkade lite trött…

Finns också ett par konserter, där vi inte tyckte artisterna levererade. Faktiskt min favorit Uffe och mina favoriter vad gäller hårdrock: Whitesnake. 

Hursomhelst är det något särskilt att gå på konsert och då särskilt under sommaren. Inte mycket slår att tillsammans med några tusen andra lyssna till härlig musik under några timmar en ljummen svensk sommarkväll. 

Back to reality...

Ja, det var inte bara det att jag fyllde år igår utan det var också första arbetsdagen efter semestern. Hela dagen var verkligen som en rutschkana rakt ner i verkligheten... Roligt naturligtvis att träffa arbetskamraterna igen och såklart roligt att fylla år, men ändå... Det blev så påtagligt igår, det jag har bävat lite inför... Nu är det slut på loja dagar i solstolen med ett glas rose i handen och solen som enda sällskap och som så vänligt värmer mig till kropp och själ... Inga självklara stunder som gjorda för dagdrömmar om svunna kärlekar och framtida förälskelser... Och tiden... Som för bara ett par dagar sen var tidlös... Är nu inrutad och fylld av rutiner som måste följas...

Många brukar tycka att det är skönt när allt går in i sina vanliga gängor igen efter semestern... Jag kan aldrig hålla med... Tyvärr... Jag blir lätt uttråkad när jag är tvungen att göra samma sak vecka ut och vecka in...

Nej, vad jag helst vill göra nu... Som det lejon jag är... Är att som ett stort kattdjur ligga och lapa sol och sträcka på mig och bry mig lite om morgondagen...

Berusad och förförd...

Jaha, nu har hon druckit rosevin igen, vet jag åtminstone en begravningsentreprenör som tänker... Nej, jag måste göra er besvikna... Det handlar inte om vin... Det handlar heller inte om män fast man kanske skulle tro det också... Det handlar om dofterna i sommarnatten... De berusande, förföriska och magiska dofterna som kommer emot en efter ett varmt stilla sommarregn... På något sätt stiger dofterna än mer intensivt när regnet precis har stillat sig, solen tränger fram mellan molnen och börjar torka upp växtligheten igen. Dofterna är aldrig så intensiva och berusande som just i den stunden...

På ett ögonblick förflyttas jag från nutid till dåtid och tillbaka igen... Barndom, ungdom, sorg och glädje... Allt blandas till en känslostorm som jag låter mig svepas med i... Och jag kan inget annat göra än att njuta av färden... 

Så ni förstår... Jag behöver inget rosevin för att berusa mig och heller ingen man för att bli förförd... Det enda som krävs är en doft...

Dags att ta tabberas...

Ja, den senaste veckan har jag ätit julgodis, julkakor, druckit glögg, ätit choklad och dessutom tvingat barnen att äta upp sitt godis... Allt för att få slut på alla frestelser i huset och försöka återgå till en normal livsstil efter alla frosserier under helgerna... Ja, frosserier är kanske till att ta i, men ni som känner mig IRL vet ju att jag inte direkt missunnar mig njutning när det ges tillfälle... Fira bör man annars dör man... Och det gäller såklart även mat och dryck... Måttlighet är inte, och har aldrig varit min starka sida på något område i livet... Jag är inte direkt någon lagompersonlighet... Tyvärr... Ibland önskar jag att jag hade varit lite mer lagom egentligen... Nej, jag bara skojar såklart... Men det låter ju bra när säger det... Lite politiskt korrekt, som jag aldrig lyckas vara eller ens försöker vara...


Så nu är det helt enkelt dags att ta tabberas på julens godsaker...

Lust till liv...

Efter mer än två veckors sjukdom totalt så är jag så grundligt trött på att vara sjuk så jag har inte ord... Alltihop började för lite mer än två veckors sedan med en hes hals och sedan tog det några dagar innan det bröt ut helt. Sedan det bröt ut har jag mer eller mindre kapitulerat inför sjukdomen. Brukar ju vara bäst att göra så... Vila och ta det lugnt och inte springa runt som en dåre och hålla på med sju saker samtidigt... Vem  gör så tänker du nog nu... Jo, faktiskt gör jag så ibland. Många brukar säga att man inte får något gjort om man håller på med för mycket samtidigt, men jag håller faktiskt inte med, jag brukar få mycket gjort. Jo, det är sant. Men denna gången har jag lagt band på mig själv och faktiskt ägnat mig åt att var sjuk på heltid. Men inte har det hjälpt nämnvärt!! Det har tagit fruktansvärt lång tid att blir frisk, och ärligt talat är jag inte frisk ännu. Ont i halsen och trött... Fattar faktiskt inte hur det kan hålla på så här... Börjar snart tro att jag aldrig blir frisk igen...


Men nu var det ju inte meningen att deppa ner alla totalt här. Jag tänkte ju egentligen skriva om min lust till livet. Lusten som spirar som aldrig förr efter all denna passivitet under sjukdomen... Jag vill så mycket så jag fattar inte hur jag ska få tid till det... Jag saknar mina vänner och mina arbetskamrater så jag skulle vilja att ni var här allihop just nu... Jag vill gå på restaurang, gå på pub, promenera, ha långa samtal om livet, gräva i jorden, läsa böcker, baka, laga mat, dricka vin, sjunga sånger om livet, kramas med någon jag tycker om...


Kort sagt... Suga märgen ur livets ben...  Så... Carpe diem alla därute...

Måste det ha ett slut???

Jag vill inte det ska ta slut... Nu tror naturligtvis alla att det handlar om en man. Det kan jag säga direkt att det gör det inte. Det handlar om sommaren... Den här sommaren som har varit så speciell på  så många sätt... Med en början i Wien med fantastiska upplevelser som sånggemenskap, god mat, sevärdheter, gott vin, bad i Donau och en försmak av sommarvärmen... Därefter studentfirande, midsommar och efter det rutschkana ner i tröttheten och nedstämdheten som höll i sig nästan hela sommaren... Trots allt fick jag och barnen en härlig semester tillsammans med mycket bad, grillning och utflykter.


Sen kom tiden utan barn och det har gått över förväntan. Jag har ärligt talat jobbat så lite som möjligt och det har jag gjort mycket medvetet... Jag har velat hålla kvar semesterkänslan och den något coola attityd till livet som jag har lagt mig till med nu i sommar... Det enda jag har gjort de senaste veckorna är att jobba(det jag har varit tvungen), träffat vänner( så mycket jag har kunnat) och varit vid havet... Simmat, simmat och simmat lite till... Havet har helat min trötta själ, och för varje simtag har jag känt livsglädjen vakna till liv på ett sätt jag inte har känt på många år...


Men sista veckan har jag åtminstone gjort ett försök att använda hjärnan igen... Tänkt framåt... Städat... Röjt i trädgården... Och långsamt har jag insett att jag måste återvända till vardagen igen... Skola, aktiviteter, jobb, läxor, tvätt... Rutiner, rutiner, rutiner... Både hjärtat och hjärnan skriker NEJ!!! Vill, vill, vill vara fri... Inga tvång, inga måsten... Bara fri som fågeln... Fri att flyga dit vinden bär mig...


Inser samtidigt att det inte riktigt går... Det finns skyldigheter som måste tas hänsyn till... Scheman måste följas, arbetsuppgifter måste göras... Men hur det ska gå ihop med min nya livsstil där jag tar dagen som den kommer vet jag helt enkelt inte... Men det kommer säkert att gå... Det får gå på något sätt... Trots allt går sommaren mot sitt slut och nu stundar andra tider... Vad de kommer att innebära vet ingen ännu...

Jag har noll koll...

I helgen kände jag mig uppe i varv och stressad i allmänhet... Normalt brukar jag vara bra på att vara där jag är när jag är där så att säga, men i helgen kunde jag verkligen inte hålla allt i sär... Känslan av att vara överväldigad av saker att göra fanns där... Den känslan följde mig i morse när jag vaknade och det gjorde mig lite nedstämd... Första semesterdagen kändes inte alls som semester... Men efter en timmes telefonsamtal med min pappa och barnens hemkomst inför vår semester, så kändes allt mycket bättre... Jag är så glad och tacksam över min pappa och mina barn och att våra relationer är präglade av så mycket närhet och kärlek... Finns inget bättre... Under dagen kände jag hur jag slappnade av mer och mer och kom in i någon slags flummig semesterstämning, där det känns som om jag har noll koll... En underbar känsla... Och jag älskar den...

Saknar min mamma extra mycket idag...

Idag har jag plockat fläderblommor till flädersaft... Solen, värmen, dofterna får mig att minnas somrar från förr... Ett minne speciellt kommer för mig... Jag var sexton år och mamma och jag skulle ta en cykeltur för att plocka fläder till saft. En av mina bästa kompisar frågade om hon fick följa med och det fick hon såklart. Vi cyklade ut mot Hörja till och plockade massor av fläder. Kvällen var ljum och doftade sommar... Vi var unga, jag och min kompis, och hela livet låg framför oss... Mamma var strax över fyrtio, yngre än vad jag är nu... Trettio år har gått sen den kvällen... Min kompis finns fortfarande i mitt liv, men min mamma är borta... 

Men minnet av henne lever kvar...

Det blev en dag på stranden...

Igår var en särdeles ljuvlig dag. Mina fina föräldrar som oftast numera hänger hemmavid fick den ljusa idéen att åka till stranden och jag bestämde mig för att hänga på. Sällan har jag väl fattat ett klokare beslut... Det var alldeles underbart att lägga sig i sanden, höra vågornas ljud och känna värmen från solen på kroppen. Inga mail att läsa, ingen telefon som ringde och inga sms att besvara... Total avkoppling för kropp och själ blev det. Som vanligt naturligtvis också när vi Jönssons kommer samman en massa traggande i munnen på varandra och en massa skratt. Vanligtvis lyckas vi också locka de som är i närheten av oss och som hör våra konversationer till skratt, då vi nog ofta framstår som något märkliga...

Höjdpunkten under dagen var när min 76-åriga pappa lyckades bli uppraggad på stranden... En något yngre dam erkände villigt att hon gärna hade gått i och badat med min pappa om hon inte hade haft sitt barnbarn med sig... Något märkligt tyckte jag eftersom min mamma satt precis i närheten, men enligt pappa var det något som hände allt som oftast bara han höll in magen ordentligt. Visserligen brukade damerna gå när han inte orkade hålla in den längre, så flirtarna brukade bli ganska kortvariga.

Jaja, hursomhelst var det en dag med guldkant, och jag kan bara konstatera att sådana behöver jag fler...

Me, myself and I...

Ikväll har jag tillbringat lite kvalitetstid med mig själv. Ja, faktiskt på en fredagskväll. Helt utmattad av för mycket arbete på för kort tid under en lång period så orkade jag inte mycket mer. Så efter att ha lullat omkring lite här hemma bestämde jag mig för att trycka i mig hämtpizza, cocacola och glass och till det "Sex and the City-the Movie".

Sen istället för att gå och lägga mig i tid som jag borde, så sitter jag och sjunger gamla Björn Afzelius-låtar och spelar gitarr till mitt i natten. Jaja, jag borde väl ha accepterat mig själv vid det här laget... Ibland är det helt enkelt så att jag inte gör det som är bäst för mig... Eller är det kanske det jag gör???

Om sommaren är det alltid skitigt hemma hos mig.

Det är mycket märkligt, men när jag ska städa hemma hos mig, så finns det alltid så många andra saker som är högre prioriterade än att städa. Visst är det konstigt? Jag förstår faktiskt inte alls hur det kan bli så... Att just jag har så många viktiga saker som måste göras innan jag kan börja städa alltså. För det mesta blir det inte städat alls, eftersom allt det andra tar sån tid. Många andra verkar inte alls ha lika stora problem med detta...

Nu på sommaren är det värre än någonsin och jag går konstant omkring och har ångest över att någon ska komma på oväntat besök och se skiten och röran... Men vad är det som löser alla problem vid oväntat besök? Är det Zoegas eller? Jag får kanske köpa hem lite kaffe att ha som nödlösning...

Men tillbaka till städningen... Det är verkligen skittradigt att städa. På sommaren finns det ju så mycket annat kul man kan göra, och som självklart också är mycket viktigare än att städa... ;-)

Jag önskar ibland att jag hade varit typen som städade lite mer, men med åren har jag resignerat inför faktum. Jag prioriterar helt enkelt inte att städa och det får jag lära mig att leva med...

Vem är du, vem är jag...

Ja, det kan man fråga sig... Vem är jag och vad gör jag till jag? Ibland funderar jag över vad som definierar en människa och vad man identifierar sig med. Själv vet jag ganska väl vad som gör mig till den jag är. Eller så tror jag det i alla fall... Musiken, familjen, vännerna, växterna, vinet, matlagningen, simningen, marmeladkokningen, bakningen, växterna igen... Dikterna, dansen, dofterna... Och kärleken såklart...

Ikväll har jag gjort något jag inte gjort på säkert två somrar... Jag har cyklat... Något som sedan många år har tillhört mitt sommarliv är långa cykelturer på grusvägar varma, doftrika sommarkvällar. Ikväll cyklade jag över 1,5 mil och jag kan bara säga att jag mår bra... Ytterligare ett område i mitt liv som jag har återerövrat och nyskapat. Här där jag bor nu hittar jag nya rundor att utforska på cykel...

Jag kan bara konstatera ännu en gång att livet levs framåt och hur gärna man än vill ibland så kan man inte vrida tiden tillbaka...

Den sommar som av nåd jag får...

Sommaren är till för njutning anser jag. Att äta gott, dricka gott, sola, bada, vara tillsammans med nära och kära och mycket annat. Att leva genom sina sinnen är lätt på sommaren. Att stanna upp och låta en doft fylla lungorna, hålla andan en sekund och låta sig svepas med av upplevelsen. Att smaka på något, låta smaken fylla gommen och koncentrera sig på komplexiteten i upplevelsen kan vara mycket njutningsfullt. För att inte tala om njutningen i att lyssna till fågelsång... 

Men sommaren kan vara mer än en tid för njutning. Den kan också vara en tid av komtemplation. Man har tid att begrunda sitt liv. Varför blev det som det blev, varför är det som det är och hur vill jag egentligen leva?

Så rådet från mig till dig blir... Ta vara på sommaren... Den är en tid för njutning såväl som en tid för komtemplation.

Jag är hemligt förälskad i Jamie Oliver.

Egentligen vill jag inte erkänna det, men det är faktiskt sant... När jag ser honom laga mat på tv blir jag alldeles salig... Hans passion inför maten han lagar, hans okomplicerade sätt att laga mat och hans pojkaktiga charm får mig fullständigt på fall. Och jag tänker: Anytime, anywhere I´ll marry you... Det är inte många som har lyckats med att få mig att vilja gifta mig. Men genom tv-rutan kan magi uppstå... Och jag är övertygad att J.O. hade känt detsamma bara han hade fått möjlighet att träffa mig. Men jag är ju i grund och botten en sansad kvinna... (Jo, det finns faktiskt de som tycker det.) Jag vill ju verkligen inte att han ska lämna sin fru och sina barn, så därför blir min lott i livet att fortsätta vara hemligt förälskad i Jamie Oliver och framleva mina dagar trånande framför tv-rutan.

Jag var i himlen i veckan...

Spännande tänker säkert många... Nu får vi nog höra någon smaskig historia om någon man... Nej, tyvärr, jag måste göra er besvikna...Vad som fick mig att känna mig som om jag var i himlen var helt enkelt ett besök på Plantagen. Jaha, tänker ni, hur kul kan där vara egentligen??? Himmelskt, svarar jag... I veckan som gick kom nämligen fuchsia- och pelargonsticklingarna till försäljning inför våren. För en stund glömde jag livets alla vedermödor och befann mig i växtrikets himmel...

Behöver jag tillägga att ett antal nya pelargoner och fuchsior fick följa med hem? Det kanske finns ett liv efter detta trots allt?

Fredagsfeeling...

Idag har jag en sån go´ fredagsfeeling inom mig... Efter en vecka med en högmässa, ett dop och fyra begravningar känns det gott att åka hem och veta att nu är det freeedag!!!

Med ett glas vin i handen ska jag nu diska efter gårdagens gäster. Även om de inte är mina släktingar genom blodsband står de mitt hjärta mycket nära och jag är tacksam över att de vill vara i mitt liv. Jag kommer ju aldrig att bli varken moster eller faster till någon, så jag får nöja mig med att vara en "mosterwannabe". Men det är inte det sämsta det. Idag återstår disken... Men med ett glas vitt vin så löser sig allt...Dessutom har jag kvällens middag med en gammal god vän att se fram emot...

Jag vill krama ett träd.

Jag funderar seriöst på att bli trädkramare. Jag älskar hösten. Luften är så härligt frisk och jag känner mig levande på ett särskilt sätt. Dofterna är såklart annorlunda än på våren och sommaren, men doften av multnande löv, svampskog och nyklippt, vått gräs är oslagbar. Jag längtar ut i skogen... Att promenera långa stunder utan något mål... Att sparka med foten i högar med torra löv... Att fylla lungorna med den friska kryddiga höstluften...

Det sägs att naturen läker och renar oss. Kanske är det därför min trötta själ längtar ut i skogen??? Jag behöver låta mig sköljas över av naturens helande och läkande kraft och bästa sättet är kanske just att krama ett träd???  

Världsmästare på karusellåkning...

...är jag inte längre. Faktum är att jag tills för några år sedan inte bangade för någonting överhuvudtaget när det gällde karuseller... Ju snabbare och ju mer uppochner desto bättre tyckte jag. Jag var tom ganska kaxig för det. MEN... jag måste erkänna att åldern håller på att ta ut sin rätt... Eller kanske det inte är åldern med tanke på att jag fyllde trettio bara häromåret...Hrm... :) Nåja, skämt åsido, jag tål inte alls lika mycket längre. Det är bara att krypa till korset och erkänna detta. Jag vågar inte riktigt åka allt längre... Aj, vad det sved att erkänna det... Vågar jag, så är det inte helt ovanligt att jag kommer ut ur karusellen illamående och yr i pumpan... Så det är bara att erkänna sig besegrad... Jag är inte världsmästare på karusellåkning längre...

Alla dessa kyrkvaktmästare...

...med glimten i ögat ... (Och det vet ju alla att jag har en svaghet för kyrkvaktmästare). Ja, de har varit många genom åren. Under de nitton år som jag har varit kyrkomusiker har jag spelat i många kyrkor och överallt finns det såklart en kyrkvaktmästare. Några få är kvinnor men oftast är det män som har de här tjänsterna. Jag måste säga att det övervägande delen av de jag träffat är roliga, charmiga och glada för att prata bort en stund... Genom åren har det blivit många både roliga, men också ibland djupa samtal på orgelpallen. Man kan bli riktigt nära vänner på kuppen...

I Lomma har vi såklart också kyrkvaktmästare, men de jobbar mest ute på kyrkogården. Jag har inte berättat det för någon ännu , men efter semestern har jag ett nytt projekt på gång. Jag ska nämligen göra en kör av kyrkvaktmästarna i Lomma. Repertoaren kommer i och för sig att vara begränsad... Den kommer endast att bestå av en sång. Jag har nämligen kommit fram till att jag behöver lite uppmuntran när jag kommer upp till kyrkan för att öva orgel. Då är min plan att alla kyrkvaktmästarna ska stå på rad och sjunga:

Vad tror ni om det? Kanske inte deras fruar gillar det, men...That´s life...

Nu vaknar det vilda i mig...

Äntligen är det här... värmen, solen, ljuset, grönskan och de ljumma vindarna... Liksom alla andra vill jag inget annat just nu än att sitta på uteserveringarna och dricka en kall öl eller ett glas vitt vin... Det är märkligt för ungefär när löven börjar spricka börjar det spritta i kroppen på mig och när sen värmen kommer kan jag knappt hejda mig längre... Det är då det vilda i mig vaknar och det känns som om jag skulle kunna flytta berg...Alla hämningar(och de är ju inte många) släpper och tanken på konsekvenser är långt borta. Livet måste bara levas, lusten måste få styra och passionen måste få sitt utlopp...

Jag säger bara en sak: Nu är det dags, nu vaknar det vilda i mig...