På väg till nyårsfirande i Åhus...

...vill jag skriva några rader innan vi åker. För egen del hoppas jag att 2011 var det sista av tre fruktansvärda år och att 2012 kommer att innebära att allt bara blir bättre och bättre. För oss alla hoppas jag att vi kan komma att uppleva inre frid och harmoni som är den enda vägen till sann lycka.

Så... ett Gott Nytt 2012 och Guds rika välsignelse till oss alla!

Arga mamman som inte tål skämt

På juldagen upplyste mig sonen om att jag aldrig tål skämt. Jag protesterade såklart och kände mig orättvist behandlad. Då backade han lite och sa att när du är arg så tål du inte skämt, men annars gör du det. Jag nöjde mig med den förklaringen, men självklart har jag funderat lite på det han sa.

Jag vill ju inte vara arga mamman som inte fattar när det är skämt utan tar allt på blodigt allvar. Jag vill ju vara den coola, roliga mamman som tar livet med en klackspark. Men jag inser att jag inte har varit varken cool eller rolig den senaste tiden utan varit mest arga mamman som inte fattar skämt.

Så därför... inför 2012 tänker jag ge jag mig själv ett löfte( och detta tänker jag ta väldigt allvarligt på)...

Från och med 2012 tänker jag leva mitt liv så att jag kan vara coola, roliga mamman som fattar skämt...

Med risk för att låta överpräktig och gråtmild.

Jag måste bara få säga att jag ofta överväldigas av en enorm känsla av tacksamhet över alla vännerna i mitt liv. En del bjuder på kvällsmat när jag känner mig som en urkramad disktrasa, andra skriver uppmuntrande bloggkommentarer, en tredje lånar ut sin bil när jag är billös och så kan jag fortsätta i oändlighet... Många erbjuder mig sitt öra när jag som bäst behöver det. Över allt detta kan jag bara känna en oerhörd tacksamhet och tänka att vad vore jag utan alla er...

Den stora trötthetens tid...

Jaha, så då är juldagarna över och vad ska man göra nu? Jo, vila såklart och ta det lugnt tänker alla. Det tänker jag självklart också göra, men det är inte så lätt att slappna av när man har gått på högvarv oavbrutet i ett halvår. Och vad händer då när man väl kan varva ner? Jo, den stora tröttheten infinner sig och det känns som om man inte kan röra sig. Skulle man vara tvungen att röra sig så skulle man falla rakt ner och somna där man landade...

Det är bara att finna sig i att den stora trötthetens tid är här och den kommer att vara ett tag...

Idag för tio år sen...

Idag för tio år sen satt jag på patienthotellet i Lund med ett litet knyte i famnen. Sonen min fyller 10 år idag på julafton. Många tycker att vi kunde väl ha valt en bättre dag att få barn på, men jag säger som så att bättre julklapp har jag aldrig fått och kommer förmodligen aldrig att få.

Vi åkte in till KK i Lund redan på eftermiddagen på lillejulafton, men han tog tid på sig att komma ut och föddes natten till julafton. Det var en vacker julnatt eftersom det började snöa massvis under natten. Det enda jag minns av den julaftonen är att två nyblivna föräldrar satt och tittade på Kalle Anka med varsin julmust i handen och var SÅ trötta.

Nu tio år senare kan jag konstatera att livet ser väldigt annorlunda ut och att det inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Men jag överlever... Det gör jag alltid... Och idag har jag överlevt den första julaftonen utan mina barn...

Jag känner mig förälskad...

I vem undrar ni säkert allihop... Ja, nu är det ju inte så lyckligt att det är i någon speciell... Jag har bara gått omkring hela dagen och känt mig förälskad och det har varit fantastiskt härligt. Jag har ingen aning om varför, jag bara vaknade och kände så här.

Kan det vara en hjärntumör eller kanske för mycket mjölkchoklad??? Jag har ju faktiskt smällt i mig nästan en hel chokladask själv på två dagar... Mycket olikt mig, men om det får den här efftekten kan det vara värt det. Hursomhelst så är känslan fantastisk och jag hoppas den håller i sig...

Och om fem minuter är det julafton så:

Från mig till er alla en riktigt God Jul!

Idag är dagen då det vänder...

Idag vänder det... Årets kortaste dag har varit och ljuset vänder sakta och försiktigt tillbaka till oss. Ännu ett tag får vi bida vår tid och ha tålamod, men så småningom kommer vi att märka att ljuset åter igen har segrat över mörkret.

Kanske är det likadant med vårt själsliga mörker. Man kommer till en punkt då det är som mörkast, sen vänder det och blir bara ljusare och ljusare...

Så vill jag gärna tro att det är ,och för egen del tänker jag, att idag är dagen då det vänder...

Kan man ge bort känslor i julklapp?

Ibland önskar jag att jag kunde plocka ut mina känslor ur kroppen. Jag känner sorg och smärta så intensivt ibland att min kropp inte mäktar med att härbärgera känslorna. Bröstkorgen sprängs nästan av att den emotionella smärtan tar fysisk form och sorgen sprider sig i alla mina kroppsdelar. Men det finns inget sätt att komma undan, gå runt eller undvika den. Förr eller senare måste man se sorgen och smärtan i vitögat. Gör man inte det stannar de outlevda i kroppen, stelnar till och begränsar förmågan att leva livet fullt ut som de individer vi är ämnade att vara. Nej, låt oss inte stänga dörrarna till sorgen och smärtan i våra liv. Gör vi det stänger vi samtidigt dörren för kärleken och glädjen.

MEN ibland... när allt blir övermäktigt... då önskar jag att jag kunde plocka ur känslorna ur kroppen, slå in dem i julklappspapper och ge dem till någon annan bättre behövande...

Jag hade en blogg en gång...

Jag måste faktiskt erkänna att jag nästan glömt att jag hade en blogg en gång. Ja, jag vet, det låter lite rubbat att glömma att man har en blogg. Men de senaste veckorna har varit hysteriska och jag är så trött på mig själv ibland att jag driver mig själv så hårt. De kära människorna som troget läser min  blogg, och det är faktiskt förvånande många som läser trots att jag för det mesta inte alls är så kul utan mest gnäller och är mörk och tråkig. Jag förstår att de trogna läsarna tröttnar när jag inte skriver på nästan en månad. Men personligen  är jag glad att jag har överlevt senaste tiden. Att jobba arton dagar i sträck är inget jag rekommenderar. Kanske jag liksom så många andra skulle ge mig själv ett nyårslöfte. Det skulle nog låta ungefär så här:

"Jag lovar dyrt och heligt att från och med 1/1 2012 inte ställa så höga krav på mig själv, att inte pressa mig själv till bristningsgränsen utan istället ta dagen som den kommer och ta allt som händer med en klackspark."

Tror ni jag lyckas? Det återstår att se... Mina förväntningar på 2012 är skyhöga iallafall... Det sägs ju att man ska förvänta sig det bästa, så kommer det att infrias...

Den stora sorgens tid...

Trots att jag har apmycket att göra just nu, och inte egentligen har tid att varken tänka eller känna, så känns det som om något håller på att hinna ifatt mig. Under väldigt lång tid har jag varit tvungen att fokusera stenhårt på att överleva den situation jag har befunnit mig i och inte kunnat unna mig lyxen att känna efter så mycket. Nu lever jag inte ständigt i någon slags kristillstånd utan kan börja se någon slags vardag igen i livet. Och faktiskt har jag börjat så smått att slappna av lite grann. Då kommer den. Den stora sorgen kommer över mig och jag kan inte värja mig. Jag försöker inte ens. Jag vill inte ha någon ogråten gråt inom mig som fastnar i själen och hindrar mig från att leva fullt ut med min kropp och mina sinnen.

Den stora sorgen handlar om mycket. Sorg över att jag har misslyckats med det enda viktiga i mitt liv, nämligen att ge mina barn en trygg och lycklig barndom med båda sina föräldrar. Sorg över ett 22-årigt förhållande som gick i kras. Sorg över att lämna den gård och trädgård som jag har betraktat som mitt paradis på jorden. Sorg över alla drömmar som har gått i kras de senaste åren...

Det är den stora sorgens tid och den kommer att vara tills det inte finns fler tårar att gråta...

Jag blir så ledsen...

Ibland när jag tänker på allt som hänt de senaste åren och hur livet är just nu så blir jag så ledsen. Hela mitt liv har jag strävat efter att hålla ihop min familj och det finns nästan inget jag inte har varit beredd att göra för att lyckas med det. Sen är jag medveten om att jag inte alltid kanske har gjort det som har varit det bästa att göra i situationen, men jag vet att jag har gjort det jag har trott var bäst för alla. Jag har alltid velat ha en stor familj med många barn i ett stort välordnat hus med stor släkt och många vänner. Med min stora familj och stora släkt skulle jag sedan fira jular som påminde om Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander".Jag hade kommit en bit på väg med det, men någonstans krackelerade drömmen och gick i kras. Nu sitter jag här ensam varannan vecka och är långt ifrån min livslånga dröm.Och jag vet... Man kan inte kontrollera och styra livet alltid dit man vill... Men man kan heller inte ta bort den längtan som lever och bor inuti en.

Trött på allt...

Jag är så trött på allt... trött på renoveringen, trött på jobbet, trött på att försöka hålla ihop och orka med, trött på att leva på lånade pengar, trött på att känna mig ensam, trött på att inte veta vem som passar mina barn när jag ska jobba på helgerna, trött på att vara sjuk, trött på att livet alltid är en kamp, trött på att ha mycket att göra, trött på att inte tydligen vara värd ett arbetsrum ens på jobbet, trött på att rensa kattlådan, trött på att banta, trött på att försöka hantera att min familj gick i kras, trött på att intala mig själv att det var nog bäst som skedde, trött på att försöka förstå andra som beter sig illa mot mig, trött på att känna mig som en usel musiker, trött på att aldrig någonsin JAG får kasta mig på golvet och vara oregerlig, trött på att försöka vara en bra mamma när jag håller på att gå itu inombords, trött på att börja om...

TAR DET SLUT?

Vad händer om man inte orkar mer?

För mig har det alternativet aldrig funnits. Jag menar att inte orka med alltså. Jag har alltid försökt att orka med allting som jag har ställts inför, men i somras fick jag mig en tankeställare. En gammal kompis och hennes man hjälpte mig att flytta. Vi har följts åt sen vi var sju år gamla och hon känner mig utan och innan och vet allt om mig. Jag tyckte att allt var jättejobbigt och orkade nästan inte styra upp situationen. Hon såg detta och sa till mig stt sluta med att försöka vara glad och hålla ihop hela tiden. Hon sa: Sätt dig ner och bryt ihop och gråt och säg att du inte orkar mer.  Hon hade läst mig rätt. Det var precis vad jag ville göra, men inte tillät mig. Jag gjorde inte det då heller, men jag har funderat mycket på hennes ord.

Jag tillåter mig aldrig att inte orka med. Jag bara spottar i nävarna, tar nya tag och går vidare. Men i hemlighet önskar jag att jag hade tillåtit mig själv att inte orka med. Jag vet inte varför jag gör så mot mig själv. Vad händer med mig om jag inte orkar med? Vad händer med alla omkring mig om jag inte orkar med?

Tar det aldrig slut???

Jag är så trött på att stiga upp varenda morgon och ha sjutusentrehundrafemtioåtta saker att göra... Ja, jag vet vad ni tänker... Jag måste lugna ner mig och vad är det som kan vara så viktigt???? Jo, de senaste fyra månaderna har jag separerat, flyttat och påbörjat renovering av mitt nya hus. Med risk för att låta som en gnällspik, så ska jag säga att det är sketjobbigt och asmycket att göra hela tiden. ( Ja,  jag är ledsen, det var inte det bästa sättet att uttrycka mig på, men så känns det.) Många säger till mig att det är ingen brådska och jag kan vänta med att fixa huset. Och jag tänker... Livet levs här och nu och jag kan inte vänta...Huset måste fixas nu. Mitt hus som är mitt och bara mitt och där jag vilar ut och hämtar styrka. Det är inte mitt drömhus ännu, men det ska bli...

Mat och musik.

Det finns många saker i mitt liv som är en källa till njutning från och till, men maten och musiken finns alltid med på något sätt. Förra veckan hade jag förmånen att få följa med min grannes arbetskamrater och fira hennes 40-årsdag. Den firades med en god buffé i Malmö och sedan en fantastisk konsert med Roxette, där de brände av ett antal gamla godingar samt några nya. De är "still going strong".

Igår var jag med en god vän i Lund och åt gott och lyssnade på blues och idag en härlig trerätters måltid på en spansk restaurang med en gammal gymnasiekompis. Så ni förstår det handlar mycket om mat...

Och musiken... Jag har inte ord för vad musiken betyder i mitt liv... Jag lever med den, genom den och kan inte vara utan den. Den bär mig genom såväl svåra stunder som goda stunder. Den väcker känslor i mig som inget annat kan och minnena väller fram som en stormflod. Jag kan inte värja mig och det vill jag inte heller...

Världen är full av vardagsänglar!

Något jag inte upphör att förvånas över är hur många vardagsänglar det finns i världen. Ändå sen mitt liv började kännas som att åka Balder på Liseberg oavbrutet har det dykt upp vardagsänglar när jag som mest behöver det. Människor lånar ut bilar till mig, fixar soffor, kopplar in TV-apparater, skjutsar mig och mina barn hit och dit... Ja, listan kan göras lång på tillfällen när jag har behövt hjälp. Som ett under finns det alltid någon där som sträcker ut en hand eller fångar upp mig på något sätt. Förunderligt och märkligt. För allt detta är jag evigt tacksam och känner mig välsignad som har alla dessa vardagsänglar i mitt liv.

Om det inte vore så opassande...

...skulle jag säga att jag älskar min snickare. ( Hoppas inte han eller hans fru läser detta förresten...) Ja, jag älskar inte honom på det sättet ni tror förstås. Utan för att han hjälper mig att tänka när min hjärna har fått härdsmälta och inte verkar kunna återhämta sig denna sidan jul. I mitt hus behövs såklart fixas och trixas med det mesta just nu. Som alla vet så har jag ganska klart för mig hur jag vill ha det med allt i mitt liv, men vägen dit kan vara snårig. När det gäller renoveringen av mitt hus ser jag målet, men på resan dit blir jag helt vilse. Men min snickare agerar vant reseledare och just nu känns det som om jag kan spänna av mig säkerhetsbältet, beställa in en" Bloody Mary" och njuta av flighten.

Så det tänker jag faktiskt göra... Skål för alla snickare!!!

Shit happens eller finns det en mening med det som sker????

Ja, det är en fråga man kan ställa sig om och om igen. Många tror inte det finns något utöver det man ser och att allt är en slump. En del tror att allt som händer är förutbestämt och att man inget kan göra. För egen del tror jag på den fria viljan och att vi har möjlighet att göra det bästa av de förutsättningarna vi får med oss på färden. Varför möter vi ibland så mycket svårigheter då? Jo, min övertygelse är att vi i alla situationer har något vi kan lära och utvecklas av. Många gånger ser vi inte förrän efteråt vad läxan var, men när vi väl kommit ur situationen är vi oftast starkare och visare.

Ofta får man många fina råd när man har det jobbigt, men det är inte alltid det bästa att följa andras människors råd. För det mesta känner man själv i sitt hjärta vägen man bör vandra. Var och en har sin egen väg att gå och sitt eget kors att bära. 

Ensam är stark eller????

Nej, ensam är defintivt inte stark. Och när någon försöker om och om igen att slå en till marken och man inte vet hur man ska göra för att väja för slagen, då kan man känna sig ensam. Många gånger får man bra råd från fina vänner, men när det gäller måste man ta sina egna fajter. Ensam är jag inte. Jag har massor av människor omkring mig som vill mitt väl och sträcker ut en hjälpande hand när det behövs. Jag kan bara säga att jag är välsignad och oändligt tacksam över alla goda människor jag har i mitt liv.

Det var nog bäst som skedde.

Igår hade vi en helt vanlig underbar dag, barnen och jag. Visserligen skulle lillasyster sätta sig på tvären först ett tag, men storebror och jag hjälptes åt att få rätt på henne.

Sen for vi iväg mot svampskogen. Det har ju funnits så mycket svamp i år har jag hört... Jo, men visst hittade vi någon liter trattkantareller, men mest njöt vi av skogen, vädret och hade kul med varandra. Barnen hittade nästan mest svamp och blev riktigt taggade. Lite fika på högsta höjden och sen bar det vidare.

Eftersom det var så fint väder åkte vi också ut till Västra Torups kyrkogård och besökte gammelmormors och gammelmorfars grav. Barnen sprang genast och hämtade vattenkanna och ogräsrensare och började sedan göra vid graven. Allt enligt hur mormor brukar göra när de är där med henne! ...Släkten följa släktens gång... Ni vet den där psalmen man alltid sjunger på begravningar... Härlig är jorden... Viktigt ibland kanske att tänka på sina rötter!

Hursomhelst... just nu tänker jag mycket på mitt liv och varför allt har blivit som det har blivit. Jag kan inget annat än att känna sorg över det, men också en strimma hopp för framtiden. Att jag en gång kan blicka tillbaka och tänka att det var nog bäst som skedde.

Bägaren har runnit över

Egentligen är jag nog väldigt svår att förstå sig på... Jag kan ta mycket skit från människor, vara väldigt flexibel och ge mycket av mig själv.Så fortsätter jag oavsett vad som händer... Men sen en dag händer något som får bägaren att rinna över. Detta hände mig igår. Och när bägaren rinner över, så rinner den över ordentligt. Jag blir jätteledsen, jättearg och oerhört besviken. I de allra flesta situationer och människor investerar jag mycket energi, engagemang och generositet. När jag inte sen får detsamma tillbaka blir jag enormt besviken. Men man kan aldrig ändra en annan person. Andra människor har rätt att välja sitt sätt att förhålla sig till saker. Och jag har rätt att tycka vad jag vill om det. Den enda personen jag kan förändra är mig själv, men vad ska jag förändra? Ska jag bli mindre energisk, engagerad och generös? Eller hur ska jag hantera de här besvikelserna som kommer då och då? Eller kanske går de inte att undvika utan är en del av livet?

Hur man driver unga försäljare till vansinne...

Idag begav jag mig till ännu ett stort tyskt varuhus för att inhandla en helt vanlig telefon. Snabbt och smärtfritt trodde jag. Mediamarkt har ju allt och mer därtill. Men ack vad jag bedrog mig. Först så drabbades jag av samma förvirring som på Bauhaus... Jag kom ju på att jag behöver en brödrost, en microvågsugn och ja, det hade ju varit kul med en ny matberedare... Men när jag hade sansat mig letade jag upp hyllan med helt vanliga telefoner och försökte fokusera. Men hur jag än ansträngde mig så fattade jag noll. Utställningsexemplaren stämde inte på något sätt med kartongerna på hyllorna. För att inte bryta ihop offentligt hämtade jag en intet ont anande ung försäljare och försökte få honom att bringa ordning i mitt telefonkaos. Men inte heller han lyckades. De hade nyligen flýttat telefonhyllan och han fattade inte heller någonting. Kändes bra på något sätt för mig...

Hursomhelst hittade jag en telefon och sen kom nästa utmaning för honom. Jag köpte nämligen en mobiltelefon för ett tag sen och skojade med den försäljaren om att min gamla telefon var från stenåldern. Jag försökte bara vara rolig, men han tittade på mig allvarligt och sa: Ja, det är den faktiskt. Han tyckte att jag borde byta simkort och när jag ringde och beställde det nya sa tjejen som svarade att hon aldrig hade sett ett sånt gammalt simkort förr... Vid det här laget kände jag mig som om det var jag som var från stenåldern... Ännu värre blev det när simkortet kom. Jag kunde inte klura ut hur jag skulle flytta mina kontakter till telefonen för att kunna byta simkort. Detta plågade jag istället försäljaren på Mediamarkt med. När han höll på som värst ringde det och jag var tvungen att ta det samtalet... Efter det fick han fortsätta och när han var klar hade jag bestämt mig för att vänta med att köpa den andra telefonen. Jag kände mig allmänt förvirrad och som om jag gav ett mycket konstigt intryck. Men han skrattade hela tiden och försäkrade mig att han inte tyckte att jag var konstig...

Undrar om han var riktigt ärlig????

Att bli berörd.

Jag älskar massage. Ja, att bli masserad såklart inte att massera. Att en annan människa arbetar med min hud och mina muskler och jag får bara ta emot. Att bli berörd är nog det som vi alla längtar efter. Bli kramad och smekt av någon som tycker om oss och i bästa fall kanske älskar oss. För de flesta människor är det en livsnödvändighet att bli fysiskt berörd. Själv är jag närmast beroende av kramar och försöker desperat att inte limma på mina barn för mycket nu när jag inte har någon man i mitt liv...

Lika viktigt som att bli fysiskt berörd är det att bli emotionellt berörd. Men ibland undrar jag om det inte är svårare för oss att tillåta oss att bli känslomässigt berörda än att låta oss bli fysiskt berörda. Att bli emotionellt berörd innebär ju att man måste släppa taget och låta sig svepas med av känslorna. Det kräver en viss inre trygghet att göra det. Men vågar man släppa kontrollen och låta sig bli berörd av något... av kärleken, av musíken, av Gud... så är upplevelsen större än man kanske hade vågat drömma om...

Alla män lämnar mig...

Ja, det är faktiskt sant. Förra och förrförra veckan hade jag huset fullt av män. Snickare, elektriker och en snubbe från Anticimex som skulle trygghetsbesiktiga mitt hus och hade synpunkter på allt möjligt. Men denna veckan har allihopa lämnat mig... Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska hitta på för jobb som gör att huset åter igen fylls av... ja, just det... MÄN!

En kantors irrfärder i Köpenhamn

Idag var den stora dagen för kyrkomusikerutfärden till Köpenhamn. Den började seriöst och bra med studiebesök på det nýa operahuset i Köpenhamn, men efter det gick det snabbt utför. Redan när vi kom ut från operan började det pratas om öl... och mat naturligtvis. Med raska steg begav vi oss till fots in mot centrum i jakt på en lunchrestaurang. Inga restauranger i sikte fanns, så vi gick in på närmsta ölhak för att stärka oss. Så småningom hittade vi en härlig restaurang med vegetarisk buffé och med lite mer öl till smakade det utmärkt.

Efter lunchen tog vi tåget till Vallby där vi skulle titta på en orgel. Vår kära ordförande och tillika reseledare hade köpt tågbiljetter som verkade väldigt dyra för den korta resan. På något sätt blev det en fix ide för honom att kolla om det var rätt biljetter, så han frågade alla vi stötte på vad det borde ha kostat att åka tåg från Köpenhamn till Vallby. Och jag lovar han kommer att drömma om det inatt. Väl framme vid Jesuskirken upptäckte vi att vi var över en timme för tidiga. Vi skyllde det på språkförbistringen, men det var nog inte hela sanningen då organisten var svensk!!! Vad skulle vi då göra?? Ja,ett gemensamt intresse är ju att äta och dricka, så cafe latte och kaka intogs i solskenet på ett café.

När det väl var dags att kika på orgeln, visade det sig att organisten där var nästan besatt av orglar och hade fyllt kyrkan med såväl stora som små orglar. Fantastisk kyrka och fantastiska orglar. Sen var det dags att bege sig till Sverige igen efter en rolig och intressant dag i Köpenhamn.

Jag har visserligen inte världens äldsta yrke, men...

...idag kändes det som om jag har världens bästa yrke. Jag har idag spelat på fyra gudstjänster i tre kyrkor. Två dopgudstjänster, en högmässogudstjänst och en familjegudstjänst. Så många möten med så många människor... man kan inte annat än känna sig priviligierad. Jag känner enorm glädje över att få syssla med det jag älskar, nämligen musik och att dessutom få möta alla dessa människor. Underbart!!

Men ändå, mitt i all denna glädje... det stora vemodet. En sådan underbar dag som idag... om jag hade varit ledig och levt med min familj fortfarande hel. Då hade vi med all säkerhet åkt upp till Göinge och plundrat skogarna på alla kantareller som fanns och sen hade vi åkt hem och ätit upp dem och naturligtvis grillat något gott. Jag hade druckit ett glas rött och de andra hade druckit Coca-cola...

När man lämnar någon eller något ska man komma ihåg att man lämnar inte bara det svåra bakom sig utan man lämnar också det goda...

Jag får nervsammanbrott på Bauhaus!

Häromdagen begav jag mig till det stora byggvaruhuset Bauhaus för att kika på golv. Mycket målmedveten stegade jag in och hittade faktiskt golven ganska omgående. Det fanns oändliga mängder golv i olika prisklasser och jag överdriver inte om jag säger att jag kände mig fullständigt vilsen bland alla dessa golv. Hur ska man kunna veta vad det är för skillnad mellan ett laminatgolv för 44:- kvadratmetern och ett förr 299:-? Vad göra? Jo, jag ryckte såklart tag i första bästa försäljare som gick förbi och lät honom undervisa mig om allt man bör veta om golv. Efter en lång stund såg han trött ut och då insåg jag att jag var tvungen att mot min vilja låta honom gå. Nåja, nog om golv.

När jag hade tittat på golv fick jag för mig att titta på plastmattor, men innan jag hittade dem så kom jag på att jag nog behöver en ny brevlåda. Tänk det finns också på Bauhaus. Kanske skulle jag köpa en sån, tänkte jag plötsligt... Men se där finns ju lampor... Det behöver jag ju också... För att inte tala om toasitsen jag köpte på IKEA, som gick isönder meddetsamma... På Bauhaus finns hela 35 stycken att välja på... Om man nu inte har beslutsångest redan innan... Efter det såg jag billiga plastbackar som passar till rytminstrumenten på jobbet. De som jag ska sortera någon dag, när jag får tid...

Behöver jag säga att min hjärna vid det här laget var totalt sönderkokt av alla intryck och alla möjligheter som det här varuhuset erbjuder. Jag gick därifrån utan att ha köpt något, men uttorkad och med alldeles för lågt blodsocker. Ett gott råd: Ska ni till Bauhaus så drick Red Bull och ät en rejäl middag först, så ni står er och inte får nervsammanbrott.

Hjälp min dotter är en shopoholic!!!!

Idag fick jag något bekräftat som jag länge har misstänkt. Min dotter är en shopoholic. Ja, jag håller med. Det låter som en dålig amerikansk realityserie... Men det är svensk verklighet.

Idag åkte jag och dottern iväg till årets händelse. Sonen valde bort detta och ville leka med en kompis. I efterhand förstår jag honom, då han kanske anade vad som skulle hända. Årets händelse är loppmarknaden i Västra Torup. För er som inte vet var den orten ligger, så kan jag upplysa om att den ligger mitt emellan Tyringe och Perstorp. Om ni inte känner till de här orterna heller, så råder jag er att ringa till er geografilärare i grundskolan och klaga på att ni fick bristfällig undervisning.


Nåja, när vi kom till loppmarknaden idag hann vi inte mer än av bilen så fick dottern något vilt i blicket. Hon började vrålshoppa direkt i leksaksståndet och fortsatte sen bland prydnadssakerna. När jag inte ville betala mer så lyckades hon övertala sin mormor att betala. Och det var ju inte så svårt...


Behöver jag säga att bilen var överfull när vi åkte hem...

En känsla av sammanhang.

I lördags kväll somnade jag med ett leende på mina läppar och mitt emellan de två viktigaste personerna i mitt liv, nämligen mina barn. Innan på dagen hade vi varit på släktträff i Helsingborg och träffat min pappas syskon med familjer. Så roligt att ses igen och så mycket att prata om. Trots att det går i vissa fall många år mellan mötena med en del i familjen går det inte att ta miste på kärleken och värmen som fyllde min fasters hus i lördags. Jag är glad för och glad i min stora familj. Det är nära till skratt men också nära till gråt. Ibland känner någon att man måste ryta till och det är också ok, då banden är starka och klarar utmaningen i ärligheten. Att uppleva allt detta och känna sig omsluten av värme och kärlek helar mitt såriga hjärta och ger mig något jag behöver mer än någonsin...

En känsla av sammanhang.

Tänk om jag hade varit Julia Roberts...

Då hade jag kunnat gå på gatan som en "Pretty Woman" och plötsligt träffa en mångmiljonär som ville gifta sig med mig. Vid altaret hade jag övergett honom och blivit en "Runaway bride" och sedan stuckit iväg till "Min bäste väns bröllop". När jag sen inte lyckats stjäla brudgummen från bruden hade jag besökt en bokhandel i "Notting Hill". Till slut hade jag gett mig ut på en resa för att finna "Kärleken, lyckan och meningen med livet".

Nåja, nu är jag inte Julia Roberts, men mitt liv är tämligen händelserikt ändå och vem vet... Kanske kommer någon att göra film om allt som har hänt i mitt liv en dag...

Hoppsan jag är visst både händig och en mästare på att grilla...

Inget fel på självförtroendet där inte tänker ni nog. Nej, helt rätt! Just nu i denna sekund är det på topp,  för att förmodligen dala inom några minuter. Men man får glädja sig åt det lilla.

Detta enorma momentana självförtroende kommer sig av att jag i söndags tog mig an att skruva ihop en splitterny Webergrill. Varför skruvar man ihop en grill när sommaren snart är slut? Ja, det kan man fråga sig... Men så hände det sig i alla fall. Jag öppnade kartongen till den nyinköpta grillen och ut kom en massa manicker som inte alls såg ut som en grill. Hur ska det här gå tänkte jag. Med stort allvar och djup koncentration tog jag mig an utmaningen. Tro det eller ej, efter ett tag hade alla de obegripliga manickerna förvandlats till en grill. Men jag ska inte ta åt mig hela äran. Sonen var mig behjälplig och utan hans hjälp hade jag nog slitit mitt hår och suttit och spelat på tungan vid det här laget...

Nu kom nästa utmaning... Att grilla! Redan från början krånglade det. Hur vi än bar oss åt fick vi inte fyr på briketterna. Efter många om och men så brann det, men det blev liksom inte någon fart på det... Vad göra? Jag fick en snilleblixt och tänkte att den där mojen i bottnen kanske borde öppnas... Guess what, nu blev det fart på grillen och det tog inte lång tid förrän barnen och jag kunde grilla både hamburgare och marschmallows.

Behöver jag nämna att jag njöt av mina barns förtjusning över sin händiga grillande mamma?

En vindpust och så förändras livet...

Ibland förvånas jag över hur snabbt allt kan ändras i livet... Det man tog som givet och förlitade sig på kan ändras på en bråkdel av en sekund...Åter igen påminns jag om valen vi har i livet. Vi kan inte kontrollera allt som sker i våra liv, men vi kan välja hur vi förhåller oss till det... Det är där utmaningen ligger... När det sker som man aldrig trodde skulle ske... Att då förhålla sig på ett sätt som gör att man tar sig själv och sina närmaste helskinnade ur situationen... Det är det som är utmaningen i livet...

Arg!!!!

Idag är jag bara ARG! Det finns en del människor som bara är intresserade av att skydda sin egna ryggar och bryr sig inte om vem man trampar på och gör illa i processen. Jag tänker inte längre tiga stilla och låta mig trampas på...

Idag är jag bara ARG!!!!!

Att vara varannanveckasmamma...

Jaha, så är jag en varanannveckasmamma då... Något som jag hade lovat mig själv att aldrig bli... Men livet ville annorlunda...
Efter två veckors "singelliv" då jag hade besök av, var på middagar hos goda vänner och släktingar från "Långtbortistan" och dessutom hann med ett och annat pubbesök, så har jag nu mina barn hos mig. Barnen som är centrum i mitt universum. Men hur gör man när man är en varannanveckasmamma? När man ena veckan är 100% mamma både till kropp och själ och andra veckan bara mamma i själen. Var sitter on/off-knappen till mammarollen? Jag har i alla fall inte hittat den ännu...

Kan man ha ex-grannar???

Insåg för några veckor sen att jag inte bara kommer att ha en ex-sambo utan faktiskt även kommer att ha ex-grannar. Mina  grannar som finns där för mig i vått och torrt. Grannarna som vi har firat födelsedagar och helger med och som vi ibland byter barn med. Skjutsar barn fram och tillbaka från aktiviteter, ger dem mat och ser till att de får vad de behöver. Ibland vet man inte vilket barn man har med sig... Det kvittar, då de nästan har blivit som gemensamma barn... Nu är vi inte längre grannar, men de starka banden kommer att hålla i sig, det vet jag... Grisarna på Ryet behöver matas ibland när husfolket är på semester och jag kommer att behöva hjälp med snöröj...

Tid för kärlek

Idag tänker jag inte skriva något själv utan citera någon annan...Det kanske man inte får... Men det är så mycket man inte får göra, men gör ändå...Och så mycket man inte borde göra, men gör ändå.... Så här kommer nu en del av en dikt av Ulf Lundell:

"Nu när det är gjort vill jag bara säga en sak
och det är
att det är tid för kärlek nu
och eftersom det är det
så tänker jag ägna mig åt just det
Kärlek
Och kom ihåg att jag har skrivit under
så kom inte hit igen
Jag har inte tid med er
Jag har bara tid för
kärlek"

Att bygga upp, inte riva ner...

Jag vill bygga upp inte riva ner. Hela mitt liv har jag strävat efter att bygga upp. Oavsett om det gäller jobb eller privatliv så vill jag känna att jag bygger upp någonting. I över tjugo år har jag byggt upp ett liv med en familj och ett hem med trädgård, djur och möjligheter att leva det liv som jag vill leva. Nu har jag under en tid fått uppleva hur det är att bryta upp något jag byggt på länge. Jag kan ärligt säga att något liknande vill jag aldrig mer uppleva.

Nu har vi fyrat av morfar...

Min pappa fyllde år i fredags. Hela veckan har barnen pratat om att vi skulle fyra morfar till helgen. Förgäves har jag försökt förklara att det heter fira och inte fyra. Första gången någon av dem sade fyra höll jag på att skratta ihjäl mig. Jag såg framför mig hur min pappa satt på en rymdraket och hur jag, barnen och mormor hjälps åt att sätta fyr på raketen. Sedan står vi lugnt kvar på marken och ser hur morfar åker iväg upp i rymden sittandes på en raket.

Nåja, nog firade vi morfar igår. Men det gjorde vi med att äta smörgåsbord på Spången och jag kan försäkra alla nervösa att min pappa slapp åka rymdraket...

Här kommer alla känslorna på en och samma gång...

Ibland känns det som om alla känslor inte ryms i kroppen. Just nu befinner jag mig mitt emellan två hem. Vårt hus som jag har betraktat som mitt hem i snart sjutton år. Vårt hus som vi har renoverat och slitit med i många år och där jag trodde att jag skulle bo länge. Ett hus och en trädgård som jag inte kunde tänka mig att lämna oavsett vad som hände. Sorgen jag känner över att lämna gården, trädgården och drömmen om det livet är obeskrivlig...

Mitt nya hus, mitt alldeles egna hus känns ännu inte riktigt som mitt hem. Mina saker finns inte här och jag har inte hunnit sätta min prägel på huset. Det känns som att börja om från början. Huset behöver fixas till på alla möjliga sätt. Skillnaden är bara att nu är jag ensam om att göra det. Ibland undrar jag om jag är galen på riktigt...Ibland, men bara ibland kan jag skymta ljuset i tunneln och känna en aning glädje och förväntan över det nya liv som väntar på mig...

Skenet bedrar...

Hela mitt liv har jag fått höra: "Du är så stark". Förutom det får jag nu även höra:"Du ser så pigg ut". Visst är det roligt med glada tillrop och jag vet att alla bara menar väl. Men ibland blir jag trött och irriterad över att jag tydligen utstrålar detta och inuti känner jag mig just nu bara skör och fullständigt uttröttad. Jag anstränger mig inte för dölja något eller att försöka framstå som någon annan än den jag är, men tydligen går det av sig själv.... Varför vet jag inte...

Det enda som har varit viktigt för mig i livet har varit att hålla ihop min familj och att bli sedd och älskad som jag är...Inget av det har jag lyckats med...

Till alla mina medresenärer...

För ungefär 1½ år sedan sa min kloka pappa en sak till mig som jag lade på minnet. Ja, han är faktiskt klok ibland, även om jag många gånger under min uppväxt och min vuxna tid har undrat om han är riktigt klok.... Han sa: " Sitt still i båten, så går den själv i hamn". Ovanligt för honom att säga så, då han liksom jag och en del andra Jönssons gärna springer i förväg och stångar pannan blodig för att lösa något som hade löst sig med tiden ändå. Vad han menade med att säga så, var att jag skulle inte oroa mig för mycket utan att vägen man ska vandra visar sig med tiden.

Allt eftersom tiden har gått har det visat sig att jag har haft medresenärer i min båt. Mina medresenärer har hjälpt mig att hålla båten på rätt köl när det har stormat som mest. Jag har fått omslutas av oändlig omtanke och kärlek privat men också på jobbet. Samtal, SMS, epost, kramar och mera samtal.... MEN när det väl gäller så vem måste styra båten??? Jo, det kan bara jag... och den känslan av ensamhet som kommer då är oändlig...

Så jag är oerhört tacksam över alla mina medresenärer...

Stanna livet jag vill hoppa av!

Idag vill jag inte vara i min kropp eller i mitt liv heller för den delen. Det har varit too much for far too long. Samtidigt går livet vidare vare sig jag vill det eller inte. Jag har insett att jag måste snart ändra informationen på bloggen eftersom den inte stämmer längre. Men jag kan på något sätt inte förmå mig att göra det. Någonstans långt inom mig finns en stor sorg över att det inte är sant längre och samtidigt en stark längtan efter att det skulle vara sant.

Ibland önskar jag att jag hade kunnat vrida tiden tillbaka och gjort, sagt och valt annorlunda.

När livet inte blir som man har tänkt sig...

Hur gör man då? När hoppet har försvunnit och drömmarna har gått itu. När ens liv har blivit ett ingenmansland där man försöker hitta en plats att finnas på. När man har avslutat ett liv men inte påbörjat ett nytt. Hur gör man då?

Hur plockar man ihop bitarna av det liv man hade för att skapa ett nytt?

Ibland finns bara sorg och smärta...

Jag har alltid upplevt livet som en kamp...Och uppriktigt sagt orkar jag inte längre... Ja, jag tänker inte ta livet av mig alltså. Livet är alldeles för värdefullt för det. Men jag orkar inte kämpa längre med att få allt att fungera. Jag har bestämt mig för att överlämna mig...Åt Gud...Åt universum... Som för mig är samma sak...Att överlämna sig innebär att släppa alla rädslor och låta känslorna strömma fritt. Att acceptera det som kommer fram och att leva i det.

Ibland finns bara sorg och smärta...Sorg över det liv som inte blev...Och smärta över det liv som blev...

Gud är som Charles Ingvar Jönsson

Det visste ni inte. Att Gud är medlem i Jönsson-ligan alltså. Lita på mig, jag vet, jag är nämligen också medlem i Jönsson-ligan...

Skämt åsido...Även om Gud kanske inte intresserar sig för att göra inbrott i Franz-Jäger-kassaskåp, så har Gud en likhet med Sickan... Gud har liksom Sickan en plan... Men här slutar likheten... När Sickan gör upp en plan helt själv, tajmad och klar in i minsta detalj, så gör Gud sin plan efterhand och den gör han tillsammans med oss. Så därför kan den aldrig bli tajmad och klar på förhand eftersom Gud väntar på oss... Att vi ska säga ja eller säga nej till att vara medskapare av planen för våra liv..

Livet är en pest.

Ja, ni läste rätt. Idag är livet en pest och inte en fest. Alla är sjuka, ja, inte i huvudet alltså utan sjuka på riktigt. Jag är helt slut, ont i huvudet och halsen och barnen har svinkoppor, ont i magen och feber. Mannen är som vanligt sjukast av alla med ont i halsen, hög feber och frossa.

Jag har fortfarande höga förhoppningar om att jag inte ska bli så sjuk som han är, men den som lever får se... Ja, alltså ingen kommer att dö förhoppningsvis.

Idag är livet pest, men igår hade jag värsta energikicken och tyckte att jag var mycket piggare än i söndags. Vad tror ni det resulterade i? Jo, värsta mormorskomplexet. På mindre än en timme hade jag kokt tre sorters marmelad. Svartvinbärsmarmelad med rom, krusbärsmarmelad med whiskey och björnbärsmarmelad med valnötter. Ja, jag vet, jag är lite manisk och förstår att folk ibland undra om jag är en duracell-kanin. Det roliga med det här är att ingen i familjen äter så mycket marmelad... Istället plågar jag mina kära arbetskamrater och mina kära grannar med all marmelad. De är snälla och håller god min...

Men som sagt idag är livet pest och i min skalle är det mental istid...

I mitt hjärta finns mormor.

Ibland saknar jag henne så otroligt mycket att det gör ont. Hon var som ni säkert redan har listat ut världens bästa mormor. Hemma hos mormor stod tiden stilla och allt var förutsägbart. Inte på ett tråkigt sätt utan på ett tryggt och hemvant sätt. Där var alltid ordning och reda och kvällsmat serverades klockan sex och bestod av smörmadar och mjölk. Smörmad är göingska och betyder smörgås på svenska. Jag har förmånen av att vara första barnbarnet till äldsta dottern så ni förstår att jag var efterlängtad. Min mormor var plikttrogen, ansvarsfull och tjänande. Det var väldigt viktigt att hon alltid skötte sina sysslor. Men när jag kom och hälsade på lade hon ALLT åt sidan för att vara med mig. Vi satte oss vid köksbordet och där satt vi sedan i timmar och pratade och pratade.

Hemma hos mormor fanns också en gammaldags matkällare. På hyllorna där stod allt uppradat. Plommonmarmelad, äppelmos, svartvinbärsgele, lingonpäron är bara en bråkdel av vad hon hade där. För att inte tala om de stora Höganäskrusen med inlagda gurkor. Allt skulle tas till vara.

Jag minns en dag för några år sedan när mormor förärade mig sina handskrivna recept och sa till mig: " Nu ska du ha de här, jag kommer inte att göra sånt här mer". Det kändes lite som om hon menade att det var min tur nu att föra arvet vidare. Det har jag försökt också. Liksom mormor älskar jag att odla och ta till vara allt som jag odlar och plockar på buskar och träd. Vi är lika på många sätt mormor och jag, men hon tillät sig aldrig att njuta riktigt av livet, som jag tycker mig kunna göra. Jag tänker mycket på henne och saknar både henne och morfar, men jag vet att de finns någonstans och håller ett vakande öga på mig...

Den magiska känslan av vatten...

Jag älskar vatten och tror faktiskt att jag är beroende av det. Att dricka vatten, att simma i vatten, att höra ljudet av vatten och framförallt den magiska känslan av vatten mot kroppen. Vatten är livgivande och renande både i kroppen och utanpå kroppen.

Jag dricker mycket vatten varje dag och min kropp har vant sig vid detta. Skulle jag av någon anledning inte dricka så mycket en dag så mår jag mycket märkligt. Nåja det går ju väldigt lätt att reparera...

De senaste åren har jag dessutom skämt bort min kropp med att simma tre gånger i veckan. Med åren har jag tränat upp min simhastighet så det blir 4-5 kilometer simning varje vecka. Kroppen mår bra av detta. Konditionen blir bra och man stärker kroppens muskler. Men det finns också en annan vinst med det. Själen mår också bra av att simma. Efter en stunds simning har jag gått in i mig själv totalt och det blir en slags meditation.

Att lyssna till ljudet av vatten kan också vara en form av meditation. Att sitta vid en bäck om våren och lyssna till porlet... Finns det något mer rogivande?

Men det jag tycker mest om egentligen är att bara vara i vatten... Helst i havet en varm sommardag, men badkaret hemma duger under kallare delar av året. Att sänka ner hela kroppen i vatten och känna känslan av vatten mot huden... Det är magiskt...

Kärlek i Bromölla

Jag körde förbi Bromölla idag på väg hem från Valje herrgård, där jag har tillbringat ett dygn med några kollegor i styrelsen för Lunds stifts kyrkomusikerförening. Vi har slagit våra kloka huvuden ihop och tagit några beslut som förhoppningsvis kommer att leda till något...

Men det var inte det jag skulle skriva om... När jag körde förbi Bromölla kom jag att tänka på när jag var där för ett par månader sen och sjöng på Bromölla dagcentral. I pausen satt jag med ett äldre par och fikade. Redan från början lade jag märke till den stora samhörighet och närhet de utstrålade. Vi pratade om hur viktigt det var att göra det mysigt hemma och till exempel tända ljus. De berättade att de tände ljus varje dag hemma. Jag tog för givet att de var ett sånt där gammalt strävsamt par som levt hela sitt liv tillsammans, men döm om min förvåning när de berättar att de bara levt tillsammans i sex år. Båda var över 80 år,hade blivit änklingar och sedan funnit en ny kärlek på gamla dar!

Några få lyckas leva hela sina liv tillsammans och vara lika förälskade i varandra hela livet. Andra tappar bort kärleken och varandra på livets långa resa och lämnar den gemensamma stigen. Sen finns de vissa som gör allt vad de kan för att hålla skenet uppe för andra, för sin partner och för sig själv att de lever en lycklig relation.

Jag kommer aldrig att glömma det här äldre paret. Deras historia gjorde mig varm om hjärtat. Livet ger oss alltid nya chanser att bli lyckliga och det är aldrig för sent.

La Famiglia...

Familjen är oerhört viktig...Inte bara den närmsta familjen dvs. man och barn, utan jag pratar om hela stora, tjocka släkten... Det är något alldeles speciellt att vara bunden till någon annan med släktband. Det finns de som har känt mig så länge jag har levat och vet nästan allt om mig. Även om vi inte ses eller hörs av varje dag eller ens varje vecka så VET jag att de finns där för mig om det behövs. På samma sätt har jag funnits i andras liv sen de föddes, vet mycket om dem och skulle inte dra mig en sekund att göra allt för dem om livet rasade samman.

Jag har inga syskon. Jag saknade aldrig det heller när jag växte upp, men som vuxen saknar jag det mycket. När mina föräldrar en gång är borta, vem ska då minnas med mig? Vem ska jag dela alla de ljusa och de mörka minnena med? Till vem ska jag säga: "Kommer du ihåg när...?"

Under en period i min uppväxt träffade jag inte min släkt så mycket och jag tror att detta har bidragit till min stora längtan efter och starka känsla för släkten. Om man har någorlunda fungerande relationer inom släkten finns det inget som kan ge så mycket styrka, trygghet och kärlek som familjen...

Till alla i min stora, vida familj: Love you all always...

Viva la Famiglia!!!

Att inte lyssna inåt...

För ett par dagar sedan skrev jag om det jag kallar kroppens sanning och om vikten av att lyssna inåt. Jag tror att om man ska leva livet fullt ut behöver vi ha balans i kropp och själ. Genom att lyssna på våra kroppar och vara uppmärksam på de signaler vi får från dem och från vårt inre kan vi upprätthålla en god kontakt mellan kropp och själ. Varför är det så viktigt då? Jo, jag är övertygad om att vägen till ett rikare, fullödigare liv går genom att utvecklas som människa och att just lyssna på de signaler som kommer från kropp och själ. Om vi inte har en god kontakt däremellan går vi miste om viktig information om hur vi känner, hur vi tänker, hur vi förhåller oss... Det vet man väl, tänker du. Nej, jag tror inte vi alltid är medvetna om allt. Det som är obekvämt och svårt tränger vi ofta undan och tar inte itu med. Om vi har en god kontakt mellan kropp och själ har vi lättare att arbeta med det som är jobbigt för oss och kan på sikt lösa våra problem. Många menar att det är först när vi möter svårigheter i livet som våra inre sår kommer till ytan och har möjlighet att läkas. I de situationerna är det viktigt att kontakten mellan kropp och själ finns där.

Vad händer om vi inte lyssnar inåt då? Om vi känner sorg och smärta över något och väljer att inte möta det utan"stoppa huvudet i sanden"? Jag tror att för det första missar vi tillfällen att utvecklas som människa och för det andra tror jag att problemen kan sätta sig i kroppen. Vi får kanske kroppsliga symptom som migrän, ryggvärk etc. eller kanske vi blir nedstämda och deprimerade. Den största faran med att trycka undan sorg och smärta är nog ändå den att förr eller senare kommer det som vi tränger undan att komma upp till ytan igen. Då kan det komma upp utan förvarning  i situationer vi minst anar det. Det blir svårt att hantera och vi vet inte varför vi reagerar som vi gör.

Nej, våga se livet i vitögat och lev mitt i stormens öga. Belöningen som väntar när stormen har bedarrat är rikare än vi kan förställa oss...

Längtan efter liv...

Nästa vecka ska jag åka med jobbet på de årliga planeringsdagarna. I  år drabbar vi Skanörs gästis i två dagar. Ja, det heter planeringsdagar, men i själva verket gör vi inget annat än äter gott, dricker vin och badar bubbelpool... Nej, jag skojar bara... Jag tänkte att jag får kanske förtydliga det så ingen anmäler oss för Skatteverket, Lunds stift eller någon annan instans som kan tänkas ha synpunkter.

I själva verket är vi ganska seriösa när vi åker iväg allihop för att planera och reflektera tillsammans. Det vill säga alla utom jag... Jag gör vad jag kan för att allt ska bli mer oseriöst...

Varje år får vi dessutom träffa en medbjuden föredragshållare som ska inspirera oss på olika sätt. Rubriken årets gäst har valt är just: "Längtan efter liv". Jag tycker att det är en så vacker formulering. Jag älskar ordet "längtan" och "längtan efter liv" kan innebära så mycket. 

Att få kontakt med sin inneboende livskraft och att leva livet fullt ut är väl egentligen vad livsresan går ut på. Varje individ har sin resa att göra för att komma i kontakt med sin livskraft och bli den man är ämnad att vara. Vi bär hela livet inom oss, bara vi vågar tro det...

Igår hängav jag mig åt lust...

En av mina stora lustar i livet är nämligen matlagning. Ni trodde kanske att ni skulle få läsa om en helt annan lust.... Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.... Men nu handlar det om mat, som är en stor källa till njutning i vår familj. Igår greps jag av stor inspiration på eftermiddagen och på mindre än en timme hade jag lagat till hoummus, lammnavarin och en päron- och mandelkaka. Nåja lammnavarinen skulle sen småputtra på spisen ett par timmar, så maten introgs inte förrän lite senare. Hoummusen blev otroligt god och den nåt vi med tannoir som är ett tunnbröd från Mellanöstern. Till varmrätt blev lammnavarin med råris och quinoa för den som önskade det. Lammnavarin är en fransk lammgryta och dofterna när den puttrade i köket fick mig nästan att tro att jag var tillbaka i 2002 då vi hyrde en gård i Provence. Där lagade vi mat i ett utekök med grill. I taket växte naturligtvis vinrankor.. Bredvid poolen växte två stora fikonträd, som var överfulla av mogna fikon. Vi köpte konjak och lade in dem i och åt sedan som dessert till en mogen Saint Agyr. Behöver jag säga att vi drack Sauternes till?

Nåja tillbaks till lammnavarinen...Egentligen en vanlig lammgryta med ärtor, morötter, vitlök, tomatpure och såklart rosmarin. Till denna blandade jag ihop en sallad med rucola, tomat, avocado, fetaost, torkade tranbär och solrosfrön. Otroligt gott och många olika smaker samsades i denna måltid.

Till dessert blev det en enkel mandel- och päronkaka med lösvispad grädde. Denna kan jag inte till fullo ta åt mig äran för, då jag hade stor hjälp av dottern som älskar att baka.

Ja, Provence finns i mitt hjärta och vi har varit där ett antal gånger. Två gånger har vi hyrt hus tillsammans med kompisar och kunnat njuta av traktens råvaror och laga till vår egen mat. Jag hoppas att jag någon gång i mitt liv kommer att återvända dit...

Det finns en sång som börjar: " Vill du följa mig till Provence, vill du dansa en kärleksvals med mig...?", Me dne finns inte att hitta, så ni får nöja er med denna:

Kroppens sanning

Jag läser en bok just nu...Ja, jag vet föga överaskande... Det handlar om våra inre övertygelser och hur vi skapar våra liv utifrån dem. Våra inre övertygelser är till största delen omedvetna och formas innan sju års ålder då hjärnan tar in all information utan någon form av kritisk granskning. Allt vi hör då tar vi till oss som sanningar. Utirfrån dess tidiga omedvetna övertygelser gör vi sedan val i livet som skapar vår livssituation. Våra övertygelser ligger också till grund för vad vi förväntar oss av livet och av andra människor. Har vi fått kärlek och bekräftelse tidigt i livet förväntar vi oss att få det senare också och gör val som leder till att vi lever ett liv där vi får våra förväntningar uppfyllda. Har vi däremot tidigt blivit berövade kärlek och bekräftelse och kanske då tror att vi inte är värda det, kommer att att göra val som leder till att vi upplever just detta.

Ja, detta låter ju deprimerande om man nu inte tycker sig ha haft en perfekt barndom. Kommer då hela livet att bli präglat av de första sju åren eller kan man ändra sina inre mer eller mindre omedvetna övertygelser? Ja, självklart kan man det. Själva nyckeln är just att avslöja de omedvetna övertygelserna och göra dem medvetna. Först när vi är medvetna om våra inre övertygelser kan vi börja förändra dem. På så sätt förändrar vi även våra liv, eftersom vi då kommer att göra andra val grundade på våra nya övertygelser.

Hur avslöjar man då sina omedvetna övertygelser? Ja, en väg in är våra känslor och vår intuition. När svåra saker händer i livet reagerar vi ofta med smärta, sorg eller ilska. Då har vi gyllene tillfällen att lyssna inåt på vårt hjärta och vår intuition och vi kan börja uppfäcktsfärden inåt för att ta reda på vilka övertygelser som egentligen styr oss...

En av mina arbetskamrater säger ofta: "Lyssna till ditt hjärta". Jag tror att många svar vi söker efter i livet finner vi i vårt eget hjärta och därför är den egna kroppens sanning viktigare än andra.

Här kommer en låt som inte har med inlägget att göra förutom just titeln....

Undrar vad alla skulle tycka om jag...

slutade sminka mig...
slutade använda smycken...
bara gick klädd i yogakläder...
rakade av allt håret...
tatuerade hela kroppen...
piercade alla möjliga delar av mig själv...
slutade duscha...
började snusa...
började röka...
hängde på facebook hela nätterna...
avslutade alla meningar med: "mannen"...

Förmodligen skulle inte folk bli så chockade som jag hade önskat, så därför blir det nog inget av med de här planerna.... Men seriöst så har jag faktiskt funderat på att tatuera mig ändå tills häromdagen när någon sa att gifterna från tatueringsfärgen lagras i hjärnan... Knäppare vill jag ju inte bli så det blir kanske ingen tatuering heller...

Men skit samma... I´m still a rockstar no matter what....

Kan man tävla i kärlek?

Så här ett par dagar efter den stora finalen i ni vet vilken tävling så kan man ju ställa sig den frågan. Många har ju envist hävdat att man inte kan tävla i musik och jag har ännu inte tagit ställning för eller emot. Vissa år sitter jag som trollbunden tillsammans med barnen framför dumburken och fäljer spektaklet och andra år har jag ingen aaaaning vem som sjunger vad och vilka som har skrivit... Det sistnämnda kan ju kvitta egentligen eftersom det tydligen bara finns tre låtskrivare i hela Sverige vad gäller låtar som kommer med i melodifestivalen. Eller är jag orättvis nu kanske...

Hursomhelst så tävlar vi inte i musik i vår familj utan i kärlek... Jag brukar tävla med mina barn i den här grenen och jag ser alltid till att det slutar oavgjort... för husfridens skull...Hur går det till då undrar säkert alla... Jo, det börjar helt enkelt med att någon utmanar någon annan genom att säga: " Jag älskar dig mer än du älskar mig" och då kontrar den andra med:" Nej, jag älskar dig mer". Sen håller det på sähär ett tag tills någon höjer ammunitionen med att säga: " Jag älskar dig miljoners" och sen följer: " Jag älskar dig miljoners miljarders". Och så där håller vi på tills jag hittar något sätt att avrunda det hela så att alla vinner och går ur fighten med hedern i behåll och lika älskad som alla andra....

En gång kom jag på att säga till dottern: " Jag älskar dig oändligt mycket". Då blev hon först tyst och visste inte vad hon skulle säga... Men kom snart igång igen och försökte trumfa över.

Appropå melodifestival så gillade jag den där Abbaliknande låten. Det kom flashbacks från 1974 då bästa kompisen och jag naturligtvis var Frida och Agnetha och mimade till "Waterloo". Behöver jag säga att jag var Frida.....

Discofeber på Ryet

I fredags drabbades Ryet av stora discofebern. Det var disco i metropolen Stehag. Kvällen inleddes med disco för 6-8-åringarna i en och en halv timme och sen var det 9-10-åringarnas tur i två timmar. Eftersom vi här på Ryet har svårt att hålla koll  på vem som är vilkas barn när det gäller att skjutsa till aktiviteter, hämta vid skolbussen eller se till att de får mat, bestämde vi oss snabbt för att turas om att skjutsa till discot. Vi har ju dessutom barn i olika åldrar så det blev några turer fram och tillbaka. Men vi vuxna var inte ledsna för det. Vi passade på att äta gott och dricka gott tillsammans mellan varven.

Kvällen utvecklade sig dock lite oväntat... Eller kanske egentligen inte så oväntat med tanke på hur de är... Männen vi lever med... Grannfrun och jag... Vi delar väldigt mycket... Numera även namnet... Nåja, jag ska komma till saken. När vi väl hade ätit och andra turen till discot var avklarad blev männen som besatta... Ja, inte av oss som man kanske skulle önskat, utan av att via två datorer få en GPS i en hjullastare att skicka SMS till en mobiltelefon... Ja, jag vet, detta låter märkligt, men hade ni känt dem så hade ni inte förvånats... Hursomhelst detta tillbringade dessa två herrar tre timmar med att få till stånd... Tror ni dem lyckades? Nej, rödflammiga i ansiktet och med tom blick fick de avbryta vid halvtolvsnåret med stora planer att ta upp kampen med GPS:en och mobilen en annan gång...

Här kommer en gammal discogoding så vi kan minnas 80-talets discofeber. Visst går man igång när man hör denna???

                                                                                 

...dansar i månens sken...

Ja, jag är ett månbarn och skulle inte dra mig för att gå ut och dansa i månens sken...om det inte bara vore så förbannat kallt... En gång har jag faktiskt dansat naken till just den låten med Suzzies orkester. Som tur är var det bara jag där...

Hur det än är med dans i månens sken, så måste jag erkänna att jag är väldigt påverkad av fullmånen. Inte som en av kyrkvaktmästarna trodde på jobbet förstås... Han undrade om jag blev extra hårig och började yla vid fullmåne...Riktigt så illa är det inte, men för det mesta blir jag superkänslig, gråter för allt och jättelåg alternativt ilsken som ett bi och lättirriterad. Om jag känner mig så här utan någon speciell anledning kan jag nästan alltid titta ut genom fönstret och konstatera att det är fullmåne och därigenom dra en lättnadens suck.  Värre än så här brukar det inte bli.

Fast ibland har jag undrat varför det ligger ett och annat dött får ute i hagen dagen efter fullmåne, och varför mina kläder ligger bredvid sängen helt blodiga... :)

...och en dröm om att havet kan göra mig vackrare...

Det är Uffes ord...Ja, Lundell alltså, vem trodde ni? För mig finns bara en Uffe. Jag har avgudat honom i många år. Hans musik, hans lyrik och inte minst hans inställning till konstnärskapet och livet i allmänhet. Han har gått sina egna vägar och stått för det...

Ja, egentligen tänkte jag inte skriva om honom. Jag tänkte skriva om havet och då drog jag mig till minnes diktstrofen jag har valt som titel till dagens blogginlägg. Jag har alltid haft en speciell relation till vattten så länge jag kan minnas. Mina föräldrar har alltid sagt att jag kunde bada i havet i timmar och mannen i mitt liv säger att jag kommer aldrig upp om jag en gång har hoppat i... Jag älskar havet... Att simma i det, att betrakta det, att lyssna till det. Vilka färger det har när solen speglar sina strålar i det i solnedgången eller en solig sommardag....glittret på vågorna...

Ja, jag har kanske inte en dröm om att havet kan göra mig vackrare, men jag vet i alla fall att det kan göra mig helare...

Hur många tidningar kan man läsa egentligen???

Jag är en prenumerationsförsäljares våta dröm... Ja, jag förstår att ni blir lite chockerade nu, men tyvärr är det inget skämt. Av någon anledning tror jag att jag är pensionär och har tid att ligga på soffan och läsa alla möjliga sorters tidningar. På grund av denna vaneföreställning köper jag ofta tidningar i affären när jag är och handlar. Om jag inte smygläser i affären med hjärtat i halsgropen av rädsla för att bli tillsagd av någon butiksanställd förstås. Sen ska vi ju bara inte tala om alla dessa telefonförsäljare som vill att jag ska prenumerera på Allt om trädgård, Amelia, Allt om mat, Leva....  Det räcker att de erbjuder en biobiljett eller två, kanske en kockkniv eller en fulmascara så lindar de mig runt sitt lillfinger och sen börjar tidningarna dimpa ner en efter en...Dyrt blir det också eftersom jag aldrig lyckas avsluta alla dessa prenumerationer förrän jag har högvis med tidningar. Men jag har många fina knivar, likadana hushållsvågar och förkläden i mängder som jag aldrig använder... Ska jag vara ärlig är jag lika hagalen när det gäller böcker... Jag älskar böcker och har mängder av böcker liggande som väntar på att bli lästa, och ännu fler köper jag...Kan liksom inte behärska mig...

Man kan undra varför jag beter mig på det här sättet??? Jag vet faktiskt inte när det gäller tidningarna, men när det gäller böckerna så kommer det alltid en tid då det känns helt rätt att läsa en viss bok. Budskapet som boken har kommer i exakt rätt tid. Så man kan väl säga att jag går på magkänsla när jag ger mig hän åt mina tidningar och mina böcker och magkänslan har ju aldrig fel...

Eller är det kanske så att jag helt enkelt inte har någon självkontroll? Varsågod en gammal goding:

Att leva empatiskt utan att tappa bort sig själv...

Jag läser en bok just nu. Ja, det handlar föga överaskande om personlig utveckling. Jag gjorde ett tappert försök att läsa mer skönlitterärt och jag lyckades faktiskt. "Sonat till Miriam" läste jag ut ganska snabbt, men nu är jag tillbaka i träsket med personlig utveckling... Boken jag läser nu heter "Tillsammans" och handlar om medkänsla och bekräftelse. Det låter ju väldigt trevligt såklart och boken är bra och lättläst. Vad som fick mig att tänka till var en liknelse författarna har om att vi alla står i var sitt utsiktstorn och iakttar världen. Från varje utsiktsstorn ser världen lite olika ut och kan vi lära oss att inse att alla människor har sitt eget utsiktstorn har vi kommit en bra bit i att lära oss sann medkänsla. Men författarna menar också att det finns en fara i för stark medkänsla. Låter konstigt, eller hur? Om man står för länge och för ofta i någon annans utsiktstorn kan man glömma bort hur världen ser ut från ens eget torn. Det vill säga man glömmer bort sig själv, sina egna värderingar och sina egna behov. Till slut finns man inte längre... Till vilken nytta är man då för sina nära och kära?

Lite boktips( väldigt lättlästa):

• Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om mindfulness  Åsa Nilsonne
• Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans Anna Kåver
• Himmel, helvete och allt däremellan. Om känslor Anna Kåver
• Tillsammans. Om medkänsla och bekräftelse Anna Kåver, Åsa Nilsonne

Läs gärna böckerna i den ordningen...Finns en viss mening med det...Efter att ha läst de här böckerna så lovar jag att du är ett steg närmre dina drömmar...

Vad är det som gör att det säger "klick"...

Ja, det kan man undra över, så här dagen efter Alla Hjärtans dag... När alla tycker att det ligger i kärlek i luften...Vad är det som får människor att bli hjälplöst förälskade i varandra? I den bästa av världar ser en man och en kvinna varandras sanna jag och förälskar sig i varandras själar. Obotligt romantiskt, jag vet...men som jag sa... i den bästa av världar...( Men jag tror faktiskt att det kan hända...).

Då man ofta väljer sin livspartner tidigt i livet är det troligtvis helt andra aspekter som är avgörande för vad som får oss att förälska oss. Vi kommer ut i livet som tämligen omogna individer med svag självkännedom och som en följd av det föga aning om vilka behov vi har. Då kan man fråga sig hur bra oddsen är att vi hittar en person som vi passar bra ihop med redan innan vi kanske ens har fyllt tjugo.

Psykologerna har en ganska cynisk förklaring till förälskelse... Vi letar helt enkelt upp en person som vi kan upprepa barndomens konflikter med. Det vill säga de problem vi upplevde med våra föräldrar. Ta till exempel en man eller kvinna som har växt upp med föräldrar som inte har visat kärlek och respekt och bekräftat honom eller henne. Troligtvis kommer han eller hon att leta upp en partner som inte heller kommer att ge speciellt mycket kärlek eller bekräftelse och sen tillbringa resten av sitt liv med att jaga bekräftelse i  det förhållandet eller utanför.

Nej, låt oss alla arbeta med vår egen personliga utveckling och bryta barndomens negativa mönster, så att vi kan ha hela och närande relationer.

Dramaten nästa...

Jag tror mitt modershjärta höll på att spricka idag av stolthet. Förmiddagen tillbringades i Stehags kyrka på familjegudstjänst, där juniorerna hade gjort ett drama av Emil i Lönneberga. Min Anton spelade Emils pappa Anton och gjorde det med stor inlevelse. Det är helt klart att han är en lika stor teaterapa som sin mor. Let´s face it... Vi gillar helt enkelt att stå i centrum med allt ljus på oss... Nåja, nu var där ju även andra barn som medverkade i pjäsen, men de såg jag inte av någon förunderlig anledning... Kanske för att jag inte är mamma till dem.

Vi bidrog starkt till gudstjänststatistiken idag, eftersom vi hade våra övernattningsbarn också med oss. Gudstjänstens tema var kärlek och vi fick alla varsitt hjärta att skriva något på. Dessa hjärtan fästes sedan upp på ett ännu större hjärta som till slut var helt fullt av småhjärtan med kärleksdikter och namn på älskade mammor och pappor och syskon och husdjur såklart... Medan allt detta pågick spelade kantorn "My heart will go on" och det passade alldeles utmärkt...

Som en försmak på morgondagen till alla er älskande människor:

Villkorslös kärlek.

Finns den egentligen? Ja, till våra barn hoppas jag innerligt att vi hyser villkorslös kärlek. Men mellan man och kvinna... Hur älskar vi varandra när det väl kommer till kritan? Älskar vi den andre precis som den är med fel och brister? Ser vi med förlåtande ögon och lyssnar med toleranta öron? För mig är det precis vad villkorslös kärlek handlar om... Att älska alla sidor av en människa, även de sidor man faktiskt inte tycker om och kanske retar sig till vansinne på... Att förlåta...Att se att det som gjordes inte gjordes av illvilja utan av bristande förmåga...

Hur älskar vi varandra egentligen?