Separation är inget för de svaga.

Jag måste säga att jag har förståelse för människor som stannar hela livet i dåliga relationer. Ärligt talat så är de ju ganska många. Både de dåliga relationerna och människorna som stannar i dem. Men få som lever i en illa fungerande relation vill erkänna detta för sig själv eller för omvärlden. Många gånger handlar det istället om att hålla skenet uppe att man är SÅ lycklig. Där är ju Facebook en utmärkt estrad för alla som vill upprätthålla en vacker fasad. Men tillbaka till huvudämnet... Man måste vara stark för att orka separera. För alla er som inte har gått igenom en separation, så kan jag bara säga att det är det värsta jag har varit med om. Skuld, skam, sorg, smärta, ångest... Behöver jag säga mer? Och när man har gått igenom detta... Vad finns kvar då? Jo, då är man en skör liten spillra av den man en gång var, och då börjar återuppbyggnadens tid... Med två steg fram och ett steg tillbaka bygger man sakteligen upp ett nytt liv för sig själv... Försiktigt, försiktigt tänds livslågan på nytt...

Världsmästare på karusellåkning...

...är jag inte längre. Faktum är att jag tills för några år sedan inte bangade för någonting överhuvudtaget när det gällde karuseller... Ju snabbare och ju mer uppochner desto bättre tyckte jag. Jag var tom ganska kaxig för det. MEN... jag måste erkänna att åldern håller på att ta ut sin rätt... Eller kanske det inte är åldern med tanke på att jag fyllde trettio bara häromåret...Hrm... :) Nåja, skämt åsido, jag tål inte alls lika mycket längre. Det är bara att krypa till korset och erkänna detta. Jag vågar inte riktigt åka allt längre... Aj, vad det sved att erkänna det... Vågar jag, så är det inte helt ovanligt att jag kommer ut ur karusellen illamående och yr i pumpan... Så det är bara att erkänna sig besegrad... Jag är inte världsmästare på karusellåkning längre...

Alla dessa kyrkvaktmästare...

...med glimten i ögat ... (Och det vet ju alla att jag har en svaghet för kyrkvaktmästare). Ja, de har varit många genom åren. Under de nitton år som jag har varit kyrkomusiker har jag spelat i många kyrkor och överallt finns det såklart en kyrkvaktmästare. Några få är kvinnor men oftast är det män som har de här tjänsterna. Jag måste säga att det övervägande delen av de jag träffat är roliga, charmiga och glada för att prata bort en stund... Genom åren har det blivit många både roliga, men också ibland djupa samtal på orgelpallen. Man kan bli riktigt nära vänner på kuppen...

I Lomma har vi såklart också kyrkvaktmästare, men de jobbar mest ute på kyrkogården. Jag har inte berättat det för någon ännu , men efter semestern har jag ett nytt projekt på gång. Jag ska nämligen göra en kör av kyrkvaktmästarna i Lomma. Repertoaren kommer i och för sig att vara begränsad... Den kommer endast att bestå av en sång. Jag har nämligen kommit fram till att jag behöver lite uppmuntran när jag kommer upp till kyrkan för att öva orgel. Då är min plan att alla kyrkvaktmästarna ska stå på rad och sjunga:

Vad tror ni om det? Kanske inte deras fruar gillar det, men...That´s life...

Love is in the air...

Ja, det är nog något som finns i luften just nu...Jag känner mig förälskad och allmänt romantisk just nu. Varför vet jag inte för det finns ingen speciell som är föremål för mina känslor, men de finns där ändå... Stackars man som kommer ivägen... Idag spelade jag på en vigsel och på vägen dit såg jag en hel äng med lupiner i rosa och lila. Det var så vackert och jag tänkte att livet är ju ändå bra fantastiskt... Ja, det låter klyschigt, jag vet, men det var så jag kände. Så gott folk... Se varandra i ögonen, var romantiska och älska varandra...

Undrar om jag har valt rätt yrke???

Igår kväll var jag ensam i huset och greps av en obetvinglig lust att sjunga och spela... Inte så märkligt kanske med tanke på att jag är musiker... Jag fick tag i gitarren och sen blev det Evert Taube, Lasse Berghagen och Björn Afzelius så det dundrade i stugan . Eftersom jag livnär mig på att sjunga och spela och det går faktiskt ganska bra, så inbillar jag mig att jag kanske inte sjunger så illa... Men igår började jag tvivla på min sångförmåga. Jag hade inte hunnit många toner på "Fragancia" av Taube när katten kom farande och såg helt chockskadad ut. Jag tänkte att det kan inte bero på min sång och fortsatte glatt min serenad. Men katten såg nästan illamående ut och lugnade sig inte förrän jag slutade sjunga. Något kränkt tog jag katten i famnen och ut åkte han. Han blev ganska paff, men fick gilla läget. Så kan det gå när man inte gillar mattes skönsång.

MEN idag undrar jag ändå...Har jag valt rätt yrke???

Jag är också närhetsnarkoman...

Jag har insett att jag har missat ett par viktiga egenskaper när det gäller min framtida man... Förutom att han måste vara allt jag skrev om i förra  blogginlägget så måste han såklart älska musik. Jag lever för musiken, i musiken och genom musiken och kan bara inte tänka mig ett liv med en man som inte gör detsamma.

Dessutom är jag beroende... Inte av sprit, tabletter, shopping eller spel... Nej, jag är närhetsberoende. Så till den milda grad att jag skulle vilja kalla mig närhetsnarkoman. Jag vill kramas varje dag och det måste min tillkommande tåla och älska mig för...

Så ni förstår... Jag nöjer mig inte med lite... Jag vill ha allt...