Kärleken övervinner allt eller???

Nej, det tror jag faktiskt inte den gör. Ibland kan nog de påfrestningar en relation utsätts för ta död på den starkaste kärlek. Och hur man än anstränger sig kan man inte väcka den till liv igen. Ibland är rädslan starkare än kärleken. Ibland stannar vi i relationer, inte på grund av kärlek utan just på grund av rädsla. Inom oss inser vi kanske att vi borde lämna för att må bättre i våra liv, men oftast lämnar vi inte förrän vi har träffat någon annan. Då, när vi drabbas av den stora kärleken till någon annan, blir det plötsligt uppenbart för oss att vi inte kan leva kvar i vår gamla relation. Men handen på hjärtat, ska det verkligen behöva gå så långt? Ska man inte kunna vara modig och lämna innan man har träffat någon annan? Eller är det kanske det som krävs för att man ska förstå att man måste gå vidare? Att man faller för någon annan är alltid en varningssignal att något inte står rätt till i relationen och att man inte mår bra i den. Men inte ens när det blir så uppenbart vågar alla ta konsekvenserna och lämna. Det är då rädslan tar sitt grepp om människor. Vad ska grannarna och arbetskamraterna säga? Hur ska barnen ta det? Tänk om jag känner mig ensam? Människor börjar hitta på ursäkter att stanna kvar i en dålig relation. "Det finns så mycket bakåt". "Inte kan man slänga bort x antal år". " Det är synd om barnen"."Inte kan man skilja sig när man precis har renoverat... eller köpt nya möbler". Nej, rädslan gör att vi stannar i dåliga relationer och för att övertyga oss själva och andra börjar vi fejka lycka. Vilket inte minst Facebook är en utmärkt forum för.

Nej, låt oss istället erkänna för varandra hur svårt vi har att leva i relationer. Genom att se oss själva och andra i ögonen och prata med varandra om hur vi verkligen har det tar vi första steget till bättre liv för oss själva och våra barn. Våra barn växer inte upp till lyckliga vuxna om de lever med föräldrar som fejkar sina liv.

Gå framåt eller bakåt...

Ibland måste man välja, utan att vilja och utan att veta. Ibland har man inget val utan måste gå åt ett håll och då gör man det som krävs i situationen. Det kan innebära att man måste plocka fram allt mod man har för att våga ta steget man måste ta. Man går dit man är tvungen och lämnar det gamla bakom sig. Så småningom lär man sig vandra den väg man var tvungen att gå.

Så kommer man till slut till vägs ände och då plötsligt har man valet att gå tillbaka. Eller att stanna vid vägens slut och hoppas att det var dit man var ämnad att gå.  Det går aldrig att veta vilket val som är det rätta, man måste helt enkelt bara vara modig att våga välja...

Jag känner för att förälska mig...

Det är faktiskt sant... Jag känner verkligen för att bli förälskad... Det finns ingen härligare känsla... Man kan inte tänka på något annat än föremålet för förälskelsen och lever för de stunderna man kan vara tillsammans. Ibland är kanske omständigheterna sådana att den tid man kan tillbringa tillsammans är väldigt kort. Men upplevelserna kan vara så starka de korta stunderna man är nära varandra, att de bär en lång tid efter mötet. Stark kärlek förenar själar... Man vet vad den andre tänker, känner och i vilken sekund den andre kommer att brista ut i skratt. Den samhörighet som har sitt ursprung i den djupa starka kärleken går inte att jämföra med något annat. Så därför, om jag ska vara riktigt ärlig så känner jag för att förälska mig... MEN, det kommer förmodligen inte att hända inom överskådlig framtid... Negativ... Javisst... Det är nämligen så att jag är en ganska klok och sansad person som har ett viss omdöme. (Åtminstone inbillar jag mig det.) Men när det gäller män är jag fullständigt omdömeslös. Jag har absolut ingen pejl på läget där inte... Så i väntan på att jag ska få det och att Mr Right ska dyka upp... Så nöjer jag mig med att försöka ha lite kul här i livet...

Under löven...

Utanför mitt köksfönster har jag ett fantastiskt träd... En stor vacker lönn som ger oss skugga på sommaren och på vintern lyser det upp... På vintern är trädet nämligen fyllt av ljusslingor. Nu fäller trädet alla sina blad och under det bildas ett böljande hav av färgglada löv... Jag sparkar med fötterna bland löven ibland och inom mig väcks en obetvinglig lust att kasta mig handlöst rakt ner i lövhavet och rulla runt...

Hösten väcker många känslor till liv inom mig. Jag älskar den klara krispiga luften och doften av multnande löv, och jag känner mig levande i varje cell i hela min kropp. Men samtidigt väcker hösten vemodet i mig. Återigen påminns jag om årstidernas växlingar och att månader blir till år. Jag tänker tillbaka på de senaste åren och alla sorger mitt hjärta fått bära och jag tänker... Kommer mitt hjärta att våga öppna dörren för ännu en kärlek... Eller kommer det vist av erfarenhet att förbli stängt i rädslan över att behöva bära ännu en sorg...

Det värker i hjärtat...

 

Det värker i hjärtat och jag önskar jag kunde kliva in i en tidsmaskin och åka bakåt i tiden. Om  jag hade kunnat det hade jag åkt tillbaka och gjort det som gick sönder helt igen.

Jag vill krama ett träd.

Jag funderar seriöst på att bli trädkramare. Jag älskar hösten. Luften är så härligt frisk och jag känner mig levande på ett särskilt sätt. Dofterna är såklart annorlunda än på våren och sommaren, men doften av multnande löv, svampskog och nyklippt, vått gräs är oslagbar. Jag längtar ut i skogen... Att promenera långa stunder utan något mål... Att sparka med foten i högar med torra löv... Att fylla lungorna med den friska kryddiga höstluften...

Det sägs att naturen läker och renar oss. Kanske är det därför min trötta själ längtar ut i skogen??? Jag behöver låta mig sköljas över av naturens helande och läkande kraft och bästa sättet är kanske just att krama ett träd???  

Det måste värka ut.

Sorgen kommer och går ungefär som vågor som slår mot en strand. Det finns så mycket som måste sörjas... En relation som gick itu, en familj som har splittrats, en dröm om ett liv som gick i kras och faktiskt också en framtid som verkade så självklar. Ibland undrar jag när sörjandet är över... Det känns ibland som om det aldrig kommer att ta slut. Vissa dagar känns det som om det faktiskt finns ett liv som är värt att levas, men andra dagar känns det som om det aldrig kommer att bli bra igen... I en av mina mörkaste stunder talade jag med en klok kvinna i min närhet om det här... Och hon hade ett mycket enkelt svar... Hon sa: " Det är väl så att det helt enkelt måste få värka ut". Kan tyckas självklart när man hör det, men jag har ändå inte riktigt tänkt på det sättet. Att någonting måste få göra ont färdigt, att någonting måste få "värka ut". Och innan det är klart, innan sorgen har fått värka ut, kan man inte ta livet i famn och leva fullt ut...