Salig över det lilla.

 Ibland tänker jag att vägen till lycka, eller kanske snarare förnöjsamhet, ligger i att glädjas över de små tingen i tillvaron. En kattunges lek, solens värme mot ansiktet på morgonen, doften av nyklippt gräs… Listan kan göras lång. 

Det som glädjer mig mest just nu är att skörda det jag har sått. Då menar jag bokstavligen. Köksträdgården fullkomligen dignar av grönsaker just nu. Det känns som om de konspirerar mot mig och har bestämt sig för att mogna och bli klara för skörd exakt samtidigt. Nåja, det är ett kärt besvär och självklart en ynnest att ha så mycket fina grönsaker. 

Och just nu räcker det att gå ut i trädgårdslandet för att känslan av salighet ska infinna sig… 

Dags att ta tabberas...

Ja, den senaste veckan har jag ätit julgodis, julkakor, druckit glögg, ätit choklad och dessutom tvingat barnen att äta upp sitt godis... Allt för att få slut på alla frestelser i huset och försöka återgå till en normal livsstil efter alla frosserier under helgerna... Ja, frosserier är kanske till att ta i, men ni som känner mig IRL vet ju att jag inte direkt missunnar mig njutning när det ges tillfälle... Fira bör man annars dör man... Och det gäller såklart även mat och dryck... Måttlighet är inte, och har aldrig varit min starka sida på något område i livet... Jag är inte direkt någon lagompersonlighet... Tyvärr... Ibland önskar jag att jag hade varit lite mer lagom egentligen... Nej, jag bara skojar såklart... Men det låter ju bra när säger det... Lite politiskt korrekt, som jag aldrig lyckas vara eller ens försöker vara...


Så nu är det helt enkelt dags att ta tabberas på julens godsaker...

Alla pizzabagare är kära i mig...

Ja, åtminstone hävdar mina barn det... Alltid när vi köper pizza eller när vi äter på någon restaurang blir jag alltid bjuden på någon dricka eller dessert. Det är naturligtvis alltid av manliga servitörer eller pizzabagare jag får något extra, aldrig av de kvinnliga... Ikväll åt vi kvällsmat på en restaurang på Möllan i Malmö. Servitören envisades med att bjuda mig på en dessert fast jag försökte avböja. Jag förstår inte varför kommenterade jag till barnen. Men det förstår du väl mamma, kom svaret, han är ju förtjust i dig, han gillar dig. Båda barnen såg superluriga ut... Sen kom kommentaren som gjorde min dag... Min dotter sa: "Men det är ju inte ditt fel, mamma, du kan ju inte hjälpa att du är så fin!"

Behöver jag säga att jag svävade på moln när vi gick därifrån???

Jag är hemligt förälskad i Jamie Oliver.

Egentligen vill jag inte erkänna det, men det är faktiskt sant... När jag ser honom laga mat på tv blir jag alldeles salig... Hans passion inför maten han lagar, hans okomplicerade sätt att laga mat och hans pojkaktiga charm får mig fullständigt på fall. Och jag tänker: Anytime, anywhere I´ll marry you... Det är inte många som har lyckats med att få mig att vilja gifta mig. Men genom tv-rutan kan magi uppstå... Och jag är övertygad att J.O. hade känt detsamma bara han hade fått möjlighet att träffa mig. Men jag är ju i grund och botten en sansad kvinna... (Jo, det finns faktiskt de som tycker det.) Jag vill ju verkligen inte att han ska lämna sin fru och sina barn, så därför blir min lott i livet att fortsätta vara hemligt förälskad i Jamie Oliver och framleva mina dagar trånande framför tv-rutan.

Jag går igång på köksredskap.

Finns inget som får igång mig, som tanken på olika köksredskap... Nördigt??? Javisst, oerhört nördigt... Men det är faktiskt sant... Jag kan gå väldigt länge och titta på rostfria durkslag, minirivjärn och allehanda andra kökstillbehör. För att inte tala om specialverktyg som smörkulare och ciseleringsjärn... Då faller jag nästan i trans... 

Man kan undra var den här underliga böjelsen kommer ifrån... Jag inte vet jag egentligen... Det enda jag vet är att det på alla möjliga håll i släkten finns ett stort intresse för mat. Båda att äta och att tillaga. Det finns traditioner långt tillbaka i familjen där man har levde närmre Moder Jord än vi gör idag, och där man satte en ära i att tillvarata det skog och mark kunde ge. Detta arv har varit främst kvinnornas arv att bära. Någonstans inom mig finns en stolthet över att föra detta arv vidare. Att sylta, lägga in, baka och laga bra mat är något kvinnorna i min familj alltid gjort, och det vill jag också göra... Med stolthet kan jag säga att jag kommer från en familj med starka kvinnor som har burit de kvinnliga traditionerna vidare genom generationerna med huvudet högt.

Så kanske är det inte så konstigt att jag går igång på köksredskap...

Måttlighet har liksom aldrig varit min grej.

Nej, tyvärr så har jag absolut inga spärrar ibland. För det mesta lyckas jag kontrollera mig och bete mig som en vanlig människa. Jag tror på fullaste allvar inte heller att människor alltid genomskådar det omåttliga monster jag egentligen är. Låter det lite sjukt??? Ja, jag kan bara hålla med... Det märkliga är att det är ett "alltelleringet"-beteende. Antingen kan jag kontrollera mig eller kan jag det inte... Och kan jag det inte så stannar jag inte förrän någon annan eller annat stoppar mig. Jag menar, ta bara det här med odling... Måste man odla sex sorters squash, femton sorters tomater, fjorton sortera chilipeppar och sju sorters paprika??? Nej, faktiskt inte, om man tänker lite förnuftigt på det. Men, vem vill göra det? Mycket roligare att bara köpa alla fröer man ser och skita i om det blir tomater så att man drunknar.

Ikväll hände något som är ett ypperligt exempel på hur jag funkar. Jag var och handlade och hittade trattkantareller till ett fantastiskt pris. De kan man ju torka och använda sedan i flera år. Grejen var ju den att man bara fick köpa tre kg. Men det är ju ganska mycket egentligen om man är normalt funtad. Men det är ju inte jag, utan jag var ju helt enkelt TVUNGEN att köpa tre kg. Jag hade liksom inget val utan kände ett inre tvång att köpa så mycket man fick. Dessa har jag sedan stått och delat och lagt ut på inte mindre än fyra plåtar och sex brickor. Hamstrat inför vintern kan man säga. Och säkrat mäjligheterna för mig och barnen att äta trattkantarellsoppa flera år framåt...

Ett närmast erotiskt förhållande till sushi.

I somras mitt i all flyttstressen hade jag förmånen att bli inbjuden till en sushikväll i Lund. Spännande tyckte jag, men jag måste erkänna att jag gick dit med viss vånda. Jag kände nämligen bara en person på festen och misstänkte att festens gäster i övrigt bestod enbart av tjugofemåriga killar. Som tur var hade jag inte rätt i min misstanke utan festen bestod av folk i alla åldrar och såklart inte bara män... Det bjöds på alldeles utsökt sushi och till bordsgranne hade jag en ung man som jag försökte konversera lite med. Han svarade inte när jag tilltalade honom så jag lade min hand lätt på hans arm för att påkalla hans uppmärksamhet. Det skulle jag aldrig ha gjort. Han ryckte till helt oväntat och sa lite abrupt: "Stör mig inte när jag äter, jag har ett närmast erotiskt förhållande till sushi." OK, tänkte jag, bäst att göra som han säger... Jag gillar också sushi, fast inte riktigt på det sättet... Nåja, vi åt och sen var det dags för att spela något märkligt tärningsspel. Jag som hade huvudet fullt av flytt, renovering och separation och dessutom hade druckit ett par öl slutade lyssna på reglerna redan efter regel nummer ett. Jag lovar, det förklarades regler i minst tio minuter. Jag tänkte krasst att jag fattar väl efter ett tag... Tji fick jag. Varenda gång jag skulle kasta de där tärningarna gallskrek folk av förtjusning. Hur jag än gjorde bröt jag mot någon lustig regel. Man fick inte vidröra brickan, man fick inte ta upp den minsta tärningen först etc etc. För att göra en lång historia kort, så förlorade jag stort. En sak är säker sushi äter jag gärna och ofta, men tärning kommer jag aldrig mer att spela...

Mat och musik.

Det finns många saker i mitt liv som är en källa till njutning från och till, men maten och musiken finns alltid med på något sätt. Förra veckan hade jag förmånen att få följa med min grannes arbetskamrater och fira hennes 40-årsdag. Den firades med en god buffé i Malmö och sedan en fantastisk konsert med Roxette, där de brände av ett antal gamla godingar samt några nya. De är "still going strong".

Igår var jag med en god vän i Lund och åt gott och lyssnade på blues och idag en härlig trerätters måltid på en spansk restaurang med en gammal gymnasiekompis. Så ni förstår det handlar mycket om mat...

Och musiken... Jag har inte ord för vad musiken betyder i mitt liv... Jag lever med den, genom den och kan inte vara utan den. Den bär mig genom såväl svåra stunder som goda stunder. Den väcker känslor i mig som inget annat kan och minnena väller fram som en stormflod. Jag kan inte värja mig och det vill jag inte heller...

Jag har visserligen inte världens äldsta yrke, men...

...idag kändes det som om jag har världens bästa yrke. Jag har idag spelat på fyra gudstjänster i tre kyrkor. Två dopgudstjänster, en högmässogudstjänst och en familjegudstjänst. Så många möten med så många människor... man kan inte annat än känna sig priviligierad. Jag känner enorm glädje över att få syssla med det jag älskar, nämligen musik och att dessutom få möta alla dessa människor. Underbart!!

Men ändå, mitt i all denna glädje... det stora vemodet. En sådan underbar dag som idag... om jag hade varit ledig och levt med min familj fortfarande hel. Då hade vi med all säkerhet åkt upp till Göinge och plundrat skogarna på alla kantareller som fanns och sen hade vi åkt hem och ätit upp dem och naturligtvis grillat något gott. Jag hade druckit ett glas rött och de andra hade druckit Coca-cola...

När man lämnar någon eller något ska man komma ihåg att man lämnar inte bara det svåra bakom sig utan man lämnar också det goda...

I mitt hjärta finns mormor.

Ibland saknar jag henne så otroligt mycket att det gör ont. Hon var som ni säkert redan har listat ut världens bästa mormor. Hemma hos mormor stod tiden stilla och allt var förutsägbart. Inte på ett tråkigt sätt utan på ett tryggt och hemvant sätt. Där var alltid ordning och reda och kvällsmat serverades klockan sex och bestod av smörmadar och mjölk. Smörmad är göingska och betyder smörgås på svenska. Jag har förmånen av att vara första barnbarnet till äldsta dottern så ni förstår att jag var efterlängtad. Min mormor var plikttrogen, ansvarsfull och tjänande. Det var väldigt viktigt att hon alltid skötte sina sysslor. Men när jag kom och hälsade på lade hon ALLT åt sidan för att vara med mig. Vi satte oss vid köksbordet och där satt vi sedan i timmar och pratade och pratade.

Hemma hos mormor fanns också en gammaldags matkällare. På hyllorna där stod allt uppradat. Plommonmarmelad, äppelmos, svartvinbärsgele, lingonpäron är bara en bråkdel av vad hon hade där. För att inte tala om de stora Höganäskrusen med inlagda gurkor. Allt skulle tas till vara.

Jag minns en dag för några år sedan när mormor förärade mig sina handskrivna recept och sa till mig: " Nu ska du ha de här, jag kommer inte att göra sånt här mer". Det kändes lite som om hon menade att det var min tur nu att föra arvet vidare. Det har jag försökt också. Liksom mormor älskar jag att odla och ta till vara allt som jag odlar och plockar på buskar och träd. Vi är lika på många sätt mormor och jag, men hon tillät sig aldrig att njuta riktigt av livet, som jag tycker mig kunna göra. Jag tänker mycket på henne och saknar både henne och morfar, men jag vet att de finns någonstans och håller ett vakande öga på mig...

Igår hängav jag mig åt lust...

En av mina stora lustar i livet är nämligen matlagning. Ni trodde kanske att ni skulle få läsa om en helt annan lust.... Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.... Men nu handlar det om mat, som är en stor källa till njutning i vår familj. Igår greps jag av stor inspiration på eftermiddagen och på mindre än en timme hade jag lagat till hoummus, lammnavarin och en päron- och mandelkaka. Nåja lammnavarinen skulle sen småputtra på spisen ett par timmar, så maten introgs inte förrän lite senare. Hoummusen blev otroligt god och den nåt vi med tannoir som är ett tunnbröd från Mellanöstern. Till varmrätt blev lammnavarin med råris och quinoa för den som önskade det. Lammnavarin är en fransk lammgryta och dofterna när den puttrade i köket fick mig nästan att tro att jag var tillbaka i 2002 då vi hyrde en gård i Provence. Där lagade vi mat i ett utekök med grill. I taket växte naturligtvis vinrankor.. Bredvid poolen växte två stora fikonträd, som var överfulla av mogna fikon. Vi köpte konjak och lade in dem i och åt sedan som dessert till en mogen Saint Agyr. Behöver jag säga att vi drack Sauternes till?

Nåja tillbaks till lammnavarinen...Egentligen en vanlig lammgryta med ärtor, morötter, vitlök, tomatpure och såklart rosmarin. Till denna blandade jag ihop en sallad med rucola, tomat, avocado, fetaost, torkade tranbär och solrosfrön. Otroligt gott och många olika smaker samsades i denna måltid.

Till dessert blev det en enkel mandel- och päronkaka med lösvispad grädde. Denna kan jag inte till fullo ta åt mig äran för, då jag hade stor hjälp av dottern som älskar att baka.

Ja, Provence finns i mitt hjärta och vi har varit där ett antal gånger. Två gånger har vi hyrt hus tillsammans med kompisar och kunnat njuta av traktens råvaror och laga till vår egen mat. Jag hoppas att jag någon gång i mitt liv kommer att återvända dit...

Det finns en sång som börjar: " Vill du följa mig till Provence, vill du dansa en kärleksvals med mig...?", Me dne finns inte att hitta, så ni får nöja er med denna: