Smäktande romantisk...

Det är något speciellt med årets slut och nyårsafton... Man gör bokslut med det som har varit och gör rent hus för det som komma skall... Sällan har jag väl känt mig mer förväntansfull inför ett nytt år... Jag är som en kalv på grönbete. Ändå är det inget extraordinärt med det året som ligger framför mig. Livet kommer nog att te sig ungefär som det året som har gått... Men ändå... Förväntan, förhoppningar, magi och mirakel ligger i luften... Tror aldrig jag har känt mig så öppen för livet som jag gör nu... Och utan något specifikt föremål för mina känslor så känner jag mig smäktande romantisk... Och det har jag gjort ett tag... Så nog kan man säga att det ligger i luften...

Har lyssnat mycket på mannen med de stora formuleringarna på sista tiden... Ja, jag pratar såklart om allas vår Uffe... Ja, jag vet... Han är inte allas vår Uffe för alla, men skicklig på ord är han i alla fall. Det är inte många som hyllar kvinnor i sina texter på ett så fantastiskt sätt som han gör... "På hennes rygg stannar arméerna upp och sluter fred..." Kan man bli annat än lyrisk???

Önskar er alla ett gott nytt år med mycket kärlek och romantik. Skickar med er en låt, inte av Uffe, men väl en gammal klassiker som dryper av romantik...

Jag blev plötsligt så rädd för att dö.

Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt liv varit rädd för att dö. Ja, det låter säkert otroligt, men är faktiskt sant. De flesta är ju mer eller mindre rädda för döden åtminstone någon gång under sitt liv. Jag har däremot aldrig tidigare känt någon rädsla för att dö. Jag är övertygad om att det finns ett liv efter döden, och att vårt liv här på jorden bara är en del av något mycket större... 

Men... Idag på jobbet... Jag spelade som vanligt på en begravningsgudstjänst. Det är inte så ovanligt som man kan tro att ganska unga människor dör... Ungt menar jag då 45-60 år. Människor mitt i livet med ibland många år till pension får någon sjukdom man inte överlever och lämnar efter sig en förtvivlad maka/make och i värsta fall barn som knappt är vuxna. Eller unga vuxna som fortfarande behöver en mammas eller pappas stöd i livet.

Idag var en sådan dag, då vi begravde en 52-årig mamma... När jag såg hennes barn och deras stora sorg efter sin mamma, högg rädslan tag i min själ... Tänk om jag dör, hur ska det gå för mina barn... Hur ledsna skulle de bli? Hur skulle de klara av att leva vidare? Naturligtvis inser jag att de skulle klara det. De hade ju varit så illa tvungna. Jag vet också att de är lyckligt lottade med många människor i sitt sociala nätverk, så där hade funnits många som hade stått vid deras sida... Men ändå, för mig blev det en tankeställare som jag inte riktigt har skakat av mig ännu...

Å andra sidan är det ju inte ett alternativ jag har... Att dö alltså... Barnen har sagt till mig att det får jag inte... Åtminstone inte förrän jag är sådär 97 år gammal... Och jag lovat dem att jag ska bli så gammal att de till slut säger till varandra: Kan hon inte dö snart, kärringen??? Men de hävdar både två att de aldrig skulle säga så...

Vem vet??? Den som lever får se...

Alla dessa gifta män...

Ja, nu hoppar nog de flesta till och blir nyfikna... Vad ska hon nu avslöja... Ja, tyvärr får jag väl redan nu göra er besvikna. Som vanligt avslöjar jag inte mer än nödvändigt av hänsyn till alla som möjligtvis kan känna igen någon eller något i det jag skriver... Men jag börjar faktiskt bli ganska trött på åtminstone en del gifta män... Självklart inte alla, det säger sig själv... Men faktum är att fler än man tror är ute efter lite äventyr vid sidan av så att säga... Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på dem. Av någon märklig anledning  dras väldigt många av dem till mig... En del är ju helt ärliga från början och talar om att de är gifta... Men sen finns det ju de som håller inne med det tills saker har utvecklat sig åt det ena eller andra hållet... Om det finns det mycket att säga...


Jag tillåter mig att generalisera lite grann kring detta... Det framstår för mig som att män inte lämnar det förhållande de har, även om de inte mår bra i det, förrän de har något nytt på gång. Kvinnor lämnar relationer i högre utsträckning om de inte mår bra i dem, och behöver inte ha tryggheten i att direkt falla i någon annan mans famn... Det framstår också för mig som att män oftare både vill ha kakan kvar och äta upp den bildligt talat... Men där tror jag i och för sig att jag har fel. Män och kvinnor är lika ofta otrogna statistiskt sett, om jag har rätt för mig.


Hursomhelst... En otrohet, kroppslig eller känslomässig, det kvittar vilket... Som jag ser det är det alltid en indikation på att något i ursprungsrelationen är väldigt fel...