Jag behöver en man jag kan dricka champagne med...

Så här i årets sista timmar kan jag bara konstatera att jag är en oerhört lyckligt lottad person som lever ett välsignat liv. Jag har två barn som jag älskar över allt annat på jorden( även om de driver mig till vansinne ibland) och en riktigt fin pappa( som också driver mig till vansinne ibland). Jag har ett arbete som känns en heder att få utföra. Sist men inte minst så äger jag mitt eget hus, har en egen trädgård(som inom sinom tid jag kommer att förvandla till ett paradis) och jag är markägare. Utöver allt detta är jag berikad med en stor mängd vänner av minst sagt olika slag och en stor spretig släkt...

Så jag kan inte annat än känna mig välsignad. Men ändå... Så här när tolvslaget närmar sig och det är nytt år om några timmar... Så känner jag att jag behöver en man jag kan dricka champagne med... 😉

Gott nytt år!

Jag tog ett beslut idag... eller kanske två...

Ja, jag bestämde mig idag... Jag ska inte jobba en minut längre än jag behöver i livet. Kan man gå i pension strax efter 60, när jag är i den åldern, ska jag definitivt göra det. En del blir nog väldigt överaskade över att läsa detta, eftersom jag ofta och innerligt uttrycker hur tacksam jag är över att ha ett sådant arbete som jag har. Det är verkligen sant... Jag känner mig välsignad som har förmånen att ha det yrke jag har... Men ändå, när man konfronteras med verkligheten ibland, är det inte utan att man tänker till. Människor i 60-årsåldern, som är nyblivna pensionärer eller står i begrepp att pensionera sig, går bort hastigt och lämnar barn och barnbarn i stor sorg. Och hur ofta är det inte vi tänker så... Det där ska jag göra sen, det finns tid att göra det jag vill,  det finns tid att tillbringa med dem vi älskar, tid att säga det som behövs sägas... Men ibland vill livet annorlunda och plötsligt finns det ingen tid kvar att göra allt som skulle göras och säga allt som skulle sägas...

Som sagt jag tog ett beslut idag, eller egentligen två... Min pappa påminner mig alltid om att man ska ha roligt här i livet. Jag tror att han gör det eftersom han alltid har tyckt att jag ställer för höga krav på mig själv och tar för mycket ansvar i för många situationer. Det förvånar säkert många. Många säger att jag är en sådan glad och positiv person och en del tycker att det verkar som om jag tar dagen som den kommer... Ja, glad och positiv försöker jag att vara, men tar dagen som den kommer det gör jag inte... Jag gör det sällan enkelt för mig, utan ställer snarare krav på mig själv på ett sätt så att det blir svårare för mig än det hade behövt bli... Det är väl det här som pappa har genomskådat, eftersom han envisas med att påminna mig om att man ska ha roligt här in livet också... Så det bestämde jag mig också för idag... Att ha så roligt jag kan resten av livet...

Så, gott folk, älska varandra i ord och handling och ha jäkligt kul under tiden!

Hur man än vänder sig har man rumpan back...

Vid det här laget vet jag att allt nästan handlar om hur man förhåller sig till vad som händer och att det gäller att se det positiva i situationen. Men ändå... Hur jag än vänder och vrider så är och förblir min önskan densamma... En stor bullrande familj och stor släkt... Den här längtan har jag burit med mig sen barnsben och bär den än... Det finns naturligtvis tusen och en skäl till varför jag bär på denna längtan, men det tänker jag inte gå in på nu...

Min  poäng är istället denna: Jag har vetat länge att denna julen skulle bli svår. Jag har gjort mitt bästa för att förbereda mig själv på detta och försökt att acceptera och förhålla mig till situationen. Men ändå... Trots allt... Sitter jag här nu på julaftonskvällen och dras med en känsla av ensamhet. Jag fick fira med mina barn och min pappa igår. Pappa sov över och åkte sen hem efter lite julmat tidigare ikväll. Så nu sitter jag här själv och känner mig ensam och såklart saknar min mamma...

Ibland hjälper det inte hur bra man är på att förhålla sig till det som händer och försöka se det positiva... Ibland längtar man helt enkelt efter något annat än det man har och hur man än gör så blir det inte så...

Värsta julnörden... Guilty as charged...

Det är bara att erkänna det... Jag är värsta julnörden... Jag älskar allt med julen... Ljusen, pyntet, blommorna, maten, kakorna, godiset, tomtarna, änglarna, sångerna, Lucia... För att inte tala om julklapparna och julgranen... Jag är bokstavligt som ett barn på julafton... Fast jag är det redan i mitten av november och fram till i mitten av januari... Finns nästan inget som gör mig så lycklig som när jag får sätta fram adventsljusstakarna... Låter det nördigt??? Ja, det är inget mot vad det är...

Men en sak jag inte gillar, är när människor stressar för mycket kring julen och beklagar sig över hur jobbigt och stressigt det är med julen... Och då tänker jag alltid: Men så skit i det då! Allt som känns som måsten och krav, bara dumpa det... Vill du inte baka, skit i det... Vill du inte asa in en julgran, skit i det... Vill du inte ens fira jul, skit i det... Brutala ord kanske, men vi har faktiskt alltid ett val...

Julen handlar för oss som är kristna om att fira Kristi födelse och det är en glädjens fest. Det är inte menat att vara en tid fylld av press och stress. Förutom att detta ska vara en tid av glädje ska det också vara en tid av avkoppling och njutning. Vi har möjlighet att vara tillsammans med nära och kära och verkligen njuta av varandras sällskap.

Så varför förstöra allt detta med press och stress? Ta istället tillfället i akt att ta vara på varandra, njut av de fina stunderna tillsammans och ladda batterierna inför ett nytt härligt 2014...

Jag måste minnas...

Ibland slår den bistra verkligheten emot mig... Min mamma är död. Lika verkligt som det är för mig eftersom jag höll hennes hand när hon dog, lika overkligt är det för mig att hon är död, när jag tänker på att hon bara sex veckor innan sin död badade i havet i Helsingborg, åt en grekisk sallad och drack två glas vitt vin. Och hon njöt i fulla drag av alltihop. Njuta kunde min mamma när hon tillät sig det...

Ibland tänker jag att jag måste minnas... Jag måste ta till vara de senaste årens fina stunder med mamma... Bevara dem som guldkorn i minnet... Hennes oförställda glädje när något gick bra för mig, hennes goa mysiga kramar när hon tröstade mig om jag var ledsen, hennes glada röst i telefonen när hon hörde att det var jag... Och de sista dagarna... Hur hon kramade min hand hårt, när hon inte längre orkade prata...

Och jag tänker, när det slår mig att jag inte kommer att träffa henne igen, åtminstone inte på denna jorden, att jag måste minnas... Jag får inte glömma...

 

Inte visste jag att min pappa är en superhjälte...

Min fina pappa fyller 77 bast nästa år och ser ut och beter sig som om han är i 60-årsåldern. Han är skärpt, alert och snabbtänkt. När han jobbar med någonting ger han järnet oavsett om det gäller vedhuggning eller finsnickeri. Han är stark som en oxe och alltid hjälpsam. När det väl gäller och det krisar till sig i livet, kan man alltid lita på att han finns där och pallar trycket.

Med andra ord så är han en superhjälte... Åtminstone min superhjälte...

Det blir en svår jul i år.

Varenda jul jag har firat sen jag föddes har min mamma funnits omkring mig. Denna julen blir den första utan mamma och det känns... Ja, det känns pissjobbigt faktiskt... Min mamma har alltid funnits där i vått och torrt. Hon har varit som en varginna och hade gett sitt liv för mig om det hade krävts. Vad som än har hänt har hon lyssnat, stöttat och varit beredd att hjälpa. Hon var godheten personifierad.

En vis person sa en gång att hon trodde att alla behövde någon som idiotälskade dem. Att idiotälska någon innebär att älska dem oavsett vad de gör. Jag vet vem som idiotälskade mig... Det gjorde mamma...

Det finns fler anledningar till att det blir en svår jul i år. Under veckorna kring jul kommer mina barn bara att vara hos mig en dag... Så det blir ensamt i jul, men som tur är ska jag jobba en del...

Så hur mycket jag än älskar julen och hur jag än vänder och vrider på det, så kommer det att bli en svår jul i år...

I lördags kväll hann min själ ifatt mig.

I lördags kväll hade jag förmånen att sitta ner i den kyrka jag normalt sett  tjänstgör i, och bara lyssna på fantastisk musik framförd av fantastiska musiker. En utvald skara fick möjligheten att i en mycket informell atmosfär åtnjuta ett varierat konsertprogram. Jag hade äran att vara en av de utvalda. Efter att ha suttit i kyrkan cirka en halvtimme kände jag  hur lugnet infann sig inom mig på ett sätt som det inte har gjort på många månader. Det kändes som om min själ kom flygande och plötsligt landade hos mig... "Som jag har letat, där är du ju..." Jag kunde nästan höra de orden i mitt huvud.

Ibland när man lever sitt liv för fort och för mycket, och man inte riktigt kan stanna upp så behövs kanske en sådan här upplevelse för att man ska få kontakt med själen igen...

Vilt främmande falafelförsäljare vill krama mig...

Jag måste har varit sjuk eller nåt... I fredags eftermiddag skulle jag som vanligt när jag är i Malmö äta falafel i Rosengård. Ovanligt kallt och rått var det. Jag frös ända in i märgen när jag stod och väntade på min falafel. Den supersnygge flirtige falafelförsäljaren såg att jag frös och huttrade och beklagade att han inte kunde göra något åt det... Jag skojade och sa att jag funderade på att gå in i hans falafelvagn och värma mig, men avhöll mig från det eftersom det nog inte var tillåtet med kunder i vagnen. Döm om min förvåning då falafelförsäljaren replikerar med att säga att det enda jag kan göra är att ge dig en kram. Jag blev alldeles paff. Jag brukar inte vara speciellt nödbedd när det gäller att kramas. Jag kramar gärna såväl begravningsentreprenörer som kyrkvaktmästare, falafelförsäljare som dörrvakter på nattklubbar. Men när den här snygge unge falafelförsäljaren ville krama mig stod jag helt förstenad och bara svamlade... Inte likt mig alls... Att inte ta tillfället i akt alltså... Så den enda förklaringen måste vara antingen tillfällig sinnesförvirring eller feber. Finns ingen annan rimlig förklaring till ett sådant beteende... Men en sak är säker... Nästa gång jag ska köpa falafel kommer jag att frysa ännu värre, och då ska jag inte missa tillfället om det uppstår igen!!!

Finns det verkligen en mening med det som sker?

Jag har ju alltid velat tro att det finns en mening med allt som sker. Men i mina mörkaste stunder så tvivlar jag. Ibland kan något kännas så rätt, men ändå blir det inte som man vill. Då kommer frågan som ett brev på posten. Varför hände det, alternativt hände inte? Vad finns det för mening med det som sker, och det som inte sker? Ibland när man står mitt i det kan det vara svårt att se varför något sker, men i backspegeln syns allt tydligare... Ibland önskar jag inget annat än att tiden ska läka alla sår, och att när jag en gång blickar tillbaka, ska allt uppenbaras för mig. Men tills uppenbarelsernas tid är här och allt är förklarat och tydligt,  bidar jag min tid. Jag sätter min tillit till Gud och förtröstar på honom och hans plan för mitt liv...

Det måste ju trots allt finnas en mening med det som sker...

The art of slow living.

För inte så längesen tyckte jag att jag var ganska bra på att leva... Förmätet tycker jag nu... Sedan mamma lämnade oss i september har livet både stannat upp på ett sätt, men samtidigt har jag aldrig känt mig så stressad som just nu. Jag lyckas inte hellre lugna ner mig riktigt... Det är precis som om jag måste återerövra förmåga att leva lugnt och innerligt. Jag har funderat på om jag försöker springa ifrån sorgen eller om det kanske är ett desperat försök att få kontroll i den okontrollerbara, otrygga tillvaro som uppstår när någon som alltid har funnits där lämnar en... Hursomhelst, vad min stress än beror på, och det är kanske inte ens så viktigt vad den beror på, så måste jag sakta ner på tempot... Lugna ner mig, leva innerligt och leva här och nu och njuta av stunden... Helt enkelt praktisera "The art of slow living".

Tänk att man kan sakna att gå i kyrkan så mycket...

Igår var första gången på många år som jag inte firade första advent i kyrkan... Sedan flera år tillbaka sjunger jag varje första advent på ett vårdhem i Eslöv och det är en härlig känsla att tillsammans med dessa gamla få sjunga in advent. Jag ser dem dricka sitt kaffe, äta sina lussebullar, luta sig tillbaka och njuta av sångerna de känner igen sen många år tillbaka... Men trots denna fina stund med de gamla och en mysig adventsfika med mina barn var det något som saknades igår... Att fira första advent i kyrkan och sjunga och spela "Bereden väg för Herran" ger en extra dimension såklart åt den första adventssöndagen. För en kyrkomusiker är det naturligtvis en självklarhet att tillbringa första advent i kyrkan och jag kan bara konstatera att jag saknade att gå i kyrkan igår...