Hon och jag

Ja, alltså jag är fortfarande gift med Peter och har inte blivit kär i någon annan. Utöver kärleken till Peter och till min förstfödde finns det en annan kärlek i mitt liv. En kärlekshistoria som tog sin början för lite mer än 18 år sedan och som kommer att vara livet ut. Jag talar såklart om den kloka, vackra, omtänksamma unga kvinna som är min dotter. 

För några månader sen berättade hon för mig att hon ville fira sin 18-årsdag med bara mig och ingen annan. Jag blev såklart väldigt glad, men trodde innerst inne att hon skulle ändra sig och vilja hänga med kompisar. Men icke så Nicke. Hennes 18-årsdag kom och jag tog tåget till Lund och mötte henne utanför Ericssons bar. Där tog vi tillsammans en drink och snackade bort en stund och därefter åt vi en god poke bowl innan vi tog tåget hem tillsammans. En fin och minnesvärd kväll tillsammans med min dotter. En kväll som jag kommer att bära med mig minnet så länge jag lever. 

                       

Träden gör det, så varför kan inte jag?

 Människor säger ofta till mig: Släpp det! Och många gånger så gör jag såklart det. Men ibland klarar jag det inte. Det är de gångerna något har hänt som gjort mig otroligt ledsen eller arg. De där situationerna som verkligen har sårat på djupet är svåra att bara släppa. Även om jag jobbar hårt på att släppa, så sätter de ärr som inte försvinner. 

Den här sommaren har gett prov på många händelser som har fått mig att fundera över hur lätt jag har att släppa saker. Frågan är hur lätt man egentligen ska släppa grejer? Kanske är det så att jag har släppt saker för lättvindigt tidigare och inte tillåtit mig att faktiskt vara arg, ledsen och besviken på människor för det som hänt? 

Och kanske, kanske jag borde klara allt bättre med tanke på att jag faktiskt är 55 år gammal nu och livet borde ha lärt mig vid det här laget. Men, nu är det inte så, utan jag blir både arg och ledsen för det som händer och har inte alls lätt för att släppa saker. Frågan är om jag någonsin kommer att med lätthet kunna göra det? 

Konserter, konserter, konserter...

 

Så var den då över. Den här sommaren då vi äntligen fick gå på konsert igen. Vi hade ju inför den här sommaren samlat på oss ett antal uppskjutna konserter från pandemiåren. Dessa har vi nu efterhand avverkat och de flesta har varit helt fantastiska. Många av de artister, vars konserter vi har varit på, har dessutom varit artister som har gjort avskedsturnéer. Det har naturligtvis varit extra roligt att gå på de konserterna. Samtidigt har de tillfällena även kantats av lite sorg över alla de artister som slutar framträda. 

Första helgen i september var magisk, då vi på fredagkvällen var på konsert med The Ark på Mölleplatsen i Malmö. En reunionkonsert med alla deras topplåtar och konserten genomsyrades av passion och spelglädje. Ola Salo är en sann estradör. På söndagkvällen satt vi i konsertsalen på Malmö Live och lyssnade till en annan musiker som också trivs på scen, nämligen Mikael Wiehe. En fantastik konsert med stor närvaro från huvudpersonen, fantastiska arrangemang av låtarna och duktiga medmusikanter. 

Andra ”gubbar” vi har lyssnat till denna sommar är bland annat Sting, Uffe Lundell, Thomas Ledin och tidigare i våras Bryan Adams. Både Sting och Bryan gjorde suveränt ifrån sig och bjöd publiken på både gamla godingar och nyare hits, samtidigt som de njöt av att möta sin publik igen. Ledin gav oss en härlig tidsresa med sina låtar, men verkade lite trött…

Finns också ett par konserter, där vi inte tyckte artisterna levererade. Faktiskt min favorit Uffe och mina favoriter vad gäller hårdrock: Whitesnake. 

Hursomhelst är det något särskilt att gå på konsert och då särskilt under sommaren. Inte mycket slår att tillsammans med några tusen andra lyssna till härlig musik under några timmar en ljummen svensk sommarkväll. 

Separationsångest i sensommartid

 Ja, så illa är det faktiskt. Vill inte, vill inte, vill inte höst och vinter... När andra säger att de ser fram emot hösten och känner sig taggade inför terminen, så brukar jag le och nicka som den väluppfostrade individ jag inbillar mig att jag är. Men inom mig skriker jag rakt ut: NEJ!!! Jag är inte redo, jag vill inte höst och verklighet. Jag vill fortsätta åka till min strand i Landskrona, simma i havet tills jag är blåfrusen, ligga på gräset ovanför stranden och lyssna till barnens stoj och skratt när de leker i sanden och klättrar på lekplatsen där. Tänka tillbaka på alla somrar med mina egna barn vid den stranden och hoppas på att få åka dit med barnbarn och bonusbarnbarn någon gång i framtiden. Känna känslan av hur hela mitt jag renas i vattnet där vid stranden där min själ får ro. Jag är helt enkelt beroende av havet och dess inverkan på mig.

Men, det är mer med sommaren jag älskar och är beroende av. mitt hem, vår gård med alla odlingar, växter, djur och platser som ger näring åt själen. Även kroppen får sitt i arbetet på gården med djur och odlingar. Att få följa lammen från lamning till nästan vuxen ålder, att få iaktta bina från rensningsflygning till invintring och att mötas av våra sköna hönor när man kommer för att ge lite grönt framåt kvällskvisten är stunder som gör livet värt att leva. 

Sommaren innebär såklart så mycket mer. Midsommar på gården, vänner, sill, en och annan nubbe och lite grill på kvällen och snack och förtrolighet till långt in på småtimmarna. Det är precis så vi vill ha det här på gården. Vi vill att våra vänner ska trivas med oss och med varandra. Våra barn och deras familjer hoppas vi alltid ska känna sig välkomna hos oss och att gården ska vara som deras andra hem.

Varma, magiska, ljusa sommarnätter som jag älskar dem och att tillbringa dem med människor jag älskar. Så är livet på Lyckebo. Namnet vi gav gården när vi flyttade in. Gården där lyckan bor:

Lyckebo.

Heligt förbannad

Finns en del saker som gör mig heligt förbannad. Orättvisor och  intolerans bland annat gör mig vansinnig. Men det som gör mig mest arg, är de situationer där jag upplever att jag inte blir respekterad, och ännu värre, inte accepterad för mina åsikter och värderingar och för den jag är. Det händer såklart inte så ofta, men när det händer tar det mig hårt och gör mig heligt förbannad. 

Jag upplever mig själv som en storsint person dvs jag accepterar människor som de är, och min bild av mig själv är att jag respekterar andra människors åsikter och värderingar och vilka vägval de gör i livet. Det innebär att jag förväntar mig detsamma från min omgivning. Ibland kan det vara svårt att få. Ofta förväntas jag tycka och tänka som majoriteten människor i de sammanhang jag befinner mig i, och det har aldrig passat mig att foga in mig dem. Så därför jag är som jag är, love me or leave me.

 

På väg mot fem-fem

 Jag har aldrig tyckt att det var någon big deal att nolla dvs fylla jämnt. Många tycker att det är en sådan milstolpe och stor händelse. Nja, så har jag inte känt. Däremot att femma… Det är fått mig att tänka och reflektera. När jag fyllde 45 år slog det mig för första gången att jag faktiskt började bli gammal. Med betoning på började för att ingen ska gå i taket. I år är det 10 år sedan jag fyllde 45 år och är man inte helt obegåvad på matte har man redan räknat ut att detta är året då jag fyller 55. Och ja, jag måste erkänna att det gör någonting med mig. 10 år till pension. I bästa fall. I sämsta fall förväntas jag väl arbeta till 67 eller 68. Hemska tanke. Jag förstår att många blir chockade över min inställning och tror väl att jag hatar mitt arbete. Det är givetvis inte fallet. 

Tillbaks till att fylla 55. Om inte allt för många år hägrar pensionen i alla fall och då börjar man ju bli gammal på riktigt. Insikten om att tiden inte är oändlig slår mig som en stekpanna i skallen. När man tänker så här är det ju oundvikligt att inte börja reflektera över sitt liv. Vad jag ville, hur det faktiskt blev och vad vill jag med resten av mitt liv? Stora frågor som kräver stora svar. Men, jag har ju aldrig varit den som har väjt för de stora eller svåra frågorna i livet. Jag har snarare gått rakt in i hetelden, stirrat sanningarna i vitögat och passionerat stått på barrikaderna för det jag har trott på.

MEN är det så jag vill leva resten av mitt liv. Nja, jag brinner fortfarande för det jag tror på, men är inte längre beredd att bränna mitt ljus i båda ändar. Nej, resten av livet ska jag låta mig mer inspireras av Ferdinand, ni vet han tjuren på julafton som sitter under sin korkek och luktar på sina blommor. Så ser mina drömmar ut för resten av mitt liv. Att stoppa händerna djupt i myllan och odla min egen mat, pyssla om djuren på gården som ger oss kött, ägg och honung, att njuta av Lyckebo gårds härliga omgivningar och att då och då bege mig ut i världen med gitarren på ryggen och sjunga sånger för dom som vill lyssna. 

Så hoppas jag livet efter 55 ska se ut för mig…

Mi casa, su casa

När vi flyttade till Lyckebo var vi båda rörande överens om att vi ville att gården skulle bli en plats där våra nära och kära kunde ses, umgås med varandra över en bit mat och trivas i allmänhet. Med tiden har Lyckebo också blivit en mötesplats för gamla och nya bekantskaper och det går inte många dagar mellan att det dyker upp någon här. En det vill bara köpa ägg, andra tittar in för att säga hej och många är naturligtvis bjudna hit med anledning av någon trevlighet. 

Det har inte gått ens tre år sen vi flyttade hit och när jag tänker tillbaka på alla fester vi anordnat blir jag varm i hjärtat. Födelsedagsfirande, jul i dagarna tre, spontangrillfest, midsommarfirande med proseccopicknick vid Tjörnarpssjön, ”After christmas”- middag… Listan skulle kunna göras ännu längre. 

Vi är välsignade som har så många härliga människor i våra liv och jag känner stor glädje och tacksamhet över alla er som vill komma till Lyckebo och dela en stunds liv med oss. 

Vår dörr är öppen, en kopp kaffe eller te fixar vi på några minuter och sen hänger vi en stund…

Välkommen!

Leva tills jag dör

För några veckor sedan fick jag en ny favoritlåt. Dansbandsmusik var önskad på en begravningsgudstjänst och min repertoarkännedom inom genren är minst sagt begränsad, så jag vädjade om hjälp av min prästkollega. Lasse Stefanz hade gjort en version av Mikael Wiehes ”Leva tills jag dör” som efter lite övning funkade någorlunda på begravningen. Jag var såklart tvungen att också lyssna in Wiehes egen inspelning och i samma stund jag hörde den blev jag förälskad. Ja, inte i Mikael alltså utan låten. Melodin, arret och framförallt texten. Texten i sig är en fantastisk hyllning till livet, och sjuder av en livsglädje jag har svårt att inte smittas av. Tanken slår mig att egentligen är det väl vad livet handlar om… Att leva tills man dör, att leva fullödigt varje stund och att leva så sitt liv så gott man kan där man har sin plats på jorden.