Alla dessa goda samtal...

Jag pratar inte ofta i telefon, men idag känns det som om det är det enda jag har gjort idag... Alla samtal har varit med människor som står mig nära på olika sätt. Alla samtal har också varit präglade av kärlek och närvaro... Men ändå... Så lyckas jag inte skaka av mig den oro och nedstämdhet jag innerst inne känner.. Jag blir orolig för mig själv, och brydd över att jag så ofta blir så otroligt trött när jag är ledig... Och att med tröttheten kommer också oron och nedstämdheten... Jag menar, nu är det ju semester och man ska vara pigg och glad och både barn och vuxna ska tindra med ögonen... Man ska åka till stranden, ordna grillfester, åka på solsemester, göra dagsutflykter... Etc etc... Ja, allt det där vill jag... Men orkar inte... 

Den kloka delen av mig( jo, det finns en sådan också) säger: acceptera, acceptera, accrptera... Men det är svårt.. Jag är så trött att jag inte förmår styra mina tankar... 

Jag blir också ledsen... Jag tycker faktiskt att jag försöker att ta hand om mig själv och undvika stress och för hög belastning på olika områden. 

Jag blir också arg på mig själv... Jag har ju så otroligt mycket att vara tacksam för... Då kan man ju inte hålla på att vara nedstämd och orolig... Eller hur??? 

Men känslor är ibland svåra att styra... Ibland måste man bara gilla läget och invänta bättre tider...

Vågar jag luta mig...

För några månader sen sa min son till mig en sak som både skrämde mig och gjorde mig glad på samma gång.. Han sa: "Mamma, det är helt sjukt hur stark du är, du klarar typ allting..." Ja, så  uttrycker sig ju en fjortonåring. Jag blev både skrämd, förvånad och på något konstigt sätt lite glad också. Jag, som så ofta tycker att jag fallerar, inte räcker till och definitivt inte är så stark som  jag hade behövt vara, blev glad för att min son uppfattar mig som stark. Förhoppningsvis har jag kunnat ge honom den trygghet han behöver och förhoppningsvis känner han också tillit till att jag skulle gå genom eld och vatten för honom om det behövdes... 

Men.. Styrkan har sitt pris.. Med åren har jag börjat krokna under det kors som styrkan innebär... Låter kanske konstigt för någon, men det tar oerhört mycket kraft att hela tiden vara stark för sin barn och andra som behöver en... De senaste åren har jag blivit mer restriktiv med min kraft och var jag lägger den...Jag orkar helt enkelt inte vara så stark längre.. En klok person frågade mig för ett tag sen vem som var stark för mig, vem som tog hand om mig... Ja, det fanns ju ingen fick jag ju erkänna... Och det är tungt, mycket tungt att erkänna det både för andra och för sig själv...

Och... Ensam är ju stark, eller hur är det egentligen?? Och hur gör man när man plötsligt hittar någon man kan luta sig mot.. Om så bara för en stund... Hur gör man, när man av olika anledningar har varit tvungen att vara stark både för gammal och ung och för sig själv ett helt liv, och plötsligt en dag behöver man inte det... Tar man av sig rustningen... Eller behåller man den på... För säkerhets skull... Livet har ju på alla upptänkliga sätt talat om för mig att jag måste vara stark... För barnens skull, för pappas skull, för mig själv... Frågorna är många, svaren är få... Men som vanligt får tiden utvisa vilken väg jag ska gå...

Bör jag tänka eller bör jag låta bli???

Ibland undrar jag om det är bra att tänka för mycket. Normalt sett brukar jag aldrig tycka att det är något problem , men ikväll känns det så... Nu har jag varit ledig några dagar och tröttheten är överväldigande... Och som många som känner mig i verkliga livet vet, så passar det inte mig att vara trött... Det är så mycket jag vill göra... Med den här tröttheten kommer också en viss nedstämdhet... Jag tänker mycket på mitt liv och hur det har blivit... Och de senaste årens turbulens gör sig påmind.. Den 
  turbulensen är fortfarande behäftad med en viss sorg och smärta. Och... När jag har tid att tänka... Då kommer känslorna... Åh, nu ska hon grotta ner sig igen och deppa till det, tänker nog någon nu... Ja, så låt mig grotta ner mig och gegga i sorgen och smärtan ett tag.. Jag kanske behöver det för att komma igen. De flesta som känner mig vet att jag mestadels är glad och positiv och älskar livet... Och ärligt talat så kan man ju sluta läsa när man vill, om man tycker jag deppar till det för mycket... 

But life is life... Och man kan ju inte annat än älska det en stilla kväll när fåglarna sjunger och fåren betar förnöjt... 

 

 

Jag vänjer mig aldrig...

En sådan här dag fylld med glädje, gemenskap och kärlek är underbar på många sätt... Skolavslutning på Stehagsskolan för nionde gången och alltid lika härligt... Sambatåg, skolorkester, sång och tal av såväl elever och lärare... Än en gång påminns man om att det finns så mycket gott i världen att glädjas över. Nästa år är det sista skolavslutningen för min del på den skolan, då lillasyster nästa höst börjar högstadiet...

Samtidigt som jag njuter av allt det goda som jag upplever, kan jag inte hjälpa att det kommer över mig när jag kommer hem... Ensam... Saknaden och längtan efter barnen... Ensamhetskänslan är påtaglig... Den här dagen hade vi naturligtvis tillbringat tillsammans om vi inte hade varit separerade... Så jag vet, jag har mig själv att skylla, jag gjorde ett val och jag måste leva med konsekvenserna av det... Att en del händelser och tillfällen i mina barns liv får jag helt enkelt inte dela...

Men... Jag vänjer mig faktiskt aldrig vid det...

Älska livet... Och det kommer att älska dig tillbaka...

Såklart låter det som en klyscha, och det är det säkert också. Men, oavsett vilket, så är det sant... Jag har sedan ett bra tag tillbaka känt mig förälskad i livet... I mitt eget liv alltså... Ja, många av er blir säkert förvånade nu. Då och då så kan jag ju rasa ganska rejält av alla bekymmer som kommer, mest praktiska då egentligen, men det är ju bara att spotta i nävarna och hitta en lösning och gå vidare... Enligt min mening är praktiska problem bara till för att lösas, de verkliga problemen är de problem vi har i våra relationer... De som tär på oss emotionellt och som ibland sätter spår i våra själar...

Men tillbaka till ämnet... Jag är alltså förälskad i mitt eget liv... Så ego tänker säkert någon... Men jag står faktiskt för det. Det är ju upp till var och en och försöka skapa det liv man vill leva efter bästa förmåga... Och när man har gjort sitt allra bästa kan man bara luta sig tillbaka, leva i nuet och njuta av frukterna av sina ansträngningar... Och det är då det ofta händer... När man släpper taget och älskar livet... Då älskar livet oss tillbaka och ger oss ibland just det vi längtar som mest efter...

Så... Mina vänner... Gå ut i sommarnatten... Älska livet och älska varandra... Det är det enda viktiga...