Mi casa, su casa

När vi flyttade till Lyckebo var vi båda rörande överens om att vi ville att gården skulle bli en plats där våra nära och kära kunde ses, umgås med varandra över en bit mat och trivas i allmänhet. Med tiden har Lyckebo också blivit en mötesplats för gamla och nya bekantskaper och det går inte många dagar mellan att det dyker upp någon här. En det vill bara köpa ägg, andra tittar in för att säga hej och många är naturligtvis bjudna hit med anledning av någon trevlighet. 

Det har inte gått ens tre år sen vi flyttade hit och när jag tänker tillbaka på alla fester vi anordnat blir jag varm i hjärtat. Födelsedagsfirande, jul i dagarna tre, spontangrillfest, midsommarfirande med proseccopicknick vid Tjörnarpssjön, ”After christmas”- middag… Listan skulle kunna göras ännu längre. 

Vi är välsignade som har så många härliga människor i våra liv och jag känner stor glädje och tacksamhet över alla er som vill komma till Lyckebo och dela en stunds liv med oss. 

Vår dörr är öppen, en kopp kaffe eller te fixar vi på några minuter och sen hänger vi en stund…

Välkommen!

Dags att ta tabberas...

Ja, den senaste veckan har jag ätit julgodis, julkakor, druckit glögg, ätit choklad och dessutom tvingat barnen att äta upp sitt godis... Allt för att få slut på alla frestelser i huset och försöka återgå till en normal livsstil efter alla frosserier under helgerna... Ja, frosserier är kanske till att ta i, men ni som känner mig IRL vet ju att jag inte direkt missunnar mig njutning när det ges tillfälle... Fira bör man annars dör man... Och det gäller såklart även mat och dryck... Måttlighet är inte, och har aldrig varit min starka sida på något område i livet... Jag är inte direkt någon lagompersonlighet... Tyvärr... Ibland önskar jag att jag hade varit lite mer lagom egentligen... Nej, jag bara skojar såklart... Men det låter ju bra när säger det... Lite politiskt korrekt, som jag aldrig lyckas vara eller ens försöker vara...


Så nu är det helt enkelt dags att ta tabberas på julens godsaker...

Julen gör mig obotligt romantisk...

Som sagt... Julen väcker många känslor till liv. Sorgsenhet, sentimentalitet... Men också en enorm glädje över att bara finnas till.  Och... Känns nästan pinsamt att erkänna... Men jag blir också oerhört romantisk. Mer än vanligt alltså... Många tror kanske inte det om mig, att jag är fruktansvärt romantisk. Kanske jag inte framstår som det. Vad vet jag? Jag vet i alla fall att jag länge trodde själv att jag inte var den romantiska typen. Men tji fick jag. För några år sedan fick jag ett ljuvt uppvaknande på den fronten och sen dess hänger jag mig åt min romantiska sida så fort jag bara kan... Julen är ett utmärkt tillfälle till romantik...


Så... Vänner... Ta tillfället i akt i jul och romantisera mera...

Christmas blues...

Det är alltid likadant... Vid den här tiden på året blir jag alltid supersentimental och lite låg faktiskt. Knasigt egentligen, jag älskar ju julen och allt som hör till... Men ändå julen rör om och rör runt i hela mitt inte...

Jag tänker på jular som varit och jular som ska komma... Människor som funnits i mitt liv och som av olika skäl inte finns där längre... Alla tankar och minnen väcker känslor av vemod och saknad. Ett känsla av ensamhet infinner sig... Till viss del kanske obefogad... 

Jag är lyckligt lottad som har många människor omkring mig som bryr sig om mig och jag känner stor tacksamhet över detta. Men ändå... Julen är på något sätt en släkt- och familjehögtid. Och på det området är det ju lite skralt för min del... Jag har min pappa och mina barn och för dem är jag oerhört tacksam. Jag har naturligtvis mer släkt, men av olika skäl träffade jag inte min släkt så mycket under min uppväxt, vilket har lett till att vi inte ses så ofta som vuxna. Jag har ingen livskamrat och inte heller några syskon. Sen min mamma gick bort förra året har det på något sätt blivit mer påtagligt vilket oerhört litet familjenätverk jag har... Det gör att jag ibland känner mig lite ensam och utsatt... Trots alla fina vänner jag har...

Och så här i juletider... Då familjen ska vara samlad... Blir det mer kännbart än annars...