Träden gör det, så varför kan inte jag?

 Människor säger ofta till mig: Släpp det! Och många gånger så gör jag såklart det. Men ibland klarar jag det inte. Det är de gångerna något har hänt som gjort mig otroligt ledsen eller arg. De där situationerna som verkligen har sårat på djupet är svåra att bara släppa. Även om jag jobbar hårt på att släppa, så sätter de ärr som inte försvinner. 

Den här sommaren har gett prov på många händelser som har fått mig att fundera över hur lätt jag har att släppa saker. Frågan är hur lätt man egentligen ska släppa grejer? Kanske är det så att jag har släppt saker för lättvindigt tidigare och inte tillåtit mig att faktiskt vara arg, ledsen och besviken på människor för det som hänt? 

Och kanske, kanske jag borde klara allt bättre med tanke på att jag faktiskt är 55 år gammal nu och livet borde ha lärt mig vid det här laget. Men, nu är det inte så, utan jag blir både arg och ledsen för det som händer och har inte alls lätt för att släppa saker. Frågan är om jag någonsin kommer att med lätthet kunna göra det? 

Jag är faktiskt bara människa...

Det är väl självklart tänker man säkert när man läser rubriken på det här blogginlägget. Men det har inte varit självklart för mig under mitt liv. Nu när jag snart ska fylla femtio, så kan jag blicka tillbaka på mitt liv och konstatera att jag många gånger har ställt nästan övermänskliga krav på mig själv. När svåra saker har inträffat har jag sällan tillåtit mig att bli ledsen, arg eller någon annan "olämplig" känsla. Jag har istället försökt att hantera det hela på ett moget och som jag har inbillat mig lämpligt sätt. Det är naturligtvis ett bra förhållningssätt, men samtidigt har jag glömt bort att som en mogen och vuxen människa måste men också ge sig själv tillåtelse att ha känslor, att bryta ihop ibland och att faktiskt inte alltid vara tvungen att klara ut allting som livet levererar. 

Under hela mitt liv har jag princip bara spottat i nävarna och tagit itu med vad som än har hänt. Att ge upp har aldrig varit ett alternativ. Klart man inte ska ge upp tänker säkert någon. Ja, naturligtvis ska man inte ge upp i första taget, men det är inte vad jag menar. Men när livet blir övermäktigt, när man inte orkar mer, när det helt enkelt blir för svårt, då är det dags att sluta kämpa. Att faktiskt kanske ge upp kampen, att be om hjälp och att ta  utrymme för sina egna behov... I backspegeln kan jag se att jag har kämpat för länge och för mycket, och framför allt på egen hand många gånger. Ibland på egen hand för att det faktiskt inte har funnits någon där för mig, men ofta på egen hand på grund av gammal vana och på grund av att erfarenheterna i livet har sagt mig att jag har bara mig själv att räkna med. 

Men jag kan också se situationer bakåt i livet, där jag skulle bett om hjälp, där skulle ställt krav på att bli respekterad för mina behov och åsikter. Det känns sorgligt att konstatera att livet kunde sett annorlunda ut, mindre ensamt och mindre kämpigt... 

När alla vägar leder hem...

Lyssnar på Lisa Ekdal som sjunger om hur det är när alla vägar leder hem. Reflekterar över att jag själv har så svårt att hitta hem i mig själv. På ett sätt är jag oerhört trygg i mig själv och den person jag är och har också en väldigt stark självtillit. Jag har ju också haft långa perioder i mitt liv då jag inte har haft någon att luta mig mot, att lita helt och fullt på, så naturligtvis har jag blivit självgående på många områden. Människor som har funnits nära mig har också uppvisat ett oberäkneligt beteende som har gjort att jag aldrig räknar med att något ska bestå, utan att allt kan förändras på en sekund. Trots detta har det gått bra mestadels för mig i livet. Jag är av segt virke och många av mina upplevelser har bara gjort mig starkare... 

Men... De senaste åren har något hänt... Jag orkar liksom inte längre... Den där geisten och styrkan finns liksom inte längre att hantera livets berg- och dalbanor. Vad händer med mig då? Jag som alltid har känt mig trygg i vetskapen om att jag kan klara så mycket själv, vad händer med mig och min inre trygghet när jag inte kan det längre? Jag hittar inte vägen längre som jag gjorde förr, jag hittar inte vägarna som leder hem... Som leder till lugn och ro, till tryggheten...

Systemkollaps...

Jag har sagt det förr... Andra har sagt det till mig... Jag måste ta bättre hand om mig själv. Jag vet det. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag gör så gott jag kan. Där jag kan försöker jag också be om hjälp.

Dagarna efter jul har bjudit på länge efterlängtad och välbehövlig vila. Som ett brev på posten kommer också alla stressreaktionerna med full kraft, både psykiskt men nu också fysiskt. Jag drömmer mardrömmar varje natt, vaknar med kroppen i full stridsberedskap och en oro i kroppen som är svår att stilla. Trots all sömn... En outsinlig och obeskrivlig trötthet. Min kropp fullkomligen skriker till mig: TA DET LUGNT!! Annars kollapsar systemet. 

Många ser hur jag mår, alla vill väl... Men goda råd som att jag måste lära mig att släppa saker, tänka positivt, prioritera etc. De får mig faktiskt bara att må sämre . Jag vet redan det där, och tro mig, hade jag klarat av det hade jag gjort det.

Min pappa sade till mig häromdagen att jag hade förvandlats till en zombie. Det vill säga att jag bara gjorde saker utan att vara närvarande... Inte roligt att höra alls. 

För tillfället kan jag inte läsa en bok, följa instruktioner och minsta stressmoment får mig att må urdåligt. 

Det värsta är egentligen att måendet kan skifta så från dag till dag. Vissa dagar känner jag mig som mig själv igen och andra dagar är bara mörka... Detta kan säkert förvirra många av er som känner mig... Hur kan hon vara så sliten och trött som är så glad??? Ja, glad blir jag ofta när jag träffar människor, eftersom jag i grund och botten älskar att möta människor i alla sammanhang. 

I skrivande stund är jag egentligen bara säker på en sak... Jag måste förändra mitt liv... Mer kärlek, mer musik, mer natur är lite av den medicin jag tänker ägna mig åt under 2017. 

Jag tänker ta min kropp på allvar... Jag tänker inte låta min själ och kropp kollapsa och vid den här tiden nästa år har jag för avsikt att må mycket bättre. Over and out.

Du försöker hålla ihop dig...

Jag ser på dig att du försöker hålla ihop dig. Så sade en av mina kollegor till mig för några veckor sen. De orden visste var de tog och de har stannat hos mig sen dess. Ska jag vara ärlig så har jag nog hållit på med det hela mitt liv. Om inte jag håller ihop mig, vem gör det då? Ärligt talat har det inte funnits många att luta sig mot. Många i mitt liv har varit så trasiga själva att de har tyckt att jag var någon man kan luta sig på. Det har kanske varit sant ibland, eller har jag bara fallit in i den rollen av gammal vana... Men nu är det så... Att jag orkar helt enkelt inte längre hålla ihop mig, jag orkar inte orka mer.. Jag vill inte orka mer. Jag vill inte behöva försöka orka med, jag vill inte orka försöka vara positiv och jag vill inte behöva försöka må bra för att andra förväntar sig det eller är vana vid det. 

Jag är så in i märgen trött av att hålla ihop mig... Men jag vet faktiskt inte hur man gör när man inte håller ihop sig, jag har aldrig vågat prova...

Efterlyser: ork och lust.

Orken är tappad och lusten försvunnen... Och jag vet faktiskt inte var jag ska hitta något av det igen... Det kvittar på något sätt hur jag vänder och vrider på allt... Jag har för mycket att göra på alla fronter  och har för mycket problem av olika slag i mitt liv. Just nu känns livet övermäktigt och hade jag kunnat hoppa av och sticka till Karibien ett halvår hade jag gjort det... 

Tröttheten är överväldigande och hur jag än vilar och sköter om mig så försvinner den inte... Utmattningen ligger och lurar runt hörnet och jag balanserar ideligen på gränsen... Jag vet det, men ser inte hur jag ska förändra mitt liv, förutom att jag naturligtvis kan flytta till en etta med kokvrå eller nåt... 

Jaja, det känns mörkare än mörkast just nu... Men imorgon känns det säkert bättre... Och då är det bara att göra som vanligt... Kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och kämpa på...

Tröttare än jag verkar...

Tyvärr blir detta nog ett tråkinlägg... Men känner att jag måste skriva av mig lite... Jag känner mig oerhört trött... Trött långt in i märgen... Känner mig ofta rastlös, orolig i kropp och själ utan någon uppenbar anledning... Aha, tänker många nu... Hon är deprimerad eller utbränd och begriper det inte... Jodå, jag begriper visst det, och jag förstår om jag förvirrar många med detta, för det märks säkert inte så mycket på mig... Jag älskar människor, jag älskar att prata med människor och att bara vara tillsammans... Det gör mig så glad med alla härliga människor jag möter varje dag i mitt liv... Jag tror att den här glädjen jag upplever med människor och av människor döljer det faktum att jag är uttröttad och slutkörd i grund och botten. Dessutom älskar jag mitt liv precis som det gestaltar sig just nu... Kanske är det så att både glädjen samvaron med alla människor i mitt liv ger mig och kärleken till livet, skuggar det faktum att jag är så utmattad av allt som har hänt mig de sista åren... Kanske döljer min trötthet både för mig själv och andra...


Min kloka pappa sade till mig idag återigen:" Maria, du vill för mycket...". Det var inte första gången han sade så till mig kan jag avslöja... Det irriterar mig att behöva erkänna att han såklart har rätt... Jag bränner inte ut mig på grund av rädsla för att inte motsvara andra människors förväntningar... Jag bränner mitt ljus i båda ändar för att jag vill leva... Leva så mycket jag kan i varje sekund och leva livet fullt ut... With no regrets... Och jag vet... Det kan bli för mycket av det goda också... I Olle Adolphsons sång "Trubbel" går en versrad så här:" och aldrig nekat mig det ena eller andra"... Passar oerhört väl in på mig... Jag har oerhört svårt att säga nej till något jag vill göra... Tyvärr bestämmer hjärnan ibland att jag vill saker och har inte snackat sig samman med min kropp och min själ om de också är med på tåget... Ibland vill hjärnan saker som själen inte riktigt mäktar med... Min själ är vis och klok och vet allt, men min hjärna är ibland ung, omogen och djärv... Så... Där är jag just nu... Med en själ som behöver vila... Och en hjärna som vill en massa hela tiden...


Så om jag verkar något ofokuserad om någon träffar mig den närmsta tiden, så ta det inte personligt... Det är bara min själ och min hjärna som desperat försöker samarbeta och surfa på livets vågor...

En plats på jorden.

Eva Dahlgren sjunger såhär i en sång som jag tycker mycket om:"Ge mig en plats på jorden, inte nödvändigtvis i solen. Men ett eget fönster mot gatan, som jag kan öppna och stänga som jag behagar". De textraderna säger ganska mycket om var jag befann mig för fyra år sen... Det enda jag ville ha var en fristad, ett eget hem där jag kunde vara mig själv och få lite lugn och ro för själen. Mina förväntningar på livet var inte större än så. Människor som inte känner mig så väl märkte säkert ingenting alls på mig, men inuti var jag liten, osäker och strykrädd... Minns att jag första tiden i mitt hus alltid hade persiennerna neddragna... Bara då kände jag mig trygg... Persiennerna neddragna och dörren låst...

Nu...Fyra år senare vill jag knappt tänka på hur jag mådde... Kan bara konstatera att jag har återvänt från de döda och är mig själv igen... Märkt på olika sätt... Ja, men också stärkt... 

Då var det enda jag begärde en plats på jorden, men idag vet jag att jag har en plats i solen...

Jag är en hamster...

Jo, så är det faktiskt... Jag är en hamster som springer runt i ett hamsterhjul... Åtminstone känns det så... Ja, missförstå mig inte nu... Jag gillar det mesta jag gör i mitt liv. Men jag har kommit att ogilla formen för mitt liv. Mitt liv är uppstyckat i aktiviteter som på sin höjd varar 2-3 timmar åt gången om jag har tur. Andra gånger kan de vara kortare tid... Ja, jag vet, många har det så, men jag har börjat bli "fed up" med att leva så. Speciellt när arbete och fritid flyter ihop, och aktiviteterna avlöser varandra från morgon till sena kväll.


På sista tiden har jag börjat längta efter fri tid, alltså inte bara fritid, utan just fri tid. Dvs helt obokad tid då jag bara kan göra vad jag har lust till för stunden utan att ha en tid att passa... Kan ärligt talat säga att jag sällan har en dag i kalendern som inte har minst en eller flera aktiviteter inbokade. Låter kanske kul, vet inte... Såklart är det mycket av det jag gör som är superkul egentligen, men tyvärr har det börjat att bli mindre roligt även det som jag normalt gillar, just på grund av att det blir ännu något i kalendern som ska göras...


Så jag har börjat fundera över om jag egentligen vill leva så... Men jag har inte kommit någonstans i mina tankar om vad jag ska sortera bort i mitt liv... Svårt val...


Men under tiden jag funderar har livet kommit på ett sätt att ge mig välbehövlig vila... En hejdundrande influensa kom som ett brev på posten nu under ledigheten... Och inte blev jag frisk heller tills det var dags att börja jobba... Så här sitter jag nu... Ont i huvud, hals och öron med en rinnande näsa och rinnande röda ögon och med en stor medvetenhet om vad livet försöker säga mig... Slow down sister, take it easy... Och jag inser ödmjukt att jag måste lyssna...

Än så går det upp, så går det ner, så går det upp...

 

Ja, så känns mitt liv just nu faktiskt... Lite som en berg-och dalbana... Men jag gör mitt bästa för att hänga med och gilla läget... Denna veckan har jag varit sanslöst trött och förfärligt låg. Det är något jag verkligen inte är bra på... Att vara låg alltså... Att vara arg, ledsen, ilsken, besviken, sorgsen... Vadsomhelst klarar jag bra av, men inte att bara vara låg och nedstämd... Skitjobbigt är det. Värst i torsdags var det, men sen hände något och det vände lite i fredags och igår mådde jag faktiskt riktigt bra. Men nu vågar jag inte lita på att den känslan ska bestå... Det har varit för många fall neråt,  för att jag ska ta ut något i förskott... Bättre bara att surfa på vågen och ta saker som de kommer... Förr eller senare måste jag väl komma ut i ljuset igen, även om jag har börjat misströsta. Med tanke på alla jobbigheter som har avlöst varandra de senaste åren, så började hoppet försvinna att det någonsin skulle ljusna... Men den här helgen har det tänts en liten låga igen inom mig. Jag lovar, jag ska göra allt jag kan för att den inte ska slockna...

Paradis på rea...

Mitt gamla hem ligger sen ett par månader ute till försäljning. Många som känner mig tänker såklart, så skönt att det äntligen händer. Och så tänker min hjärna också... Men mitt hjärta sörjer, är i chock och vill inte, vill inte släppa taget...

När vi köpte gården 1994 minns jag att jag tänkte att här ska jag leva mitt liv. Här ska jag bli gammal. Utifrån den förställningen har jag sen levt där och byggt upp mitt liv. Sakta men säkert har jag förverkligat mina drömmar och tyckt att jag lever i mitt eget paradis...Jag kan varenda skrymsle i det huset, varenda vrå i trädgården och på markerna och jag vet hur det luktar överallt... Min själ är kvar där och jag väntar på att den ska flytta hit till mitt nya hus.

Sorgen är mig övermäktig, men ilskan mot de personer som har bidragit till att omständigheterna blev som de nu är, är större. På grund av omständigheterna kommer gården att säljas vid sämsta möjliga tidpunkt och till ett löjligt lågt pris... Jag vet, pengar är inte allt, men det är inte det som är det svåra. Att inte få ut så mycket pengar alltså. Det är att all energi, kärlek och själ jag har lagt ner på det huset och trädgården visade sig vara ingenting värt nu. Men för mig är det mycket värt och det krossar mitt hjärta att mitt paradis ska säljas för en spottstyver.

Just nu skulle jag kunna tänka mig att ställa upp de personer som har bidragit till att det blev så här mot ett plank och arkebusera dem en efter en...

En sista flyttrunda...

Idag har jag hämtat det sista som fanns kvar i mitt gamla hem. Nu ska det slutligen säljas och mitt hjärta brister. Såren som var på väg att läkas går upp igen och smärtan är på nytt där. Drömmar som gick i kras, förhoppningar som aldrig kommer att bli verklighet och hjärtat är fyllt av sorg. Egentligen borde jag kanske bara känna mig lättad, men banden till den gården och det livet är fortfarande så starka. Känslan av sorg överskuggar allt just nu och jag kan inte se ljuset som jag vet finns bortom mörkret. Som tur var hade jag en trygg och lugn person till min hjälp idag. En person som förutom att vara bärhjälp också stöttade emotionellt utan att ens veta om det.

Dagen idag har varit ännu ett steg på vägen mot det slutgiltiga avslutet och det är svårt, mycket svårt.

Jag vill inte vara Stålkvinnan...

Hur jag än gör i mitt liv verkar jag framstå som Stålkvinnan herself... Jag får jämt höra att jag utstrålar sådan styrka och är så lugn och så säker på mig själv och så klok... Ja, jag vet, verkar som värsta skrytinlägget, eller hur? Men jag försäkrar, det är verkligen inte min mening. Jag anstränger mig inte för att framstå som varken stark eller säker, utan behöver i allra högsta grad hjälp och stöd från alla möjliga håll. Däremot är jag kanske inte alltid så bra på att visa att jag behöver hjälp... Jag är så van att klara mig själv att jag inte ens själv fattar att jag behöver stöd och hjälp... Hur ska då andra förstå det, när jag inte själv fattar?

Jag brukar tänka att jag är rätt bra på att ta plats... Jag pratar mycket, skrattar högt och säger ofta vad jag tycker...Men det är när jag mår bra. Mår jag inte bra vill jag oftast inte belasta andra med hur jag mår och följden blir att jag drar mig inom mig själv. Säger inte så mycket, hör inte av mig till människor, stannar hemma... Det får såklart till följd att jag mår ännu sämre...

Så ibland vet jag faktiskt inte vad jag ska göra... Jag har inget större behov av att prata om allt, men jag mår ändå inte bra av att vara för mycket ensam. Och om jag är tillsammans med människor och alla bara pratar på om sitt eget, mår jag ännu sämre. Så hur jag än vrider och vänder på det hela, så blir det inte bra. Kanske bara att vänta ut och hoppas på bättre tider...

Somliga dagar är man bara ledsen...

Ja, tyvärr är det så... Somliga dagar är man bara ledsen... Senaste tiden har jag lagt mycket tid och energi på att få rätsida på allt härhemma. I det ligger naturligtvis också att sortera, sortera, sortera alla gamla pärmar och högar och lådor med allt möjligt i. Skönt tänker ni alla såklart att röja ut all gammal skit. Jag kan inte annat än att hålla med förstås, men det finns en baksida också i att rota runt i allt gammalt. Utan att man vill det trillar man ju över saker som påminner om det förflutna. Fotoalbum, presenter, kort... Listan kan göras lång på ting som kan väcka gamla minnen och känslor till liv. Att se foton från en svunnen tid, då allt var gott och oskuldsfullt, och våra ögon var fulla av glädje och kärlek är svårt. Mycket svårt. Hur det än är så kommer man inte förbi de svåra känslorna, man måste bara gå igenom dem. Somliga dagar är man bara ledsen.

Finns det en högre plan med våra liv och kan den isåfall gå fel?

Personligen tror jag inte att våra liv är förutbestämda. Möjligtvis kan det finnas en högre plan för oss. Jag tror att vi skapar våra liv efterhand med våra drömmar, våra känslor och våra tankar. På så sätt är vi arkitekter av vårt eget livsöde. Men ibland i livet blir det inte som vi har drömt och tänkt och något händer som tvingar oss att ändra riktning. De flesta gånger kan vi kanske titta tillbaka och tänka att det var nog bäst som skedde. Men ibland kommer man aldrig dithän, utan är tvungen att gå vidare i livet med en känsla av att något blev fel och att det borde blivit på ett annat sätt.

Så... Kan "ödet" göra fel? Eller ser man meningen med allt så småningom, fast det i vissa fall kan dröja år innan insikten kommer?

Jag vill helt enkelt inte förlåta...

För några år sedan var jag med om något som sårade mig djupt och som jag sedan inte har kunnat förmå mig att förlåta. Jag blev sviken av en person som stod mig väldigt nära och som hade lovat att aldrig såra mig. För den här människan hade jag blottat halsen

fullständigt och visat min allra sköraste, mest sårbara sida. Jag hade talat om min största rädsla, som inte är att bli lämnad och övergiven, utan snarare handlar om att bli behandlad som om jag inte finns eller betyder någonting. Att bli nonchalerad, att inte få sms och epost besvarat eller ens bli bevärdigad med en blick känns oerhört kränkande och sårande tycker jag. När vår vänskap sattes på prov och allt ställdes på sin spets utsattes jag för just det som jag fruktar mest. Att en person som stod mig väldigt nära stängde ute mig totalt från sitt liv och behandlade mig som om jag inte fanns. Att få uppleva det man fruktar mest, från en person man litar totalt på och som dessutom vet om de rädslor man bär på, är fruktansvärt.

Under åren som gått sedan detta hände har jag vänt in och ut på mig själv för att ursäkta detta beteende och kunna förlåta. Men hur jag än tänker, så går det inte. Jag har verkligen försökt, men tycker att det hela var fegt och egoistiskt agerat. Den springande punkten är kanske också den att personen i fråga aldrig någonsin har bett om min förlåtelse och vem finns då att förlåta?

Eller är det kanske så att jag helt enkelt inte vill förlåta...

Är allt bara en dröm???

Ibland tror jag att allt som har hänt de sista åren bara är en dröm, och att endera dagen kommer jag att vakna upp och allt är bra och som vanligt. Det vill säga att jag bor med min familj i det gula huset i Öslöv och inget av det som har skett de senaste åren är sant utan bara en dröm. Men efter ett tag inser jag att det är så här mitt liv ser ut nu... Då undrar jag... Vad är egentligen meningen... När man ska vakna varje dag och bara kämpa, kämpa hela tiden...

En av mina närmaste sa för ett tag sen till mig att snart vänder det, snart kommer medvinden... Men jag har svårt att hålla modet uppe, att härda ut och vänta... Jag har gjort det så länge nu... Vindarna måste vända, annars orkar jag inte...

Jag har överlevt, men lever jag?

Ja, den frågan har jag börjat ställa mig på sistone. Mycket i mitt liv de senaste åren har handlat om att överleva och inte så mycket att leva livet. Ibland undrar jag när jag ska kunna andas ut och börja leva. Att hålla näsan ovanför vattenytan och andas har varit mitt enda mål länge. På senaste tiden har det nästan inte varit möjligt det heller, utan jag har fått tryck över bröstet och svårt att andas. Är det så här livet ska vara? Ska inte något gå lätt någon gång? Om ett antal veckor är det nytt år igen... Jag önskar mig bara en sak... Att mitt liv ska handla om mer än att bara överleva...

Allt kan jag inte förlåta...

Det sägs om mig ibland att jag är väldigt tolerant och förlåtande. Jag vet inte om det stämmer, men nog har jag försökt att leva utan att fördöma människor och ansträngt mig för att se med förlåtande ögon på min omgivning. Men alla händelser de senaste åren har verkligen prövat mitt hjärta som oftast är storsint och snabbt att förlåta. Jag kan ärligt säga att bägaren är full... Åminstone i vissa fall... Om man tränger in mig i ett hörn, sårar eller kränker mig tillräckligt, så är det stopp. Tyvärr händer detta ofta utan varning. Plötsligt räcker det... Det är nog... Jag förlåter inte mer och den människan är ute ur mitt liv för alltid... Jag kan ärligt säga att jag glömmer ALDRIG, om jag har blivit riktigt sårad eller kränkt i djupet av mitt hjärta. Värst är när människor bara lägger locket på något som har hänt och låtsas som om det regnar... Naivt att tro att saker ordnar sig om man bara låter tiden gå, tycker jag. För mig är det inte så... Det finns saker som har hänt de senaste åren som jag inte kan försonas med, som jag inte kan förlåta hur mycket jag än försöker... Tro mig, jag vill verkligen... Jag vet att jag hade mått bättre om jag hade kunnat förlåta... Försonas med det som hänt... Men jag kan inte...

Allt kan jag inte förlåta...

När kommer jag att bli glad igen???

Ibland är jag så ledsen... Inte alltid såklart... Människor gör mig alltid glad... Därför är det ofta svårt för folk att förstå att jag inte mår bra inuti. Att träffa människor ger mig så mycket glädje och jag blir ofta överväldigad av den känslan... Men när jag sen är ensam kommer sorgen och ledsenheten över mig... Alla är så vänliga... Vill att jag ska ringa om det är något... Men vad kan de göra... Finns inget att säga... Finns inget att göra... Livet blev som det blev... Kvar står jag med all sorg och smärta, och jag önskar inget hellre än att få känna mig glad igen...